Känner mig tvungen att skjuta in en anekdot här. Det är ungefär 20 år sedan jag följde TV-serien Rescue Me som jag verkligen gillade. En av säsongerna avslutades med (vad jag trodde var) en cliffhanger. Väntade tålmodigt ett år på nästa säsong. Den nya säsongen inleddes med en recap och då inser jag att där fanns scener jag inte hade sett.
Det visade sig att jag gått och väntat ett år på ett avsnitt (förra säsongens sista avsnitt) som hela tiden funnits tillgängligt.
Det sagt, så kan jag väl säga att jag under stora delar av de här två säsongerna haft en ganska standoffish inställning till Chris Smith, alltså Peacemaker. Jag har fattat varför de omkring honom gillar honom trots att han är lite korkad osv, men jag har inte själv känt att jag velat umgås med honom.
Men… i första scenen i S02E08, med Harcourt på fiket… Av nån anledning så fick den mig att vara helt ombord. Jag fattar varför man vill umgås med eller dejta den här killen och jag skulle absolut kunna tänka mig göra det.
Jag vet inte, det var bara så… sympatiskt, och bra.
Jag har sett The Guardians of Justice (2022). Det är en serie med sju ganska korta avsnitt där ex-wrestlern Diamond Dallas Page spelar en inte-Batman med Knight Hawk som alias. Rätt länge tänkte jag att det kanske fanns någon riktig satirisk udd i det hela, men antingen tappade jag eller serien tråden lite på slutet. Jag kände mig oavsett underhållen, med seriens blanding av animation, campig lågbudget-scenografi och allmänt ihopklistrade känsla. Kul att se en till wrester, John Hennigan (aka Johnny Mundo, John Morrison, Johnny Nitro, Johnny Superstar, osv), dyka upp också.
En krankisk trea skulle jag säga.
För att gå vidare på temat wrestlers så har jag också sett Peacemaker säsong två (2025) med den osynlige Big Match John i huvudrollen. Mycket underhållande. I början kände jag mig lite tveksam inför att säsongen verkade luta sig så mycket mot det här med dörren, men den fångade in mig rätt snart. Det är nåt med serien som får mig att känna att helheten är ännu bättre än delarna, och jag inbillar mig att spretigheten bidrar på något vis.
Angående twist och överraskningar och så:
Att det skulle vara nåt fel på dörr-2-USA var ju väntat, men trots att det är så uppenbart tänkte jag aldrig på att det skulle vara just nazist-Amerika. En avvärjande fånig Kinnaman kanske bidrog till distraktionen.
Att de bara pussades på rockbåten tycker jag ändå var lite överraskande. Tyckte de sålde in det som ett fylleligg, vilket kändes rimligt givet att serien går till såna ytterligheter på så många vis.
Alltid svag för när en tidigare/förmodad antagonist glider in i en mer sympatisk roll som allierad, som Judomaster och Bordeaux gjorde mot slutet.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
