Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

[Råttfångaren]

RUTGER IV
​

Det pågår ett tumult i byn och jag kan bara hoppas att min skenmanöver för att locka till mig dessa skumma skogsbors uppmärksamhet fungerat och att Hralf och Varg lyckats med vad nu de skulle göra egentligen. Att övervinna den isande forsen visade sig vara ett djärvt men även brilliant drag. Det gick att se i deras förvirrade blickar att de aldrig sett någon visa upp ett sådant mod. Dock så är det bara vardagsbestyr för Rutger Återvändaren att våga sitt liv för andra som en sann mittländsk hjälte. Även min berättelse om framtiden under Timmerulfs vakfest, som förvisso är sann, fick dem att fångas av min karisma. En berättelse om att de alla är dömda till det hemska ödet att återvända som draugar.

Nu verkar det dock som att något ännu mer dramatiskt har ägt rum. Byborna verkar helt förstörda och jag känner på mig att det är dags för mitt följe att göra en snabb avfärd. Hralf och Varg klarar sig nog bäst själv så jag samlar ihop de andra och drar snabbt ut genom den södra porten. Med mig har jag Mulde, Hallnir, Hugbjörn, Woglinde och den mycket mystiska Gäst. Vi tar oss som sagt ut från byn för att inte drabbas av den dåliga stämningen som finns bland de lokala förmågorna. Efter ett tag så möter vi upp Hralf och Varg som båda ser väldigt slita ut. De har med sig Njuda som de har räddat från någon sorts blotrese som byborna dyrkat. Deras framtid som draugar förklaras därmed av att de vänt sig till en falsk gud!

Vi tar oss framåt utan att sova för att kunna återlämna Njuda så snart som möjligt. Det finns även en risk att vi har fiender hack i häl så vila får vi göra någon annan gång. Detta hjälper dock inte så mycket då vi blir överfallna av livsfarliga blotresar under den kommande natten. Striden blir vild och farlig då dessa odjur inte är något att tampas med för veklingar. Hralf verkar ha försvunnit under natten då han letar efter sin troll-älskare, vilket innebär att vi är färre som behöver bekämpa dessa kaosträd. Striden gick i vår väg mycket tack vare att Hallnir slogs med en styrka som jag inte sett hos honom förut. Nattens vila blir alltså knapp och jag kunde se hos mina följeslagare att de inte skulle klara många fler dagar här i vildhjärta. Jag Rutger har självklart inga problem med att hantera för lite sömn!


Under den kommande dagen så stöter vi på Timils vita älg. Den ser lika ståtlig och vacker ut som när jag såg den under mitt tidigare äventyr i skogen. En skam sköljer över mig när jag tänker på att vi inte hämtade Timil när vi lämnade skogen förra gången. Men förhoppningsvis så har han förståelse för detta. Jag hade trots allt en hel värld att rädda.


Till slut så når vi fram till Njudas familj och kan överlämna henne i en trygg och säker famn. Njudas far Hygge är dock lite stursk och vill inte visa oss vägen där Nifelfang, Armilde och Ilsa har färdats. Efter ett rejält snack så gör han dock detta och visar oss till ett träsk där de ska ha färdats på en båt. På denna plats återvänder även Hralf till sällskapet efter att han irrat runt i skogen. Han ser gammal och sliten ut och skogens vitner verkar ha satt permanenta spår i honom. Det viktigaste är dock att han har träffat på Timil som har gett honom en magisk ramsa med vilken vi förhoppningsvis kan ta oss ut ur skogen med.


Innan detta så måste jag dock rädda Armilde från Nifelfang och den svarta solens grepp. Om jag besegrar nifelfang och återbördar undskymmnir till dess rätta ägare så låter kanske Mogunda mig vara kvar på Trudvang. Det vore katastrofalt att tvingas återvända till dystra Helgard efter att jag återfått mig själv. Jag tänker på dessa tunga tankar samtidigt som jag bygger den flotte som vi ska färdas ut i träsket med. Resultatet blir inte mitt bästa arbete och i ärlighetens namn så blir den ganska ful. Med lite tur så håller den nog ett tag och jag får ta med mig att det gäller att fokusera om det ska byggas en flotte.

 

[Råttfångaren]

VARG XI
​

Ont blod.

När jag blir medveten igen är det som att jag drömt det som nyss hände. Vis av erfarenhet vet jag hur nyckfull bestformen är och jag ser för mitt inre hur jag trasat sönder Hralfs sköld med mina vidriga käftar. Det är ett under att han fortfarande lever, en sann hjälte trots allt. Eller är det hans förbannade svärd, Balmung som hjälper honom? Vi tar oss tillbaka mot fästningen och gömmer oss i en grotta när bybornas fackeltåg drar förbi. De lämnar kvar en hirdman att vakta ingången. Vildbronjan. Jag dulgar honom då han upptäcker Hralf men hans blod besudlar marken och får den att skaka. Något är på väg upp! Vi hör skriken ifrån trälarna bakom oss då vi med snabba steg tar oss igenom fästningen. Blotresarna, skogens avskyvärda väktare som vi hört talas om verkar följa efter oss in bland byggnaderna, trasandes sönder allt i sin väg. Hoppas de stannar i byn och gör livet surt för de mörka sinnen som verkar där. Skulle vara ett passande straff för att de blotat så mycket att en uråldrig Yggdrase lika gammal som Trudvang själv korrumperats och börjat kräva offer. Kan dock inte sluta tänka på de oskyldiga barnen i byn. Än en gång har mina handlingar lett till att ett samhälle gått under. Det finns alltid anledningar och ursäkter, inga av dessa fungerar särskilt bra just nu. Jag är så trött.


En som varit gäst i byn lämnar samtidigt med oss och visar sig vara en Barkböling utsänd av sin alferstam för att undersöka mörkret i byn. Han är så nedstämd över Yggdrasens död att han lämnar oss nästan direkt. Vi färdas hela natten och resten av dagen för att undvika eventuella förföljare. Till föga nytta. Hralf söker efter sin Majlan och försvinner bland skogens uråldriga tallar förhäxad som han är. Den råe och hans Rå. Sedan är de över oss. Mitt i natten kravlar dom fram, formade av träd, rötter, blod och jord. Stinkande av död. Blotresarna. Hallnir strider som besatt. Hans långa hår fladdrar i vinden och med kraft och precision dräper han de båda. Den reslige stormländaren framstår mer och mer som Armildes sanna make på väg att uppfylla sitt öde. Dagen efter går vi nästan rakt in i skogens konung. En enorm vit älg med fler taggar i sin krona än någon av oss kan räkna till. Vi har stört dess väg. Det är Timils djur säger Rutger när den försvinner ut bland träden. Ett gott tecken. Gudarna är med oss. Sedan når vi Hygges stuga. Efter lite övertalning visar han oss till en gammal lägerplats intill tre ruiner av timrade hus. De mörka bopålarna påminner oss om att allt förgås. Ut i marsken ska de vi söker ha tagit sig med en båt. Framför oss breder ett tillsynes oändligt träsklandskap ut sig. Svarta trädstammar står som spjut i vätan.

Hralf återvänder till oss. Något är dock fel med honom. Det får håret på mina armar att resa sig. Han ser nämligen tio år äldre ut än i nättras då vi såg honom sist. Ett sådant felsteg överlever inte jag. Han har dock fått med sig något viktigt från sina vandringar i tiden. Något som inger hopp. Hralf har nämligen fått en ramsa av Timil som gör att man kan vandra till den skägglöse dvägen som varit fast här i mer än sextio år. Tänk att vi trots allt får möjligheten att rädda honom ut skogen som Rutger, Torkel och Moira lovade en gång i tiden. Medan Rutger bygger en flotte (som i ärlighetens namn inte ser så mycket ut för världen) tänker jag på alla de goda tecken som staplar sig framför oss nu. Den vita älgen, Timil och så det hedervärda räddandet av Njuda och hennes familj. Det är sannerligen något att skriva hem till Fynnheim om! Ska den här sagan ändå få ett lyckligt slut? En fråga kvarstår dock och gnager i mig likt en stor vit, mager, hårlös råtta. Kan Nifelfang med sitt taskspel verkligen lura gudarna in i Havafall? Har han redan lyckats med det?

På den knakande flotten paddlar vi in i dimman…

 

[Råttfångaren]

HRALF XI
​

Kommer till en sjö, försöker fiska upp en ring.
En gädda drar ner mig i sjön och vill ha min själ, tar mig loss.
Kommer tillbaka till Timil, genomblöt.
Vaknar av att en vit älg sniffar på mig.

När vi lämnade byn bakom oss hörde vi ett kraftigt skalv från borgen. Med oss hade vi Njuda och ”Gäst”.

Vi gav oss in i skogen och vågade inte stanna, utan tvingade oss själva vidare genom natten och följande dag. Minns ej om det blev en natt till. Till slut slog vi iallafall läger. Jag drömde en underbar dröm om Mailan och fylldes av vrede och besvikelse när Rutger väckte mig. När jag var säker på att han somnat väkte jag Mulde och bad honom ta vakten medan jag gick till avträdet. Men min avsikt var egentligen att söka efter min älskade Mailan.

Skogen förde mig till platsen där vi kom in i Vildhiarta från början, vattenfallet och trollgubbens stuga. Men nu såg den uråldrig ut, enbart ett ruckel kvar. Jag övernattade i stugan.

Nästa dag fortsatte jag. Jag njöt av skogen till fullo, drömde om att stanna för alltid.

Då kom jag till ännu en stuga. Utanför satt en liten gubbe. Han berättade att han hette Timil, och han samlade gåtor för att kunna lämna skogen. Han hade varit länge i Vildhiarta och vet många hemligheter. Han lärde mig en ramsa som skulle föra mig på en stig som ledde till en sten i skogen. Om jag läste ramsan igen skulle jag ledas tillbaka till Timils stuga. Så jag gick för att fiska. Hoppet var att mina vandringar i skogen skulle ta mig till Mailan, eller visa mig ett spår efter henne. Timil gav mig ett spö och jag nynnade ramsan och fann mig snart vid stenen han talat om. På den fanns runor jag ej kunde tyda. När jag fortsatte vidare hörde jag snart ett ljud som skakade träden omkring mig. Jag drog min dvärgiska artefakt, men fann att jag kunde stoppa undan den igen. Under ett träd låg en rese och snarkade så att själva jorden skälvde.

Jag smög mig förbi. Kom till en sjö.

Jag hade inte metat länge när jag fick ett napp så kraftigt att jag slets ner i sjön. På botten såg jag då något som glimmade… en ring… jag sträckte ut handen för att gripa den, men hindrades av en stor gädda. Hans röst hördes inuti mitt huvud. Han ville byta ringen mot min själ. Med en kraftansträngning tog jag mig loss och kom upp på stranden. Jag upprepade Timils ramsa och gick huttrande tillbaka till hans stuga, rädd att frysa ihjäl på vägen. Vid den stora brasan utanför stugan kollapsade jag.

Jag vaknade av att en stor vit älg sniffade på mig innan den vände och gick ut i skogen.

Jag gav mig själv av ut i skogen skogen, planlöst vandrande igen.

Efter en stund kom jag till Hygges stuga. Där inne låg tre skelett. Ett efter ett litet barn, kanske i 10 årsåldern…

Bestört fortsatte jag ut i skogen. Då hörde jag ljudet av röster.

 

[Råttfångaren]

RUTGER V
​

Med spända kroppar och trötta blickar så tar vi oss genom träsket på den svajande flotten. Mitt bygge ser inte bara ut som att det ska gå i bitar när som helst, utan den kan nog göra det också. Ingen av mina kompanjoner har dock klagat och jag håller tummarna för att den inte kantrar vid närmaste hinder.

Vi färdas fram genom träsket och skymtar till slut tre stycken öar framför oss. Varg spårar febrilt och menar att våra mål befinner sig framför oss in i dimman. Jakten måste prioriteras ner för ett tag emellertid då jag blickar på den brokiga skaran hjältar som har tagit sig såhär långt och ser ett väldigt trött gäng. Som gruppens naturliga ledare så känner jag på mig att vi behöver vila. Vi tar oss iland på den största av de tre öarna och till min glädje så ser jag att det är en gammal plats för en vildmarkssmedja. Jag bestämmer mig för att restaurera den och jag ser att Varg noggrant följer mina eleganta rörelser. Mulde hjälper till vid restaureringen och resultatet blir bra.

Under natten så sker det något kusligt, då jag under min vakt upptäcker att Hralf inte längre andas. Efter flera försök att få igång honom så vaknar hans kropp till liv. Det verkar som att den hemska flickan har varit i hans drömmar. Det får mig även att tänka tillbaka på en tid som känns oändligt länge sedan. Jag är ganska säker på att jag såg flickan när jag, Torkel och Moira äventyrade i Vretgård. Kan det vara så att hon varit med oss så länge?

Med morgonen så kommer det nya utmaningar. Min plan är nu att skapa ett elegant vapen av den spjutspets som Hralf hittade nere i glasriket. Jag försöker byta till mig det svärd som han inte ska svinga mot det spjut som jag kommer att konstruera. Han är dock helt oresonlig och jag kommer till slut fram till att han är förlorad till svärdets förbannelse. Spjutet behåller jag istället själv.

Vi tar oss ut på träskets grönbruna yta och vidare till en ny ö. Där möter vi ett stort kungstroll som sitter och röker på en pipa. Varg talar till trollet och det visar sig att han heter Barkborst och vill ha hjälp med att få tag i mjölk till sin avkomma som gömmer sig i ett gryt på ön. Barkborst ger ett bra intryck och erbjuder oss en tjänst för en tjänst. Han talar även om en ö där det bor en alf som han verkar ha något otalt med. Som alltid så är alferna involverade i all ondska som finns så vi bestämmer oss för att ta oss till ön Dvala där den befinner sig.

På Dvala så möts vi av en talande korp som berättar att alfen ligger i dvala och vi behöver få tag i en växt som finns på än Draugholmen för att få den att vakna upp i förtid. Som den skarpaste i gänget så inser jag att Draugholmen förmodligen är ett dåligt ställe att vara på så jag bestämmer mig för att i högsta möjliga mån inte sätta min fot där. Korpen berättar också att vi behöver en ramsa för att ta oss till urträdet där Nifelfang och Armilde befinner sig. Draugholmen är helt klart en läskig plats så vi väljer istället att ta oss från Dvala på jakt efter kon vars mjölk Barkborst vill ha.

På vägen dit så inträffar katastrofen. Från flotten så ser jag någon på träskets botten som jag känner igen, Nymferblot, torkels gamla svärd! Jag säger åt de andra att binda ett rep runt min midja och seda dyker jag ner i det grumliga vattnet. Det som möter mig där är inte rikedom och ett mäktigt vapen. Jag blir attackerad av en draugversion av min gamla trotjänare Valtaja! Han biter hårt i min axel så att blod börjar sippra ut i det äckliga vattnet och när de där uppe drar i repet så bryts hela flotten sönder i bitar. Jag tar mig snabbt upp till ytan samtidigt som monsterhästen fortsätter åsamka mig skada. Efter ett tag så lyckas jag ta mig in på grund och kan vara se på samtidigt som hästen ändrar fokus och attackerar Mulde som tydligen inte kan simma. Hralf gör sitt bästa för att försöka rädda pojken men Mulde verkar ha drabbats av panik. Det hela slutar med att hästen får ett hårt grepp om Muldes hals och drar iväg med honom ut i den täta dimman. Det finns ingen tid att sörja Mulde och han dog någon sorts hjältedöd, vilket inte är alla förunnat!

Vi har nu ingen flotte och blivit av med massvis med utrustning. Jag är näck då min rustning ligger på havets botten tillsammans. Vi behöver dock ta oss vidare och hittar tillslut den ko som Barborst är ute efter. Hralf verkar ha stor vana av kor och lyckas få med sig den tillbaka till Barkborsts ö. Där ger Barkborst oss den ramsa som vi behöver för att ta oss till urträdet.

Det tar oss ut på den totalt trasiga flotten samtidigt som vi nynnar på ramsan. Ur dimman framträder nu en ny ö där ett gigantiskt träd tornar upp sig mot himlen. Vi tar oss dit och när vi närmar oss trädet så hörs en melodi. Woglinde somnar som en stock. Det är dock det enda som händer på ön och vi kommer fram till att vi nog behöver ta ett samtal med den där alfen. Varg kommer på att han kan förvandla sig till en groda för att kunna smyga upp på Draugholmen.

Vargs plan går i lås och han återvänder till oss med en blomma i sin slemmiga mun. Han verkar förvånansvärt nog inte ha något intresse av att förvandla tillbaka sig och fortsätter befinna sig i grodform när vi paddlar oss vidare mot Dvala.

På Dvala så använder jag växten för att väcka alfen till liv. Hon presenterar sig som Ilmarja och framstår som både vis och snäll i kontrast med de alfer som jag träffat på tidigare. Hon berättar om vildhjärtas ursprung och att urträdet egentligen är den legendariska tusenhövdade besten Tywind! Besten behöver dräpas för att komma närmare Nifelfang. Då tid och rum inte spelar roll på Dvala så bestämmer vi oss för att vila här ett tag innan den kommande kampen mot besten.

När alla är redo, förutom Woglinde som fortfarande sover, så beger vi oss tillbaka till urträdet. Jag paddlar med hjältemod i blicken då det skulle betyda mycket för min status om det blev jag som dräpte Tywind! Kampen mot monstret blir både farlig och heroisk. Dess tusen och åter tusen huvuden angriper mig samtidigt som jag svingar mina vapen mot dess kropp. Till slut så får jag in en stöt med mitt nya spjut som är så hård så att hela varelsen spricker och dess inälvor klär min kropp. Jag ser att mina följeslagare ser på mig med vördnad när jag har besegrat besten, nästan, på egen hand.

När besten besegrats så träder en kvinna fram som berättar att för att ta oss till Nifelfang så behöver vi drömma över en kolstubbe. Det är det sista hon säger innan hon går vidare till efterlivet.

Men innan jag hinner överlägga om nästa steg med gruppen så sveper det en kall dimma in över träsket. Likstormen har anlänt till Vildhjärta och den leds av självaste Bodvildur! Trots hennes hemska utseende så ger hon oss ett val. Om vi utför uppgifter åt henne så kommer hon ge oss otroliga gåvor. Emellertid så är inte dessa uppgifter vilka som helst. Hon vill att vi ska dräpa Nifelfang för att kunna återhämta undskymnir, detta åtagande känns oproblematiskt då att dräpa drakar är något som stora hjältar gör. Dock så vill hon även att vi ska döda Armilde, och att skära halsen av havande kvinnor är så vitt jag vet inte något klassiskt hjältedåd. Hela trudvangs öde vilar på mina breda axlar och det beslut som jag väljer att ta!

 

[Råttfångaren]

VARG XII
​

Månen är vargens sol.

Kära Torkel, min herre, Stormkonung och son. Jag hoppas att korpen Kyllikki eller någon annan av skogens vänner når dig med mina dagboksanteckningar så att du kan nå insikt i den fortsatta kampen mot den svarta solen och förhoppningsvis (om du finner oss värdiga?) föra in dom i släktens annaler. När man står såhär inför ett totalt slut som vi nu gör så infinner sig ofta en väldigt stor tomhet. Speciellt när man har svåra, för att inte säga omöjliga val framför sig. Jag har räddat mina stridsbröder och systrar i sköldmuren oräkneliga gånger. Offrat mig för Fynnheims ättlingar och för släktens bästa samt undsluppit mitt öde och död många gånger om. Men det jag nu står inför liknar ingenting jag tidigare mött. Jag fasar inför det som komma skall och det känns som att vad som än händer (och om jag överlever) så kommer det jag uppfattar som mig själv att vara förändrat för alltid. Jag ska för berättandets skull inte fastna i för många detaljer.

Vi har ställts inför många förunderliga och hemska ting här i den gåtfulla marsken. Träden står som pelare i en enorm sal fylld av mörkt vatten och det känns som att vi hamnat vid tidens och hela världens slut. Är det såhär Trudvang kommer att se ut om vi misslyckas? Att resa här i träsklandet påminner om att färdas under jorden. Det sorgligaste av det som hände här var när en bäckahäst bet ihjäl Mulde och simmade iväg med honom. Må hans ande få slippa att komma tillbaka som draug. Rutger, tillsynes oberörd av mänskliga förluster, berättar att han såg flickan, barnet redan i Vretgaard. Då trodde han att det var Valsinka, Snödrottningen som barn men nu vet vi bättre.

Vi möter ett vänligt Kungstroll bland öarna här, Barkborst. Samt en kviga, Tanjost som han vill att vi mjölkar åt honom. Men det mest besynnerliga mötet sker på en ö som är täckt av grönt gräs och vackra blommor trots den annars torftiga växtligheten i området. Där finns en talande korp och en sovande alf. Korpen säger att den vitsjuke tagit sig till Urträdet som ligger här i närheten och att han söker efter Skogens hjärta där gubben Vildhierta själv bor och verkar. Det är dit har fört Armilde! Alfen, Ilmarinni, som vet vägen till urträdet har sovit i åratal och förväntas sova i ytterligare tjugo år till. Om vi inte hittar örten blåvårta att väcka henne med. Den växer på ön med det föga inbjudande namnet draugholmen. Svartvinge berättar även att korpfågeln som spelar ett parti kokes rutor med Kvaler heter Kyllikki och att hon en gång i tiden var en mäktig alf som följde draken Elmtunga in i Skogen. Många verkar de vara, de som fastnat i tiden här i Vildhierta! Jag tar mig på ett sätt jag helst inte berättar om fram obemärkt på draugarnas ö och finner den sällsynta växten. Ilmarinni utbrister -Karulia (den Första!) när hon vaknar. Hon påminner om Valkosva eller Linn med sin tidlösa utstrålning och inre lugn. En av få goda själar i en mörk och hård värld där svärdet alltid är nära tillhands. Hon mal det finaste mjöl i sin magiska kopparkvarn och tillagar en underbart slät gröt. Och än en gång visar det sig att alfernas uråldriga visdom leder oss rätt. Ilmarinni berättar om Livisikas ursprung och att hon ännu inte tillfullo befinner sig i den här världen. Hon föddes för sju år sedan på De Klagande Vindarnas Ö som dotter till Kaan och en av Kappmästarens ättlingar. Ett försök till att manipulera blodslinjen för att nå en bakväg in i Trudvang utan att de andra gudarna skulle märka något. Vid Skogens hjärta finns en hlogr (en oerhört mäktig vitnerplats) och om Armilde skulle föda där skulle Livisika kunna ta över den kroppen och på så sätt helt träda in världen osedd av gudarna. Vi måste på något sätt fånga och fjättra henne annars kommer allt bara börja om igen någon annanstans. Men först måste vi besegra något som alfen kallar för Tusenöga. En best tronländarna stred mot här i skogen för en evighet sedan. Ett månghövdat odjur av drakjords stam. Tywind. I tre dagar och tre nätter stred tronländarna mot den men tvingades sedan ge upp. Den är försjunken i en dvala efter det att Howandina, en av tronländarna sjungit förtrollande för den och förvandlat den till en apel, dock till priset av att hon blev ett med trädet. Howandina kan vägen till gubben Vildhierta. Så vi strider. Jag bevisar återigen att jag inte är en hjälte. Det enda sättet jag tar mig förbi den tjocka huden på är genom att dulga besten bakifrån. Ett av de många huvudena andas eld över mig och antänder mitt vackra vita silvriga hår och skägg. Jag ser inte klok ut. Howandinas ande förklarar att vi står inför en enorm prövning. Skogens hjärta finns nämligen bara i gubbens drömmar. Dessa har på senaste tiden blivit till mardrömmar. En väldigt farlig plats alltså. Hon berättar vidare att Likstormen skövlar skogen på jakt efter hjärtat men eftersom döda inte kan drömma så är det inte möjligt för den att ta sig in dit. Vi måste sova på en kolstubbe och ta tusen steg in i drömmarns värld. Vi måste även lämna makten över våra öden bakom oss. Sedan vandrar Howandina vidare in i dimman till Whotes rike. Tror jag hör henne viska något om att från ont kan endast ont födas men jag är inte säker. Sedan kommer HON. En onaturlig dimfront letar sig snabbt genom skogen och inom kort är vi helt omringade av tusen och åter tusen odöda. På en tron, iförd en skugglik dräkt av människors själar sitter Bodvildur, dödligt vacker med långt svart hår och isblå hud. Från de dödas kolonn hänger inte längre bara Skogla, Stormes son, utan även amuren Kaan. Drottningarnas drottning anklagar oss för att ha svurit oss till konungamön vars öde är spunnet av hinsidan sol. Vi ställs inför ett val ty det verkar vara sant att inte ens Bodvildur kan jag följa Nogil och Armilde till Skogens hjärta. HON behöver oss. Om vi återbördar Unskymnir och Breidaskyld samt dödar Armilde kommer vi få leva tusen liv innan vi hamnar i dödsriket. Där kommer vi ”leva” som furstar. Även alla fynningar som hamnat i Helgaardh kommer få komma till Stormevaka. Otroligt! Hon lovar även att pakten till Armilde inte behöver betyda något för oss. Men kan man lita på en kaosvarelse? Jag lovar att vi ska återbörda hennes svärd och vi får hennes välsignelse. Jag undviker dock att säga något om Armilde. Dödsrikets gudinna verkar nästan desperat med sina löften. Frågan är om hon överhuvudtaget har någon avsikt att infria dom?

Och vilka är Nogils motiv egentligen? Något av det sista Armilde hann säga till oss var att Nogil hade sagt till Ilsa att -om du tar hand om Konungamön så dräper jag flickan. Han är i besittning av ett vapen så mäktigt att det kan döda en gud men varför skulle han vilja det efter allt han gjort tillsynes för henne? Är han själv ute efter att kontrollera det som skall födas fram vid Skogens innersta? Är det så han slutligen blir fri? Ty en sak är säker. Endast gudarna är fria. Fria att själva skapa sina egna öden. Var är dom nu? Storme, Gave och alla de andra? -Gudar hör min bön! Och om ni inte hör den, Torkel, du behöver vara beredd på att studera järtecknen. Om vi misslyckas måste du ta vid för att slutligen fjättra Livisika, hinsidan sol.

 

[Råttfångaren]

RUTGER VI
​

Min blick vandrar uppåt, och där kommer en varelse som är lika vacker som skräckinjagande. Morgu, krigets flowra, är här. Hon sträcker ut sin beniga hand, och jag tar emot den. Jag ser mitt liv framför mig. Min ensamma barndom i smedjan på gården i Eijland. Mina äventyr till havs med Torkel och Varg. Hur jag blev en del av ett brödraskap i Thrillheim. Kampen mot ondskan i Vildland. När Moira introducerade mig för flowrorna och vad det innebär att vara en mittländsk hjälte. Hur jag offrade mitt liv i Helgård för att bekämpa den svarta solen, och min återkomst till de levandes rike, där jag en sista gång fick uppleva ett äventyr med Varg och träffa Hralf.

Samtidigt som jag känner att Morgu tar med mig till en annan plats, så sätter drakens eld sina spår i min kropp, och jag förvandlas till aska. Jag känner ingen smärta när det jordiska lämnar mig. Jag känner bara lugn, då jag vet att flowrorna kommer att skydda mig från det öde som var mitt. Ödet som Mogundas träl i Helgårds salar är inte längre det som ligger framför mig, utan Magh har valt att spinna en annan ödestråd åt mig. När denna insikt sköljer över mig som en våg av själslig frid, så vet jag att jag gjorde rätt genom att inte offra Armilde och hennes barn. Det lilla barnet som jag höll i mina armar är mäktigare än vad jag någonsin kommer vara. Och det är få spädbarn som är mäktigare än Rutger Smed, Återbördaren av Zmajokka, Återvändaren från de döda och släktens räddare!

Jag hoppas att Varg ser att jag inte är rädd när Morgu leder mig till Othwa, där jag kommer vila tills Trudvang behöver mig igen. Det första som möter min blick på andra sidan är ett evigt grönt fält, där jag ser vildhästar som springer fritt. Krigets ande leder mig genom vinden, och jag känner hur min kropp återigen blir av kött och blod, samtidigt som den är starkare och piggare än någonsin. När jag närmar mig en stor byggnad av finaste timmer, hör jag ljudet av stål som slår mot stål. Utanför vad som måste vara en svärdshall så ser jag nu muskulösa män och kvinnor som tränar svärdets konst. Mitt bland dem ser jag en ung ljushårig kvinna som jag mycket väl känner igen. Rutger Smed kan mycket väl tänka sig att tillbringa en tid här!

 

[Råttfångaren]

VARG XIII
​

Vargens sista sång. Den osannolikaste av hjältar.

Jag drömmer om Torkel på de tusen stegens väg mot mörkrets hjärta. Han sitter ensam i en glänta vid en liten eld. Han anklagar mig för att vara självisk. -Hur många har du offrat på din väg frågar han som är min son? Det biter. Jag vet att de alla kommer att offra sig för sakens skull. Min enda trygghet och försvar gentemot Torkel och alla andra är att jag själv vet att jag offrat mig gång efter annan och att det endast är ödet och Storme som tagit mig såhär långt. Lägerelden brinner sakta ut och Torkel försvinner med ljuset. Det lämnar en bitter eftersmak och kanske är det ett avslut för oss. Om vi stoppar den svarta solen får han klara sig själv, utan min hjälp. Han verkar ändå inte vilja ha den.

Snart är vi framme. En större glänta breder ut sig och där jag förväntat mig ett samtal och förhandling med Nogil och Ilsa om varför de agerat som de gjort finns inga andra svar än död. Unskymninr har fällt den lilla flickan. Ett stenlandskap breder ut sig under hennes kropp och vi förstår tillsist hur det ligger till. Nogil har ingen egen agenda. Han är den svarta solens tjänare även han med vansinnet brinnande i blicken. Det som står på spel är bara allt. En fråga kvarstår dock och maler mitt inre hela vägen in i striden, kommer vi behöva döda Armilde för att stoppa Livisika att ta över hennes avkomma? Hon verkar snudd på paralyserad och man kan se att hon nått slutstadiet av graviditeten. Nogil påbörjar sin metamorfos från vitsjuk pojke till sin sanna form som draken Nifelfang men det tar en stund. Under tiden slåss vi med Hakkas yngel, norimättlingarna. Likt skuggor kommer de rusande mot oss ur skogen. Ilsa håller nu Gudadräparen Unskymnir i sina händer. Mörkt blod rinner ner längs klingans runor.

Ibland när man ställs inför något så hotande som en drake är det som att allt saktar in och stannar av. Hjärtats bultande och blodets kokande gör att man ser omgivningen som om den var utformad som en tunnel. Det är svårt att beskriva allt som händer men ett tag ligger jag under den nu levande vita logedraken och dulgar den samtidigt som den sprider sitt dödligt brinnande utandningsvapen över både fiender och fränder. Mina kamrater lever vidare endast med dödsgudinnans välsignelse och tur är väl det, för jag tror inte att jag hade klarat av de sista ögonblicken själv. Innan dess har även Woglinde parerat Unskymnirs hugg med Breidaskyld vilket fått dem båda att explodera. Efter det att Ilsa och norimättlingarna förkolnat ansätter vi Nifelfang hårt (Balmungs blixtar smattrar ner över honom) och han flyr till sist som den orm han är ut i skogen. Vi samlas runt Armilde som har kraftiga värkar. Barnet kommer när som helst! Då ser någon plötsligt hur det rycker till i Livisikas kropp. Går det fortfarande att rädda livet på henne? Jag stoppar blödningen samtidigt som jag ser att Rutger är nära på att sätta Nagelsyster i Armilde. Jag vädjar till honom att inte göra det och jag ser hur han brottas med sitt inre om vad han bör göra innan han slänger Mogundas dolk ifrån sig. Gläntan är plötsligt så tyst och tom. Istället för bödel får Rutger agera jordemor. Ett förunderligt barn föds på en bädd av nyutslagna blommor. Solens strålar tränger igenom trädkronorna och lyser rakt på henne. Tiden har dock hunnit ifatt hjältarna vars hud börjar att bli grå. Nifelfangs eld tar slutligen ut sin rätt. På bara några sekunder har de förvandlats till aska som sedan sprids för vinden. Vilken olycka i allt det fantastiska som nyss hänt. Det skulle ju vara Rutger som klarade sig, inte misslyckade jag! Hans sista blick kommer jag alltid att bära med mig. Den avslöjar att han trots allt accepterar sitt öde.

För mitt inre kan jag även se hur en stor björn väntar på Hralf i skogsbrynet. Tillsammans vandrar de sakta in bland träden och försvinner. Vilka är egentligen lagarna som styr gudarnas inverkan på Trudvangs jord? Det skall jag snart få en inblick i. Ty sedan står hon där igen i sin blodiga särk. Flickan Livisika kvar i sin mänskliga kropp. Hatet fullkomligt osar ur henne. Nu ska jag väl då äntligen få vila? Skogen vill dock annorlunda. Naturens väsen i form av gubben Vildhierta står plötsligt där som ett skydd mellan oss och henne ända tills dess att hon ger upp och försvinner. Hon är fjättrad i den lilla flickans kropp och utgör inte längre något större hot gentemot Trudvang men väl mot mig, Konungamön och barnet. Jag inser här och nu att jag måste fortsätta att hedra och utöka pakten. De måste skyddas till varje pris. Det är en enkel tanke att tänka men desto svårare är den att genomföra så att alla blir nöjda, det skulle jag bli varse under den kommande tiden. Gubben säger att han nu återgäldat vad han varit oss skyldig men att vi bör lämna honom direkt om vi håller livet kärt och vi skyndar bort ifrån honom och skogen. Träden sluter sig bakom oss och det märks att vi aldrig mer kommer att var välkomna här. Då kommer jag att tänka på att det var något vi glömde i skogen, Timil! Inte igen.

I Trollmark är Jorn ensam kvar. Han är oerhört välkomnande och ger oss de bästa platserna framför brasan. Vi återhämtar oss där i den kalla nästan tomma uråldriga borgen innan vi efter en lång vinter far med ett långskepp västerut. Det är det minsta han kan göra för oss säger han den ståtlige jarlen vars gåta nu ligger öppen för oss. Han skulle ju vara ett utmärkt parti för Armilde hinner jag tänka innan jag avbryter mig själv. Att jag aldrig kan sluta att lägga mig i vad andra bör göra.

På det glittrande havet tar vi oss fram men jag kan inte sluta att titta på det förunderliga barnet. De är min nya familj nu - Armilde och barnet. Det är ett band så starkt att jag aldrig skulle kunna bryta det. Jag känner även hur jag förändras inombords. Ett lugn och en klarhet sänker sig ner över mig. Jag förstår plötsligt hur saker och ting hänger ihop. Ibland kan jag även förutspå vad som komma skall. Det är som att jag kan se människors ödestrådar och vart de leder. Det blir uppenbart att Storme aldrig lämnat min sida under alla dessa år. Jag har honom att tacka för allt. Bland det första jag inser är att det inte var Torkel vi mötte under de tusen stegen utan Livisika. Det stillar mitt hjärta. Kanske låter jag min gamla familj träffa min nya någon gång? Storme skulle säkert önska att jag knöt Dranvelte närmre Stormländerna i framtiden. Eller vill han det? Kanske finns det en anledning till att gerbanistron aldrig expanderat in i Mittland? Den som lever får se, och jag planerar att leva länge.

 

[Råttfångaren]

TORKEL
​

Till min far Vrung

Vi är ej herrar över våra egna öden, blott tjänare i en väv av ödestrådar som inbegriper tusen och åter tusen.
Vi betalar priset för det blod våra förfäder spillt.

Jag ska vara ärlig att jag har hoppats att du skulle funnit vägen till Stormvaka på dina resor, att du fått frid och ära och att vi kunnat återförenas i efterlivet och då kanske återigen som fränder, ty alla som sitter vid Stormes bord är fränder.

En dag, när vi satt till bords i hallen, firandes att Valkosva återvänt till oss efter en längre tid i Kopparskogen, föll flera av oss i sjukdom. Lång tid skulle vi komma att kasta oss av och an i feber och stormekjalten fruktade att vi förgiftats av våra fiender. Men i slutändan skulle vi alla ta oss ur detta med livet i behåll.

I feberdrömmarna såg jag hur du reste i Vildhiarta med Rutger. Jag förstod att det var sanningen jag såg, att Rutger verkligen återvänt från Helgårdh och att ni åter reste i Vildhiarta. Jag insåg även att jag svävade i fara och bara ni kunde rädda mig och dom mina.

Jag såg hur ni stred mot Nifelfang, den mest fruktansvärda av drakar och fördrev honom. Jag såg också hur Varg räddade den lilla flickan, som även jag sett förr för länge sedan, och hur ett barn som måste vara heligt på något vis föddes. Men allt detta kostade och jag såg hur dom andra krigarna for till Stormvaka när draken flytt. Det var bitterljuvt när Rutger hämtades av en av västerns andar och for till deras efterliv, istället för vårt. Så återförenades aldrig kusinerna.

Rutger har alltid gjort som han själv vill, tagit det han vill ha. Detta som är den stormländske krigarens livskodex vänder han mot sig självt för att välja bort våra starka gudar.

Men jag är inte vred på honom och jag hoppas att han finner strid och mjöd där han är.

Jag vet att du nu åter lever i Mittland som rådgivare vid ett hov. Att du överser det i Skogens Hjärta födda barnets uppväxt.

Jag har bestämt mig för att ej längre låta ont blod flyta mellan far och son. Önskar du återvända till Fynheim är du fri att göra så och behöver frukta intet. Du skulle vara gäst i min hall och bjudas att stanna. Och vi ska tala.

Men på ett villkor. Att du låter den unga prinsessan i Dranvelte växa upp utan prat om profetior, intriger och falskspel.

Jag tror du önskar styra ödet. Jag lämnar detta i gudarnas händer.

Vi möts i detta liv eller nästa.

Torkel

 

[Råttfångaren]

EPILOG​

En Varg bland grisar.

Dranvelte. Tidig vår.

Ett svart långskepp glider fram ur dimman. Årorna sträcker sig bort från båtens kropp drypandes av vatten. Från havet närmar sig farkosten den karga steniga kusten. Jorden ligger stilla. Ett litet sällskap vadar i land. Högt upp i ett träd sitter en vit korp och betraktar de som anländer. -Ännu fler stormländare, tänker den. De är nästan vildfolk, utan någon som helst respekt för de uråldriga kulturerna. Men där är hon, tytteräni (dotter min). Jag har sett det här framför mig i drömmarna jag fått av skogens stora ande. Har även sett den som går bredvid, bärandes min gamla mantel som jag gav till Drottning Frodine, ”Garmgubben”. Sedan är det barnet som fångar korpens intresse. Inlindad i ett litet knyte. Lepohang slås plötsligt av känslan att runt detta barn kommer allt viktigt i framtiden att utspela sig. Skälvande lyfter den vita fågeln från sin gren. Jag måste ta mig till rotbädden och meditera. Skogen måste ge mig insikt i vad som bör göras! Jag som vigt mitt liv åt att värna skogen känner nu att min plats är där hon är. Det är så här vandrare måste känna inför huldran då de förlorar makten över sina liv. Allt inom mig drar mig mot barnet. Jag vill det här! Ett rött öga betraktar från stranden korpens flykt. Här är vi alltså nu, i det som kallas för landet i vildmarken. Och landet är vaket.​

Så har den långa sviten om Den svarta solen nått sitt slut. Det som en gång tog sin början i Vildhierta avslutades också i Vildhierta. Kvar finns dock många ouppnystade trådar och en oviss framtid. I mjödhallar i Mittland sjungs sången om Moira och Brandw. Om deras strid med Kaan, Bulturernas härförare och hur de slutligen, i en strid där Amuren dödade tusen fiender, fick sin hämnd och sände honom hela vägen till Helgaardh för att aldrig mer se dagens ljus. Från Mittlands slätter rider nya hjältar in till Dranvelte för att söka lyckan. Det stora (Mittländska) äventyret ligger där och väntar på dig.


Vad Kvaler Tämjaren säger:
Tecknen är tydliga. Det som kallats för Oskopnir har nu kollapsat bortom all kontroll. Den svarta solen kommer aldrig att nå sin allsmäktiga plats på himmelen, ens bland stjärnorna. Livisikas förvandling har gått om intet tack vare namnlösa hjältar. Hatet har frigjorts från Livisikas järngrepp och världen har med nöd och näppe undgått sin undergång, till priset av att hela Trudvang blivit en lite mörkare plats. Levande varelser har blivit lite aggressivare, nätterna har blivit lite längre, mörkret har blivit lite svartare. Men det är kanske ett pris som är värt att betala, när man ser till alternativet. Livisika är inte längre Den svarta solen och hennes krafter har nedbragts till en vanlig gudinnas, och hon har fängslats i en liten flickas människokropp, alltmedan svärdet Unskymnir - det enda vapen som skulle kunna frigöra henne från denna form - ligger för evigt tillintetgjort, bortom det vilda hjärtats drömmar. Fylld av förbittring har Livisika svurit på att hämnas sina vedersakare; några vanliga dödliga som frivilligt har förverkat sina öden och gått gudarnas ärenden för att krossa den dröm som levt sedan begynnelsen. När tiden är mogen kommer hon att kräva in deras gäld.



Vad Jorn Entloft säger:
Vildhierta har tro det eller ej blivit mörkare. Från Trollmarks torn kan man se den och dess uråldriga vildhet breda ut sig över landskapet likt en mur mot allt mänskligt. Det verkar som att de infekterade delarna breder ut sig och vi har noterat ökad förflyttning av bastjurs från Trollbergen ner i skogen. Om man ska tro Varg så finns det risk för att Vildhierta fått smak för mörker och hat på samma sätt som den en gång fick smak för draken Elmtungas blod. Den verkar nu ha blivit en om möjligt ännu dystrare plats.


Dranvelte blev till en början lämnat åt sitt öde. Det hade blossat upp krig på så många platser i Väst och dött så många i Vastermark att man inte längre hann med att begrava dem en och en. Självaste Ovus hade kallat hem alla sina krigare för att rädda de norra länderna undan den värsta plundringen. Det skulle dock ta flera år innan de tog sig hela vägen tillbaka. Dranvelte hade drabbats av sin beskärda del av kriget. Därtill kom sjukdomarna och sopade undan många av dem som överlevt den första anfallsvågen från bulturerna. Enda anledningen till att Dranvelte fortfarande existerade var för att rikskonungen Lygvard den Store hade allierat sig med Pater. Sju långa år av krig har decimerat befolkningen och krossat framtidstron. Många i landet lever för dagen och några långsiktiga lösningar på problemen har inte funnits. Förräns nu! Grisväldet är dock fortsatt splittrat av inbördeskrig och de innan näst intill självständiga smårikena som fram tills nu hållits samman av Gabd och den nya religionen, Nidendomen, är oerhört svaga. I hamnstaden Runebelt och de av stormländarna kontrollerade kusterna kan ingen längre stoppa att det blotas till Storme. Nidendomen har lämnat landet med sina gavlianer och sin magistrat och kotpelare (rådet). Tiondet till bönestugorna har upphört. Det rimliga är väl att nästa blodståg åter går mot Dranvelte för att ytterligare en gång och kanske för evigt binda landet till Väst?

Armilde söker sin rättmätiga plats på tronen och en efterlängtad fred och ett lugn kan förhoppningsvis lägga sig över landet. Friare vallfärdar från världens alla hörn eller nåja, från delar av Mittland iallafall och kanske även någon från Osthem. Pater och Stormländarna vet vem dom skulle vilja ha vid hennes sida men det sägs att hon (och den vitsjuke alfen) har andra planer för grisväldet. Blir det månne en alfprins för att stärka banden till den gamla vägen? Det självklara valet är väl annars landets störste hjälte och främste svärdsman Fridigern av Hildeprand, brorson till Hanagild av Hedengrift eller har han fortfarande bara sitt eget äventyrande för ögonen? Eller blir det Sköldjarlen av Trollmark som har ett så gott öga till Konungamön, hon som en gång sägs ha räddat hans liv? Det återstår att se vem som vinner hennes hjärta. Armilde som på mödernet är släkt med den Culhianska konungaätten i Majnjord, har sin morbror spjutgoden Lughlr Liendormshugge (som sägs ha dräpt mer än tjugo lindormar med sitt svärd) i Baldrsviik. Spjutgoden är dock gammal och utan arvinge. Kommer han ändå orka hjälpa sin systerdotter, det är frågan?


Det ryktas att Storkonungen av Mittland, Aothwein Culhian, planerar att låta sin son Pwyld bli nästa Spjutgode i Baldrsviik. Många är det dock av ostronernas ätter som girigt blickar mot Gastramarks huvudsäte. Sista ordet i frågan är och förblir osagt.



Vad ostronernas Bruider säger:
Armilde och hennes dotter är en gåva från flowrorna. Hon är räddningen för vårt folk och för vår tro. Hon kommer att leda oss in i en ny tidsålder! Varg är en mittländsk Hellawes som utbildar Armilde i vitner. Och den vitsjuke alfen Lepohang verkar vilja stärka banden mellan sitt folk och människor i Mittland. Det viskas även om att han är Armildes sanna fader. Det ryktas att stormländarna blotar människor, i synnerhet nidendomstroende. Det ryktas även att Armilde kan läsa tankar. Det sägs att Storme en gång försökt dränka henne för att bryta den ödestråd Den svarta solen spunnit åt henne och att hon därför är avogt inställd till gerbanis och stormländerna.



Vad Pater, stormländarna och Wulfrklanen säger:
Varg ringbrytaren är vår man i Ildebad. Vi nöjer oss inte förrän tusen långskepp anlänt till Dranveltes kust. Landet ska besättas och borgar skall byggas för att kontrollera området. Vi släpper aldrig landet vi räddat från bulturernas härjningar.


Vad stormehansan säger:
Handel är krig med andra medel, och handeln flödar i krigets spår. Vi flyttar fram våra positioner med våra knarrar, den ena efter den andra. Vi handlar både med bulturer och tryneveldet. Endast gudarna vet med säkerhet vad som är rätt. Den starkes rätt.


Vad Armilde säger:
Att Gadb och nidendomen lämnade när nöden var som störst är ett svek jag inte kan låta passera obemärkt. Blodspakten till stormländarna räddade mitt och min dotters liv samt även världen om man får tro gamle Varg. Han är en god rådgivare och läromästare men det är som att han inte lyssnar på vad jag och far har för framtidsplaner för landet. Ibland tror jag även att han överdriver sin skröplighet och ålder för att vinna sympati. Det sägs att han utmanade wulfrklanens ledare på holmgång och slet honom i stycken med sina bara händer…


Det ryktas att drottningens hellawes bär en gambatein med en flisa från draken Nifelfangs tand och att besten en dag kommer att återvända för att hämnas. Nej säger andra, han har byggt en stormharja (nyckelharpa) av en yggdrases gren som förtrollar alla omkring sig. Nej säger ytterligare andra, stormharjan lockar till blodlust då det en gång har varit ett korrumperat träd, en blotrase. Han är Varg, dödssångaren, ibland i sällskap av en stor vit varg, Stormes varg, valkyrjan Woglinde.


Vad Bulturerna säger:
Vår härförare må vara död och vi har återvänt till skogarna och till kärnan av vårt en gång så stora hemland. Men vi kommer aldrig att ge upp. Vi lever för kriget och vi är Trudvangs främsta krigare. Vi äter våra fiender och fallna. En ny gryning skall föda en blodröd sol då vi återigen skall samlas och släppa lös den svarta horden över slätterna.


Vad de ljusa alferna säger:
Stjärnornas glans är sannerligen långt borta och vi prövas ständigt av gudarna som lämnat oss. Varg är en häxkarl som gjort sig en gambatein av en gren från en blotrase. Vem med goda intentioner skulle ens röra något så naturvidrigt som en förvriden, korrumperad yggdrase? Han är även bärare av en ring, Morkheima som inget gott någonsin kommit ur, samt en dolk från dödsriket som måste återbördas för att återställa ordningen i Trudvang. Varg är en skuggvandrare som balanserar på gränsen till det ondskefulla. Man gör bäst i att hålla sig borta från honom! Det är en stor olycka att hans öde är knutet till Armilde och barnet.



Vad Bodvildur säger:
Att ha förlorat Unskymnir värker som ett evigt sår i sidan. Någon måste få betala. Kaan är min knähund nu alltsedan Nifelfang flytt in bland skuggorna och försvunnit. Han kommer att få kräla i stoftet under resten av sin tid. Att besöka Trudvang var angenämt. Det är en speciell plats. Nästa gång jag tar Likstormen dit kommer jag för att stanna!


Det ryktas att Nifelfang ruvar på storslagna drömmar om sin återkomst, märkbart upprymd över att ha givits livet åter. Ty i det uråldriga drakhjärtat har det åter väckts en hunger som aldrig går att stilla. Han drömmer om den plats som människorna kallar Thoorkaal, men som Nifelfang kallar Nifelland.


Vad Valkosva säger:
Jag funderar på att acceptera Vargs förslag om att vara flickebarnets piga hädanefter. Trots att jag har viktiga spörsmål för mig så är detta en chans som kanske aldrig kommer igen, på livstider. Det kan bli mitt sätt att påverka framtiden i en ljusare riktning. Det skulle sannerligen behövas.