Eftersom topp 4 ligger nära mina val och min ordning tycker de kan förtjäna lite mer motivering.
+ Den femte konfluxen är bäst eftersom den erbjuder en så stor bredd av olika äventyrsmiljöer och ett fantastiskt samspel mellan SLP, miljöer och spelvärldens historia och på det vis Granströms metafysiska koncept som driver huvudintrigen (om mer tydliga i romanerna än spelen). Där finns sandlådor och rälsade delar i bra blandning. Centrala aspekter och personer utvecklas och ges ökande betydelse allteftersom i de olika delarna utan att det känns sökt eller som en efterhandskonstruktion. I Oraklets fyra ögon utvecklar den ett intressant koncept för skuggspel med motståndare till RPna som jag inte sett varken förr eller senare, och på samma vis kan de militära konflikterna spelas ut i del 4 (om än inte helt praktiskt genomförbart). I och med att kampanjen löper över flera år i spelvärlden ger den också utrymme för (rentav kräver) utflykter till andra äventyr vilket skapar en bra dynamik till inledningen av både del 2 och 3.
- Kampanjen har egentligen bara två svagheter. Den första är att den inte är helt förankrad i sin spelvärld, Trakorien är väldigt mycket ett universum i sig, och när man ger sig i väg till andra platser i Ereb är det ingen som bryr sig om de där konfluxerna ute i havet. Detta är visserligen inte bara kampanjens fel, men är inte desto mindre en brist som inte är helt lätt att avhjälpa för SL, speciellt inte när den var ny och man inte förstod att detta var ett problem. Den andra svagheten är att det politiska spelet mellan de olika makterna går RPna ganska mycket förbi, det blir lätt en fond men inte mer.
---
+ Undergångens arvtagare är verkligen väldigt nära Den femte konfluxen i kvalitet. Pyrisamfundet har ett djup som inte ens Trakorien kan matcha och saknar i princip helt aparta fenomen som kan skava på upplevelsen (lättare i post-apokalyps förvisso där mer grejer kan klämmas in). Kampanjens övergripande berättelse är verkligen en röd tråd som löper genom alla delar och som har en fantastisk anknytning till hur spelvärlden är uppbyggd och varför den ser ut som den gör, även om det tar tid för RPna att förstå det. Ger även en bred palett av äventyrsmiljöer och upplägg som kan användas även utanför kampanjen.
- Precis som Den femte konfluxen har UA framför allt två svagheter. Den ena är att det emellanåt kan vara svårt för RPna att se sin roll i det hela. Även om de greppar den röda tråden är det inte alltid så självklart varför det är viktigt för dem att agera utifrån informationen, och det andra är att flera av scenariona (om än inte alla) har liknande mysterielösande karaktär. Även om de inte är lika innehållsmässigt är de det ändå tematiskt
---
Den svarta madonnan överlåter jag åt andra att bedöma.
---
+ Törnetronen har många av Undergångens arvtagares styrkor men har (hittills) lyckats undvika flera av dess svagheter. Spelvärlden har ett väldigt djup samtidigt som den expanderas i bredd i takt med utgivningen av äventyren. Äventyrsplatserna är varierande och uppläggen likaså, scenariostrukturerna är också än så länge mindre likartade varandra än vad som var fallet med UA. Varje del i kampanjen ger även en möjlighet till allmän fördjupning/äventyrande i den del av regionen som den beskriver. Den röda tråden hugger tag i RPna direkt och det är, återigen i jämförelse med UA, ganska lätt för dem att se var de passar in. Samhällsbygget är lika komplext som i Pyri men träder fram tydligare för spelarna mer omedelbart.
- Jag ser få uppenbara minus än så länge, även om det är tidigt än, så här två delar in. Men ska jag säga något är det att ovan styrkor också gör kampanjen svår att SLa, det krävs en del tankearbete extra, sådant som i UA (i varje fall t.o.m. Pirit) kunde lämnas därhän eftersom man som SL ändå inte förstod betydelsen. I Törnetronen förstår man att personer/platser/historier är betydelsefulla men inte alltid vilken innebörd de har, vilket ibland kan vara frustrerande. Exempel: ”Bör jag ge RPna ett möte med person X här för att lägga grunden för en senare del eller kan jag låta det glida förbi nu när de själva inte valde den vägen?”