The one ring 2ED - varför är det bra?

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,486
Location
Helsingborg
Taggar @Organ eftersom han tyckte det. Jag är intresserad av vad folk tycker är bra med spelet.

Jag gillar ettan, mycket för att den andades en viss typ av stämning som är typisk för Tolkien. Så vad har de gjort bra i tvåan?

Här är mina intryck av ettan:
 
Joined
15 Nov 2004
Messages
3,421
Location
Maastricht
Jag kan enbart säga en sak om 2ed hitills, och det är att den är MYCKET bättre strukturerad. Det är enklare att hitta i boken.
Annars har jag inte doppat näsan i boken tillräckligt mycket för att kunna radda upp alla reglerförändringar som jag gillar mer än 1ed.

Men i stort tycker jag att det ser ut att främst röra sig om en rad väldigt små förändringar, om än rätt många. Har man spelat 1ed så kommer man nog vara förvirrad en stund när man plockar upp 2ed.

Inser att jag inte besvarar frågan, vad gör det bra? Men gillade man 1ed så är jag tämligen säker på att man kommer gillar 2ed.

Jag ber om att få återkomma för en mer djupgående analys! :)
 
Last edited:

Widundret

Veteran
Joined
3 Mar 2014
Messages
22
Jag upplever att de regelförändringar som gjorts har strömlinjeformat spelet. Jag tycker att de har lyckats bibehålla stämningen. I första utgåvan upplevde jag att vissa förmågor och effekter hos rollpersonerna inte passade in i min bild av Midgård. I andra utgåvan har detta blivit mer subtilt och upp till gruppen. Det passar mig bättre.

Det sämsta med den nya utgåvan är att man har valt förlägga den i en tid och på en plats där det inte händer lika mycket i världen. Där var Rhovanion i första utgåvan en mycket bättre setting. Vilken tur att det såklart går att förlägga sitt äventyrande där även i andra utgåvan om man vill.
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,500
Location
En mälarö
Inte en helt lätt fråga att svara på. Men jag ska försöka. Först en disclaimer. Jag har inte spelat det särskilt mycket. Jag har bara spellett ett par av scenariorna från Starter Setet. Jag har heller ingen vidare koll på TOR1. Jag blev nyfiken redan när det släpptes men det blev aldrig av att jag skaffade det. Så mitt första möte med spelet var när TOR2 släpptes.

Men vad gäller saker jag giller med TOR2 så är det flera saker. Jag försöker spalta upp dem nedan.

1. Reglerna En grej är att jag helt enkelt gillar reglerna. Enkla men sofistikerade och stämningssättande. Det använder som bekant tärningspölar men man slipper den baksida som ofta följer med, nämligen tärningsinflation.

2. Roligt monsterhanterande De motståndare man kan tänkas springa på, oavsett om det är en ynklig Moria-goblin eller en Nazgul, känns alla varierade och unika. Mycket av det har att göra med att alla har Hate- eller Resolve-poäng och unika förmågor att aktivera med dessa. Jag gillar även att spelarna när det är strid kan göra annat än att bara banka på närmaste fiende. Ibland är det bättre att använda en Skill istället för en attack. Ett lyckat Awe kan vara effektivare mot ett gäng Orcs än en stridsyxa.

3. Lyckat implementerande av "Spel-i-spelet" Här tänker jag naturligtvis på Council- och Travel-reglerna. Jag vet att inte alla är lika entusiastiska över dessa men jag är ett stort fan. Att resa är långt mer än att spelledaren räknar ut hur många dagars marsch det är mellan Bree och Rivendell och slår ett slag på slumpmötestabellen.

4. Spelarna är hjältarna Det är ingen tvekan om att spelarna är dramats hjältar. Det finns regelskillnader mellan en spelare och Orc nummer 3. Spelarna är dock inga superhjältar. De startar som Frodo och Sam, snarare än Gandalf och Aragorn. Men det det står helt klart att det är runt dem som spelets händelser centreras. Det sagt så känns spelarna samtidigt som mycket små i en stor och förundransvärd värld, Det är en mycket svår balansgång som spelet lyckas mycket bra med.

5. Det känns så jävla Tolkien! Det är både den viktigaste och största punkten. Den innefattar även punkterna ovan. De skapar tillsammans en känsla i spelet som verkligen får en känna sig som att man befinner sig i Middle-Earth. Det märks verkligen hur man satt sig ner och funderat vad huvudpersonerna gör i böckerna och hur man ska kunna omvandla det till ett rollspel. Ta t ex detta med Council och Travel. Huvudpersonerna i böckerna ägnar sig åt en väldig massa resande och mellan och på dessa resor träffar man folk som man måste förhandla med/övertala/bli vän med. Detta simuleras mycket väl.

Det är vad jag kunde komma på out of the top of my head.
 
Last edited:
Top