Strategier för oss med afantasi?

Jag har raka motsatsen till afantasi och har väldigt lätt att visualisera saker i huvudet. Lite lustigt nog innebär det att det för mig inte är några problem om spelledaren har anfantasi. Jag behöver inga målande beskrivningar för att visualisera något. Min hjärna sköter det åt mig. Sen kanske det inte alltid blir exakt som spelledaren tänk sig, men det har jag aldrig upplevt som något problem.
Ja, precis. "Ni kommer fram till ett berg." Vi kanske inte tänker oss exakt samma stenart eller profil eller höjd eller himmel eller så, men jag ser ändå ett landskap. Dock kan jag uppskatta om jag får en målande (men hyfsat koncis) beskrivning som kickar igång fantasin ännu mer.
 
Lite lustigt nog innebär det att det för mig inte är några problem om spelledaren har anfantasi. Jag behöver inga målande beskrivningar för att visualisera något. Min hjärna sköter det åt mig. Sen kanske det inte alltid blir exakt som spelledaren tänk sig, men det har jag aldrig upplevt som något problem.
Handlar inte det mer spelledarens formulerings- snarare än visualiseringsförmåga?
 
Fattar att det varierar och är personligt. Men om man nu ska göra beskrivningar och vill fånga så stor grupp som möjligt, kan det vara intressant att höra vad man helst vill höra/läsa. Måste ju inte heller begränsas till det visuella.

Är något av detta mer eller mindre användbart? Vad skulle vara bättre?

"Rummet litet och mörkt, med en enda glödlampa hängande från taket med ett svagt, gulaktigt sken. En gammal madrass på golvet, täckt av en smutsig filt. En trasig stol står lutad mot väggen, på bordet bredvid, en flaska med något som ser ut som whisky och ett glas med en intorkad sörja. Det luktar unket och fuktigt, som om rummet stått tomt i åratal."
 
Fattar att det varierar och är personligt. Men om man nu ska göra beskrivningar och vill fånga så stor grupp som möjligt, kan det vara intressant att höra vad man helst vill höra/läsa. Måste ju inte heller begränsas till det visuella.

Är något av detta mer eller mindre användbart? Vad skulle vara bättre?

"Rummet litet och mörkt, med en enda glödlampa hängande från taket med ett svagt, gulaktigt sken. En gammal madrass på golvet, täckt av en smutsig filt. En trasig stol står lutad mot väggen, på bordet bredvid, en flaska med något som ser ut som whisky och ett glas med en intorkad sörja. Det luktar unket och fuktigt, som om rummet stått tomt i åratal."

Är inte en grej som diskuterades i omgångar att vi fastnar vid just synen som sinne och glömmer övriga sinnen? Jag ser att du har med andra sinnen i ditt exempel, men jag tror det hade gått att få in fler sinnen. Ofta fastnar vi i att beskriva vad vi ser, men är väldigt sparsamma med dofter, smaker och känsel.

Exempel där jag försökte få in mer sinnesintryck för att ge en bild av en situation, inte det bästa jag gjort men får tjäna som exempel med fler sinnen närvarande:

Regnet tränger igenom dina kläder. Håret har lagt sig ned över din panna, tyngt av regnet som faller. Gatlyktans sken låter dig se siluetten av de folk som är i rörelse längs med huvudgatan. Folk som rör sig med kvicka steg i flykt undan regnet. Inifrån gränden där du står hör du ekot av steg som närmar sig. Raska steg. De följs av ett tätt plaskande då stegen träder genom de pölar av vatten som formats här och var. Plötsligt känner du hur din axel stöts till av en främling.

Jag är väl medveten om att mitt exempel inte är klockrent, men det får duga.
 
Ja, det är lätt att glömma bort att det finns så mycket mer. Känslor, minnen, och allt som hör till det kognitiva utom synintryck.

Sen är ju också frågan. Vad är mest till nytta? Det som beskrivs eller att få vara med och beskriva…
 
Sen är ju också frågan. Vad är mest till nytta? Det som beskrivs eller att få vara med och beskriva…
Det beror helt på skulle jag säga. Båda har sin plats. Vissa älskar att få höra beskrivningar men skyr att själva tvingas beskriva, med andra är tvärsom. Sen finns ytterligare en grupp som hamnar mellan de två extremerna. Det är svårt att säga.
 
Jag har ganska dålig ansiktsigenkänning, och den gör att jag ganska ofta är med om att det som händer när man känner igen någon INTE händer. Flera gånger kan jag fatta vem personen är efter en stund, ”det är Anna från gamla jobbet” utan att synapserna liksom klickar och allt som händer i huvudet när man träffar en bekant kommer igång. Och sen kommer de ett tag senare.

Men jag tror inte att det har att göra med att jag också är dålig på att tänka visuellt. Jag ser i princip bara ”bilder i mitt huvud” precis innan jag somnar. Och det har liksom inte alls med varandra att göra.
 
Lite lustigt nog innebär det att det för mig inte är några problem om spelledaren har anfantasi. Jag behöver inga målande beskrivningar för att visualisera något. Min hjärna sköter det åt mig. Sen kanske det inte alltid blir exakt som spelledaren tänk sig, men det har jag aldrig upplevt som något problem.
Jag vill nog utmana det där ”innebär”. Jag har diskuterat detta med många och hört följande fyra påståenden:
  1. Eftersom jag visualiserar starkt behöver jag inga målande beskrivningar.
  2. Eftersom jag visualiserar starkt vill jag ha målande beskrivningar.
  3. Eftersom jag inte visualiserar har jag ingen nytta av målande beskrivningar.
  4. Eftersom jag inte visualiserar behöver jag målande beskrivningar.
Min slutledning är att många tror att det här med visualisering spelar roll, men att det egentligen inte gör det. Mitt arbete består till stor del av att föreställa sig och förklara olika tredimensionella geometrier och beskriva hur de förändras av olika parametrar. En typisk sak jag kan säga under en kurs:

Ta ett perfekt plan och lägg mot den skrovliga ytan så att det vidrör den. Balansera planet för att minimera den största avvikelsen från ytan till planet. Skapa nu en perfekt cylinder, låst till att vara vinkelrät mot planet. Blås upp cylindern inuti hålet till dess maximala storlek. Skapa nu två parallella plan, låsta till att vara parallella med cylinderns centrumaxel och med sitt centrum exakt 14 millimeter från axeln. Hur tajt kan du placera detta par av plan sådant att hela den här ytan ryms mellan dem? Detta värde måste vara lika med eller mindre än 0,5 för att artikeln ska godkännas.
Folk som visualiserar tänker att detta måste vara extremt svårt att göra utan att visualisera, men jag är övertygad om att min afamtasi är noll handikapp i mitt yrke. Jag finner mig ha minst lika lätt för dessa operationer som någon annan.

Och gällande @God45s fråga så tror jag helt enkelt att min hjärna gör precis samma sak som hans, bara det att resultatet inte rapporteras till det visuella centret. Jag tror att folk som visualiserar misstar sig i vad som egentligen sker, som andra sagt. Man tror att bilden är en input i operationen, när den egentligen är en output. Det är lite som att fråga ”Men hur kan mobilen veta vad klockan är när skärmen är avstängd?”.

Det är min bild av vad som föriggår, baserat på erfarenhet och diskussioner. Men jag är såklart ingen auktoritet på området.
 
Men ja, det kan ju vara både input och output. Hjärnan gör, i min förståelse, sådant hela tiden. Typ, när man ska sträcka sig efter något så skickar hjärnan ett motorkommando till armen, men den skickar även en kopia av motorkommandot till centrum för proprioception, som använder kopian för att förutsäga ("föresälla sig") hur armen kommer att kännas när motorkommandot blir åtlytt, och sedan använder hjärnan denna förutsägelse/föreställning för att justera armrörelsen.
Jag tror min fru har afantasi, eftersom det spelar ingen roll hur väl jag förklarar något - jag måste visa det - när vi diskuterar inredning och färgsättning.

Det du skriver får mig att tänka på hennes konsekvenstänk. Ibland gör hon rent idiotiska fysiska saker som man lätt hade kunnat undvika om man tänkt efter vad som hade hänt. Hon slår sig ofta som följdeffekt. Hon har inte heller någon koll på var andra kommer att ta vägen. Jag menar inte att detta beteende helt kommer från afantasi, men det kan vara en del av det.

Det var riktigt tankevärt, det du skrev. Nu blev jag nyfiken att läsa mer om detta.
 
Jag tror min fru har afantasi, eftersom det spelar ingen roll hur väl jag förklarar något - jag måste visa det - när vi diskuterar inredning och färgsättning.

Det du skriver får mig att tänka på hennes konsekvenstänk. Ibland gör hon rent idiotiska fysiska saker som man lätt hade kunnat undvika om man tänkt efter vad som hade hänt. Hon slår sig ofta som följdeffekt. Hon har inte heller någon koll på var andra kommer att ta vägen. Jag menar inte att detta beteende helt kommer från afantasi, men det kan vara en del av det.

Det var riktigt tankevärt, det du skrev. Nu blev jag nyfiken att läsa mer om detta.

Ja, jag vet inte om det har med afantasi att göra. Proprioception är ju en annan sak än syn också, och jag inbillar mig att dessa saker är oberoende av varandra, dvs man kan ha visuell föreställningsförmåga utan att ha proprioceptiv dito, eller vice versa.

Vad gäller visuell föreställningsförmåga har jag väl bara lite allmänt svårt att tro att det inte skulle ha några konsekvenser för beteende eller förmåga att utföra olika uppgifter etc. – om inte annat för att det då blir lite oklart för mig hur man överhuvudtaget mäter det. Om man inte ska lita på folks egna utsagor, förstås, men introspektion är ju famously opålitligt. Men ja, det finns väl forskning på detta som jag bara inte orkar googla fram och läsa.
 
Vad gäller visuell föreställningsförmåga har jag väl bara lite allmänt svårt att tro att det inte skulle ha några konsekvenser för beteende eller förmåga att utföra olika uppgifter etc.
Sektionen Research i engelskspråkiga Wikipedia-artikeln har en sammanfattning av olika studier. Det verkar onekligen som att det korrekerar med en hel del saker, en del av vilket jag känner igen, såsom svagare autobiografiskt minne. Intressant nog verkar det korrelera med autistiska drag, vilka väl är överrepresenterade bland rollspelare? Så ironiskt nog kanske rollspelare har en större andel afantasiker än populationen i allmänhet?
 
Sektionen Research i engelskspråkiga Wikipedia-artikeln har en sammanfattning av olika studier. Det verkar onekligen som att det korrekerar med en hel del saker, en del av vilket jag känner igen, såsom svagare autobiografiskt minne. Intressant nog verkar det korrelera med autistiska drag, vilka väl är överrepresenterade bland rollspelare? Så ironiskt nog kanske rollspelare har en större andel afantasiker än populationen i allmänhet?

Intressant. Där kan man också läsa att det tydligen går att öva upp sin visualiseringsförmåga. Så kanske är svaret på trådens titulära fråga – vilka strategier finns det för oss med fantasi? – helt enkelt: träna bort din dumma afantasi.
 
Back
Top