Strategier för oss med afantasi?

Några av de sämsta beskrivningarna jag gjort har varit när jag har en hyggligt klar bild i huvudet, men inte delar samma referensramar som mina spelare. Många delar skummas förbi i beskrivningen. ”Ni är vid en vulkan” kan syfta på allt från Mordor-liknande mörka landskap till Hawaii-liknande pradisöar, bubblande lava eller mäktiga, höga berg 🗻.

Tvärtom när jag inte kunnat visualisera scenen alls för mig själv, och lite babblat på på måfå, har jag hört från spelarna att de precis förstod hur staden såg ut, och att det var en otroligt inlevelserik upplevelse.

Tror det finns mycket att vinna på att prata sig samman och dela gemensamma intryck, tv-serier, mood-boards, etc. Luta sig in i existerande minnesbilder (”monstret ser ut som Godzilla, fast annorlunda”), även när de inte matchar helt.

Viktigaste trixet jag lärt mig nyligen är att alltid beskriva med tydliga mått. Så skurkarna är inte ”långt borta”, de är 30 meter bort, eller 200 meter borta. De är en stor grupp på 11 personer. Huset är högt och har 3 våningar. Roboten är ganska liten, 3 meter hög.
I varje fall för min spelgrupp har det reducerat förvirring väldigt mycket - då det tidigare ofta kändes oklart hur scenen hängde ihop för mina spelare. I praktiken får jag panikartat plocka en siffra ur tomma luften, men det är bättre att ha ett mått som behöver justeras än ett vagt, amorft begrepp som ingen riktigt går igång på.
 
Genesis said:
Jag tänker att folk som tror att afantasiker inte kan föreställa sig saker måste bli förvånade när deras kompis känner igen dem på stan. Tror @God45 att jag känner igen min vän genom slutledningsförmåga? "Hm, jag vet att min kompis har kort hår och ofta klär sig i skinnjacka. Det där skulle kunna vara han!" Nej, jag vet såklart precis hur min kompis ser ut, även om jag inte kan skapa mig en mental bild av honom i skallen.
Click to expand...

Okej, så jag har tänkt på det här svaret i tre år nu. Men den här tråden blev väldigt bråkig och jag har varit rädd för att gå tillbaks för att jag vill inte starta upp en gammal negativ diskussion. Men jag tänker på det här svaret typ en gång i veckan så jag måste fråga. Och jag vill verkligen trycka på att jag gör det av ren nyfikenhet.

HUR känner du igen din kompis på stan om du inte har en mental bild av honom?

För jag känner igen folk genom att jag har en bild av dem i huvudet och ser den bilden ut som personen jag träffar så känner jag igen honom. Men jag fattar inte hur man gör det utan en mental bild i huvudet.
 
JohanL said:
Jag ser personen och då utför hjärnan identifieringen (eller inte, jag är rätt dålig på ansikten, men inte ansiktsblind).

Men jag är övertygad om att jag skulle vara usel om polisen behövde en fantombild från mig.
Click to expand...

Samma här, min mentala bild av folk är katastrofal. Ser jag dock personen i fråga så registrerar min hjärna omedelbart vem personen är.
 
JohanL said:
Jag ser personen och då utför hjärnan identifieringen (eller inte, jag är rätt dålig på ansikten, men inte ansiktsblind).

Men jag är övertygad om att jag skulle vara usel om polisen behövde en fantombild från mig.
Click to expand...
Sömniga Isaac said:
Samma här, min mentala bild av folk är katastrofal. Ser jag dock personen i fråga så registrerar min hjärna omedelbart vem personen är.
Click to expand...

Okej, så det är liksom omedvetet? Det bara händer?
 
God45 said:
Okej, så det är liksom omedvetet? Det bara händer?
Click to expand...
Litet som att jag kan hitta i ett hus som jag inte skulle kunna göra en planritning för.

Samma sak med röster - jag kan känna igen en röst utan att nödvändigtvis ha en inre kopia av den, kunna beskriva den, eller kunna beskriva vad som kännetecknar den.
 
Nu minns jag inte (men tror mig varit med eller läst i denna tråd) om det tagits upp tidigare i tråden, men …

Tänker att det kanske är samma som att en del hör och återskapar ljud. Eller för den delen, talar högt i sitt huvud, det man tänker. … eller att det tänkt, men tyst.
 
På frågan om igenkänning, så har jag ofta väldigt svårt att visualisera vissa personers ansikten, men vet att så fort jag träffat dem så kommer det att klicka. Medan för andra så funkar visualiseringen just fine. Så den känns inte som avgörande för igenkänningen i sig. Däremot verkar det som att jag har svårt att beskriva en person utan att visualisera, samtidigt kan visualiseringen kännas som ett hinder, som visar mig saker jag inte kan sätta ord på.
JohanL said:
Dubblad XP-kostnad för att köpa bildkonstnärliga färdigheter?
Click to expand...
Är det rimligt? Baserat på diskussionen i tråden vet jag inte om det borde ha några effekter alls. En bättre fråga kanske är:

Hur skulle du spela en rollperson med afantasi?
 
God45 said:
Okej, så det är liksom omedvetet? Det bara händer?
Click to expand...

Ursäkta att jag lägger mig i, men jag vågar nog påstå att det är så här det fungerar för alla, oavsett de har afantasi eller inte.

Om man inte kunde känna igen någon förrän man hade jämfört den med sin mentala bild, så skulle man ju först behöva jämföra sin mentala bild med en mental bild för att känna igen att den mentala bilden föreställde personen ifråga. Och den i sin tur med en mental bild, osv. Och när man väl hade sin mentala bild, och skulle jämföra den med personen, så skulle man behöva en mental bild av den mentala bilden för att känna igen att personen liknade den mentala bilden, osv. Någonstans måste igenkänning vara något som "bara händer".

Sen finns det förstås information lagrad i hjärnan som den använder för igenkänningen, men det är en annan fråga.
 
Man Mountainman said:
Ursäkta att jag lägger mig i, men jag vågar nog påstå att det är så här det fungerar för alla, oavsett de har afantasi eller inte.

Om man inte kunde känna igen någon förrän man hade jämfört den med sin mentala bild, så skulle man ju först behöva jämföra sin mentala bild med en mental bild för att känna igen att den mentala bilden föreställde personen ifråga. Och den i sin tur med en mental bild, osv. Och när man väl hade sin mentala bild, och skulle jämföra den med personen, så skulle man behöva en mental bild av den mentala bilden för att känna igen att personen liknade den mentala bilden, osv. Någonstans måste igenkänning vara något som "bara händer".

Sen finns det förstås information lagrad i hjärnan som den använder för igenkänningen, men det är en annan fråga.
Click to expand...

Ett annat argument. Låt säga att du är ute på stan och av en slump snubblade över en person du inte förväntade dig att träffa. Låt säga att du, för att känna igen henne, först måste frammana hennes mentala bild. Men om du inte har känt igen henne ännu, hur vet du vilken mental bild du ska frammana? Du måste först känna igen henne för att sedan kunna frammana den korrekta bilden.
 
Man Mountainman said:
Ursäkta att jag lägger mig i, men jag vågar nog påstå att det är så här det fungerar för alla, oavsett de har afantasi eller inte.

Om man inte kunde känna igen någon förrän man hade jämfört den med sin mentala bild, så skulle man ju först behöva jämföra sin mentala bild med en mental bild för att känna igen att den mentala bilden föreställde personen ifråga. Och den i sin tur med en mental bild, osv. Och när man väl hade sin mentala bild, och skulle jämföra den med personen, så skulle man behöva en mental bild av den mentala bilden för att känna igen att personen liknade den mentala bilden, osv. Någonstans måste igenkänning vara något som "bara händer".

Sen finns det förstås information lagrad i hjärnan som den använder för igenkänningen, men det är en annan fråga.
Click to expand...
Man Mountainman said:
Ett annat argument. Låt säga att du är ute på stan och av en slump snubblade över en person du inte förväntade dig att träffa. Låt säga att du, för att känna igen henne, först måste frammana hennes mentala bild. Men om du inte har känt igen henne ännu, hur vet du vilken mental bild du ska frammana? Du måste först känna igen henne för att sedan kunna frammana den korrekta bilden.
Click to expand...

Det känns som att vad som händer är ett jag har ett galleri av personer jag känner igen i hjärnan och jag ser när någon ser ut som en person i galleriet.
 
Ja, för mig är det nog också så att steg 1 är reaktionen – igenkänningen. Steg 2 är att leta igenom minnen och placera personen i sammanhang (och i det här steget dyker såklart en massa bilder upp, tillsammans med saker personen sagt osv). Steg 3 är att misslyckas med att komma ihåg personens namn, för namn är helt hopplöst om jag inte pluggat in det ordentligt.

Att frammana en faktisk mental bild är något jag kan göra på kommando om jag vill eller behöver, men det är inte nödvändigt för just igenkänning. Eller ja, steg 2 ovan inbegriper väl för all del visuella markörer, men inte bara.
 
Man Mountainman said:
Ett annat argument. Låt säga att du är ute på stan och av en slump snubblade över en person du inte förväntade dig att träffa. Låt säga att du, för att känna igen henne, först måste frammana hennes mentala bild. Men om du inte har känt igen henne ännu, hur vet du vilken mental bild du ska frammana? Du måste först känna igen henne för att sedan kunna frammana den korrekta bilden.
Click to expand...
I detta läge går gör min hjärna denna sållning:
1. Är det någon jag legat med?
2. Är det någon jag är skyldig pengar?
3. Är det någon jag känner?
4. Är det en kändis?
5. Övrigt

Ofta stirrar jag på kändisar orimligt länge innan jag fattar att det är en kändis.
 
Jag har raka motsatsen till afantasi och har väldigt lätt att visualisera saker i huvudet. Lite lustigt nog innebär det att det för mig inte är några problem om spelledaren har anfantasi. Jag behöver inga målande beskrivningar för att visualisera något. Min hjärna sköter det åt mig. Sen kanske det inte alltid blir exakt som spelledaren tänk sig, men det har jag aldrig upplevt som något problem.

Paradoxalt nog har jag väldigt svårt att känna igen människor i verkliga livet. Dåligt ansiktsminne kombinerat med ännu sämre namnminne har gjort att jag vid tillfällen uppfattats som en aning dryg.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top