Nekromanti Stora klagotråden

Status
Not open for further replies.
Per

Per

Veteran
Joined
19 Apr 2015
Messages
74
Vi älskar ju alla rollspel men vi gillar olika. Det här är därför den stora klagotråden med vad vi inte gillar med vår favorithobby. Vad är de tre saker ni gillar minst inom rollspel (fritt från hjärtat)? Berätta bara de tre sämsta eller mest ointressanta sakerna ni ser med vår hobby. Men snälla inga debatter eller fördömanden av andras åsikter. Den här tråden är bara till för att ta upp tre saker ni inte gillar, inte för att starta hårda och onödiga debatter. Gnäll av er men bli inte arg på någon annans åsikt utan respektera allas åsikter. Så jag börjar....
1. OSR - helt obegripligt tråkigt och ointressant. Jag fattar ingenting av OSR vågen och tilltalas inte det minsta av den hype den fått.
2. Powered by the Apocalypse - gäsp..... Vad fan är intressant av den här smörjan?
3. Grottor, strid och loot - kom igen D&D är obegripligt ointressant. Rollspel handlar inte om att döda monster och hitta skatter för att levla upp.
 
1 Dungeons och Hexcrawl... Tycker det är skit och har aldrig fått annat än mentalt lidande av de båda.

2 Små häftesstora rollspel utan något gediget världsbygge, bläää.

3 Jag avskyr spel med brickor, specialtärningar, pluppar eller annan skit som på något sätt skall representera något i ett rollspel. Att markera hur mycket mat en rollperson bär med sig med tex brickor eller andra plastbitar fungerar inte för mig.
 
Aight...

Det jag hatar mest av allt är folk som tycker att man måste spela rollspel på ett speciellt sätt, eller att något speciellt sätt att spela på inte är att rollspela. Typ folk som säger saker so "men det är ju det här som är hela poängen med rollspel!". Det är det värsta som finns.

Den andra jag hatar är monokulturella folkslag. Typ att "alla dvärgar har skägg och dricker öl och hugger i sten". I alla fall om människor i settingen inte även de är monokulturella (vilket är något jag ogillar av andra anledningar =).

Det tredje jag hatar är när alla andra folkslag i ett rollspel är hårt vinklade mot att spela en speciell sak, men när människor kan vara vad som helst (typ som att det enda vettiga valet om man vill vara halvorch är att vara barbar, eller att om man är tiefling borde man vara sorcerer). Halvlingsbarbarer och halvorchtjuvar är fan coolt!
 
Jag tycker inte om när systemet väldigt lätt leder till solospel, pga höggradig specialisering. Piloten får flyga skepp en trekvart, ensam, mekanikern bygga nåt lika länge, eller hackern vara inne bland en massa ice i 45min. Under tiden sitter resten av gruppen o värmer bänk.

Extremt detaljerad simulering där strid e.d. tar evigheter och det ska hållas koll på en massa detaljer är inte min kopp te heller. Kroppsdelar, blödningar, osv osv.
 
Rymdhamster;n314221 said:
Det jag hatar mest av allt är folk som tycker att man måste spela rollspel på ett speciellt sätt, eller att något speciellt sätt att spela på inte är att rollspela. Typ folk som säger saker so "men det är ju det här som är hela poängen med rollspel!". Det är det värsta som finns.
Click to expand...

1. QFT. Jag snor den som min första också, för den där grejen är fan SÄMST. Alla varianter av den; alla sätt folk någonsin i vår hobby försökt säga åt någon annan att hen spelar fel och har badwrongfun. Fuck "rollSPEL vs ROLLspel", liksom. Sämsta "diskussionerna" som finns.

2. Inte unikt för rollspel, men: när folk försöker ursäkta sexistisk, rasistisk, homofob etc. skit med in-world-förklaringar. "Jamen hon kanske GILLAR och TÄNDER PÅ att ligga inoljad vid barbarers fötter. Och han står väl sådär över henne för att han är nöjd över att ha dödat den där gorilla-liknande infödingen. Och den dödade han ju för att den försökte VÅLDTA henne, och det är väl något BRA att hindra VÅLDTÄKT". Bara... Fuck you. Den som skapar ett verk gör val. Oavsett om de är medvetna eller ej så är de inte självklara, och man får som skapare fanimig stå ut med att stå till svars för sina kreativa val. Man kan skildra en spelvärld som innehåller sexism och rasism utan att beskriva spelvärlden på ett sexistiskt och rasistiskt sätt.

Det här syns i en massa andra sammanhang också, givetvis. Och det är lika sämst då.

3. Jag... får återkomma. De där två är nog de enda jag spontant kommer på som jag verkligen stör mig på.

Eller OK, som placeholder: rollspel som inte gör det de påstår sig göra, eller som inte ger verktyg för att man ska kunna göra det spelet kräver av en. Exempel: spel som påstår att man kan "göra vad som helst" men i själva verket bara består av typ ett stridssystem och lite geografikboksinfo. Varken SL eller spelare ges några verktyg. Om man inte redan vet hur man spelar "vad som helst" eller om man saknar inspiration får man noll hjälp eller vägledning. Sämst. Framför allt eftersom "vad som helst" dessutom typ alltid är kodord för "egentligen bara vanligt jävla äventyrande", vilket märks genom att det är det enda man brukar göra i de officiella äventyren.

Jag avskyr när jag köper ett spel och sedan känner att jag är misslyckad som rollspelare och spelledare för att jag inte kan räkna ut hur jag skulle kunna spelleda skiten. "Jag är nog bara inte kreativ nog för det här spelet... Oh well, det blir ju fint i bokhyllan..." Fuck you, spel. Att läsa dig ska inte kännas som att misslyckas med ett intagningsprov.
 
krank;n314229 said:
1. QFT. Jag snor den som min första också, för den där grejen är fan SÄMST. Alla varianter av den; alla sätt folk någonsin i vår hobby försökt säga åt någon annan att hen spelar fel och har badwrongfun. Fuck "rollSPEL vs ROLLspel", liksom. Sämsta "diskussionerna" som finns.

2. Inte unikt för rollspel, men: när folk försöker ursäkta sexistisk, rasistisk, homofob etc. skit med in-world-förklaringar. "Jamen hon kanske GILLAR och TÄNDER PÅ att ligga inoljad vid barbarers fötter. Och han står väl sådär över henne för att han är nöjd över att ha dödat den där gorilla-liknande infödingen. Och den dödade han ju för att den försökte VÅLDTA henne, och det är väl något BRA att hindra VÅLDTÄKT". Bara... Fuck you. Den som skapar ett verk gör val. Oavsett om de är medvetna eller ej så är de inte självklara, och man får som skapare fanimig stå ut med att stå till svars för sina kreativa val. Man kan skildra en spelvärld som innehåller sexism och rasism utan att beskriva spelvärlden på ett sexistiskt och rasistiskt sätt.

Det här syns i en massa andra sammanhang också, givetvis. Och det är lika sämst då.

3. Jag... får återkomma. De där två är nog de enda jag spontant kommer på som jag verkligen stör mig på.

Eller OK, som placeholder: rollspel som inte gör det de påstår sig göra, eller som inte ger verktyg för att man ska kunna göra det spelet kräver av en. Exempel: spel som påstår att man kan "göra vad som helst" men i själva verket bara består av typ ett stridssystem och lite geografikboksinfo. Varken SL eller spelare ges några verktyg. Om man inte redan vet hur man spelar "vad som helst" eller om man saknar inspiration får man noll hjälp eller vägledning. Sämst. Framför allt eftersom "vad som helst" dessutom typ alltid är kodord för "egentligen bara vanligt jävla äventyrande", vilket märks genom att det är det enda man brukar göra i de officiella äventyren.

Jag avskyr när jag köper ett spel och sedan känner att jag är misslyckad som rollspelare och spelledare för att jag inte kan räkna ut hur jag skulle kunna spelleda skiten. "Jag är nog bara inte kreativ nog för det här spelet... Oh well, det blir ju fint i bokhyllan..." Fuck you, spel. Att läsa dig ska inte kännas som att misslyckas med ett intagningsprov.
Click to expand...

Din placeholder är grymt rolig! :-) Kan bara hålla med!
 
Jag ogillar...

1. Regeltunga spel. Rollformuläret brukar vara en bra måttstock. Om det behövs mer än en sida av ett A4 för att samla all speldata om min rollfigur så är det för mycket regler. Då är minimalistiska spel bättre, men lagom är såklart bäst.

2. Världstunga spel. Det finns ingenting så oinspirerande som en detaljerad spelvärld. Jag vill inte läsa om den. Jag vill inte spela i den. Och nej, det hjälper inte om böckerna är fulla med finfina färgbilder.

3. Rälsade äventyr, framförallt den episka varianten. Som spelledare är det tråkigt att styra, och ännu tråkigare att veta vad som sannolikt kommer att hända. Som spelare är det tråkigt att bli styrd. Och det är tråkigt att rädda världen eller kungariket (igen).

Om jag fått skriva en fjärde punkt hade jag nog sagt skräckrollspel. Skräck är överhuvudtaget inte min kopp te. Skräck gör mig antingen rädd, och jag vill inte bli rädd, eller så är det fånigt på ett sätt som inte tilltalar mig.
 
Jag ogillar:

1. Rälsade äventyr. Jag gillar att tänka ut finurliga lösningar. Rälsäventyr förhindrar detta eftersom det endast finns en väg framåt.

2. Grimdark. Jag föredrar en väldigt varierad spelvärld, alltså inte en som endast går från mörkgrått till svart.

3. Character classes. De bakbinder min kreativitet när jag bygger en äventyrare. Skills for the win!
 
En värld utan eget liv eller kultur, egna historier och traditioner (jag vill att det känns som att det fullt av detta utan en massa standardiserade och urvattnade klichéer. Men inte nödvändigtvis att jag måste läsa in mig på nåt, mer att där finns löften om det).

Disharmoni mellan hur spelet är tänkt att spelas (regler, tema, beskrivning) och hur det framställs i bifogade bilder. Ett spel helt utan bilder kan accepteras.

Levels, klasser och liknande.
 
Jag tycker det är en kul tråd men också en som kan riskera att såra folk. Och riskerar att bli fylld av debatter. Men, det är intressant att läsa hur olika vi alla är. Så ska försöka få ned mina tankar.

1.
Att allt ska lösas med våld. Med detta menar jag inte att jag har emot våld i rollspel. Det är inte sant, jag kan verkligen uppskatta det. Och jag gillar det här jobbiga, grisiga, våldet som kan upplevas som stötande. Våldet som har ett syfte att porträttera något eller väcka känslor (men visst, även jag kan ha varma minnen av när man i gamla Vampire lät sin City Gangrel gå lös på gänget med Prinsens livvakter och slaktade dem på en runda). Problemet jag har är att så pass många äventyr och spel är byggda helt och hållet på att våld ska lösa alla situationer. Jag tycker det är tråkigt eftersom det finns spel och spelmiljöer som jag är intresserad av men det blir ett för stort steg för mig att orka använda dem då allt är så våldsfokuserat. För mig så tar våld ofta bort tid från dramat, mysteriet och gestaltandet.

2.
Jag tycker något som är tråkigt med vår hobby är individer som är övertygade om att de har svaret på vad som är RÄTT typ av rollspel. De som tycker alla är sämre bara för att de inte tycker om det som faller dem i smaken. I synnerhet de som känner att de måste ta upp det på ett hånfullt sätt. Det som är tråkigt med detta är att dessa personer finns i hela hobbyn och kan vara väldigt skilda från varandra ideologiskt och gällande vilka spel de spelar men den finns där, fanatismen och den giftiga tungan. Vissa föraktar DungeonCrawl, andra spel som är för Realistiska, för fokuserade på Grisodling eller att de innehåller element som de inte gillar (queerbudskap, våld, fascism, vänsterpropaganda, övergrepp, en svartvit värld, att man kan spela ond, en spelvärld med rasistiska inslag, naket osv). De kan (eller vill) inte förstå att folk kanske finner något annat i dessa spel som inte de själva blir tilltalade av. Sedan brukar åsikterna tyvärr spilla över på personerna som spelar dessa spel och man sätter en stämpel på dem och att vad de gillar definierar dem som personer. Ungefär som att en kille som hade kajal på högstadiet (när jag växte upp) per automatik var bög. Så kort och gott, jag ogillar den typ av Översittare som vår hobby skapar. Mobbare som slår sig på bröstet och tror sig ha rätt.

3.
Spelledare som inte lyssnar på gruppen utan bara kör sin egen grej. Detta är något jag tyvärr upplevt allt för många gånger. Att spelledaren anser sig ha nån slags position där hen (men det är bara manliga spelledare som betett sig såhär som jag upplevt det) kör på med ”sin typ av spel” när det är uppenbart att spelgruppen inte är bekväm med det. Tror det har att göra med många av råden i gamla rollspel där spelledarens ord var lag och spelledaren hade rollen som rollpersonernas motståndare och inte en medspelare som skulle föra fram historien. Jag tycker mycket om när en spelledare sätter sig ned och verkligen pratar med spelarna om vad det är för något som ska spelas, var fokuset ska ligga. Inte att spelledaren ses som någon demonregissör som alla ska vika sig för och bara acceptera. Det värsta som kan hända är när spelledaren tar över rollpersonerna och säger vad de gör, eller när en spelledare spelar ut en scen mellan sina favoritspelledarpersoner och inte låter rollpersonerna delta eller ingripa. Eller att det finns en stor och viktig handling som rollpersonerna inte är en del av utan det är spelledaren är bara fascinerad av sina spelledarpersoners göromål. Rollpersonerna är där som åskådare. Och när en spelledare tar sin favoritrollperson (som hen har skapat) och låter den vara huvudpersonen. Nån slags power trip för spelledaren. Som spelarna bara ska delta i som nån slags ynnest.

(Bonus)
Lägger till en fjärde som en liten bonus. Men jag tycker det är tråkigt när spelare inte vill skapa personer som är flerdimensionella. Erkänna att de har svagheter. Att en person är komplex och inte genomgod eller genomond. I synnerhet spelare som vill ha en rollperson som är ”tuff och bäst”. För min typ av spel är det jättesvårt att skapa drama då sådana rollpersoner alltid undviker att känna sig utsatt. Men som sagt, detta är verkligen ett mindre problem och det funkar oftast bra att bara prata med spelaren.
 
Jag skulle gärna se fler system som går mot social eller narrativ simulering istället för fysisk dito (grundegenskaper beskriver dina fysiska egenskaper men inte ditt sociala sammanhang, etc). Men jag tror det gjorts jättemycket framsteg och experiment som jag aldrig läst eftersom jag inte är riktigt inne i hobbyn längre. Så det är väl egentligen ett klagomål om min egna okunskap, haha.
 
Jag ogillar:

1. Pölar med blippar som förväntas göra saker. Som i nya Mutant Chronocles. Spendera Doompool för att göra spelarens slag svårare har inget med min spelstil att göra.

2. Kickstarter kulturen. Alla spel jag kickstartar har jag vart peppad på och köpt men sen har peppen vart slut när spelet vär kommer. Har tex inte ens öppnat min senaste backade grej. Mycket bättre att köpa en sak som finns och vara peppad på den. Tror inte att jag nånsin kommer kickstarta ett rollspel igen.

3. Hexagonkartor.
Hexagonen är djärvulens geometriska figur och den kan dra. Jag vill inte ha den på mina golvplaner, världskartor eller egentligen någon annanstans. Ja det här är bara smak och 0 procent fakta.
 
1. Kickstarter-kulturen. Det känns som att alla spel helt plötsligt ska ha skitsnygga illustrationer, tryckas i hårdpärm och fyrfårg, ha specialtärningar, flera tilläggsböcker redan vid släpp... men kvalitet utöver det estetiska verkar ha tappat betydelse. Rollspel köps i drivor med enda syfte att stå ospelade i någons hylla. Kommersialismens sämsta sidor har invaderat min hobby.

2. Jag har väl ingenting emot Apocalypse World egentligen, men jag har aldrig fattat grejen med det. Allt som alltid funnits och gjorts kallas för Moves, och helt plötsligt är det trendigt... what? Så det får komma med.

3. Eon. Fast jag älskar det ju också. It's complicated.
 
Det här är inte en definitiv lista och att saker inte är med här betyder inte att jag inte avskyr dem mer än saker på listan. Okej? Mitt hat är en bottenlös avgrund. Men det kändes onödigt att sätta grejer här jag lyckats undvika i typ 5 år. Så tre saker som jag avskyr.

1. När jag inte får lösa mina problem med våld. Jag jobbar med komplexa sociala problematiker VARJE DAG där jag inte får slita av någons ansikte med mina klor och mata dem med det. SLUTA BLOCKERA MINA DRÖMMAR!!!

2. Culture gaming. Look, jag vill bara applicera min nutids moral på situationen. Jag tänker pålspetsa slavhandlare på sätt som får Turkisk-Valakiska kriget att se ut som ett barnkalas för det är vad vi gör i civiliserade samhällen. Om du börjar en lång utläggning om hur slavhandel inte är fel kulturellt så... Urk. Vad gör du?.

3. Att mitt verkliga dumma liv kommer i vägen för att jag ska kunna rollspela så mycket som jag vill :(
 
Trevlig tråd! Det är förvisso en gnällig sådan, men jag upplever att det är konstruktivt att få läsa olika människors syn på rollspel. Toppen att folk i det här fallet bara kan häva ur sig sina preferenser utan att bli ifrågasatta. Man själv får ett bredare perspektiv på vad människor kan se som roligt och det gör en till en lite klokare rollspelare.

1. Metakonstruktion. När jag som spelare blir påtvingad makt över narrativet – på ett sätt som min rollperson inte har. Exempel är att få berätta vad som finns bakom en dörr, eller att bestämma hur en SLP reagerar. Inkluderar även när man godtyckligt själv får avgöra ett handlingsutfall, samt när man pausar narrativet för att tillsammans komma fram till vad som händer nu. Stora bovar är spelledarlösa spel, samberättarspel och allt som är Powered by the Apocalypse.

2. Vinstpress. När jag som spelare behöver "vinna" spelet för att ha roligt. När jag mer eller mindre måste min-maxa och fatta det mest optimala taktiska beslutet för att kunna röra mig framåt i narrativet. Om det inte finns utrymme att fatta suboptimala beslut utifrån min rollperson – då är jag inte intresserad. Inkluderar rälsade scenarion. Stora bovar är traddspel och OSR.

3. Mekanikfokus. När mekaniken upptar så gott som all fokus under ett spelmöte. Invecklade stridssystem med hundra tusen variabler, som visuellt bara förmedlar två personer som står mitt emot varandra och svingar svärd, för att ibland missa och ibland träffa. När varje handling kräver att man stannar upp för att läsa av en specifik tabell. När det enda som räknas är mitt mekaniska val – inte min rollpersons karaktär. Stora bovar är traddspel och Powered by the Apocalypse. Jag vill nog inkludera OSR här också, eftersom fokus ligger på dess specifika spelstil och mekanik snarare än på rollpersonerna.
 
Håller med i nästan allt som sagts i denna tråd. :) Här är dock mina främsta hatobjekt.

1. Fantasydvärgar. Inget rollspel har lyckats göra något roligt eller intressant med fantayrasen dvärgar. Det är verkligen så extremt oinspirerat alltihopa.
2. Rollspelare. Herregud vilket omöjligt släkte att ha att göra med.
3. Nostalgironk. Det räcker fan nu. Jag vill inte se en enda release till som återupplever ett gammalt varumärke eller baseras på nått bös från förr. Hitta på något eget för i h-vete.
 
gorillotaur;n314266 said:
3. Nostalgironk. Det räcker fan nu. Jag vill inte se en enda release till som återupplever ett gammalt varumärke eller baseras på nått bös från förr. Hitta på något eget för i h-vete.
Click to expand...

Lite roligt att du var med och (kick)startade hela nostalgitrenden med (de enormt underhållande) Sinkadusmåndagarna. :)
 
ceruleanfive;n314265 said:
2. Vinstpress. När jag som spelare behöver "vinna" spelet för att ha roligt. När jag mer eller mindre måste min-maxa och fatta det mest optimala taktiska beslutet för att kunna röra mig framåt i narrativet. [...] Stora bovar är [...] OSR.

3. Mekanikfokus. När mekaniken upptar så gott som all fokus under ett spelmöte. [...] När det enda som räknas är mitt mekaniska val [...] Jag vill nog inkludera OSR här också, eftersom fokus ligger på dess specifika spelstil och mekanik snarare än på rollpersonerna.
Click to expand...

Du får gärna utveckla vad du menar med det ovanstående, och om du är rädd att hamna alltför OT här får du väl starta en egen tråd eller svara mig i PM. Jag upplever nämligen det rakt motsatta, nämligen att det fina med OSR är att slippa fokus på optimering och mekanik. Eftersom reglerna är så avskalade i OSR handlar det istället om kreativ problemlösning, och just problemlösningen är också det roliga där. Att vinna eller använda reglerna på bästa möjliga sätt förknippar jag inte alls med OSR utan snarare med nyare D&D och liknande.
 
Status
Not open for further replies.
Back
Top