Standard fantasy yrken/klasser/raser

Vilka av dessa yrken/klasser/raser tar dig ur känslan eller får dig att känna att vi inte längre bef


  • Total voters
    58
Jag föredrar ju robotar, psioniker och dinosaurier framför alver, dvärgar och hobbitar, men när det kommer till "standardfantasy" ala DoD är det absolut de sistnämnda jag tänker på (medan D&D rymmer hela rasket).
 
Men vänta, är frågan epic dark fantasy som Dark Tower, eller är det D&D fantasy, eller är det DoD fantasy? Eller är det standard-fantasy?

Alla de ger helt olika svar för mig :)
Grejen är väl att "standard" med referens till de enskilda spelen blir ett slags koncept där de alla överlappar och där utliggare sållas bort, allt med ett eurocentriskt filter.

Men den "standarden" existerar ju i praktiken väldigt sällan i enskilda verk. Därför blir det också i mina ögon lite ihåligt att peka på avvikelser som anförande för att något passar in. Ja, EDD har lagt in japanska vapen - men det gör inte att de platsar inom den "standard" EDD huvudsakligen rör sig inom. Tvärtom är de brott mot den.

Min poäng är nog att vill man hålla sig inom "standardfantasy" enligt ovan ska nog allt i listan (och en del annat) rensas bort. (Vad värdet av det skulle vara är en annan diskussion.)
 
Men den "standarden" existerar ju i praktiken väldigt sällan i enskilda verk. Därför blir det också i mina ögon lite ihåligt att peka på avvikelser som anförande för att något passar in. Ja, EDD har lagt in japanska vapen - men det gör inte att de platsar inom den "standard" EDD huvudsakligen rör sig inom. Tvärtom är de brott mot den.

Min poäng är nog att vill man hålla sig inom "standardfantasy" enligt ovan ska nog allt i listan (och en del annat) rensas bort. (Vad värdet av det skulle vara är en annan diskussion.)

Det är ju isf "minsta gemensamma nämnare", vilket inte riktigt är samma sak som standard.

För mig har samurajer, katanor och kampsport alltid varit en del av EDD, men kanske inte av de kampanjer jag spelat.
 
Jag är mest ute efter vad som känns rätt i våra respektive inre ödeland. Jag bryr mig inte om en definition.
 
Jag är mest ute efter vad som känns rätt i våra respektive inre ödeland. Jag bryr mig inte om en definition.

Vad har standardfantasy med mitt inre ödeland att göra?

"Vilka av de här gillar jag att se i fantasy" hade nog varit ett tydligare sätt att ställa frågan. Svaret från mig är i så fall - alla!
 
Borde inte följande vara med på listan?

- Reptilmän
- Vikingar
- inkafolk/Azteker
- Änglar
- Ankor
- Musketörer
- Tidsresenärer
- Pirater (Swashbucklare)

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook
 
Det är ju isf "minsta gemensamma nämnare", vilket inte riktigt är samma sak som standard.
Alltså i mitt huvud är det nog ganska mycket samma sak. Om jag ska ha någon nytta av att prata om standardfantasy (vilket jag i och för sig kan ifrågasätta, jag är inte så intresserad av att passa in spel i den mallen) tycker jag nog att dess troper bör ha en mycket hög grad av allmänt godkännande. Om mer än marginella andelar av .. öh "befolkningen" (forumiterna i detta fallet) inte tycker att något platsar så rör man sig bort från en idé om standard (som känns användbar för mig). I fallet ovan röstar ändå, för va det är värt, 48% mot att samurajer passar in.
 
Säg att du började spela rollspel i vuxen ålder utan att säga att du började spela rollspel i vuxen ålder.
Jag var inte så förtjust i dem i Monsterboken 2. De kändes som utfyllnad och inget som passade in.... Jag var inte vuxen när monsterboken 2 kom....ganska långt ifrån :P
 
Mycket av det roliga med världsbygge är ju, tycker jag, at få det som inte passar in att faktiskt passa in. Det finns inga nya idéer (ja, ett svepande och kanske kontroversiellt uttalande, men sant, i alla fall när det gäller dig och mig). Ett nytt grepp eller en ny innovativ värld är egentligen bara att existerande troper och idéer blandas på ett nytt sätt. Att det inte blandats så förut betyder, nästan per definition, att tidigare tänkare avskrivit kombinationen som "opassande" eller idiotisk".

Men det är inte lätt at få till det rätt. När det inte lyckas kommer alla att säga att det var "uppenbart" att det inte skulle lyckas. Att författaren är skit. Och detta kan definitivt stämma. Det stämmer ofta. Oftast, till och med.

Men när det lyckas – min liv och kniv och loppelåda – blir det en hit, ett framsteg i fantasygenren, eller i alla fall ett jävla häftigt spelmöte.
 
Back
Top