Speltimmen v42–43 2023

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har "spelat" ungefär 80 minuter av Steins GATE: Elite.

Det är en upphottad remake-ish av visual novel:en Steins GATE, där de stoppat in animesekvenser vad jag förstår.

Det här är nog… min första rätt renodlade NVL, Visual Novel. Interaktiviteten är nog mer begränsad än i något annat jag någonsin företagit mig inom mediakategorin "spel". De interaktiva filmer jag sett har haft fler val.

På 80 minuter har jag fått ett val: jag fick välja vad jag skulle svara på ett SMS. Inget av alternativen kändes meningsfullt. Jag har inte fått några konsekvenser av valet ännu.

Såatte… Jag skulle placera upplevelsen någonstans mellan att kolla på en anime och att kolla på en cutscene i ett JRPG, där man behöver trycka på en knapp för att få nästa replik. För det behöver man.

OK, så handlingen följer en superpinsam knäppgök. Han är paranoid, har delusions of grandeur, är konspirationsteoretiker och saknar koppling till verkligheten öht. Det här får honom att bete sig illa och väldigt pinsamt mot alla omkring honom. Särskilt jobbigt blir det hur han beter sig mot sin barndomskompis, som inte verkar så mycket "ditzy" som "borde antagligen ha någon form av assistent".

Det har precis börjat hinna hända mysko grejer som kanske eller kanske inte bara finns i huvudpersonens huvud. Eventuellt har det med tidsresor att göra, i dunno.

Jag vet inte om jag kommer att titta vidare. Huvudpersonen är lite för obehaglig och pinsam, och interaktiviteten är lite för låg. Speltillverkarna har verkligen ansträngt sig för att undanröja allt som kan liknas vid interaktivitet – man går ingenstans, man trycker inte på några knappar. Allting är bara "tryck knapp för att fortsätta". Och jag fattar att det är en del av vad visual novels är, men det gör också att jag nog förstår att visual novels kanske inte riktigt är för mig.

BETYG: 85+ tror jag. Svårt att säga. Jag slutar spela nu iaf, så får vi se ifall spelet lockar mig under kommande veckan.

 

[krank]

Eftersom det är spooky season och eftersom det var rea och lönehelg så köpte jag Dead Space. Remaken alltså. Dead Space (2023). Gud vad jag ogillar när de döper saker till samma namn som andra saker. Dead Space, Doom, God of War, Prey, Master of Orion, Thief, Tomb Raider, Sim City, Teenage Mutant Ninja Turtles, Ghostbusters, The Thing… De gör sannerligen inte sökalgoritmerna några tjänster.

Nå, jag har i varje fall spelat 89 minuter av det här, givetvis på Easy.

Jag var… kluven till originalet. Älskade estetiken, gillade utforskningen, var helt OK med gameplayen så långt jag nu fick spela innan spelet kraschade. Det var mest tekniska problem som stod ivägen för mitt njutande – krascher, konstig förflyttningsmekanik.

Och nu… nu är det verkligen assnyggt, och kraschar inte utan körs tvärtom i buttersmooth 60fps i 1440p med hjälp av lite DLSS-magi och sånt där. Kontrollerna sitter finfint, och de har varit snälla och lagt in en ännu enklare svårighetsgrad ifall jag skulle börja känna att bebislätt är för svårt.

Numera har jag ju dessutom fått läkardiagnos och mediciner och sådär, numera vet vi varför jag fick huvudvärkar när jag spände mig. Första spelet spelade jag ju ganska kort innan jag äntligen pallrade mig iväg till en läkare… Så numera så är jag rätt OK med jump scares. Jag är egentligen fortfarande helt ointresserad av "spänning", men jag får åtminstone inte ont i huvudet. Så jag klarar det här rätt bra – så länge jag kommer ihåg att intela mig själv att det bara är ett spel, ser till att spara ofta och håller mig lugn så har vi inga problem.

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta spela det här imorgon. Det gav mig ju en del "bara en bit till"-känslor. Antagligen spelar jag inte vidare nu, men det sattes helt klart upp på listan över AAA-spel jag vill prioritera att spela. Tydligen ska man kunna ta sig igenom hela spelet på 12–28 timmar beroende på hur kompletionistisk man är, och den tiden lär det ju vara värt.

BETYG: 95−

 

[krank]

Så Speltimmen har tydligen varit en grej i snart tio år, och för nio år sedan ungefär så spelade jag Ghostbusters. Nu har jag spelat samma spel igen: Ghostbusters: Remastered.

Det här är samma spel igen, fast man kan spela det i 4K och det är inte helt sjukt tekniskt inkompetent. Man kan med andra ord faktiskt styra.

Vad mera är, så är det också typ… filmerna igen. Åtminstone såhär långt har spelet i princip bara bestått av memberberries. Man spelar alltså en riktig tråkig anonym ny ghostbusters-rekryt som inte ens får ett eget namn. Första uppdraget: Åka till hotellet i första filmen och fånga Slimer, för han har rymt. I introt har något gått fel med "the Gozer collection". Stående inne på kontoret är en stor talande tavla av Viggo the Carpathian.

Jag klarade just hotellet (och okej, medges: det var nytt och rätt kul med en sjökapten-vattenboss inne på ett hotell), och nu kommer marshmallow man-banan…

Så… Mestadels memberberries, med lite lite nytt. Mekaniken är… duglig och förlåtande. Kontrollerna är okej om än lite klumpiga. Man är långsam, mest. Och det är svårt att sikta ordentligt med handkontroll (och svårare med mus – spela inte det här spelet med mus. De har separata sliders för sensitivity vertikalt och horisontellt, och när man ska fånga spöken så förväntas man dra oändligt långt i höger/vänster-riktning för att trötta ut dem).

Man verkar inte kunna dö. Man bara ramlar ihop en stund.

Det är lite kul att man drar av pengar när man förstör grejer t.ex. på hotellet.

Jag hade gärna sett en karta. Med waypoints. Och jag hade föredragit en traditionell HUD framför att ha allting på protonpacket. Det var en rätt tröttsam trend, det här med att ha typ ammoräknare på vapen och sådär.

Spelet ska vara ganska kort – typ 6-7 timmar, vad jag förstår. Och det känns väl OK antar jag. Det kostar tvåhundra spänn i vanliga fall och just nu är det 70% rea. Den som pröjsar 65 spänn för ett spel och sen gnäller när det är snyggt men kort behöver se över sina prioriteringar. Det är en tia per timme liksom.

Nå, vad är då spelets selling point? Varför ska man spela? Ja som sagt, det känns helt OK att fånga in spöken. Gillar man memberberries så finns det massor, och vill man mest "spela filmerna" så är det här rätt spel. Faktum är att jag nästan inte fattar varför det här är "tredje filmen" snarare än bara "spela igenom film 1 och 2". Då hade det ju känts mindre knäppt att det bara är samma saker igen… Men okej.

En lite cool grej är att spelet är skrivet av Dan Akroyd och Harold Ramis. Och att alla fyra originalskådisar är med och ger röster till sina karaktärer. Det är rentav Ramis' sista gång som Spengler innan han gick bort. Annie Potts är med som Janine Melnitz också.

Tyvärr betyder det också att det är ett gäng ganska gamla typer som gör rösterna till betydligt yngre karaktärer. Och det går… bättre i vissa fal än i andra. Ramis och Akroyd tycker jag funkar bra, liksom det lilla jag hört av Hudson. Men Murray… rösten saknar snärtighet, det känns verkligen som att det är en äldre person som gör rösten. Han var 60 när det här spelet gjordes, liksom.

Sen kanske det spelar in att jag verkligen, verkligen inte gillar Peter Venkman som karaktär också. Kanske den mest överskattade ghostbustern; han består bara av ren cringe. Han ska väl vara något slags skojjig slemmig karaktär, men tyvärr är han ju bara en tråkig slemmig karaktär.

Nå; spelet är på det hela taget helt dugligt. Det märks att det inte är ett modernt AAA-spel, men det är absolut värt att testa.

BETYG: 85+

 

[krank]

Jag har nu också spelat 81 minuter av Garage: Bad Dream Adventure.

Det är… well… ett rätt skumt peka-klickaspel. Ursprungligen designat av japanske surrealistkonstnären Tomomi Sakuba, som fascinerades av just videospel som konstform. Spelet skapades tydligen ursprungligen i Macromedia och året var 1999, vilket för mig placerar det precis i en av mina favoritperioder – den experimentella multimedia-eran. Den som här i sverige/norden gav oss Blackout och Crosstown och annat märkligt. Och… Backpacker. Vilket är intressant i sig. Men min poäng är att Macromedia och liknande multimediaverktyg lät folk som annars aldrig skulle ha vågat ge sig på spelutveckling testa på att skapa grejer, och resultatet blev väldigt, väldigt intressant. Det var en jäkligt spretig tid, liksom.

Hur som helst, Sakuba är surrealist lite i samma sorts tradition som Giger, så det här spelet är ganska groteskt – biomekanik och ruiner, tydligen är miljöerna inspirerade av Kowloon dessutom. Nice. Och Jung. Spelvärlden är möjligen insidan av en stor biomekanisk terapimaskin? Jag vet inte riktigt.

Mekaniskt är det kanske inget speciellt. Man spelar en liten chibi-aktig biomekanisk mojäng som åker runt längs spår i en mardrömslik värld. Man pratar med folk, plockar upp saker. Nycklar och lås och lätta pussel. Det närmaste "spänning" som finns ännu så länge är två mätare – "ego" och "fuel", som båda kontinuerligt går neråt. Det finns stationer där man kan fylla på dem, och för att få göra det behöver man pengar, och pengar kan man få genom att sälja varelser man fiskat upp ur de grumliga vattnen. Fiska kan man göra på två sätt: Passivt med burkar med bete, eller aktivt via ett fiske-minispel. Det passiva fisket ger också det bete som behövs till det aktiva fisket. Så vad man gör är att man lägger ner en passiv burk och kör lite aktivt fiske och pratar med lite maskiner och dricker lite "milky-white fuel" och så vittjar man sin burk då och då, och när man får ont om ego eller fuel så säljer man grejer man fiskat upp.

Så det är lite två spår: resurshantering och äventyrspels-klickande. Det funkar rätt bra när man väl listat ut hur ekonomin funkar och hur man gör grejer och var man kan göra dem. Det finns en karta, och en är duglig men t.ex. sätts inte stället där man säljer grejer ut. Det får man minnas själv.

Nå, det här är ett väldigt eget spel, och är man det minsta intresserad av gigersk japansk surrealism från en av videospelshistoriens mest kreativa eror så bör man nog kolla in det. Det var förlorat under lång tid, men nu finns en remaster gjort i Unity på Steam till exempel. och till Android, vad jag förstått?

BETYG: 90