Nekromanti Speltimmen v15 2015

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Jag har spelat närmare två timmar av The Blackwell Legacy. Det är ett peka-klickaspel med spökhistorie-deckarstory. Man är en tjej vars faster och farmor båda blivit galna, och nu håller hon själv också på att bli galen. Alternativt hjälper hon spöken att få frid genom att göra deckarjobb.

Jag tycker om det här spelet. Trots den taffliga voice-actingen. Estetiskt är det såklart väldigt likt de gamla VGA-peka-klickaspelen, and that's the way I like 'em. Jag gillar hur de etablerar huvudpersonen och har lätt att identifiera mig med henne (socialt awkward, lite av en shut-in...).

Just nu sitter jag fast, igen. Jag har ingen aning om hur fasen jag ska göra för att få snacka med den där tjejen på sjukhuset. Men jag löser det nog snart... Jag ska bara spela lite, lite till idag... (tänkte jag för en timme sedan också).

BETYG: 95

 

[krank]

Jag har spelat lite mer än en timme av Broken Sword 2 - The Broken Mirror: Remastered.

Det är bra att det är remastered, för det betyder att pixelhuntingen är lite förenklad och det finns ett hints-system när man tröttnar på att leka "A+B, nähä, A+C, nähä, A+D, nähä"-leken. Det är också högre upplösning så man kan få se hur de stelt animerade figurerna ser ut när de skalas upp mer än de var gjorda för från början.

Spelet är "svårt" på det där viset som en del gamla peka-klickaspel är. Dvs att det finns en hel del pussel som saknar intuitiv lösning och där det dessutom är rätt svårt/omöjligt att räkna ut vad man ska göra. Man kan ju ta sig framåt, men ofta krävs antingen hints eller brute force. Hints-systemet är sådär; ofta finns tre eller fyra nivåer av hints där typ alla utom den sista är irrelevant för att det är nåt man redan räknat ut eller gjort.

Om jag tvingar mig igenom det här så blir det enbart för komplettistiska skäl.

BETYG: 80

 

[krank]

Jag har också spelat 74 minuter av Besiege.

Man bygger, öh, ballistor och sånt. Men man gör det av fria bitar, t.ex. "powered wheel" eller "spring". Och sen försöker man använda dem för att förstöra saker.

Det är ganska beroendeframkallande för de av oss som gillar att experimentera med och bygga saker. Det är lite som om Minecraft i själva verket bara varit en serie utmaningar man skulle lösa med redstone och sånt. Till skillnad från Minecraft så väcker Besiege min byggarlusta och fantasi. "Men hmmm", är jag nog inte den förste att tänka, "hur skulle jag göra för att bygga en katapult med omladdning och magasin?"

Banorna är dock alldeles för svåra för mig, jag är alldeles för dum för det här spelet. Alldeles för många av mina idéer är ogenomförbara pga att trä är ett så värdelöst material att bygga saker av. Man måste nämligen se upp med vridmoment och sånt, annars går maskinen sönder. Trä är också flexibelt, så även om man tänkt att två saker borde kunna gå fria så går de ändå i varandra pga gravitationen. Fuck gravity, man. Gravitationen är ett arsle.

Men nu fick jag en idé till hur jag skulle bygga en jättestor sax. Jag måste starta spelet igen...

BETYG: 95

EDIT: Jag fick inte saxen att funka, men jag byggde typ en sköldpaddsliknande grej med svärd på sidorna som jag kunde dra framåt och bakåt, typ så det ser ut som att sköldpaddan simmar. Den klarade den (egentligen ganska lätta) banan jag var på... Det finns ett screenshot här...

 

[Lukas]

Hej jag heter Lukas och jag är en Minecraft spelare.
*hej Lukas*

Jag trodde jag hade gått vidare här i livet och jag hade fram till någon vecka sedan varit minecraft fri sedan 2013. men så en dag när jag hade lite tråkigt så tänkte jag "skall jag inte starta minecraft för gamla tider skull, En gång är ingen gång." Efter att ha tittat på min additions räknare jag gjorde för länge sedan. så kände jag att det var surt att jag inte hade byggt en riktig miniräknare som klarade alla räknesätt.
Och nu många timmar senare har jag byggt en en början på det här projektet, just nu saknar jag visligen interface men maskinen klarar att räkna plus och minus. och när jag är klar med den delen jag bygger nu så kommer jag klara gånger också. (delat måste jag fundera på, hur jag skall göra).

Och vad är alla de här timmarna värda?
Jag skulle kunna skriva på mina rollspels kampanjer, jag skulle kunna se någon skön film, eller träffa mina vänner, men istället sitter jag och funderar på hur jag skall bygga något som andra redan byggt bättre än jag klarar.
och jag vet att även när jag blir klar, så kommer jag känna att jag kunde gjort det bättre och börja om ifrån början för att effektivisera och göra bättre.

Så jag är är för att jag insett jag behöver hjälp, jag behöver släppa det här spelet och återvända till värkligheten, och göra något med mitt liv som inte är värdelöst.

*Snyft

 

[Jocke]

Jag har, efter att ha haft spelet sen release men inte haft ork att ge mig in i det börjat spela Bloodborne lite ordentligt den här veckan.
Det är ett nytt ps4 exklusivt spel av samma folk som gjort Demon's- och Darksouls spelen, så det är ganska likt i hur det känns att spela, kontrollen är snarlik och mycket av regelsystemet är lika.

I ton, story och finess är det dock ingen tvekan om att det är en helt ny historia det handlar om.

Spelaren är utan mycket mer intro än en märklig blodtransfusion en nyanländ monsterjägare i den gotiska staden Yharnam. Det är fullmåne och något som kallas Night of The Hunt; monstruösa män i kåpor, beväpnade med högrepar och flintlåsgevär driver om kring på gatorna, civiliserat folk håller sig instängda och vägrar öppna dörren för sånna som oss. Sånna som luktar som en jägare.

Jag har sen jag fattade hur Darksouls funkade inte riktigt gått med på att spelen är hiskligt svåra, de handlar allihopa om att utforska världen på olika sett. Sällan har det vart tydligare än i startzonen i Bloodborne. Vad som från början kändes som en oändlig mängd övermäktiga fiender och en helt omöjligt bandesign att hålla i huvudet så klarnar det mer och mer.
Jag ränner runt i kloaker, klättrar på stegar och öppnar låsta dörrar. Helt plötsligt är det inte jag som skall frukta monstren. det är de som skall frukta mig. Jag hittar i Yharnam, jag vet hur varje fiende där skall besegras och jag har, efter vad som kändes som oändligt lång tid (efter som jag av en ren slump aldrig gick åt rätt håll) fått tillgång till mekaniken för att levela min gubbe.

Spelet har kritiserats för att vara kort - om du vet vart du ska gå och hur du ska slåss så går det att klara på strax över två timmar. Men spelet går ju UT PÅ att ta reda på vart du ska och hur du ska besegra olika fiender, kolla på hur saker ser ut, läsa intembeskrvinignar, fundera över vad som händer i spelet och vad som egentligen drabbat Yharnam och dess blodsknarkade befolkning. Och det tar sin tid.

EpicNameBro gör en bra genomspelning på sin youtubekanal, där han går igenom mycket av storyelementen i spelet. https://www.youtube.com/user/EpicNameBro
Jag försöker att ligga ungefär en bana innan i min genomspelning för att undvika spoilers och få hitta hemligheter själv. Jag var dock tvungen att kolla vart fan jag vara på väg härnäst. Det visade sig att jag missat en trappa, i typ 45 minuter. Jag hade spurtat förbi den en fem-sex gånger utan att titta åt rätt håll. (det är alltså precis innan man klättrar upp och låser upp fösta genvägen i Old Yharnam, om nån annan också sitter och stretar med spelet)

5 av 5!

 

[krank]

Steam ljuger lite om hur länge jag spelat Singularity. Det står 83 minuter, men jag vet att jag spelat minst en halvtimme mer än så. Stupid Steam.

Nå; Singularity är ett skitsnyggt spel. Man är en ganska generisk soldat som skickas med andra generiska soldater till en ö där sovjet utförde experiment på "Element 99". Precis när man kommer dit så har nånting aktiverats. Ganska snart kastas man tillbaks i tiden, räddar en forskare i en brand och... ja, så går det som det går när man ändrar saker bakåt i tiden. Senare får man en ball handske som låter en göra saker äldre eller yngre. Det är ganska gimmicky; man kan använda det på soldater såklart, och på av utvecklarna utvalda objekt, men det är inte direkt en sandboxgrej. Det är lite som med gamla Red Factions geomod-teknologi. Ni minns den? Där man gavs förmågan att gräva, och från och med att man fick den så blev allt fler väggar gjorda av metall...

Nåja, jag har egentligen inget emot det. Jag gillar idén med en gimmick vars syfte är att vara lösningen i lätta pussel snarare än nåtslags friformgrejs. Öht är ju inte "spelarfrihet" något jag värderar.

Spelet är i övrigt ganska standard. Det har ena foten i äldre shooters -- separat ammo för alla vapen, t.ex, och icke-regenererande hälsa. Andra foten står bland nyare shooters som t.ex. inte låter en ha fler än två vapen samtidigt (trots att Mythbusters nyligen bevisade att det är helt realistiskt att springa runt med nio vapen om man är en vältränad marinkårssoldat).

Det bra med spelet är grafiken och designen och den ganska fräsiga storyn och de balla sovjetiska grejerna.

Det dåliga med spelet är att jag var tvungen att krångla ganska mycket för att få det att fungera*, att antialiasing inte är med som standard och att det inte finns några undertexter.

Jag gillar't skarpt.

BETYG: 90

EDIT: KOLLA PÅ DET! Det är hur snyggt som helst. Även om texturerna inte alltid är så snygga när man tittar jättenära.

 

[krank]

Jag har spelat 61 minuter av Dead Space.

Först och främst trodde jag att jag skulle behöva börja om igen (för tredje gången). Spelet har nämligen inte cloud saves varken i Origin eller Steam. Däremot visade det sig att jag tagit egen backup senast jag spelade, så "yay me".

Sen hade jag problem med att alls få spelet att vilja starta. Det löste jag med hjälp av google.- Tydligen var jag tvungen att manuellt ladda ner en configfil och skapa en mapp att lägga den i, för utan configfil krashar spelet direkt.

Sen fick jag stänga av spelets värdelösa vsync och tvinga fram vsync via nvidias kontrollpanel istället. Spelets vsync begränsade fps:en till 30 och gjorde att musen laggade.

Sen spelade jag en stund. Jag reparerade en "tram", sen gick jag och skulle fippla med nån nyckel och nåt kretskort för att få tramen att funka fullt ut. Det gick rätt bra; jag spelar på bebissvårighetsgrad så jag märkte åtminstone inte hittills någon direkt ammobrist eller att fienderna var speciellt svåra. Trots att jag är kack på att sikta började jag bli ganska okej på att klippa deras armar och ben och så. Det var några jump scares men jag hanterade dem (jag har insett att skräckspel inte egentligen är för mig: blir jag skrajsen spänner jag mig och spänner jag mig får jag huvudvärk).

Jag hade precis fixat kretskortet och dödat en fiende då... spelet krashade.

Jag vill gilla det här. Det är rymd och skräck och coola monster och apsnygg grafik och bra design. Men tyvärr hatar spelet mig genom att vara instabilt och dåligt. Plus att jag blir VANSINNIG på att inte kunna gå snabbt diagonalt utan bara framåt eller bakåt eller vänster eller höger.

BETYG: svag 80

 

[Jarl]

Jag har spelat 61 minuter av Dead Space.
Jag vill gilla det här. Det är rymd och skräck och coola monster och apsnygg grafik och bra design. Men tyvärr hatar spelet mig genom att vara instabilt och dåligt. Plus att jag blir VANSINNIG på att inte kunna gå snabbt diagonalt utan bara framåt eller bakåt eller vänster eller höger.

BETYG: svag 80

Jag har också försökt komma in i det här några gånger. Spelet har inte kraschat för mig, men den sjukt dåliga pc-anpassningen har sabbat en hel del. Spelade fram till man blev jagad av något man inte kunde döda (snark), men orkade inte mer sen.
Istället spoilade jag mig själv om vad som händer och startade tvåan. Där är styrningen mycket bättre. Eller snarare så är i princip allting mycket bättre. Så om du har uppföljaren liggandes, kör den istället!

 

[Jarl]

Jag har spelet igenom Legend of Grimrock och Legend of Grimrock 2. De är båda dungeon crawlers, men lite speciella: för länge sedan, på 90-talet, fanns en del första persons-dungeon crawlers där man gick runt i världen på ett rutnät (så att man kunde fejka 3d-grafik). Dungeon Master var det första stora spelet i genren, med Eye of the Beholder-serien som de kanske mest kända.

Grimrock är en revival av dessa slags spel. Alltså styr man en grupp äventyrare som klampar runt i en rutnätsvärld. Allting runt om är uppdaterat till nutid; grafiken är väldigt snygg, speciellt animationerna (tekniskt sett är det riktiga 3d-miljöer såklart, men man kan bara röra sig i fasta positioner).

Det kanske låter lite begränsande, men det är också en rätt klurig grej för att göra fällor, gåtor etc överblickbara. Att allt är ett rutnät ger massa möjligheter till diaboliska pussel som ändå känns lösbara, eftersom man ser "ramen", eller begränsningarna för vad man kan göra (det går inte gå var som helst, hur som helst etc).

Resultatet är två väldigt underhållande spel, med mycket klureri för att lösa alla problem som dyker upp. Jag har spelat spelen på 'easy', vilket gör strider till rätt lagom frustrerande och man kan ägna mer tid åt fällor och andra faror (det finns icke-triviala strider även på 'easy'!).

Svagheten i spelen är definitivt att bakgrunden och spelet lore inte är speciellt intressant. Det finns inte mycket som är fantasieggande eller som göra att man bryr sig om handlingen. I tvåan har utvecklarna lite tagit fasta på det och gjort det till en styrka; platsen man är på där är medvetet skapad för att testa äventyrare på olika sätt. Det hade varit kul med lite mer utbyggd mytologi och värld (ge oss NPC:er nästa gång!).

Men båda spelen är väldigt underhållande och det spelar ingen roll i vilken ordning de spelas (jag spelade tvåan först). Varmt rekommenderade för lite old school puzzle action rpg-ing


Tillägg: alla strider är helt i realtid btw, det är inte turn-based alls.