Spelare som ska spåra ur en kampanj till varje pris, vad är acceptabelt och hur hanterar man det?

[Magnus Seter]

Jag kom på att jag faktiskt hade en vuxen spelare som riskerade att spåra ur kampanjen. Men det var inte av illvilja på något sätt, utan för att hen byggt sin utredare på ett sådant sätt att den inte fungerade för Call of Cthulhu. Den ville inte beblanda sig med något övernaturligt och kunde inte tänka sig att göra något olagligt.

+1 på den!

Jag misstänker, baserat på andra berättelser jag hört om just det spelet, att just CoC rätt ofta uppmuntrar spelare till detta.

 

[Troberg]

Om jag hade spelat i ett spel där spelledaren förväntade sig att spelgruppen ska slussas runt mellan förberedda kulisser hade jag velat veta det från början.

Nja, de hade den intensivaste staden i spelvärlden, och det var där scenariot utspelade sig. De andra sakerna som spelaren ville dra iväg till låg, bokstavligt talat, på andra sidan planeten, och det fanns ingen rimlig motivation för dem att ens lämna staden. Ska man dessutom vara petig, så kände inte karaktärerna ens till den delen av världen, utan det var något som han fått reda på i samtal utanför spelet. Då ska ett nej räcka, det ska inte begöva tjatas.

Premissen var att det var staden de var i. Ingenting i scenariot antydde att det fanns något intressant utanför.

 

[Hägerstrand]

Nja, de hade den intensivaste staden i spelvärlden, och det var där scenariot utspelade sig. De andra sakerna som spelaren ville dra iväg till låg, bokstavligt talat, på andra sidan planeten, och det fanns ingen rimlig motivation för dem att ens lämna staden. Ska man dessutom vara petig, så kände inte karaktärerna ens till den delen av världen, utan det var något som han fått reda på i samtal utanför spelet. Då ska ett nej räcka, det ska inte begöva tjatas.

Premissen var att det var staden de var i. Ingenting i scenariot antydde att det fanns något intressant utanför.

Alltså, det enda jag försöker göra är att argumentera för att ni ska ha ett samtal om ramarna för spelet.

Jag tar exempel från vad du sagt för att illustrera varför jag tror att det är en bra idé, men jag tycker det verkar som att ni inte haft ett ordentligt samtal om det.

Har ni haft ett sånt samtal?

Edit: att du kommer med fler exempel för att argumentera mot när jag uppmanar till att ha ett sånt samtal är kanske bevis på att du inte vill spela med spelaren längre. Då tycker jag inte du ska göra det.

 

[Troberg]

Egentligen var det mest ett förtydligande av tidigare exempel.

Sedan, på det hela taget så tycker jag att det är dålig stil att agera på information karaktären inte har. Typ, i Cthulhu så ska man inte agera som om man vet allt om deep ones bara för att man som spelare läst böckerna när karaktären ser dem för första gången. Åtminstone jag försöker agera på information jag fått in-game enbart.

I en kampanj så följer man i huvudsak stigen. Visst, man kan gör utflykter och omvägar, men man överger den inte helt. Liksom, hur kul är det om Luke Skywalker bestämmer sig för en karriär som musiker på cantinan på tatooine?

 

[Swedish Chef]

Det här känns som en session zero grej. Prata igenom spelstil och kampanjens pitch på session 1. Tycker någon det verkar trist, så behöver de hunnit vara med.

 

[Rickard]

I en kampanj så följer man i huvudsak stigen. Visst, man kan gör utflykter och omvägar, men man överger den inte helt. Liksom, hur kul är det om Luke Skywalker bestämmer sig för en karriär som musiker på cantinan på tatooine?

Det kan också komma ur spelarfrustration också. Jag har haft spelare som gjort bisarra saker med andra spelledare men inte med mig, eftersom jag har hållit dom upptagna med saker att göra.

ADHD-folk kräver sin tid för uppmärksamhet.

 

[Magnus Seter]

Premissen var att det var staden de var i. Ingenting i scenariot antydde att det fanns något intressant utanför.

Jag kör så i WFRP, i min Altdorf-kampanj. Då säger jag rakt ut till spelarna att deras rollpersoner inte får lämna staden, och att stadsmurarna är den yttre ramen för spelet.

 

[verlandes.]

Mina enda krav när vi skapar rollpersoner är att de ska ha en gemensam nämnare och att de ska vara äventyrslystna och vilja lösa mysteriet.

 

[Rangertheman]

Mina enda krav när vi skapar rollpersoner är att de ska ha en gemensam nämnare och att de ska vara äventyrslystna och vilja lösa mysteriet.

Samma här! Både spelarna och deras rollpersoner måste vilja göra det som just det äventyret/den kampanjen går ut på, som vi ska spela.

 

[verlandes.]

Samma här! Både spelarna och deras rollpersoner måste vilja göra det som just det äventyret/den kampanjen går ut på, som vi ska spela.

Och har man etablerat det från ruta ett så kringgår man många eventuella "men varför skulle min rollperson vilja blablabla"-tillfällen.

 

[Troberg]

Det här känns som en session zero grej. Prata igenom spelstil och kampanjens pitch på session 1. Tycker någon det verkar trist, så behöver de hunnit vara med.

Försökte det. Det tog mindre än en minut så började spelaren fippla med telefonen istället för att lyssna.

Mina enda krav när vi skapar rollpersoner är att de ska ha en gemensam nämnare och att de ska vara äventyrslystna och vilja lösa mysteriet.

Typ. I det här fallet så var det dessutom färdiga karaktärer.

Jag har dessutom en uttalad policy att jag inte straffar äventyrssökande. Framställer jag något som intressant/spännande/viktigt så är det för att det leder någonstans. Sure, det kan finnas komplikationer, men det är inte en fälla för att döda av dem.

Och har man etablerat det från ruta ett så kringgår man många eventuella "men varför skulle min rollperson vilja blablabla"-tillfällen.

Jag gillar principen "spela gärna din karaktär, men dra det inte så extremt att det sabbar spelet för de andra". Eller, med andra ord, "...men det är vad min karaktär skulle göra!" är inte en ursäkt för att vara ett rövhål.