Första fungerande motgiftet mot ormbett kom på 1890-talet. Då upptäckte man att vissa djur verkade vara motståndskraftiga mot ormgift (de har förmågan att tillverka antikroppar, men det visste man inte då) och att motståndskraften kan överföras med blodet. Man experimenterade först med smådjur, men gick snabbt över till att använda hästar eftersom man kan ta mycket mer blod från dem.
Metoden var att man gav små doser ormgift (en eller flera sorter) till en häst under en lång tid (16 månader nämns). Sedan tappade man hästen på blod och lät blodet koagulera. Vätskan som blev över samlades in och var serumet som användes som motgift. Processen var farlig för hästen som kunde ta permanent skada. Det var inte heller ofarligt för den som fick motgiftet eftersom man inte kunde rena serumet riktigt bra. Det kunde bli allergiska reaktioner.
Metoden används även idag, men är mycket mer förfinad.
Före 1890 fanns inget fungerande botemedel mot ormgift.