Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

"There are four kinds of people in this world: cretins, fools, morons, and lunatics. ... The lunatic is all idée fixe, and whatever he comes across confirms his lunacy. You can tell him by the liberties he takes with common sense, by his flashes of inspiration, and by the fact that sooner or later he brings up the Templars."
 
JohanL said:
"There are four kinds of people in this world: cretins, fools, morons, and lunatics. ... The lunatic is all idée fixe, and whatever he comes across confirms his lunacy. You can tell him by the liberties he takes with common sense, by his flashes of inspiration, and by the fact that sooner or later he brings up the Templars."
Click to expand...
Kenneth Hite?
 
För oss som gillar kläder:

I Made an 18th Century Smock For a Hobbit LARP
"You read that right - I made a smock! An 18th century farmer's work garment. Well, actually they were used by gardeners, carters, butchers, shepherds, basically anyone working in the country who wanted to keep their clothes clean.
Anyway, I made one! With lots of help from the ever-patient Perin, (who is @isabel.northwode or @northwode.photography on Instagram) and after a week it's wearable! I like to think this is something Samwise and Gaffer Gamgee would wear as they push their wheelbarrows around Hobbiton, sowing nasturtiums (a Tolkien favourite) or replanting the trees Saruman's men felled during the Harrowing of the Shire."
 
Att man hade svärd i svärdsskidor är välkänt. Men, det kanske inte är lika välkänt att även spjutspetsar ofta täckes över. Det fanns flera skäl:
  • Skydd mot regn/väta
  • Skydda eggen/spetsen
  • Skydda omgivningen
Detta gällde speciellt vid transport eller när man marscherade. Och att inte på något sätt skydda spjutspetsen vid regn hade varit korkat.

Dessa spjutskidor (aka spjutbaljor eller spjutholkar) kunde vara gjorda av trä, läder, näver, horn (älg- eller renhorn har förekommit på jaktspjut i våra områden) eller andra material. De kunde vara enkla (tänk läderpåse) eller snyggt dekorerade.

Det finns ett fåtal bevarade exemplar och det finns även illustrationer som visar dessa.

---

För rollspel innebär det att ett spjut som man reser med kan ha en skida på sig vilket gör att spjutet inte är fullt funktionellt utan förberedelse. Spjutet går visserligen att använda som en trästav och det går så klart att stöta med det även om det inte kommer att ha samma förmåga att penetrera. Dessutom så är spjutet sämre balanserat med en skida på sig.

Så, vid överfall så kan det vara så att spjutspetsarna är täckta.
 
Faehrengaust said:
För rollspel innebär det att ett spjut som man reser med kan ha en skida på sig vilket gör att spjutet inte är fullt funktionellt utan förberedelse. Spjutet går visserligen att använda som en trästav och det går så klart att stöta med det även om det inte kommer att ha samma förmåga att penetrera. Dessutom så är spjutet sämre balanserat med en skida på sig.

Så, vid överfall så kan det vara så att spjutspetsarna är täckta.
Click to expand...

Älskar detta. Ett objekt som spelarna inte förväntar sig. SL kan introducera en spjutskida som har betydelse.

Skidan kan vara värdefullare an själva spjutet p.g.a. hantverket, materialet eller för det bär familjens, klanens eller stammens märke.

Det kan också användas med magi:
  • Spjutets magi aktiveras när det dras ur skidan
  • Skidan är magisk: skyddsmagi (som Excaliburs skida), skidan vässar spjutets egg automatiskt, en ande bor i skidan (Demens, någon?)
 
Faehrengaust said:
Att man hade svärd i svärdsskidor är välkänt. Men, det kanske inte är lika välkänt att även spjutspetsar ofta täckes över. Det fanns flera skäl:
  • Skydd mot regn/väta
  • Skydda eggen/spetsen
  • Skydda omgivningen
Detta gällde speciellt vid transport eller när man marscherade. Och att inte på något sätt skydda spjutspetsen vid regn hade varit korkat.

Dessa spjutskidor (aka spjutbaljor eller spjutholkar) kunde vara gjorda av trä, läder, näver, horn (älg- eller renhorn har förekommit på jaktspjut i våra områden) eller andra material. De kunde vara enkla (tänk läderpåse) eller snyggt dekorerade.

Det finns ett fåtal bevarade exemplar och det finns även illustrationer som visar dessa.

---

För rollspel innebär det att ett spjut som man reser med kan ha en skida på sig vilket gör att spjutet inte är fullt funktionellt utan förberedelse. Spjutet går visserligen att använda som en trästav och det går så klart att stöta med det även om det inte kommer att ha samma förmåga att penetrera. Dessutom så är spjutet sämre balanserat med en skida på sig.

Så, vid överfall så kan det vara så att spjutspetsarna är täckta.
Click to expand...

De spjutspetsöverdrag jag sett - som för all del inte behöver vara korrekta - har å andra sidan inte suttit fastare på än att man nog skulle kunna få av dem rätt snabbt genom att fälla spjutet och skaka loss dem. Till skillnad från en svärdsskida vilar de ju liksom ovanpå då man oftast bär spjutet med spetsen rakt eller snett uppåt, så de behöver inte vara så fastspända/säkrade. Men det kan ju fortfarande röra sig om en vital handling eller två.
 
Theo said:
De spjutspetsöverdrag jag sett - som för all del inte behöver vara korrekta - har å andra sidan inte suttit fastare på än att man nog skulle kunna få av dem rätt snabbt genom att fälla spjutet och skaka loss dem. Till skillnad från en svärdsskida vilar de ju liksom ovanpå då man oftast bär spjutet med spetsen rakt eller snett uppåt, så de behöver inte vara så fastspända/säkrade. Men det kan ju fortfarande röra sig om en vital handling eller två.
Click to expand...

Jag har heller inte sett så många, tror inte det finns så många bevarade (eller i alla fall visade på museum) eftersom de förmultnat eller på annat sätt förstörts av tiden.

Dock har jag fått bilden av att de vanligtvis satt fast på något sätt. Det verkar också vara vettigt för även om ett spjut oftast bärs med spetsen uppåt så kommer den då och då att sänkas så att spetsen är nedåt och då vill man inte att skyddet ramlar av. Rör man sig i terräng med någon form av vegetation så finns även risken att man kommer åt en gren eller något och då vill man heller inte att skyddet åker av.

De metoder jag stött på är:
  • Remmar/snören som går från baljan och till skaftet
  • Friktion. Vissa baljor verkar ha varit så exakt formade att de kan ha suttit fast med egen kraft. Det är en fördel om friktionen inträffar mot "flatsidan" av spetsen för att undvika slitage på eggen/spetsen.
  • Snurrning. Vissa skydd verkar gå förbi spetsen och en bit längs skaftet och då kan de surras fast. Ibland är den hör typen av skydd inget mer än en "läderpåse" som man trär på spetsen och surrar fast på skaftet.
  • Mer spekulativ teori är att vissa skydd ser ut att eventuellt ha haft hål för (trä-)pluggar som då skulle kunna hålla skyddet på plats. Känns rätt avancerat kan man tycka, men jag vet inte.
Någon form av snörning skulle jag killgissa var vanligast. Har fått bilden av att man var rätt bra på att snöra fast saker i allmänhet (inklusive klädesplagg) så det känns som en naturlig metod att ta till för den tidens människor.
 
Den här boken finns:
d2a1adb1-f38c-4546-b2ab-f0cf6a687ca7.jpg


och inte bara i fysisk form utan även som lättillgänglig pdf.
 
från den här tråden den här Trench Crusade Reddit-tråden:

inari-saboteurs-disguised-as-monks-tc-mercenaries-v0-jpgzi1uvtdwe1.jpeg

"I present to you Saint Christopher. TC version dedicated himself to hunting the inari, perhaps?"

[...]

"The Cynocephali are fascinating folklore, because there were a significant number of early Christian writers absolutely convinced that Cynocephaloi existed, and in great numbers. In fact, they sparked genuine scriptural debate as to whether or not dog-people could accept the word of Christ and be saved. There are actual, impassioned arguments written by Christian theologists in defense of their ability to convert, which is just wild. There’s a medieval painting I’ve seen of Jesus preaching to an entire group of Cynocephaloi.

Apparently, the consensus as to where the confusion came from is that newly converted Christian Romans had never heard of “Canaan,” so when they heard “Saint Christopher the Canaanite,” they thought it meant “Saint Christopher the Doglike,” and they combined it with the existing Hellenic Greek folklore of the Cynocephaloi. Ah, Latin.

Not only was the land of Canaan believed to be full of dog-people, but there was also an entire nation believed in the western regions of Libya amongst the mountainous woodlands (Herodotus), and that another nation of them lived in the mountains of India and peacefully traded and associated with humanity there (Ctesias).

St. Augustine of Hippo, one of the more important saints in early Christian history, wrote that he was convinced that if they possessed reason, they must be children of Adam. Marco Polo wrote about them, as did Ibn Battuta and Piri Reis. This was something that well-learned people of the early to late middle ages read about and were genuinely like “Yeah that sounds right.” Even the Ottomans thought they existed, apparently.

Heck, Saint Christopher isn’t even the only Cynocephalic saint, with Coptic Saints Ahrakas and Augani, the redeemed servants of Saint Mecurius Abu-Sayfain, regularly portrayed as Cynocephaloi.

In short….there’s a damn good argument for dog-headed furries being contemporary mythology held by both Christians and Muslims during the entire era of the Crusades."
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top