I elitism lägger jag både beteende och motiv, dvs en ganska stor del "oavsiktlig elitism" i tex alltför mycket jargong räknar jag inte som elitism i någon strikt bemärkelse - även om jag är fullt medveten att det kan tolkas så. (Och, villa jag tillägga, det kan vara ett problem även om det är oavsiktligt och inte "förtjänar" att kallas elitistiskt beteende - men bara ett annat problem än just det...)
Jag är högst medveten om att jag gör mig skyldig till en väldigt specifik form av elitism, i det att jag sållar vilka diskussioner jag läser och än mer dem jag deltar i, väldigt hårt - och jag är sällan eller aldrig särskilt välkomnande. Jag kollar nästan aldrig en tråd som antyder att det är någons "hello world!"-meddelande och än mer sällan svarar jag i de trådarna. Undantagsvis, om jag *noterar* att en post jag ska svara på är gjord av någon som är ny medlem och har gjort två inlägg, så klämmer jag ur mig ett "välkommen till forumet!".
Jag tycker det är jättebra att det finns folk som gör det, men för min del är det en ständig konflikt. (Jag blir alltid osäker på om det jag gör i så fall uppfattas vänligt eller ej - jag är inte bra på koder, så jag är rädd att det ska missuppfattas. Jag vill heller inte vara den där medelålders mannen som ska ställa sig in hos alla nya och är lite creepy - och jag vet inte hur jag undviker vara det...)
När jag skriver något, kanske särskilt på sistone, skriver jag ibland rätt mycket - och "wall of text" kan också vara ett utestängande beteende i sig - och jag kryddar med jargong, Swenglish, specialtermer (dem jag behärskar använder jag, och några till...) på ett sätt som är allt annat än välkomnande.
Iaf mycket av detta är åtminstone gränsfall, och på det hela taget ett beteende som skulle behöva modifieras en del, känner jag själv.
Sen finns det andra beteenden som jag ser, men samtidigt inte alltid vet hur jag ska förhålla mig till. Jag deltog i "firandet av svärd-på-ryggen"-dagen - som ju var ett stort internt skämt. Jag tyckte idén var fniss-kul och hängde på. Men när det plötsligt blev uppenbart för mig (vilket det kanske borde blivit tidigare) att inte alla faktiskt förstod premissen, så kändes det plötsligt väldigt awkward.
Plötsligt var det inte längre "titta vad katarsis är skönt! vi kan skratta åt hur fåniga vi var allihop!" för mig, utan *det* kändes med ens sjukt elitistiskt.