Jag tänker att den här sortens trådar har många goda sidor.
En är att använda folks intresse för det postapokalyptiska för att kroka in lite lärande om arkeologi. Att lära sig saker är ju roligt, så redan där är det ju en vinst.
En annan är att använda olika former av forskningsdata för att stimulera folk att hitta på nya visioner av en genre som inte fastnar i klichéer. OK, tänker man, en postapokalyptisk stad borde kanske se helt annorlunda ut än den framställs i filmer och spel – då finns det inspiration till en ny spelmiljö.
En tredje är kanske mer filosofisk. Vad säger det om oss att vi kan föreställa oss civilisationens undergång, men fortfarande förväntar oss att våra materiella ägodelar ska vara närmast intakta? Är det en sorts betryggande fantasi att även när världen går under kommer någon kunna hitta ett gammalt Drakar och Demoner i stasis?
Sedan tycker jag alltid ”vi har det här fantastiska elementet, alltså behöver inget annat hänga samman” är en lite tråkig hållning. För mig och många andra ligger en del av charmen i fantastiken i att tänka ”OK, vi har det här fantastiska elementet, men allt annat funkar enligt de principer vi känner till – vad blir konsekvenserna?”. En form av spekulation och extrapolerande, helt enkelt. Det brukar dessutom ofta resultera i mer unika skapelser än om man enbart följer genrekonventioner.
Fint svar och det här blir det sista jag skriver i den här tråden, för ska vi fortsätta diskutera blir det nog i ett annat ämne än i Martins utsprungliga.
Jag håller med om att det är kul att lära sig saker och jag är tacksam för Martins generösa bidrag, men om konsekvensen blir att ett spel framstår som mer
ospelbart, vad har vi då uppnått?
Jag tycker att Mutants grundidé är stark och rolig. Den är å andra sidan fruktansvärt orealistisk. Det är helt enkelt lite
fånigt att slå på en fyndtabell i hopp om att hitta ett armbandsur som fungerar flera hundra år efter att det tillverkades.
Men om man har roligt med det fåniga? Om det som är kul (och viktigt) i rollspel inte handlar om realism utan om något annat? Gejmism? Hur realistiskt är fantastik överhuvudtaget?
För mig ligger charmen i fantastiken att få ta vara på klichéer och konventioner och spela ett
spel utifrån det. För mig räcker det. Att hitta på något unikt är inte så viktigt för mig. Att
klara av kampanjen ”Curse of Stradh” är det.
När någon påminner mig om att spelet är orealistiskt blir jag
störd, ungefär som att någon skulle hoppa in i en film och peka på att allt minsann är påhittade manus, scenografi och rekvisita. Jag var glad över att ha hittat ett fornfynd i form av ett armbandsur, ska jag inte vara det nu?
Här finns många olika uppfattningar och vi tycker olika i sakfrågan. Det är väl jättebra: att vår hobby kan inkludera så många olika perspektiv.