Rollspelsprofilen: ”Ingen backstory längre än 30 ord tillför något”

[rollspelspiraten]

Jag är tudelad här märker jag. Jag bad mina spelar skriva ihop bakgrunder till sina karaktärer. Två av dem har skrivit fantastiska bakgrunder till sina karaktärer och den tredje spelaren har valt att inte skriva särskilt mycket alls. Jag märker nu att jag har mycket svårare att väva in spelare 1 & 2's bakgrunder i äventyret kontra spelare 3. Jag märker också att vi samtliga är mest nyfikna på spelare 3's bakgrund, just för att han valt att inte direkt skriva någon. Dock inte sagt att jag inte gillar bakgrunder, det gör jag, men för min del blir det lättare att spelleda om jag inte har karaktärernas bakgrunder att förhålla mig till.

 

[Skarpskytten]

Man skulle kunna prata med SL och de andra spelarna och ta det med sig det de säger när man skriver sin bakgrund så den passar in i den kommande kampanjen, annars. Man ska gärna prata om vad man skriver för bakgrund medan man gör det så att man inte skriver in något opassande också.

Det han beskriver handlar om spelare med andra förväntningar än resten av gruppen. Har man en grupp som ska spela Symbaroum och en spelare tänker att "yes! Nu ska vi utforska skogen (som jag glömt namnet på)!" och så blir det mest en massa politiska intriger i staden (som jag också glömt namnet på) så kommer det uppstå problem oavsett om spelaren skrev en "utforska skogen"-bakgrund eller inte. Det känns som videon hackar på bakgrundshistorier när den egentligen borde prata om vikten av en ordentlig session zero.

Übereil

Jag håller med dig om vi talar om hans mer generella kritik. Men jag tycker att hans två poänger är giltiga för sandlådiga OSR-spel.

 

[Stämma]

Jag hade en idé till ett isländsk medeltida rollspel där varje rollfigur skulle beskrivas med ett par meningar i samma stil som när personer beskrivs i sagalitterataturen. Texten skulle också användas för att derivera spelvärlden. Senare hittade jag ett rollspel som gör just detta …

Ska man också redogöra för rollpersonens härstamning i sju släktled?

 

[Skarpskytten]

Ska man också redogöra för rollpersonens härstamning i sju släktled?

Man kan inte spela isländsk medeltid utan släktträd.

 

[Mogger]

Helt klart detta. Men det är när spelaren förväntar sig att jag som spelledare ska lusläsa och anpassa kampanjen efter hens backstory som det blir klurigt - åtminstone för mig!

Intressant. Det tycker jag är själva poängen med en backstory, att den ska spela roll.

 

[Quadrante]

Släktträd kan ersättas med familjeskrönan …


…och närmaste släkten (familj, kusiner). Vill man skippa familj helt så åtminstone en eller två relationer (en tidigare och en nuvarande).

 

[verlandes.]

Intressant. Det tycker jag är själva poängen med en backstory, att den ska spela roll.

Det är samma för mig, men därför föredrar jag att den är kortfattad och relativt öppen. Är den för lång och intrikat kommer den belasta mitt dumma huvud, och är den väldigt detaljerad och specifik tycker jag att den är svår att använda i en berättelse vi alla bygger tillsammans.

Jag kanske är överförsiktig, men min upplevelse är att långa backstories innehåller dramatiska äventyr, med betydelsebärande scener och narrativ - sånt vill jag hellre ta i spel.

Men missförstå mig rätt, jag tycker om när jag får bakgrunder, men vill själv att de ska vara korta, tydliga och spelbara (t.ex. med motivationer, något bekymmer, något (uppnåeligt) mål, osv).

 

[verlandes.]

Det gyllene mellantinget är väl en ordentlig spelträff noll, där man tillsammans bollar idéer och bygger bakgrunder som funkar bra med övriga deltagare, samt med spelledarens kampanjmiljö och/eller spelstil.

Dessvärre tillåter min vardag inte spel varje vecka, kan spela kanske 1 gång i månaden, ibland 2 - därför har spelträff noll känts mindre lockande. Vi vill hoppa in i spel så fort vi kan.

 

[Mogger]

Jag kanske är överförsiktig, men min upplevelse är att långa backstories innehåller dramatiska äventyr, med betydelsebärande scener och narrativ - sånt vill jag hellre ta i spel.

Ingen kritik, bara nyfiken fråga; finns det ett motsatsförhållande här?

Vi har ex spelat mängder av scenarion i Western (odyl) där minst en RP varit känd/efterlyst revolverman etc. Och motsvarande i andra settings. Jag har aldrig upplevt någon begränsning där. Vari ligger faran anser du?

 

[verlandes.]

Ingen kritik, bara nyfiken fråga; finns det ett motsatsförhållande här?

Vi har ex spelat mängder av scenarion i Western (odyl) där minst en RP varit känd/efterlyst revolverman etc. Och motsvarande i andra settings. Jag har aldrig upplevt någon begränsning där. Vari ligger faran anser du?

Det jag har varit med om är spelarbesvikelse, både en och två gånger. I en Symbaroum-kampanj hade en spelare skrivit in att hens faders mördare befann sig långt söder om gamla Alberetor, men eftersom ingen annan spelare ville följa med hen (och jag själv inte hade orken att hitta på vad som fanns söderut) så bidde det inget av det. Spelaren uttryckte sedan sin besvikelse att hens karaktär inte fick nå sin fulla potential.

Detta var i början av min spelledarkarriär, gissningsvis hade jag kunnat sköta det snyggare nuförtiden, men min känsla kvarstår. Betydelsebärande bakgrunder kan öppna upp för ett slags main character syndrome och att en tillräckligt "stark" backstory riskerar att överskugga resten av spelgruppen.

Är med på att det finns ett uns av överförsiktighet från min sida och att just detta exempel utspelade sig när jag inte lärt mig massa fiffiga SL-verktyg. Men jag har också sedermera lärt mig att uppskatta kortfattade och kärnfulla bakgrundshistorier, jag upplever att de har förhöjt spelet för min grupp i det att de är lättöverskådliga och mer böjbara och flexibla i kampanjen.

edit: just "efterlyst" tycker jag är ett exempel på en typiskt bra bakgrundsdetalj, och något som ger mig som SL redskap att slänga in små encounters och bekymmer.

 

[Mogger]

Det jag har varit med om är spelarbesvikelse, både en och två gånger. I en Symbaroum-kampanj hade en spelare skrivit in att hens faders mördare befann sig långt söder om gamla Alberetor, men eftersom ingen annan spelare ville följa med hen (och jag själv inte hade orken att hitta på vad som fanns söderut) så bidde det inget av det. Spelaren uttryckte sedan sin besvikelse att hens karaktär inte fick nå sin fulla potential.

Detta var i början av min spelledarkarriär, gissningsvis hade jag kunnat sköta det snyggare nuförtiden, men min känsla kvarstår. Betydelsebärande bakgrunder kan öppna upp för ett slags main character syndrome och att en tillräckligt "stark" backstory riskerar att överskugga resten av spelgruppen.

Är med på att det finns ett uns av överförsiktighet från min sida och att just detta exempel utspelade sig när jag inte lärt mig massa fiffiga SL-verktyg. Men jag har också sedermera lärt mig att uppskatta kortfattade och kärnfulla bakgrundshistorier, jag upplever att de har förhöjt spelet för min grupp i det att de är lättöverskådliga och mer böjbara och flexibla i kampanjen.

edit: just "efterlyst" tycker jag är ett exempel på en typiskt bra bakgrundsdetalj, och något som ger mig som SL redskap att slänga in små encounters och bekymmer.

Ah kanske ska förtdliga att jag tycker att skapande av backstory är något gruppen bollar tillsammans. Vi sätter alltid grunden tillsammans först och diskuterar sedan en tid. Sedan kan spelarna fläska ut så mycket/lite de vill för grunden finns där redan.

Men som SL kan jag ju säga på förhand att "kampanjen kommer nog inte utspela sig långt söderut" eller så hade jag kanske sagt att "du har nåtts av ryktet att din fars mördare anlönt till [ställe närmre]" eller så.

 

[verlandes.]

Ah kanske ska förtdliga att jag tycker att skapande av backstory är något gruppen bollar tillsammans. Vi sätter alltid grunden tillsammans först och diskuterar sedan en tid. Sedan kan spelarna fläska ut så mycket/lite de vill för grunden finns där redan.

Men som SL kan jag ju säga på förhand att "kampanjen kommer nog inte utspela sig långt söderut" eller så hade jag kanske sagt att "du har nåtts av ryktet att din fars mördare anlönt till [ställe närmre]" eller så.

Numera brukar jag skicka ut något slags primer om vilken sorts rollperson som skulle passa just detta äventyr, och gärna ett par frågor som rollpersonerna kan förhålla sig till.

En ordentlig spelträff noll har lite gått bort sedan jag blev förälder och inte "har råd" att spela lika ofta, nu kör vi ofta något slags kort intro med karaktärsskapande innan vi kör igång. På gott och ont, såklart. Håller med i sak om att det är det bästa sätter att skapa äventyrsspecifika rollpersoner.

 

[Bombu]

Bra fråga och tråd.

Backstory för mig är mindre en fråga om hur lång story, snarare om vad man som spelare rår över.

Vad ska jag som spelare bestämma?

Vad får jag inte bestämma?

Vad förväntas DM ta hänsyn till?

Snarare än hur lång backstoryn är.
Här är det inte så att olika grupper har ungefär samma normer, det skiljer sig kraftigt och det behöver vara tydligt uttalat.

 

[entomophobiac]

Min ingång här är nästan alltid att text som ingen läser skrevs i onödan. Det gör att spelarskrivna bakgrunder nästan aldrig är en grej jag använt mig av som spelledare. Med några få undantag.

Däremot har spelare ibland tagit på sig uppgiften att skriva spelrapporter in-character, och det tycker jag är superskoj att gå tillbaka till efteråt och läsa, för det gör att jag minns coola saker som hände i spelet.

Bakgrundstext som skrivs för att ge sammanhang i one-shots eller konventsäventyr och liknande tycker jag däremot är väldigt värdefullt. För mig är det nog så att för kortare spel har jag gärna lite mer kött på benen, men för kampanjer spelar jag hellre fram vilka vi är och reflekterar efteråt.

 

[krank]

Intressant. Det tycker jag är själva poängen med en backstory, att den ska spela roll.

Den kan ju spela roll för den enskilde spelarens inre upplevelse utan att för den sakens skull ta utrymme kring spelbordet eller vävas in i scenarier eller kampanj…

 

[verlandes.]

För mig är det nog så att för kortare spel har jag gärna lite mer kött på benen, men för kampanjer spelar jag hellre fram vilka vi är och reflekterar efteråt.

Så här tänker jag också. En karaktärsutveckling som sker i spel är ju alltid mer värdefull än en som har skrivits på förhand (även om den senare säkerligen är mer välpolerad och dramaturgisk hållbar - men det är ju inte en bok vi skriver).

Och håller med om att oneshots är något väsensskilda från kampanjer och har mer att tjäna på förskrivna bakgrunder (men jag vill fortfarande ha dem lättöverskådliga, kärnfulla och tydliga).

 

[Mogger]

Den kan ju spela roll för den enskilde spelarens inre upplevelse utan att för den sakens skull ta utrymme kring spelbordet eller vävas in i scenarier eller kampanj…

Det med. Och överlag vara bränsle för rollspelande. Ett kul exempel från Western (man slår ju fram släktningar och var de bor och ägnar sig åt (om de är vid liv)) och min RP kom från en familj av alkisar och mördare. Men en moster hade tagit sig till Västkusten och blivit relativt framgånsrik sångerska/artist. Det var en liten ljustglimt av hopp för min RP. "Om aunt Mary (eller vad hon nu hette) kunde ta sig ur det här helvetet så kan väl jag?". Det visade sig vara en falsk förhoppning, men ändå

Men om spelaren känner att det var en missad möjlighet som inskränkte på hens kul (som i @verlandes. exempel) är det såklart inte optimalt.

 

[krank]

Men om spelaren känner att det var en missad möjlighet som inskränkte på hens kul (som i @verlandes. exempel) är det såklart inte optimalt.

100%. Definitivt en sån sak man får kommunicera om i gruppen; vilken roll man förväntar sig att bakgrunderna ska fylla (och för den delen, hur rollpersonscentrerat/spelardrivet man ska spela).

Sen är det överlag ett märkligt beteende med folk som dyker upp kring spelbordet och förväntar sig att just de ska vara huvudpersonen i det vi gör.

(Det känns som nåt man borde bygga spelet kring isf – något slags Ars Magica/troupe play där man varje session eller så har en Huvudperson vars backstory och episka berättelse man följer medan resten är hangarounds/supporting cast…)

 

[Mogger]

(Det känns som nåt man borde bygga spelet kring isf – något slags Ars Magica/troupe play där man varje session eller så har en Huvudperson vars backstory och episka berättelse man följer medan resten är hangarounds/supporting cast…)

Primetime Adventures har Spotlight Epsiodes (tror jag att det heter) där varje RP fick skina i en episod. Kul grej men fick det inte riktigt att lyfta.

 

[Mogger]

...[RPs backstory] säkerligen är mer välpolerad och dramaturgisk hållbar - men det är ju inte en bok vi skriver).

Är det här vanligt? Alltså att backstoryn har någon form av dramaturgisk bana? När vi ger våra rollpersoner en bakgrund så är det:

1. Så mycket som krävs för att det ska kännas som att hen är en riktig person i den setting vi spelar i.
2. Något om var hen kommer ifrån och vilken roll hen har i settingen. Påverkar ju sånt som status, kunskap m.m. (Det är skillnad på en samuraj och en livegen bonde)
3. Något om hens liv. Kanske någon definierande händelse eller liknande. Något som liksom satte igång RPn
4. Något om vart hen är på väg. Varför ska vi bry oss? Varför är RP ute och gör det hen nu ska göra.

Vissa spel gör allt detta under chargen. Då får man det liksom på köpet. Andra spel erbjuder vissa verktyg men inte alla. En del spel säger bara typ "du kan spela vem/vad som helst". Då får man ha lite struktur.

För mig som SL är det väldigt viktigt att RP inte flyter runt ovanpå settingen och att omvärlden bara är en kuliss. RP är en del av spelvärlden. Spelvärlden ska även funka med en inneboende logik. Det är inte ett dataspel. Vakterna i rum 2 sitter inte och spelar kort efter att vi har sprängt rum 1, för att ta ett övertydligt exempel.

Det här hänger ju ihop med min föredragna spelstil. Jag vet att de finns de som inte bryr sig om spelvärlden, och i de fallen blir ju, i mina ögon, rollpersonernas bakgrund inte heller speciellt intressant. Antar jag. Jag kan knappt spela så. Utan kontext tappar jag intresset. Men det är ju jag

Vad jag menar är att det här inte är ett facit man måste förhålla sig till. Det är det syfte rollpersoner öht har för mig, före spel. Och allt detta blir relevant i spel.

Jag brukar f.ö också ställa tre frågor till spelarna som de måste svara:

A. Vem avskyr dig? Någon som anstränger sig för att göra dig illa.
B. Vem älskar dig? Någon som anstränger sig för att gör dig gott.
C. Vem behöver du, men som du inte litar på?

Sedan är det bara som SL att väva ihop allt detta med de aktörer i spelvärlden som är relevanta och intressanta. Väv in deras agenda (vad vill de, varför) och gärna någon övergripande grej med (kungen är labil och har kapat fartyg från Urik, samtidigt som trupper samlas utanför Granland. Alla roffar åt sig, kriget är runt hörnet!).

Kör!

Gör man detta utan att RP är involverade så blir det ju en kuliss, vare sig man vill eller inte. Då måste man ha tur för RP ska bli personligt engagerade. Annars kan de flyta ovanpå och flyta iväg till nån drakgrotta och skita i allt det intressanta som berör dem, eller som borde beröra dem. "Ni sticker alltså till Mardor med den magiska rundstaven fast din hustru just har fängslats av krigsminister lakejer?"

Det här är vad som är rollspel för mig. En komplex soppa lika finurlig och oöverskådligt intrikat som Kronolaben i Tricilve (för att åtminstone slänga in en (1) Ereb Altor-referens! ) och när man petar i den vet man inte vad som händer. Vi måste spela för att lista ut det.

Plockar man bort bakgrund funkar inte detta. Alla dessa delar måste vara med. Tycker jag