Jag tillhör dem som tycker spel i modern tid, vår värld eller en annan, i vissa sammanhang är mer krävande både som spelare och SL. Det är ingen objektiv sanning att det är så, men det är en återkommande upplevelse för mig. För att kunna resonera om det behöver dock premissen vara att förutsättningarna i spel är de samma [som i en förmodern värld]. Alltså samma abstraktionsnivå på regler, samma ansats och fokus. Spelar vi ett relationsdrama eller löser vi ett mysterium? Den moderna världens komplexitet behöver påverka förutsättningarna i spel, annars kvittar det givetvis.
Givet att så är fallet upplever jag att moderna samhällen, med sina informationsflöden, sina strukturer och framför allt våra ofta spretigare förkunskaper gör det svårare att hantera spelvärldens påverkan. Om en spelare eller SL vill tänka på vad som kunde vara rimliga lösningar på ett visst problem, och preppa för dem, behöver hen i en modern värld i genomsnitt tänka på fler saker. Exempelvis var en ledtråd i ett mysterium finns. I en förmodern värld kan SL säga att svaret finns en enda bok och det kastar inte spelvärldslogiken över ända. I en modern värld kan SL fortfarande komma undan med samma svar, men det är mer troligt att tarva en förklaring. Mer troligt att göra spelarna benägna att leta alternativ för att utesluta dem etc. Och det centrala här är inte att det inte går att lösa den enskilda situationen på ett bra sätt, utan att de tenderar att staplas på varandra vilket gör att behovet av att hitta och förbereda alternativa möjligheter ökar. ("Nämen titta, din mobiltelefon saknar täckning - igen", är helst inte något jag skulle vilja använda tre gånger i rad.)
Förmoderna världar erbjuder större begränsningar, på gott och ont (om vi bortser från magi här). Dessutom och nog så viktigt, har de fördelen av att spelgruppens okunskap oftare är mer synkad. Det är lättare att dra till mer svar som verkar troliga för att det i genomsnitt är färre som har koll på hur det förhöll sig, medan moderna världar i genomsnitt börjar på en högra kunskapsnivå. Det är återigen inte en objektiv omständighet, men absolut en återkommande subjektiv.