Nekromanti Rollespill er kunst!

[TomasHVM]

Jeg definerer rollespill som kunst. Det ligger ikke noe høytflyvende i det, men det avføder gjerne debatt. Derfor vil jeg gjerne skrive litt om dette her, slik at debatten om Det Balanserte Manifest kan brukes til manifestet, ikke til en debatt rundt kunst-begrepet.

La meg forklare hvorfor jeg mener det ikke er høytflyvende å kalle seg "kunstner":

Jeg er gjerne er pretensiøs i min teoretisering og høytflyvende i mitt idearbeid, men jeg er jordnær og kjølig i vurdering av egne produkter. Det gjelder også rollespillene jeg skaper. I det jeg lager ser jeg kun etter én ting: kvalitet. Jeg forventer av meg selv at jeg skal klare å leve opp til høye kvalitetskrav i alle deler av et verk.

Mange tror at kunst handler om inspirasjon og fantasi. Det er en myte at dette er det eneste du trenger, og den myten dyrkes helst blant ikke-kunstnere. Jeg er kunster innen flere medier, og har i grunnen aldri møtt en seriøs kunstner som ikke har fremhevet at arbeidet (og arbeidets metodikk) er minst 90% av verkets grunnlag. Selv sitter jeg ikke og venter på inspirasjonen. Jeg skriver hele tiden, uansett, og jeg sitter alene og jobber.

Det er med andre ord ikke noe stort og mystisk noe å være "en kunstner". Kunstneren jobber ofte alene, og det produktet han skaper er i veldig stor grad utsatt for offentlighetens kritikk. Både ensomheten og kritikken kan være vond å takle, så ”kunstnerglorien” blir fort tung å bære. Det skal innrømmes at noen kunstnere gjør det til en del av sin kunst å provosere frem slik kritikk, og stå imot den med innbitt stahet (også kalt "kunstnerisk integritet"), men dette er ikke et vesentlig trekk ved kunsten, eller noen forutsetning for den.

Det er kunstens vesen å beherske et medium, å uttrykke seg gjennom det, og å oppsøke et publikum for det man skaper. Å provosere til kritikk er en måte å oppsøke sitt publikum på, og en måte som med rette kan diskuteres, men det er altså ikke "kunst" som sådan å være provoserende eller uforståelig.

Å beherske et medium
Dette krever vilje til å underkaste seg begrensningene i mediet, og overvinne dem. Men det krever i like stor grad tålmodighet, lærevilje og arbeidsvilje. Det krever store mengder arbeidsvilje!

Å uttrykke seg gjennom et medium
Et mål for mange kunstnere er å beherske mediet, slik at man kan oppnå spontanitet og flyt i bruken av det. Kunstnerens tillærte "fingerspitzgefühl" frigjør arbeidsprosessen. Dette gjør det lettere å vurdere både åpne og skjulte kvaliteter i det temaet man bearbeider.

Å oppsøke et publikum
Noen kunstnere har problemer med å forholde seg til dette punktet, fordi de ønsker å dyrke sin egen uavhengighet, fordi de ser på det som del i en kommersialisering, eller fordi de er så sære og såre i møtet med samfunnet, at de helst skyr det. Likevel er dette en del av kunstens vesen. Kunsten skapes for et publikum, og har sin viktigste funksjon i møtet med et publikum. I forhold til rollespill er dette dobbelt viktig, siden rollespillets "publikum" er medskapere i kunstverket. Uten deres medvirkning eller samspill er rollespillet i beste fall en interessant teoretisk øvelse.

Mine råd til unge spillskapere er derfor disse:
- Betrakt deg selv som en kunstner!
- Jobb hardt, mestre mediet ditt, og utfordre deg selv!
- Husk at din fremste kunst er å få andre til å skape noe!

 

[Rising]

...men inte ett arbete, helst.

"det krever i like stor grad tålmodighet, lærevilje og arbeidsvilje. Det krever store mengder arbeidsvilje!"

Jag vet inte, du får förstås se på rollspel hur du vill, men jag är inte så förtjust i att se på det som ett arbete. Jag vill aldrig känna att det ska vara slitsamt att hålla på med en uttrycksform, för mig är det snarare lust- och lekfullhet som är mina drivkrafter. Det gäller andra delar av mitt konstnärskap också; mina sköna dikter och serier och andra läckra prylar.

Jag älskar visserligen att utforska rollspelsmediets olika verktyg och möjligheter, men det är aldrig slitsamt för mig, utan jag gör det på lek för att jag tycker det är kul.

Jag skulle aldrig ge någon rådet att "jobba hårt!" med att behärska rollspelshobbyn, utan snarare skulle jag säga "lek på!" -Om de bara har tillräckligt med lek- och experimentlusta så kommer de nämligen att lära sig en massa trix allteftersom, och de kommer att ha roligt medan de gör det.

Men det säger jag förstås för att min lekfullhet är så oerhört mycket starkare än min disciplin. Jag har helt enkelt en annan drivkraft än du. Det är möjligt att andra nybörjare känner att dina råd passar dem bättre.

/Rising
tycker att "arbeta med hobbyn" låter lika Risingfientligt som det vore att bli slött bekväm med hobbyn och bara lira som välbehagligt förnöjande tidsfördriv utan någon nerv eller leklusta.

 

[Troberg]

Även om jag till stor del håller med om dina slutsatser så håller jag inte med om din definition av konst.

Den skulle för mig lika gärna kunna kallas uppfinnande, ingengörskonst eller metodisk problemlösning.

Själv agerar jag helt olika då jag försöker "skapa konst" eller då jag försöker "konstruera något".

När jag vill fotografera så går jag ut med kameran, strövar omkring tills jag hittar ett motiv som inspirerar mig och försöker ta kreativa foton av det. Visst, det kräver metodik och kunnande för att ta bra bilder, men inspirationen ligger som grund.

När jag programmerar så har jag ett metodiskt arbetssätt för att bygga det program jag vill ha. Jag bryter ner problemet i delproblem, löser dem var för sig (ofta med en lösning jag gjort tidigare i ett annat sammanhang) och bygger bit för bit upp mitt program. Inspirationen är också viktig, men inte lika viktig som metoden och erfarenheten.

När jag gör ett rollspel så agerar jag mycket mer som när jag gör ett program eller löser en ekvation än som när jag fotograferar. Visst, en sexig sorteringsalgoritm kan definitivt vara konst, men i det flesta fall så räknas inte ingengörskonst som konst.

Alla rollspel behöver alltså inte vara konst. Som jag designar mina spel så är de inte mer konst än när man designar en motor. Man har ett problem och man löser det så bra som möjligt. Skadesystemet funkar inte i de flesta spel. Hitta ett bättre. Pingpongstriderna är konstlade. Analysera problemet och lös det. Det är klassisk iterativ problem - analys - lösning, från början till slut.

Sedan kan man ju se på det i en kvalitetscentrerad metafysisk modell, där dessa två synsätt bara blir olika manifestationer av samma kvalitet, men gör man det bör man också lämna ord som konst och vetenskap, de är i den modellen bara former av kvalitet.

 

[TomasHVM]

Det er helt greit for meg at Troberg vil jobbe som "ingeniør" eller "oppfinner" når han lager rollespill. Den metoden han beskriver for sitt spillskaperi er likevel veldig lik den metoden jeg bruker for mitt, kanskje bare beskrevet litt tørrere.

Det er likevel et viktig element Troberg glemmer når han snakker om likheten mellom å lage en motor og å lage et rollespill.

Motoren er mekanikk, og driver en maskin.

Rollespillet er kunst, og driver et drama.

Det er med vilje satt opp slik at det høres nesten likt ut. Til tross for de store likhetene er det også store forskjeller på disse to sakene.

Det er forskjell på maskiner og drama. Det er forskjell på mekanikk og kunst. De samme forskjellene kan man finne om man sammenligner rollespill med andre saker, og i mange tilfeller kan man finne mange av de samme likhetene også, uten at håndverk, sport, forskning eller journalistikk er det samme som rollespill av den grunn.

Å gi meg inn på en diskusjon om forskjellene vil jeg ikke. Jeg nøyer meg med å konstatere at forskjellen finnes, og at den gjør det nødvendig å betrakte dem som adskilte og egenartede prosesser. Det er nyttig å overføre arbeidsmetoder og erfaringer fra det ene til det andre, men det er viktig å se rollespillets særtrekk, og være klar over at disse kan sette egne krav til arbeidsmetodene i rollespillet.

Mitt poeng er altså at spillskaperen er en kunstner, rollespillet er et kunstnerisk medium, og spillingene våre er enestående kunstverk. Jeg tror de aller fleste spillskapere vil ha nytte av å betrakte rollespill som kunst, om de tilegner seg den jordnære måten dette er beskrevet på i den innledende posten her. Det gir store muligheter å betrakte det som kunst.

Men det er ikke så viktig for meg å "oppdra" andre spillskapere. Derfor gjorde jeg ikke dette til en del av Det Balanserte Manifest. Mine råd til unge spillskapere er velmente og gode, men de kan gjerne følges opp med et lite tilleggsråd:

- Konsentrer deg om spillskapingen, og diskusjoner rundt spillskapingen, ikke bruk tid og krefter på å diskutere kunst-begrepet!

 

[TomasHVM]

Re: ...men inte ett arbete, helst.

Rising skriver:
min lekfullhet är så oerhört mycket starkare än min disciplin. Jag har helt enkelt en annan drivkraft än du.

Nei, Rising har ikke en annen drivkraft enn meg. Han har akkurat den samme drivkraften. Om han leser mine råd nøye, vil han finne at jeg ikke nevner ordet "disiplin" noe sted der. Det er ikke tilfeldig.

Jeg har gått mange runder med meg selv, der jeg har prøvd å disiplinere meg selv som forfatter og spillskaper. Det har jeg alltid mislyktes med.

For noen år siden sa jeg nok en gang til meg selv at jeg måtte disiplinere meg. men så stoppet jeg opp, og tenkte gjennom saken. Jeg haddet tross alt prøvd "disiplin" mange ganger, og aldri vært i nærheten av å lykkes med det. Det var helt tydelig at dette var noe som ikke funket for meg. Det var også helt tydelig at om jeg ville komme noe sted som forfatter og spillskaper, måtte jeg arbeide mye med det.

Løsningen var enkel: jeg tenkte gjennom dette problemet, og fant ut at grunnen til at jeg drev med disse tingene var at jeg hadde lyst til å gjøre det Så jeg begynte å bruke lysten min som en pådriver for arbeidet. Hver gang jeg var i ferd med å legge fra meg arbeidet, for å gjøre noe annet (gå på cafe, spille dataspill, lese, dille...), sa jeg dette til meg selv:

Du har lyst til å skrive! Du har lyst til å skrive dikt, romaner, rollespill! Du har lyst til å jobbe med dette! Dette er noe av det viktigste og morsomste i ditt liv!

- og så ble jeg sittende litt lenger, og more meg litt mer, til jeg hadde grunn til å være fornøyd med dagens arbeid, og kunne gå på cafe, eller spille dataspill, eller bare ha det fint med meg selv.

<font size="3">Lysten er altså min drivkraft!</font size>

Smart, ikke sant!?

 

[Troberg]

- Konsentrer deg om spillskapingen, og diskusjoner rundt spillskapingen, ikke bruk tid og krefter på å diskutere kunst-begrepet!

Det är väl svårt att diskutera när du har rubriken "Rollespill er kunst!" om man inte är enig om konstbegreppet? Med den utgångspunkten måste begreppet redas ut, annars är inte meningsfull diskussion möjlig.

Det er likevel et viktig element Troberg glemmer når han snakker om likheten mellom å lage en motor og å lage et rollespill.

Motoren er mekanikk, og driver en maskin.

Rollespillet er kunst, og driver et drama.

Jag ser ingen skillnad på det. Man har ett mål att uppnå, för att uppnå det behöver man övervinna ett antal problem, göra/bygga ett antal delar, sätta ihop delarna och starta dem.

Om sedan delarna ska fungera tillsammans för att blanda luft och bränsle till en brännbar blandning eller händelser till en dramatisk handling, eller för att tändningen ska ske vid rätt tidpunkt för att motorn ska snurra åt rätt håll på ett effektivt sätt eller om ledtrådarna ska styra handlingen i lagom takt åt rätt håll är rätt så likgiltigt. Bara olika fasad på samma innehåll.

Det er forskjell på maskiner og drama. Det er forskjell på mekanikk og kunst.

Som jag skrev tidigare så antingen skiljer man på konst och mekanik, och då faller inte rollspel rent inom någon av dem, eller så skiljer man inte på dem, men då bör man också ersätta begreppen med något mer passande som inbegriper båda. Pirsig kommer här till undsättning med begreppet Kvalitet.

Mitt poeng er altså at spillskaperen er en kunstner, rollespillet er et kunstnerisk medium, og spillingene våre er enestående kunstverk. Jeg tror de aller fleste spillskapere vil ha nytte av å betrakte rollespill som kunst, om de tilegner seg den jordnære måten dette er beskrevet på i den innledende posten her. Det gir store muligheter å betrakte det som kunst.

Det ger också stora belastningar att betrakta det som konst. Det finns massor av spel som skulle må bra av en lite mer ingengörsmässig inställning till spelskapandet. Titta exempelvis på Vampire, som är vackert producerat och stämningsfullt framställt, men har ett totalt ogenomtänkt system.

Jag är ledsen, men om din grund för diskussionen är att rollspel per automatik är konst så kan jag inte hålla med. Det är lika mycket traditionellt systembygge, och då talar jag inte bara om spelsystemet. Jag talar även om spelvärlden som system, om hur dess länder, naturlagar, raser och så vidare ska interagera på ett trovärdigt sätt och förmedla rätt känsla. Klassisk systemmering.

Det finns rollspel som är bara konst och bara konstruktion.

De är inte bra.

Man måste ha lite av varje. Lite konst, drivet av ett systematiskt arbetssätt. Den konstnärliga visionen kommer ingenstans utan kunnandet för att genomföra den.

 

[Krille]

Rollspel är hobby!

"Jeg definerer rollespill som kunst."

Kan jag hindra dig?

Jag kan inte säga att du har fel. Däremot kan jag säga att jag inte definierar rollspel som konst. Kultur, ja, av den skräpiga sorten. Konst, njäe. Inte för mig. Möjligen för andra, men inte för mig.

Så hur ser jag på rollspel? Mycket enkelt: det är en hobby. För min del är det ingen större skillnad, rent aktivitets- eller inställningsmässigt, mellan att bygga rollspel och till exempel att bygga radiostyrda modellflygplan (jag har fortfarande inte hittat en bra ritning på en Messerschmitt 262 för övrigt). Det finns tvärtom massor med likheter:

Hela pretto-skalan, från folk som tävlar i det, till folk som sliter sin själ i en viss modell med att få den så trogen ett visst original som möjligt, till experimenterare som försöker skapa nya grunkor, till folk som enbart hobbyflyger på helger, till nybörjare med sin första radiostyrda Blue Phoenix, till... Poängen är att samma prettoskala finns bland rollspelare.

Community-andan är inte bara stark utan nödvändig för hobbyns överlevnad. Förutom vissa tillverkare av diverse råmaterial (motorer, sändare, servos, byggsatser etc) och diverse specialbutiker så finns det knappt något kommersiellt intresse i hobbyn. Det finns knappt någon industri. Hobbyn är och förblir en allemansprodukt hemma i stugorna, och nyrekryteringen kommer knappast från de stora leksaksbutikerna utan från kompisar.

Övning ger träning gäller förstås både för rollspelare och modellbyggare. Ingen jävel klarar av att bygga ett nytt Cthulhu första dagen. Ingen jävel kan bygga en förebildstrogen Spitfire från första dagen eller flyga den utan träning. "Behärska sitt medium" gäller i båda fallen, oavsett om mediet är balsaträ och plywood eller interaktivt berättande. Man kommer knappast behärska det med en gång, utan det krävs övning, övning och övning.

Alla har sina favoriter - vissa föredrar så trogna modeller som möjligt och bygger till och med in huvudvridarmekanismer på piloten i sin Tiger Moth i kvartsskala. Andra vill ha en liten billig modell med jävelstark motor och rökgenerator så att de kan ge järnet uppe med luftakrobatiken och som inte kostar så mycket att ersätta när den kraschar. Åter andra vill ha en stilla segelflygare med gummilina, som de kan dra upp någon söndag då och då utan krångel. Vissa gillar biplan, andra gillar andravärldskrigsplan, åter andra försöker bygga en Boeing 747-400 mest för att visa att det går att bygga en stor fyrfläktdriven grunka med massor med flaps och fem landställ.Vissa nöjer sig med att åka på modellflygträffar och dräggla på alla andras kreationer. Vissa vill sitta hemma i hobbyrummet och sniffa Casco epoxylim, några sitter med kompisarna i gemenskapen på klubben och några lever enbart för flygträffarna.

Så, som sagt var, rollspel är en hobby enligt mig. Precis som med modellflyg så finns det väl någon som betraktar hobbyn som "skapande konst" eller "utövande konst" (beroende på om man bygger flygplan eller flyger med dem), men det får stå för dem.

Sensmoral: någon som vet var det finns en bra ritning på en radiostyrd Messerschmitt 262? Den får till och med vara pulsjetdriven.

 

[Baelor]

Vennligst stopp

En diskusjon om begrepet "rollespille er kunst" er omtrent dødfødt. Hvis dette fortsetter vil man bare skape en sterk mistro til hverandre, og det vil ingen rollespiller ta godt av.
La enhver som skaper et rollespill slite seg frem med sine egne erfaringer og lære etterhvert som man skaper.

Hjelp burde man først få når man spør.

Drivkraften til å skrive har hver mann/kvinne for seg selv. Og å diskutere dette ville nedverdige rollespillere som har holdt på en stund.

Hvis dere fortsatt vil diskutere deres begreper om rollespill vil jeg anbefale beskjedsystemet på dette forum.

Mange takk.

 

[Troberg]

Re: Rollspel är hobby!

Jag kan inte säga att du har fel. Däremot kan jag säga att jag inte definierar rollspel som konst. Kultur, ja, av den skräpiga sorten. Konst, njäe. Inte för mig. Möjligen för andra, men inte för mig.

För mig så är skillnaden ungefär som mellan konst och illustration. Det som gör att ett rollspel eller en motor inte är konst för mig är att form är en följd av funktionen, medan ett konstverk låter formen vara styrande.

Resten nedan är OT. Det går alltså bra att skippa om man inte vill bli allmänbildad.

Sensmoral: någon som vet var det finns en bra ritning på en radiostyrd Messerschmitt 262? Den får till och med vara pulsjetdriven.

Det borde väl vara jag som skulle kunna hitta den, men jag gick bet. Det bästa jag kan hitta är pappersbilder på front, sida, topp och botten, och det är ju inte mycket att bygga på, åtminstone inte om man ska ha den i en skala som passar två motorer.

Självklart ska du ha den pulsjetdriven, varför ha två dyra och komplicerade turbinjets när man kan ha två plusjets som man kan göra med enkla rörmokeriverktyg! Du får dock se upp med värmen, du vill antagligen inte elda upp vingarna.

Men varför göra något som redan gjorts? Varför inte göra ett av världens vackraste plan som aldrig färdigställdes eftersom kriget tog slut? Ett plan som var inspiration till både Tunnan (kisa lite på sidovyn så kan man tro att det är en Tunna) och Sabre, men antagligen skulle utklassat dem båda.

Jag talar naturligtvis om Blohm & Voss BV P.215. Den ser kanske ut att ha en flygande vinges problem, men tittar man noga så har den ett stjärtparti, det är bara utflyttat i vingspetsarna. En revolutionerande design, imponerande prestanda, imponerande beväpning och antagligen bedårande vacker i luften!

Själv har jag funderat på att köpa såna där pyttesmå (som en tändsticksask) radiostyrda bilar, riva ut innanmätet och använda det för att sätta radiostyrning och en liten elmotor på ett litet långsamt plan egentligen avsett för gummibandsmotor. Bara som en kul grej.

 

[Nightowl]

Hej! Jag och Troberg är överens!

Vad jag skulle vilja tillägga i sammanhanget är frågan: om rollspel är konst (vilket det skulle kunna vara i vissa situationer), vem är då konstnären?

Speldesignern?
Spelledaren?
Spelarna?

Jag menar, som uttrycksform har väl rollspelet en fördel (eller skillnad, eller nackdel) jämfört med andra former: kreatörerna är också de som upplever det hela. Mitt och andras gnöl om hur framförallt nya former av rollspel (friform, etc) överframhäver spelledarens roll spelar in här. Om spelledaren är en Skapande Allvarlig Konstnär, en artiste , är det fanimej illa nog, om det leder till att spelarna reduceras till åskådare (det finns en teater i din kommun också, besök den), men om det är Spelkonstruktören är den Stora Artisten, då är det ännu mer suspekt för min del. Det vore som att hävda, att, tja, Picassos leverantör av målartuber var konstnär. Eller killen som sålde Joyce hans skrivmaskin.

Rollspelande kan mycket väl vara konst, kanske, ibland - men rollspelsskapande är ett hantverk. Förutsatt att man kan skilja på grejerna, som Troberg så vist påpekat.

Erik

 

[Magnus Seter]

Sant

Få saker har varit så förödande för minb lekfullhet och min önskan att spela rollspel som då jag jobbade heltid med att skapa rollspel.

En sund balans mellan dessa två är av nöden för att man inte ska tappa intresset för sin hobby. För det är till syvende och sist så jag ser på det, som en hobby.

Så Rising, jag skriver under på ditt emminenta inlägg!

M.

 

[Troberg]

Bara nästan

Om spelledaren är en Skapande Allvarlig Konstnär, en artiste , är det fanimej illa nog, om det leder till att spelarna reduceras till åskådare (det finns en teater i din kommun också, besök den)

Det finns ju faktiskt konst där man försöker göra åskådaren delaktig och en del av verket. Å andra sidan, samma grepp utnyttjas ju även i andra sammanhang (tex så är museer mycket mer touch&feel nu än vad de var förr), så det är ju fortfarande inte ett kriterium för konst.

 

[Nightowl]

Re: Bara nästan

Det finns ju faktiskt konst där man försöker göra åskådaren delaktig och en del av verket.

Visst, inklusive vissa former av teater, men inget jag har sett har den del av deltagande som även den mest banala rollspelssession brukar ha. (Och jag jobbar ändå på ett kulturhus, så jag utsätts för en massa jävla kultur hela tiden... )

Erik

Tillägg: Rollspelaren är inte ens åskådare på något vis, han är automagiskt medkreatör och medskapare.

 

[Troberg]

Re: Bara nästan

Jag tror att det nu nämnde om rollspelsskapande som hantverk är bäst.

Hantverk kan i vissa fall bli konst (är man duktig på att banka på stenar med verktyg så kan man kanske göra skulpturer som är konst, är man duktig med färg och pensel kan man göra målningar som är konst och så vidare), men allt hantverk är inte nödvändigtvis konst, hur skickligt det än råkar vara.

På samma sätt så är konstruktion ett hantverk. Kan man inte det så blir konstruktionerna inte bra.

Mao, rollspel har potential att bli konst, men är det inte med automatik.

 

[TomasHVM]

Troberg sier at han ikke ser noe skille på mekanikk og kunst, eller på en maskin og et drama.

Samtidig skriver han dette:
Det finns rollspel som är bara konst och bara konstruktion.

Mener han da at det er forskjell på konst og konstruktion...?

Jeg har faktisk ikke postet denne tråden for å diskutere om rollespill er kunst. Jeg har tre gode grunner til å poste denne tråden:

1 - jeg ønsker ikke en "kunst"-debatt knyttet til Det Balanserte Manifest.

2 - jeg ønsker å gi noen gode råd om å være spillskaper.

3 - jeg ser på spillskapere som rollespillhobbyens kunstnere.

Om spillskaperens metode ligner på noe annet, for eksempel ingeniørens metode, eller om noen spillskapere helst vil kalle seg "hobbyister", er helt irrelevant for substansen i dette.

Gjennom å definere spillskaperi som en kunstform, ekskluderer jeg verken den ene eller annen metode, og jeg ekskluderer heller ikke de spillskapere som betrakter seg selv som konstruktører, moromenn, underholdningsleverandører eller hva som helst. Det er uansett snakk om en betraktningsmåte jeg ikke er nødt til å dele med andre spillskapere.

Mitt poeng om at spillingene kan betraktes som "enestående kunstverk" er heller ikke veldig viktig. De aller fleste spillere betrakter seg selv som spillere, og de spiller for moro skyld, ikke noe annet. Når jeg spiller rollespill er jeg selv slik.

Advarsel: du er nå i ferd med å begi deg inn i den mørke siden av Tomas HV Mørkrid</font size>

Eksempel på rollespilleren Tomas:
For to uker siden var jeg så heldig at jeg for første gang fikk spille mitt eget rollespill; Fabula. Det var strålende moro, og som vanlig var jeg en skikkelig munchkin. Jeg var i grunnen bare ute etter å bedre rollen min så mye som mulig, til tross for at vi spilte et scenario jeg selv har lagd, der borgerkrigens gru og rollenes moralske konflikter utgjør kjernen. Rollen min strevde like mye moralsk med dette som de andre rollene, men selv var jeg altså mer opptatt av å bli tøffere.

Når rollen min til slutt død, til tross for sine strålende fekte-ferdigheter, ble jeg skuffet. Jeg lagde likevel en ny kriger-rolle, og prøvde å gjøre den enda tøffere. Jeg lærer nemlig ikke så fort, når jeg er spiller, he-he!

 

[Troberg]

Jeg har faktisk ikke postet denne tråden for å diskutere om rollespill er kunst.

Likväl så bygger du hela ditt resonemang på att det är konst, vilket jag tycker inte är fallet. Läs genom ditt ursprungsinlägg och försök se det ur min synvinkel så ser du varför det blir galet om man inte ser rollspel som konst.

Troberg sier at han ikke ser noe skille på mekanikk og kunst, eller på en maskin og et drama.

Återigen så fastnar du i ditt synsätt. Jag ser ingen skillnad på att konstruera en motor eller ett rollspel eller ett program. Det innebär inte att jag tycket att det är konst att konstruera en motor eller ett program, eftersom jag inte anser att det med automatik är konst att göra ett rollspel. Om rollspel inte är konst så är de lika.

Mener han da at det er forskjell på konst og konstruktion...?

Om forskjell betyder skillnad (eller motsvarande) så: Jajamensan!

Om spillskaperens metode ligner på noe annet, for eksempel ingeniørens metode, eller om noen spillskapere helst vil kalle seg "hobbyister", er helt irrelevant for substansen i dette.

Gjennom å definere spillskaperi som en kunstform, ekskluderer jeg verken den ene eller annen metode, og jeg ekskluderer heller ikke de spillskapere som betrakter seg selv som konstruktører, moromenn, underholdningsleverandører eller hva som helst.

Som jag ser det så leder man in folk i olämpliga designmetoder om man hårt klassar rollspel som enbart konst.

Konst är åtminstone i min sinnevärld något som är ganska nära ren inspiration. Visst, metod kan också komma in, men den kommer senare. Först får konstnären sin inspiration, ser/hör sitt verk framför sig. Sedan kommer hantverksskicklighet och metodik in för att konservera verket i en form som andra kan ta del av (tex en målning, ett musikstycke, en film, en skulptur). Detta steg är dock i när det gäller konst bara en dokumentation, skapandet har redan skett i huvudet på konstnären. Det är övergången från dynamisk kvalitet till statisk kvalitet.

Detta arbetssätt är obundet och fritt och ger bra möjligheter till nya lösningar. Det är också instabilt och opålitligt. Det kan bli lysande, men oftast lyser det som en blöt tändsticka.

Det mer strukturerade arbetssättet, den tradtitionella konstruktören, har kanske inte samma möjlighet till dramatiska hopp i utvecklingen, men är i stället säkrare och stabilare. Inspirationen finns även här, men i en mer tyglad variant. Inspirationen ifrågasätts och testas, problem uppdagas och lösningar hittas, vilka i sin tur ifrågasätts och testas, tills man till slut har en lösning som är säker, fungerande och bekräftad. Denna arbetsmetod har ett kraftigare fundament av statisk kvalitet, vilket ger den dynamiska kvaliteten en stadigare plattform men fungerar också som en broms som hindrar den dynamiska kvaliteten från att dra iväg helt.

Detta arbetsätt leder ofta till stabilare, mer välgenomtänkta och bättre fungerande produkter, men kräver också mer arbete och är mindre trolig att hitta revolutionerande lösningar.

Ska man se på de spel som görs idag så är det alltför många som är baserade på en inspirerande ide, men som är dåligt genomförda och därför inte funkar rent speltekniskt. Detta ser jag som ett större problem än bristande inspiration.

 

[TomasHVM]

Troberg skriver om "kunstneren":
Först får konstnären sin inspiration, ser/hör sitt verk framför sig. Sedan kommer hantverksskicklighet och metodik in för att konservera verket i en form som andra kan ta del av (tex en målning, ett musikstycke, en film, en skulptur). Detta steg är dock i när det gäller konst bara en dokumentation, skapandet har redan skett i huvudet på konstnären.

Dette er virkelig idealistisk tullball fra ende til annen!

Det Troberg beskriver her er en nokså tåkete idé om hva kunstnere og kunst er. Jeg er ikke overrasket over at han mener "kunst" er et upassende begrep på rollespill, når dette er hans oppfatning av det. Kunst ville være upassende på enhver seriøs skapende virksomhet om dette var virkeligheten.

Som sagt: jeg ønsker ikke å diskutere kunst-begrepet i relasjon til rollespill. En slik diskusjon blir dessverre alt for ofte preget av de fordommer og den kunnskapsmangel som råder blant rollespillere på dette feltet.

For Troberg foreslår jeg en kjapp liten "reality-check".

 

[Rising]

"Dette er virkelig idealistisk tullball fra ende til annen!"

Det spelar ju egentligen ingen roll om det är en idealisk bild eller inte. (Jag vet dock att det i väldigt många fall går till precis som Troberg skriver. Men alla konstnärer arbetar inte på ett och samma sätt)

Grejen är ju att så fort man pratar om att rollspel ska vara "konst" så får man det där problemet att läsarna tolkar det på olika sätt. Då är det lämpligare att bara säga precis vad man menar och inte använda några värdeladdade ord som betraktarna kan komma att tolka på en massa olika sätt.

Jag tycker personligen att det finns för många ingenjörer (som arbetar på det sätt som Troberg beskriver) och på tok för många akademiker i rollspelshobbyn, men jag vet inte om botemedlet på detta problem skulle vara någon "konstnärlighet" innan jag vet precis vad man då menar med det ordet.

/Rising

 

[Troberg]

Dette er virkelig idealistisk tullball fra ende til annen!

Det Troberg beskriver her er en nokså tåkete idé om hva kunstnere og kunst er. Jeg er ikke overrasket over at han mener "kunst" er et upassende begrep på rollespill, når dette er hans oppfatning av det. Kunst ville være upassende på enhver seriøs skapende virksomhet om dette var virkeligheten.

Naturligtvis renodlar jag lite för att göra en tydligare poäng. Faktum kvarstår, grundskillnaden ligger i om funktion följer form eller form följer funktion.

Konsten har dessutom en skyldighet att bryta ny mark, öppna ögon och vara nyskapande. Det är därför som exempelvis Picasso var konstnär, medan de som gör pastellsolnedgångar med segelbåtar bara är illustratörer. Black Sabbath och Alice Cooper var konst, medan Marilyn Manson bara är hantverk. Sex Pistols var konst när de började, nu är de några gubbar som spelar "best of" för att tjäna lite pengar. När något gjorts förut och det bara blir ett mekaniskt upprepande så har det förlorat sin status som konst. Det kan vara hur skickligt som helst genomfört, men utan originaliteten och strävan att göra något annorlunda så är det bara skickligt hantverk.

Även på denna punkt klarar inte rollspelen kriterierna. Det sker ytterst lite i rollspelen som inte är ett mekaniskt idisslande av gamla ideer.

Som sagt: jeg ønsker ikke å diskutere kunst-begrepet i relasjon til rollespill. En slik diskusjon blir dessverre alt for ofte preget av de fordommer og den kunnskapsmangel som råder blant rollespillere på dette feltet.

Återigen, vad väntar du dig när du startar en tråd med titeln "Rollespill er kunst!". Ett sådant statement kan bara sluta i diskussion om huruvida rollspel är konst eller inte.

 

[TomasHVM]

Utdyping av rådene til unge spillskapere

Troberg skriver:
Konsten har dessutom en skyldighet att bryta ny mark, öppna ögon och vara nyskapande.

Kunsten har da ingen slik skyldighet! Det finnes kunst av svært mange forskjellige slag, med svært forskjellige mål. Å bruke en slik misforståelse for å definere noe som kunst, og at noe ikke er det, har lite for seg.

Troberg skriver:
Återigen, vad väntar du dig när du startar en tråd med titeln "Rollespill er kunst!". Ett sådant statement kan bara sluta i diskussion om huruvida rollspel är konst eller inte.

Jeg venter meg selvsagt en diskusjon, men jeg venter også at diskusjonen skal gå i de samme gamle sporene, med gjentagelser av de samme gamle standpunktene, og de fleste av disse standpunktene bygger på fordommer eller misforståtte idealiseringer av hva "kunsten" og "kunstneren" er. Denne diskusjonen har så langt vært akkurat det jeg forventet meg.

Samtidig har jeg en sterk tro på at det er fruktbart for spillskapere å følge mine råd. Jeg tror de som tar disse rådene til seg har det som skal til for å komme enda lenger med sin spillskaping.

Mine råd til unge spillskapere (og gamle) er:</font size>

<font size="3"> - Betrakt deg selv som en kunstner</font size>
Dette har med selvbildet ditt å gjøre, stolthet, vilje til å stå frem og fortelle om innholdet i og viktigheten av det du gjør. Og det farger din innstilling til det du gjør. Definerer du deg som kunstner sier du at arbeidet med rollespillene er noe du tar høyst alvorlig, at du ser utfordringer i skapingen av rollespill som er verdt å bruke tid og krefter på, og at du ser verdier i skapingen og bruken av rollespill som er større enn de folk til nå har vært klar over. Å betrakte seg selv som kunstner har altså mindre med inspirasjon og fantasi å gjøre, og mer med profesjonalisme.

<font size="3"> - Jobb hardt, mestre mediet ditt, og utfordre deg selv</font size>
Det er ikke mulig å løse en så komplisert og utfordrende oppgave som å lage et rollespill, uten å jobbe hardt og mye. Dete har svært mange unge spillskapere oppdaget. De har debattert rollespill med høy sigarføring, og kastet vrak på det meste av gamle spill, men når de har begynt arbeidet med å lage det de tror skal bli "bedre enn noe før dem", viser det seg at dette er langt vanskeligere enn de kunne forestille seg. Mange av dem blir forbausende stille etter en stund, og vi hører ikke mer om spillene deres. Jobbingen blir for tøff, og de gir opp.

Så du må jobbe hardt for å komme noen vei med rollespillet ditt, og du må jobbe hardt for å mestre mediet. Som i andre medier er det ikke sikkert at det første spillet du lager blir bra. Kanskje må du lage noen spill før du kjenner mediet godt nok til å skape de virkelig gode rollespillene. Det kan også hende at det første spillet du lager ville blitt et veldig bra spill, om du bare mestret mediet bedre. Noen få, noen veldig-veldig få, lager gode spill med en gang.

Å utfordre seg selv handler om å alltid strekke deg etter noe bedre. Det trenger ikke være noe nytt, slik Troberg hevder, men du kan ikke komme noen vei med spillene dine om du ikke utfordrer deg selv. Du må møte vanskene når du skriver et spill. Du må møte dem med tro på deg selv. Du må sette opp ambisiøse mål for hva dine rollespill skal få til, og så prøve med all din kraft å nå disse målene.

Å utfordre seg selv handler altså om å piske seg selv til innsats når det gjelder som aller mest. Det er når arbeidet ditt står stille, når du ikke klarer å få det til, når du fortviler over ambisjoner som krymper... - det er da din fremtid som spillskaper avgjøres. Klarer du utfordringen, finner løsninger og gjør rollespillet ditt ferdig, da er du en ekte spillskaper.

Det er en tøff målestokk, men den er fordømt ærlig! Så forvent ikke å få noe gratis. Du må skjerpe deg, piske deg, drive deg mot målet, og du må være villig til å sluttføre noe som ikke ble det du trodde! Fordi du fremfor alt må gjøre jobben ferdig!

<font size="3"> - Husk at din fremste kunst er å få andre til å skape noe</font size>
Dette er grunnen til at jeg "kaster bort" så mye tid, så mye energi, og så mye av mitt knstneriske talent på rollespill. Rollespill handler ikke bare om at jeg, som kunstner, skal gi andre en opplevelse, eller forteller dem noe, eller vise frem noe jeg har skapt. Rollespill handler om å få andre til å skape noe, og det er i mine øyne en voldsomt utfordrende begrensning, samtidig som det gir fantastiske muligheter. Jeg kan ikke lage hvilke spill jeg vil, fordi jeg alltid må få med meg spillerne. Det er de som skal bruke spillene, og derfor må de forstå dem, og vite hva de skal gjøre.

Det er spillerne som skal skape selve dramaet, i spillsamlinger der øyeblikkets kunst dyrkes, og aldri kan reproduseres. Som spillskaper gir jeg dem dramatiske redskaper, ideer, råd og støtte, og så lar jeg dem skape sine egne dramaer.

Dette er et fantastisk dilemma, syns jeg, og et dilemma som gjør at jeg har større tro på rollespill enn på noe annet medium. Spillskapere er nødt til å utvikle en forståelse for vanlige folks forestillingsevne og verbale kyndighet, og de er nødt til å aktivisere disse talentene i folk på en positiv måte. De må gjøre sitt s¨publikum til medspillere, medskapere, og de må overlate til spillerne selv å skape dramaet. Selv får spillskaperen ikke en gang være med og se sluttproduktet. Det er en enorm utfordring!

Så Troberg, du må unnskylde meg, men i forhold til dette blir dine innvendinger trivielle.

Jeg er mindre opptatt av Trobergs innvendinger, enn jeg er av substansen i det mediet vi begge virker innen. Jeg tror ærlig talt at Troberg forstår hva jeg snakker om her, men det er faktisk vesentlig at det er jeg som skriver dette, og ikke ham. Grunnen er at jeg betrakter meg selv som en kunstner, og rollespillet som en kunstform. Det gjør at jeg lettere ser dette, og gjør det lettere for meg å sette ord på det.

Jeg anbefaler ikke Troberg å betrakte seg selv som kunstner, ikke med de misforståelser han har om hva dette innebærer. Jeg håper han finner noe nytt i de to andre rådene jeg gir, men jeg tror ærlig talt ikek at han trenger dem. Han virker å være en fyr med et gjennomtenkt forhold til sin spillskaping, og har nok sittet en del og svettet over problemer og utfordringer, som han har mestret. Dette viser selvsagt at det er flere veier til målet...

- eller at Troberg har lært å finne veien i blinde