Jag tror det handlar lite om vilken "skola" man fostrats i.
Jag började spela ganska sent, jag var 20 år när jag började med rollspel 2004. En av de första spelledarna jag spelade med var orädd för att låta karaktärer dö, medan en av de andra spelledarna alltid "räddade" karaktärerna så ingen någonsin dog, vilket gjorde att det aldrig kändes som att det fanns någon fara, man visse i andra gruppen att man var närmst odödligt och att skurken i värsta fall skulle halka på en tvål eller få en stroke om det gick illa för gruppen.
Jag har som spelledare aldrig varit rädd för att låta karaktärer dö om de gör dumma beslut eller kastar sig in i omöjliga situationer.
Side note: Jag läste Kampen om Järntronen redan 2006, så när TV-serien Game of Thrones kom så var det en spelare som beskrev det som att TV-serien härmade mig som spelledare vad gällde dödligthet. 
Dock så hade jag en period en spelare somTOTALT saknade alla former av konsekvenstänk. Han hade alltid galna och ologiska idéer och kunde försöka sig på helt omöjliga saker, och för det mesta misslyckas fatalt. Ett tag där när vi körde13th Age och Symbaroum så dog han i snitt 1-2 gånger per spelmöte, de andra spelarna var så less på honom. I en dungeon dog han i samma fälla med 3 olika karaktärer till exempel. Han dog så ofta att jag blev orolig att folk skulle tro att jag mobbade honom, jag slog alla tärningar bakom spelledarskärmen som jag alltid gjort. Så jag började slå alla slag helt öppet.... och han dog exakt lika mycket ändå.
Men jag har märkt, att spelare som kommer från andra spelkulturer ofta har en annan inställning. Här i stan är vi ett par spelgrupper, jag är väl åldersmannen i det fallet skulle jag tro. När jag spelar med folk som började i nån av de andra grupperna brukar de uppleva att min spelstil är brutal, eftersom de nästan varje kampanj dör nån karaktär, till skillnad från sina andra grupper, där de kan ha spelat flera olika spel under nåt år utan att nån ens varit i närheten av att dö. Dock så måste jag säga att de som spelar med mig ofta snabbt kommer in i tänket att rollspel ska vara spännande och roligt, man ska ha lite hög puls för att man inte vet om man kommer dö eller inte. Det orsakade lite konflikt ett tag efter att en spelare sagt till den andra spelledaren att han tyckte det var så tråkigt eftersom han visste att han var "odödlig" i dennes kampanj, och spelledaren tolkade det som att jag sagt åt spelaren att pika honom. Det roliga sen var att då började den spelledaren att låta tärningarna bestämma och karaktärer kunde dö, vilken hans spelare uppskattade när de lärt sig den spelstilen och jag tror de har roligare nu än innan.
TL;DR
Jag tror det handlar om vilken kultur man är van med, är man van att SL alltid räddar dig så blir du nog mer avvaktande när du får kallduschen att karaktärer kan dö.
). 
Det är inte meningen att trådar ska ta slut för att någon svarar "rätt"