Nekromanti Recension av Apocalypto eller Varför Mel Gibson är djävulen
- Thread starter Mundo
- Start date
Magnamund;n180773 said:
Ja, mycket seriös.
Så om en enda person kan missta Game of Thrones för att vara verklig historia (drakar, magi, odöda, etc), hur lätt tror du det då är att missta Apocalypto som korrekt historia (ingen magi, vanliga människor, talar rätt språk, baserat på verklig händelse som de flesta läst tre rader om i en historie-bok, etc)?
Vimes
Gallerix
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 13,248
Tycker det är extremt svag bevisföring här, Mundo. Snoop dog har alltså sagt något som kan (illvilligt, han tycks ju snarare säga att GoT säger "något" om historien snarare än att serien är en vetenskapligt korrekt återgivning av verkliga händelser) tolkas som att han tror att GoT skildrar faktisk historia. Det anekdotiskt, möjligen feltolkat och antagligen irrelevant.
Jag är nyfiken: vilken kunskap har vi om hur och till vilken grad kommersiella spelfilmer påverkar människors uppfattning om historiska händelser? Jag tror Tre Solar är inne på något här ovan när han diskuterar att bara "påverkan" är ett alldeles för vagt ord för att beskriva hur fiktiva skildringar interagerar med oss. Rimligtvis borde det finnas empiriska undersökningar av detta, eller?
Jag är nyfiken: vilken kunskap har vi om hur och till vilken grad kommersiella spelfilmer påverkar människors uppfattning om historiska händelser? Jag tror Tre Solar är inne på något här ovan när han diskuterar att bara "påverkan" är ett alldeles för vagt ord för att beskriva hur fiktiva skildringar interagerar med oss. Rimligtvis borde det finnas empiriska undersökningar av detta, eller?
Magnamund
Warrior
- Joined
- 29 Jan 2015
- Messages
- 398
Det tycker du men jag delar inte din åsikt. Vem ska avgöra om något är antisemitiskt om inte en jude, du (eller jag för den delen eller någon annan av icke-judisk börd) ?krank;n180730 said:
Nej jag tror inte människor generellt försvarar vänner oavsett vad de har gjort. Ytterst få människor försvarar våldtäktsmän, barnmisshandlare och kvinnomisshandlare enligt min erfarenhet. Däremot är det nog rätt vanligt att folk gärna hör flera versioner av en händelse när det gäller vänner som blivit beskyllda för något allvarligt.
Jag skulle vilja påstå att de kvinnor som försvarar "män" som slår dem inte försvarar dem per se rent generellt. De är helt enkelt rädda för att det ska bli ännu värre och därför låter de bli att anmäla, börjar veva när polisen dyker upp för att avstyra familjebråket etc.
Vimes;n180796 said:
Det finns massor, området kallas "historiografi" eller "historiebruk", och är just nu väldigt inne bland historiker; avhandlingar om hur historia skildrats på film har bland annat gjorts på Lunds universitet. Jag kan inte på rak arm ge exempel på saker man kommit fram till, men det är uppenbart att historiebruket i mycket hög grad påverkar folks uppfattning om det förflutna. Detta är särskilt påtagligt i andra kulturer än den svenska, där man bryr sig mer om historia och producerar mycket mer film, litteratur etc med historiska anspråk - Kinas relation till sin egen historia är ett praktexempel, men hur Westernepoken genom litteratur och film blixtsnabbt mytologiserades och blev del av den amerikanska identiteten är det kanske tydligaste exemplet av dem alla. Ett annat intressant exempel är den iranska, helt fiktiva, legenden om prinsessan Shahrbanu, som efter den arabiska erövringen användes för att konstruera en iransk stolthet inom ramarna för den islamska kulturen.
Mer konkreta exempel inkluderar vilken otrolig förmåga ett popkulturellt medium som film har att skapa och vidmakthålla missuppfattningar om det förflutna. Det bästa exemplet av alla torde vara hur folk alltid visualiserar sig Kleopatra VII Philopator som någon sorts olivhyad fornegyptisk drottning med peruk och kajal, och hur hon porträtteras så i alla jävlar medier till och med fucking annars superkorrekta Rome, när hon i själva verket var en greko-makedonier som såg ut så här. Ett annat bra exempel är hur filmmediet bara blåvägrar att skildra dinosaurier med fjädrar, och hur det just nu finns en fucking dinosaurie-animatronics-utställning i Malmö där inte en endaste fjäder finns i sikte ens på dromaeosauriderna.
En dominant popkulturell bild av ett historiskt narrativ kan till och med vara så stark att inte ens historiker själva tar tag i att motarbeta den. Vår kunskap om Slaget om Gaugamelas förlopp byggde tex i tusentals år uteslutande på grekiska källor, som berättade hur Alexander utmanövrerade perserkungen som panikade och flydde. Men sedermera har det dykt upp fragment av en babylonisk kalender, som ger en helt annan version av detta skeende (att perserkonungens legosoldater övergav honom och att bataljen först då började gå snett för honom), och denna kalender är en bättre källa enligt flera av historikers centrala källkritik-kriterier - närhet i både tid och rum. Likfullt verkar ingen på allvar ha tagit itu med att konstruera ett nytt narrativ som utmanar det traditionella, och lo and behold - gissa vilken version de använde i Alexander, en film som annars är berömvärt historiskt korrekt och vågade sig på att bryta mot flera hårt cementerade missuppfattningar?
Inom vissa historiska områden där man gjort framsteg på senare år har detta somehow fått genomslag i popkulturen - skildringarna av tex det transatlantiska slaveriet eller kvinnor i Western eller samhällslivet i romarriket är långt bättre och mer komplexa och trovärdiga nuförtiden på film än vad de var för 30-40 år sedan. Andra områden tycks, på filmduken (men -inte- i forskningen!), å andra sidan praktiskt taget ha stått still - medeltiden being a prime example. Därför känns det lustigt nog ofta som att medeltidsfilm åldrats bättre än Westernfilm, trots tidiga briljanta Westernregissörer som John Ford. Den yttersta domen, Det sjunde inseglet, The Lion in Winter eller Masque of the Red Death känns alla fortfarande som magnifika filmer, medan det är något quirky med John Fords charmiga, klassiska Westernfilmer - de känns aldrig tillräckligt gritty och man kan inte riktigt köpa illusionen.
Så om jag säger att Valerie Solanas inte hatade män så har jag direkt bevisat det, eftersom jag som man bäst kan avgöra detta? Låt oss inte blanda ihop identitet med någon slags övernaturlig förmåga* att avgöra vad folk tänker utan någon bevisföring. :sMagnamund;n180993 said:
Sedan säger du att kvinnor inte försvarar män som slår dem ur personlig erfarenhet och lägger till exempel på anledningar till varför kvinnor skulle försvara män som slår dem..? Jag förstår inte riktigt argumentet här. Personliga erfarenheter är kraftfulla men i regel rätt dåliga för att visa på verkligheten. :|
Åter ämnet så tror jag att folk nog lätt kan inhämta faktoider som påverkar deras syn på Maya/Sydamerika anno Conquistador-tid. Tror att det finns en hel del folk som tror William Wallace hade kilt och missat att tidslinjen är helt uppfuckad vad gäller Edward I/II, eller inte tänker på felaktiga detaljer i Ivanhoe direkt. Det betyder förstås inte att de inte skulle ändra åsikt om de möttes av ny fakta (om det inte framförs på ett konfrontativt sätt, se ovan, eller det finns personlig investering i att tro på vissa saker, vilket förstås är värre ju närmre modern tid vi kommer).
*telepati?
Vimes
Gallerix
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 13,248
Ett annat kul exempel är Potemkintrappan i Odessa. Men det var inte riktigt det här jag for efter. Som jag skrev allra först i den här tråden, alla historiska filmer iscensätter historiska myter, och givetvis har filmmediet skapat någon form av visuell historieskrivning som löper parallellt med den "vanliga". Men det här postmoderna tillståndet vi lever i gör ju inte att vi okritiskt accepterar alla myter vi serveras utan snarare att vi balanserar ett gäng motstridiga myter utan att riktigt kunna sluta oss till vad vi egentligen tror på, tänker jag mig. Historiska filmer blir obegripliga utan en förförståelse, och visst verkar det rimligt att anta att exempelvis Apocalypto reproducerar och förstärker ett visst narrativ om koloniseringen av Mesoamerika. Men det jag är ute efter är huruvida vi empiriskt kan visa att och hur en film som Apocalypto faktiskt påverkar och/eller förändrar vår bild av ett visst historiskt skeende. I synnerhet som alla historiska filmers felaktigheter bara är en wikipediaartikel, en googling eller en YouTube-video bort. Jag tror visserligen att vi ger även skildringar vi hittat fel i betydelse, men frågan är hur och till vilken grad.
(Sen är väl "historiebruk" och "historiografi" inte riktigt samma sak ändå?)
(Sen är väl "historiebruk" och "historiografi" inte riktigt samma sak ändå?)
Magnamund
Warrior
- Joined
- 29 Jan 2015
- Messages
- 398
Läste du ens vad jag skrev eller vill du bara tjafsa?Max Raven;n180997 said:
"Jag skulle vilja påstå att de kvinnor som försvarar "män" som slår dem inte försvarar dem per se rent generellt. De är helt enkelt rädda för att det ska bli ännu värre och därför låter de bli att anmäla, börjar veva när polisen dyker upp för att avstyra familjebråket etc."
Vimes;n181003 said:
I humanioras natur ligger väl ändå att vi sällan kan empiriskt bevisa något i ett enskilt fall? Historia jobbar bättre med att uttolka -tendenser- och identifiera strukturer, liksom. Det var sådana tendenser jag avsåg att beskriva, Kleopatra-exemplet är särskilt bra, eftersom det uppenbarligen måste vara en missuppfattning som uppkommit och odlats via visuell media, dvs måleri, teater, film, etc. Western-exemplet är också tydligt - Westernfilmers gradvisa men mycket påtagliga förändring från de positiva berättelserna på 30-40-talet till de mörka revisionist-westersen på 90-talet och de feministiska revisionist-westernsarna av idag har förändrat hela folks bild av Westernepoken, eftersom denna bild kommer nästan helt från film. Det var det jag försökte påvisa med min jämförelse av känslan vi får av gammal medeltidsfilm och gammal Westernfilm. Och jag slår vad om att det hade märkts av även om man jämför den första utgåvan av Western-rollspelet med den nuvarande.
Men jag kan förstås se tänkbara metoder för att analysera en specifik films impact, men jag vet inte om det har gjorts - historiker brukar ju vara mycket mer intresserade av helheten. Å andra sidan brukar avhandlingar kräva sjukt nischade och avgränsade ämnen, så who knows? Det skulle inte förvåna mig alls om det fanns, jag ska hålla utkik. Jag gjorde trots allt en analys av historiebruket i Django Unchained när jag pluggade historia.
Vi verkar ha en tendens att okritiskt acceptera alla myter som odlar ett narrativ vi personligen är bekväma med. Det är tex detta SDs hela framväxt bygger på. Myter som vi inte -trivs- med, de är lätta att ändra (så kvinnoroller har tex blivit starkare genom åren i alla historiska filmgenrer), medan myter folk trivs med (typ att Kleopatra var en egyptier, att Aladdin var från mellanöstern eller att dinosaurier var ödlor), de är nästan omöjliga att bli av med.
Du verkar ha väldigt mycket högre tilltro till gemene mans förmåga till självkritik och informationssökning än vad jag har. Folk letar inte upp information, de matas med den.
Sen har du givetvis rätt, historiebruk och historiografi är inte samma sak, det var ett (kanske dumt) försök till förenkling från min sida.
Edit: oh! oh! oh! Jag glömde kardinalmyten! Och denna är det HELT OCH HÅLLET films förtjänst att vi är hjärntvättade av. Varifrån är Aladdin, alltså snubben med lampan? Varifrån är hans prinsessa? Läs typ de första fucking raderna av originalberättelsen i Tusen och en natt innan ni svarar. Kolla sedan på bilder från Aladdin--pjäser, illustrationer från Tusen och en natt och liknande från tidigt 1900-tal. Jämför sedan med bilder på Aladdin-filmatiseringar från mer modern tid. Det är även intressant att bildgoogla och se hur lång tid det tar innan man får upp någonting annat än Disney-versionen. Till och med om du bildgooglar prinsessans riktiga namn får du upp en massa resultat relaterade till Disney-versionen. Dess påverkan på vår bild av Aladdin-berättelsen är helt enkelt titanisk.
Magnamund;n181034 said:
Vi kan väl säga att det här går på tvärs med typ alla berättelser jag hört och läst från kvinnor som tagit sig ur sådana relationer. Våldet normaliseras, och mannen ursäktas - inte för att man är rädd för att det ska bli värre utan för att man internaliserat berättelsen om att det förhållande man har är ett fungerande sådant. De försvarar absolut sina män, och inte för att de "är rädda för att det ska bli ännu värre" utan för att de helt enkelt gradvis hjärntvättats till att inte se det abnorma i situationen.
En annan grej är att Judea år 0-40 ser ut som Marocko i alla filmer. Old school berber-mode med en hollywood-twist.
Trots att landet på den tiden var klart influerat av den hellenistiska kulturen både när det gäller kläder och arkitektur sedan 300 år. Det finns bevarade texter där prästerskapet gnäller på att ungdomar hellre kastar diskus nakna på stadion än att gå i templet till exempel. Och att de klär sig som greker, hemskt! (Lite som att alla svenskar har jeans.) Bredvid Nasaret låg en ganska nyuppförd "storstad" i modern greko-romersk stil, teatrar, bad hela köret, men med judisk befolkning. Där hängde förmodligen Jesus som ung, kan man gissa. Och den omtalade Herodes uppförde en massa balla byggnader över hela landet, inte bara Masada.
Så bilden av det heliga landet som nån slags dammig arabisk avkrok är helt fel.
Trots att landet på den tiden var klart influerat av den hellenistiska kulturen både när det gäller kläder och arkitektur sedan 300 år. Det finns bevarade texter där prästerskapet gnäller på att ungdomar hellre kastar diskus nakna på stadion än att gå i templet till exempel. Och att de klär sig som greker, hemskt! (Lite som att alla svenskar har jeans.) Bredvid Nasaret låg en ganska nyuppförd "storstad" i modern greko-romersk stil, teatrar, bad hela köret, men med judisk befolkning. Där hängde förmodligen Jesus som ung, kan man gissa. Och den omtalade Herodes uppförde en massa balla byggnader över hela landet, inte bara Masada.
Så bilden av det heliga landet som nån slags dammig arabisk avkrok är helt fel.
Vimes
Gallerix
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 13,248
Jag tänker såhär, Ymir: Western-exemplet visar ju om något hur representationen av historiska skeenden är direkt kopplad till representationens egen samtid, snarare än att myten i sig skapar vår kunskap om historien. Det är ju det här som är historiebruk och jag vet inte om det har jättemycket att göra med hur fiktiva skildringar av historiska skeenden påverkar vår kunskap om historien. De historiska myter och berättelser vi omger oss av verkar ju vara i allra högsta grad anpassningsbara till den tid vi lever i. Ett annat exempel är ju den bibliska berättelsen om Noas söner och Kanaans förbannelse som både använts för att legitimera sociala skillnader i Europa och senare européers exploatering av den afrikanska befolkningen, beroende på vad som passat.
Problemet jag är ute efter är att vi visserligen kan se hur myter förändras (eller inte gör det som i Kleopatra-fallet eller Aladdin (han var indier i originalversionen eller hur var det? (vad är f.ö. originalversionen av Tusen och en natt?)), men vad vet vi egentligen hur dessa iscensättanden påverkar vår kunskap om historien? Ett relaterat exempel, min 8-åriga dotter har aldrig använt en telefon med skruvad sladd och snurrande nummerskiva, samtidigt vet hon att en bild av just denna "klassiska" telefon representerar just telefon, hur påverkar det hennes kunskap om företeelsen telefon? Inte värst mycket tror jag. Historiska filmer är ju i sig tecken som representerar faktiska skeenden, och även om jag skulle rita Kleopatra som klassisk egyptier vet jag ju att hon är ptolemeisk drottning. Vår förståelse av världen och historien är ju inte platt.
Det stämmer att humaniora inte är så mycket för att bevisa sakförhållanden i enskilda fall. Typ. Men jag vet inte om humaniora alltid är så bra på att visa på strukturer heller. Det ligger förstås i sakens natur, men mycket av forskningen i det här området handlar ju just om sådana saker som du är inne på. Hur myter förändras eller inte gör det, snarare än hur de faktiskt påverkar de som konsumerar dem, de vetenskapliga frågorna och resultaten är så att säga instängda i sitt eget källmaterial. Det borde vara en smal sak att jämföra mytens utveckling med människors faktiska kunskap, eller? Kanske inte.
Angående huruvida vi okritiskt accepterar myter som stämmer med vår egen världsbild ligger det säkert något i detta, men jag är ändå fundersam. Min känsla är att vi, när vi konfronteras med en myt inte säger "såhär är/var det!", utan snarare "det här är en bild av hur det är/var". Jag menar, de senaste dryga hundra åren av visuell massmedia, mångfald av röster och reklam lär ju gjort något med hur vi navigerar i världen. Det spelar t.ex. ingen roll huruvida en potentiell SD-väljare känner till järnrörsskandaler, nazistkramande och så vidare, för allt flyter. Folk tror inte i betydelsen att vi är övertygade eller anser något vara det mest rimliga, vi tror för att vi har valt att tro på något, alldeles oavsett. Och Trump må ljuga, men han säger i varje fall som det är.
Problemet jag är ute efter är att vi visserligen kan se hur myter förändras (eller inte gör det som i Kleopatra-fallet eller Aladdin (han var indier i originalversionen eller hur var det? (vad är f.ö. originalversionen av Tusen och en natt?)), men vad vet vi egentligen hur dessa iscensättanden påverkar vår kunskap om historien? Ett relaterat exempel, min 8-åriga dotter har aldrig använt en telefon med skruvad sladd och snurrande nummerskiva, samtidigt vet hon att en bild av just denna "klassiska" telefon representerar just telefon, hur påverkar det hennes kunskap om företeelsen telefon? Inte värst mycket tror jag. Historiska filmer är ju i sig tecken som representerar faktiska skeenden, och även om jag skulle rita Kleopatra som klassisk egyptier vet jag ju att hon är ptolemeisk drottning. Vår förståelse av världen och historien är ju inte platt.
Det stämmer att humaniora inte är så mycket för att bevisa sakförhållanden i enskilda fall. Typ. Men jag vet inte om humaniora alltid är så bra på att visa på strukturer heller. Det ligger förstås i sakens natur, men mycket av forskningen i det här området handlar ju just om sådana saker som du är inne på. Hur myter förändras eller inte gör det, snarare än hur de faktiskt påverkar de som konsumerar dem, de vetenskapliga frågorna och resultaten är så att säga instängda i sitt eget källmaterial. Det borde vara en smal sak att jämföra mytens utveckling med människors faktiska kunskap, eller? Kanske inte.
Angående huruvida vi okritiskt accepterar myter som stämmer med vår egen världsbild ligger det säkert något i detta, men jag är ändå fundersam. Min känsla är att vi, när vi konfronteras med en myt inte säger "såhär är/var det!", utan snarare "det här är en bild av hur det är/var". Jag menar, de senaste dryga hundra åren av visuell massmedia, mångfald av röster och reklam lär ju gjort något med hur vi navigerar i världen. Det spelar t.ex. ingen roll huruvida en potentiell SD-väljare känner till järnrörsskandaler, nazistkramande och så vidare, för allt flyter. Folk tror inte i betydelsen att vi är övertygade eller anser något vara det mest rimliga, vi tror för att vi har valt att tro på något, alldeles oavsett. Och Trump må ljuga, men han säger i varje fall som det är.
Vimes;n181339 said:
Aladdin var kines i originalet av Aladdin och lampan, och berättelsen utspelar sig i Kina. 'Originalversionen' av tusen och en natt är typ novellsamlingen Kitab ?alf layla wa-layla, som samlades ihop på arabiska någon gång kring tusentalet kanske, jag minns inte exakt, men i den ingick inte Aladdins saga förrän Galland gjorde en egen best of-översättning på artonhundratalet och stoppade in några av sina övriga favoriter. Det är en folksaga, men den hade inget med Tusen och en natt att göra förrän en fransman tyckte att den var ball.
Jasmine hette i original Badroulbadour, som är ett mycket coolare namn
</OT>
Tre solar
Hero
- Joined
- 8 Mar 2014
- Messages
- 1,167
Kleopatra är ett toppenexempel. De flesta av oss kan säkert acceptera att den mytologiska figuren (alltså henne vi ser på film) inte är densamma som den historiska personen. Den vetenskapligt intressanta frågan blir då det kausala sambandets riktning.
Den ena sidan är
Samtidens förståelse av historien PÅVERKAR hur den representeras i populärkulturen
Den sidan är för mig lätt att förstå, eftersom det teoretiska antagandet är att idéer har en materiell bas kopplad till olika maktförhållanden. Typ: det finns geopolitiska motsättningar mellan USA och Asien, alltså har Hollywood asiatiska skurkar.
Jag upplever att andra argumenterar för den motsatta ståndpunkten, och den har jag svårare att förstå. Kan nån förklara det perspektivets grundantaganden. Vi tittar på Apocalypto eller Kleopatra och vad händer sen? Såklart blir vi påverkade, men hur djupt? Kan vi tänka oss en film som helt förändrar samhällets tolkning av en historisk händelse?
Den ena sidan är
Samtidens förståelse av historien PÅVERKAR hur den representeras i populärkulturen
Den sidan är för mig lätt att förstå, eftersom det teoretiska antagandet är att idéer har en materiell bas kopplad till olika maktförhållanden. Typ: det finns geopolitiska motsättningar mellan USA och Asien, alltså har Hollywood asiatiska skurkar.
Jag upplever att andra argumenterar för den motsatta ståndpunkten, och den har jag svårare att förstå. Kan nån förklara det perspektivets grundantaganden. Vi tittar på Apocalypto eller Kleopatra och vad händer sen? Såklart blir vi påverkade, men hur djupt? Kan vi tänka oss en film som helt förändrar samhällets tolkning av en historisk händelse?
Tre solar;n181388 said:
Nja, ett enskilt verk har ju sällan sådan stor genomslagskraft - men det finns flera som på olika sätt bidragit till det. De kan i vilket fall förstärka och påverka omvärderingar som sker.
Men undantagsvis går det att iaf hypotetiskt säga att enstaka verk har stor påverkan på samtiden, socialt eller politiskt och inte bara kulturellt. Ett sådant exempel, som det skrivits lite om, är "Lawrence of Arabia", som (när filmen kom) hyllades väldigt mycket som ett mästerverk (dess olika autencitetsproblem mm oräknat...)
Och - det är ju svårt att säga med säkerhet - men på flera håll har jag läst att den faktiskt påverkade amerikansk utrikespolitik, bla beslutet att USA - trots vid tillfället urusla relationer till Saudi Arabien - skickade stridsflyg för att stötta landet i gränskriget med Egypten 1963. (Filmen kom ju 1962.)
Det är inget klockrent exempel, men ett (möjligt) exempel på just hur filmer mm påverkar samtida skeenden.
Tre solar;n181388 said:
åh, ja, lätt. Ta en obskyr och avgränsad historisk händelse som inte sedan tidigare tillhör allmänhetens historiska medvetande, och lansera en film som totalt förvanskar denna men blir titaniskt populär. Givetvis kommer enstaka akademiker och nördar att i media ondgöra sig över förvanskningen, men för medelsvensson kommer filmen effektivt ha blivit hennes primära inblick i skeendet och därför cementeras som bilden av det. Mitt Gaugamela-exempel var menat att påvisa den här mekaniken; de gamla grekerna sket i babyloniska stjärnkalendrar, de trodde hellre på Herodotos, vilket skapade en felaktig bild av Gaugamela som traderades i tusentals år. Nu hade Herodotos förstås anspråk att skildra verkliga skeenden, han var en historiker, inte en författare, men detta anspråk i sig borde inte alltid göra en konkret skillnad på hur ens produkt tolkas och vilket genomslag den får. Jag hade lyft fram tex filmen "Amistad" som ett mer modernt exempel, men då kommer ni invända att den speglar hur samhällets syn på slaveriet har förändrats, snarare än att själv bidra till att förändra synen på Amistad-skeendet, men det tycker jag är ett hönan- och ägget-argument och menar att båda faktorerna bör kunna föreligga samtidigt.
Med "förändrar samhällets tolkning" menar jag alltså -allmänhetens historiska medvetande-. Akademiker och insatta supernördar kommer givetvis inte låta sig luras av en enskild film, men befolkningen i stort? Hell yeah.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Rykten säger att prins John inte var fullt så hemsk som man kan tro.