Rangern i D&D

Eftersom jag oftast tänker ”Hm, vad för kul kan jag göra om min rp är en…X?” snarare hur korrekt klassen är i förhållande till något så är jag ganska förtjust i AD&D och 3,5:ans rangers.

Lite roligare än fightern, lite tuffare än druiden och vildmarkigast av resten.
 
Det lät intressant, kan du förklara? Jag har inte spelat DnD efter 3.5 ska tilläggas.
Tidiga D&D försökte i hög grad emulera den litteratur man hittade i Appendix N och annat som liknande den, samt någon form av föreställning om medeltida historia. Framför allt från tredje utgåvan och framåt menar dock många att D&D snarare är framför allt självreferentiellt: det viktiga är inte att en paladin kan motsvara någon litterär eller historisk arketyp, utan att den är som en paladin i D&D "ska vara". Samma sak med övriga klasser, folkslag, monster, etc. "D&D" har blivit sin egen genre, med sina egna konventioner som inte direkt matchar annan media.
 
Tidiga D&D försökte i hög grad emulera den litteratur man hittade i Appendix N och annat som liknande den, samt någon form av föreställning om medeltida historia. Framför allt från tredje utgåvan och framåt menar dock många att D&D snarare är framför allt självreferentiellt: det viktiga är inte att en paladin kan motsvara någon litterär eller historisk arketyp, utan att den är som en paladin i D&D "ska vara". Samma sak med övriga klasser, folkslag, monster, etc. "D&D" har blivit sin egen genre, med sina egna konventioner som inte direkt matchar annan media.

Ja, jag har inget att tillägga till denna eminenta förklaring av vad jag avsåg, @Faehrengaust.

Jo, förresten, en sak till. DnD har under 2000-talet blivit mer high-fantasy än vad det ursprungligen var på två olika sätt, vilka har frikopplat det alltmer från de historiska och litterära fenomen som spelet ursprungligen (mer eller mindre lyckat) försökte emulera. 1) Det har blivit mer "high fantasy", där nästa alla klasser får flashiga magiska förmågor i mängd redan vid rätt låga nivåer. 2) Det går snabbare att stiga i nivå, vilket gör att mängden mer eller mindre magiska specialförmågor som nästan alla klasser får snabbt ökar i takt.
 
Last edited:
Egentligen tycker jag nog Ranger, och Paladin, inte behövs.

Paladin är en fighter/cleric och med hur subklasser funkar i DnD5 borde de vara olika varianter på subklasser till de båda yrkena.

Ranger är inte lika rakt streck, men utan att kisa på avstånd alltför mycket är det en fighter/rogue med vildmarkstema. Och kan vara subklass till båda de yrkena.

I båda fallen skulle subklassen luta lite mer åt det hållet huvudklassen är.

Förstår valet att behålla dem som egna klasser givet historik. Och på ADD tiden fanns inte subklasser så egna klasser för de här arketyperna. Men då är då och inte nu.

Lär inte hända iofs, men lite teoretiserande skadar inte här 🤩

Cog.
 
Jag tänker alltid att rangern ska vara en form av "vildmarksperson", typ Bear Grylls med en pilbåge. Men det är någon sorts trollkarl. Superförvirrande! (detta är nog mina generella tankar om hela D&D, dvs. att alla är någon sorts trollkarl)
 
Tidiga D&D försökte i hög grad emulera den litteratur man hittade i Appendix N och annat som liknande den, samt någon form av föreställning om medeltida historia. Framför allt från tredje utgåvan och framåt menar dock många att D&D snarare är framför allt självreferentiellt: det viktiga är inte att en paladin kan motsvara någon litterär eller historisk arketyp, utan att den är som en paladin i D&D "ska vara". Samma sak med övriga klasser, folkslag, monster, etc. "D&D" har blivit sin egen genre, med sina egna konventioner som inte direkt matchar annan media.

Utmärkt förklaring.

Det känns som en helt naturlig utveckling för något så pass stort och långlivat som DnD. Det har börjat någonstans och sedan har det utvecklats till något eget som lever på sin egen historia. Man skulle kunna föra samma resonemang om andra stora namn, som t.ex. Warhammer.

Men, för att återknyta till tråden så skulle det vara intressant att fundera på vad Rangern från början (dvs D&D eller ADD) var och vad den blivit. För om vi följer samma resonemang så var var rangern från början tänkt att spegla något inom film och litteratur, men det kan senare ha utvecklats till något eget.

---

En liten utvikning.

Jag har tidigare funderat lite på begreppen, Tank, DPS, Healer, etc. Det är begrepp som från början inte fanns inom rollspel (vad jag vet i alla fall) utan tillkom senare, kanske från dataspelens värld. Från början var klasser/yrken i rollspel olika typer av karaktärer med förlagor från just film och böcker. Men numera så verkar många klasser/yrken bygga på de nya begreppen vilket kan påverka deras utveckling.

Om vi går tillbaka till Rangern så kan den från början vara tänkt att t.ex. göra det möjligt att spela en Robin Hood eller Legolas. Men idag så kanske det mer handlar om att spela en DPS (?) i kammokläder (som sagt har jag inte kolla på DnD efter 3.5. så jag spånar bara). Vad tror ni om det resonemanget?
 
I AD&D 1e får man veta följande om rangern:
De är en subclass till fighter, duktig på vildmarksöverlevnad, spårning, spaning, infiltration och spionage. De måste vara av god livsåskådning och ha Styrka 13, Intelligens 13, Visdom 14 och Fysik 14.
De lär sig trollformler både som en druid och en magiker, men enbart på höga nivåer (druidformler från nivå 8 och uppåt, magikerformler från nivå 9). I de flesta kampanjer lär man sällan nå den punkt då rangern börjar använda magi.
De är särskilt duktiga på att slåss mot "giant class humanoids", vilket inte bara inkluderar faktiska jättar eller ens särskilt stora varelser, utan även gnolls, goblins, kobolder, etc. Man skulle lika gärna kunna säga "typiska fiendehumanoider".
På tionde nivån lär de sig att använda alla magiska föremål som handlar om ESP, klärvoajans och liknande. Är det kanske en referens till Aragorns handhavande av palantiren?
De har vissa restriktioner på sitt beteende: de måste vara goda, får inte hyra några hjälpredor förrän de är på nivå 8, kan inte äventyra i grupper med fler än totalt tre rangers och får enbart äga så mycket som de själva och deras riddjur kan bära – allt annat måste doneras till en värdig sak.

Något som däremot inte finns med, och som är typiskt för senare varianter av rangers, är att de skulle vara särskilt bra på att skjuta med båge eller slåss med två vapen. Faktum är att de inte heller behöver vara särskilt smidiga, bara en kombination av fysiskt och mentalt starka.
 
Om vi går tillbaka till Rangern så kan den från början vara tänkt att t.ex. göra det möjligt att spela en Robin Hood eller Legolas. Men idag så kanske det mer handlar om att spela en DPS (?) i kammokläder (som sagt har jag inte kolla på DnD efter 3.5. så jag spånar bara). Vad tror ni om det resonemanget?
Nu tror jag någon redan har sagt detta i tråden, men för att vara tydligt: DnD-rangern i ADnD är väldigt mycket Aragorn. Det är först senare det blir en grej att den ska vara bra på specifikt två vapen och pilbåge som det är 3e-5e. Oklart för mig om det sker i de "kit"-böckerna till ADnD på 90-talet eller om det sker from DnD3. (Såg just att detta med en djurvän inte kom i 3e).
 
Last edited:
Nu tror jag någon redan har sagt detta i tråden, men för att vara tydligt: DnD-rangern i ADnD är väldigt mycket Aragorn. Det är först senare det blir en grej att den ska vara bra på specifikt två vapen och pilbåge som det är 3e-5e. Oklart för mig om det sker i de "kit"-böckerna till ADnD på 90-talet eller om det sker from DnD3. (Såg just att detta med en djurvän inte kom i 3e).

Ok. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket av ADD rangern. Tror inte ens jag någonsin spelade ranger i ADD.

Men är utvecklingen i så fall: Aragorn -> Legolas -> DPS
 
Ok. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket av ADD rangern. Tror inte ens jag någonsin spelade ranger i ADD.

Men är utvecklingen i så fall: Aragorn -> Legolas -> DPS

Jepp, om vi tänker att i konceptet "Legolas" ingår också otyget "dual wielder". (Hade varit intressant att få veta vad som inspirerade designbeslutet "utbygdsjägare ska vara extra bra på att slåss med två vapen").
 
damage per second (DPS) 1. Used as a metric in some games to allow the player to determine their offensive power, particularly in games where the player's attacks are performed automatically when a target is in range. 2. A character archetype in team or party-based games, specifically a character or class that is designed purely to deal as much damage as possible to enemies, as opposed to a tank or healer, who have other primary duties.
 
Ok. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket av ADD rangern. Tror inte ens jag någonsin spelade ranger i ADD.

Men är utvecklingen i så fall: Aragorn -> Legolas -> DPS
A ranger med två vapen dök upp i The Crystal Shard 1988 (Drizzt Do'Urden), så jag skulle nog säga Aragorn -> Drizzt -> DPR.
 
A ranger med två vapen dök upp i The Crystal Shard 1988 (Drizzt Do'Urden), så jag skulle nog säga Aragorn -> Drizzt -> DPR.
Snabb oogling säger att 2Ed kom ut bara ett år senare, vilket känns väldigt kort tid för Drizzt att helt ta över klassen. Kanske det är tvärt om, att Salavator blev ombed att ge honom två vapen eftersom man planerade att ge Ranger två vapen teknik?
 
Back
Top