Projekt Conan!

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Nu är det dags för ett nytt läsprojekt i stil med vad jag tidigare haft, Pratchett och Barndomsfantasy.

Jag tänker läsa alla noveller av Robert E. Howard om Conan Barbaren, skriva om dem och ha åsikter här i tråden. Jag har ingen som helst relation till Conan innan. Jag läste några serietidningar som barn. Jag har sett filmen med Schwarzenegger både som barn och som vuxen. Kan eventuellt ha sett uppföljaren någon gång för så länge sedan att jag inte minns det. Jag går med andra ord in närapå utan någon förkunskap alls, utöver vad som är nörd-standard.

Nu kör vi.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
The Phoenix on the Sword (1932)

1704206217729.jpeg 1704206453021.png

Det här är den första historien om Conan. Men det är också en av de sista. Den har en av de mest fantasydoftande öppningar jag läst.

Know, oh prince, that between the years when the oceans drank Atlantis and the gleaming cities, and the years of the rise of the Sons of Aryas, there was an Age undreamed of, when shining kingdoms lay spread across the world like blue mantles beneath the stars — Nemedia, Ophir, Brythunia, Hyperborea, Zamora with its dark-haired women and towers of spider-haunted mystery, Zingara with its chivalry, Koth that bordered on the pastoral lands of Shem, Stygia with its shadow-guarded tombs, Hyrkania whose riders wore steel and silk and gold.

But the proudest kingdom of the world was Aquilonia, reigning supreme in the dreaming west. Hither came Conan, the Cimmerian, black-haired, sullen-eyed, sword in hand, a thief, a reaver, a slayer, with gigantic melancholies and gigantic mirth, to tread the jeweled thrones of the Earth under his sandalled feet.

Många av er känner säkert igen bitar av den som parafraserats in i öppningen till första filmen med Schwarzenegger. Stämningen är dock inget som fångar själva novellen.

Handling
I fem överraskande korta kapitel hoppar vi mellan gamla kung Conan på Aquilonias tron, redan bekväm i sin krona och trött på all byråkrati som krävs, och en ond konspiration för att störta honom från tronen. En palatskupp med lönnmördare i natten, och en kung som försvarar sig mot alltför många fiender men klarar livhanken med minsta möjliga marginal. Dessutom en ond besvärjare med onda motiv.

Jag är för.

Känsla
Det är en kort och tajt historia, som knappt ger känslan av Conan jag förväntat mig. Det är verkligen ingen äventyrlig pulpnovell där hjälten flänger runt, bankar monster, gör en tjuvkupp mot hemliga torn eller sånt. Raka motsatsen. Det är skurkarna som har alla agens, som överfaller hjälten och har den stora planen.

Men det funkar ändå. Främst för tonen.

Howard skriver väldigt orealistisk dialog, och blandar in långa avsnitt av sitt världsbygge i samtal mellan folk. En del enskilda repliker är runt en halv sida långa i utgåvan jag läser. Det förhöjer verkligheten för mig och allt känns snarare teatralt, överdrivet, som en opera. Istället för att se allt framför mig som en sammanhängande värld började jag föreställa mig en teaterscen, och att de långa replikerna snarare är en shakesepare-monolog rakt ut till publiken. Med den inställningen passar det mycket bättre, och allt flyter precis som det ska.

Med det sättet att se det blir också världsbygget mycket rimligare. Det är svårt att se en hel värld i en kort novell, men alla allusioner till den blir rimligare. Det går liksom inte att visa en hel värld med storslagna vyer och städer på en teaterscen. Men en opera kan vara lika storslagen ändå.

Conan och de andra
Det är inte många karaktärer här, och ingen av dem har jag hört talas om förr, utöver farbror Conan själv förstås. Ingen ger heller något bestående intryck. Möjligen ger skurken och besvärjaren Thoth-Amon lite flärd till berättelsen. En nedtryckt skurk som tvingas lida förnedringens hån eftersom han blivit bestulen på sin magiska artefakt. Men när han av en slump får tillbaka den smäller han till med hämnd och lämnar historien.

Språk och sånt
Howard jobbar förvånansvärt lite med gammaldags språk. Det är förstås automatiskt gammaldags eftersom det är nästan hundra år gammalt nu, men det känns mer artonhundratal än Tolkiensk medeltidsfäbless. Det flyter betydligt mer än jag var rädd för, och blir bara ytterst sällan styltigt. Enda gången jag genuint blir skeptisk är när han konsekvent använder ordet giant om vanligt folk som råkar vara långa och stora, snarare än konkreta jättar. Det är ändå fantasy, och det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt inte var riktiga jättar. Särskilt när han använder ordet flera gånger på en sida utan synonymer blev det luddigt.

Men det som chockade mig mest är hur mycket av det hela som är subjektivt. Särskilt magin som rullar in lite här och där (främst mot slutet) är beskriven rakt ur Conans ögon och det är närapå omöjligt att förstå vad som händer helt och hållet. Det beror på att Howard skriver skräck lika mycket som fantasy när han närmar sig de bitarna. Han är bra på skräck och jag är ärligt förvånad av hur bra det flyger i kontrast till de bombastiska bitarna tidigare.

TLDR
The Phoenix on the Sword förklarar inte för mig hur folk fascinerats av Conan, Hyboria eller Howard i närapå hundra år. Inte det att den på något sätt är dålig, men inte förstår jag varför just den här är det som koms ihåg från Weird Tales och allt vad de där pulpmagasinen hette. Jag är varken mer eller mindre pepp på att fortsätta läsa nu än förr.

Men mer blir det!
 
Last edited:

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,210
Kul tråd. Gissar att du läser i publiceringsordning? Eller bara ordningen i någon av samlingarna?

Jag har haft ett helt privat projekt där jag läst Äventyrsspels översättningar (minus Conan Erövraren och Conan Havens skräck) så där får man dem i någon slags kronologi (+ lite av redaktörernas påhitt samt någon annan Howard-historia omskriven till Conan). Det ger ju ett lite annat intryck (jag har läst dem lite huller om buller tidigare) där Conan får mer av en karaktärsutveckling (om än inte så mycket). Sen vet jag inte om det är som jag inbillar mig på grund av kronologin eller Howard faktiskt skrivit in det.

Men annars är Phoenix on the Sword ganska mycket i mitten. Som du skriver är skurkarna mer intressanta än huvudpersonen. En parentes är ju att den först skrevs som en Kull-novell, som då hade några berättelser under bältet, vilket kanske gör perspektivet mer förståeligt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Kul tråd. Gissar att du läser i publiceringsordning? Eller bara ordningen i någon av samlingarna?

Jag har haft ett helt privat projekt där jag läst Äventyrsspels översättningar (minus Conan Erövraren och Conan Havens skräck) så där får man dem i någon slags kronologi (+ lite av redaktörernas påhitt samt någon annan Howard-historia omskriven till Conan). Det ger ju ett lite annat intryck (jag har läst dem lite huller om buller tidigare) där Conan får mer av en karaktärsutveckling (om än inte så mycket). Sen vet jag inte om det är som jag inbillar mig på grund av kronologin eller Howard faktiskt skrivit in det.

Men annars är Phoenix on the Sword ganska mycket i mitten. Som du skriver är skurkarna mer intressanta än huvudpersonen. En parentes är ju att den först skrevs som en Kull-novell, som då hade några berättelser under bältet, vilket kanske gör perspektivet mer förståeligt.
Det blir publiceringsordning. Funderade mycket, men det blev enklast så.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,177
En liten lustig grej är att Toth-Amon i senare berättelser och adaptioner (av andra än REH) närmast får status som Conans ärkefiende - trots att de i REHs berättelser bara stöter på varandra i förbigående en eller två gånger.
 

Tarsus

Warrior
Joined
24 Jan 2022
Messages
253
Här är en bra genomgång av Conan-pastiche som skrivits av andra författare och som inte bara är läsbara utan också välskrivna. För eller senare får du slut på Howards noveller och vill ha mer.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
The Scarlet Citadel (1933)
1704723222176.jpeg 1704723279377.jpeg

Nu tog det fart och det med råge!

Handling? HANDLING!
Allt börjar på slagfältet, antagligen inte alltför långt efter förra novellen. Kung Conans femtusen kavallerister har fallit, och han står ensam kvar, med fiendestyrkans döda elitsoldater runt fötterna. Ingen vågar gå nära, för i Conans blick lyser ett hat som kan sätta eld på sten och sätta skräck i allas hjärtan. Den ende som har handlingskraft är trollkarlen Tsotha-Ianti, som lyckas förgifta Conan. Fängslad släpas kung Conan tillbaka till skurkens stora scharlakansfärgade citadell.

Där börjar storyn på riktigt, när Conan kedjats fast i väggen i den enorma fängelsehålan komplett med monsterorm och torterare. Han lyckas ta sig lös från väggen, besegra monstret, hitta en allierad, och genom många om och men fly tillbaka till sitt rike Aquilonien där han återtar tronen och vinner novellen.

Det är egentligen en historia som känns som om det borde passa även den unge Conan, med tanke på att det bara är anledningen till att han är i fängelsehålan som kräver att han är gammal. Frågan är om Howard vid denna tid bestämt sig för att hoppa runt i Conans tidslinje när han skrev om honom, eller om han tänkt sig en Kung Conan konstant, så att säga. Svårt att veta. Nästa novell är i vilket fall Conan i sin ungdoms gladaste vår.

Känslan
I The Scarlet Citadel har vi förklaringen till varför Conan levt kvar som litterär filur i hundra år. Howard lyckas skriva spänning, skräck, handlingskraft och samtidigt vinka om Conans liv långt mer än han faktiskt visar. Det är rysligt bra gjort för det allra mesta. Conans förflutna är både en hjälp och ett hinder. Gamla fiender dyker upp och vill hämnas, men erfarenheten har också gjort honom vis nog att undvika uppenbara dumheter. När han räddar den fångade trollkarlen Pelias är det med välavvägd och genomtänkt plan, samma sak när han undviker att falla i en brunn när han känner luftdraget plötsligt ändras i en mörk gång. En erfaren grottkrälare som försöker bryta sig ut ur en ärkeklassisk dungeon inifrån. Jag gillar’t.

Även om jag inte får någon större bild av hur världen konkret ser ut av det här visar det snyggt och effektivt att världen definitivt är stor nog att äventyra i. Conan är också en bra karaktär för att göra just det - handlingskraftig, konkret, fokus på här och nu och det pragmatiska tänkandet. Bra grejer.

Det som inte är så bra är att Conan är något av en übermensch på ett sätt som känns lite trist. Han kan inte misslyckas. Hans totala självkontroll är nästan på nivån fånig, och han visar aldrig minsta tecken på vekhet. Conan börjar alltså novellen mörbultad, utmattad, sårad och blodig, blir sedan förgiftad, ytterligare mörbultad och sist upphängd på en vägg i kedjor. Han rör sig ändå med sådan total kroppskontroll att han inte verkar skadad alls. De öppna såren nämns inte ens från och med fängelsehålan och framåt. Det blir överdrivet. Men det är inget som förstör upplevelsen av novellen som helhet. För allt som är bra är rasande bra.

Språket
Lite nämnde jag språket ovan, men jag vill lägga på lite till. Howard är ruskigt bra på vissa saker. Men inte allt. Han jobbar snabbt, vilket är jättebra med tanke på dödslinjer och annat lattjo. Men det blir också förvirrande ibland, då han ofta återanvänder vissa beskrivningar och till och med namn. Till exempel förekommer både trollkarlen Pelias och furstendömet Pellia. Det kändes för närbesläktat för att vara en slump, men visade sig vara det eftersom inget följdes upp. Det är väl inget större problem, men det blev förvirrande en stund.

Sedan väljer också Howard vissa knepigheter i att beskriva stadsbilden i Khorshemish där citadellen finns. Han nämner till exempel tydligt att det där finns minareter och moskéer. Hm. Inga kyrkor. Men varför moskéer? Återigen en sak som fick mig att rycka till.

Det är för det mesta ett rysligt bra flyt i språket, och framför allt när det kommer skräck in i bilden är Howard fortfarande riktigt bra trots att jag läst många modernare och mer renodlade skräckfilurer. Men då och då kommer sådana där detaljer som får mig att haja till och tappa fokus. Nittiofem procent bra flöde, fem procent vaffan? på ett ungefär.

TLDR
Bra jäkla novell. Dungeoncrawl från insidan av en fängelsehåla och ut, balla monster och bra action. Klart bättre än den första novellen. Nu är jag taggad på mer på riktigt!
 

Badmojo

Old’s cool
Joined
21 Sep 2011
Messages
1,860
Location
Marjura
Keep ´em coming! Läste allt runt 2010 (både novellerna och senare Dark Horse-serien som jag inte är klar med än...). Bra grejer!
 

Stämma

WC-zonmö i behov av IQ-hjälp
Joined
17 Jul 2020
Messages
348
Location
Södertälje/Uppsala
Sedan väljer också Howard vissa knepigheter i att beskriva stadsbilden i Khorshemish där citadellen finns. Han nämner till exempel tydligt att det där finns minareter och moskéer. Hm. Inga kyrkor. Men varför moskéer? Återigen en sak som fick mig att rycka till.
Nu hör The Scarlet Citadel till dom novellerna som jag inte sträckläste på lunchrasterna i vårdcentralens fikarum, men kan inte ordvalet va för att ge känsla av att det är en muslimskt inspirerad miljö snarare än nåt romerskt eller medeltidskristet? Lokalfärg helt enkelt. Lite som att kalla härskaren i en stad för emir snarare än greve.
RED: Såg av nån anledning inte tråden förrän idag, men dehär följer jag med intresse. Jag fick stor behållning av din barndomsfantasytråd. Den fick mej bl.a. å lägga till Chronicles of Prydain på "Läs nån gång"-listan.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,607
Location
Uppsala
Även om jag inte får någon större bild av hur världen konkret ser ut av det här visar det snyggt och effektivt att världen definitivt är stor nog att äventyra i.
För mig är det här en så stor grej: ingen Tolkienistisk detaljfetishism. Men jag förstår med din kommentar och kommentaren om ordval som "giant" att du ju har en helt annan ingång. Grymt skoj att följa! MER!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
The Tower of the Elephant (1933)
Nu vrider vi tillbaka klockan! Conan är ung och redo för äventyr, många år innan han sitter på Aquiloniens tron.

1704984323591.jpeg

(Den här gången vill jag inte länka officiella omslaget, pga VÄLDIGT naket. Länk här för den som vill titta själv.)

Handling
Nu har vi alla pusselbitar på plats. Conan spenderar nästan hela novellen i sitt ikoniska höftskynke. Han utför vad som kan kallas klassiskt grottkräl, slåss mot möjliga och omöjliga monster, och besegrar en ond trollkarl.

Allt börjar med att folk på en krog i fjärran Arenjun, “tjuvarnas stad”. Där pratas det om Elefantens Torn, och hemligheten i dess inre. Den unge Conan är på krogen, och bestämmer sig för att hemligheten - en gigantisk juvel - ska bli hans.

Sedan är det fullt ös hela vägen in i mål. Conan går direkt till tornet, klättrar över den manshöga muren, och påbörjar sitt inbrott. I tornet bor förstås en ond trollkarl tillika präst, och det sägs att han har evigt liv. Hur besegrar man en sådan filur? Conan har ingen plan B. Han vill bara göra inbrott och knycka den stora juvelen. De många enorma juvelerna som pryder det ~45 meter höga tornets utsida, eller de tunga skattkistorna han knallar förbi på insidan? De är inte lika balla som ryktet säger att Elefantens juvel ska vara. Målet i sikte hela tiden.

Här får Conan också sin första kompanjon, tjuvarnas furste Taurus. Det finns otaliga historier om Taurus tidigare äventyr, och Conan är märkbart imponerad av att möta honom under pågående inbrott och slå sina påsar ihop. Taurus har också planer för att besegra vaktlejonen, för att ta sig in i tornet och mycket annat som Conan inte tänkt på.

Sen får vi riktigt välskrivna actionscener, och Conan träffar en utomjording.

Den onde trollkarlen har nämligen en elefanthövdad grön humanoid från planeten Yag som fånge. Så det så.

Vem är Conan?
Conan pratar sällan, men tänker desto mer. Gränsen mellan hans perspektiv och den allvetande berättarens är luddigt, men det passar fint i en så praktiskt upplagd novell som den här. Conan har ett mål, och allt han gör är närapå fokuserat på att lösa det. Inga funderingar på en tragisk barndom, förlorad kärlek, eller ens vad han ska göra med juvelen när han väl har den. Det är rakt och enkelt och målmedvetet. Men det betyder inte att det är dumt.

För Conan är verkligen inte dum. Men hans intelligens sitter i händerna, i erfarenheten och reflexerna. Han är inte bildad, snarare gatusmart. Som Pratchett en gång sade - Simple does not mean stupid.

Språk och stämning
Howard fortsätter i samma språkdräkt som tidigare, men här är den rena skräcken inte lika närvarande. Istället använder Howard liknande verktyg i tempo och ordval för att förväntan istället för rädsla. Här finns inga obeskrivbara fasor i mörkret som i förra novellen, utan nu är det upp till Conan att problemlösa de väl förklarade monster som rasslar förbi. Äventyr, inte fasor och ångest.

Taurus, tjyvarnas furste, är en bra kumpan till Conan. En välskriven filur i allmänhet, men särskilt i hur han verkar vara en “Conan om tio år” i den här novellen. Mellan raderna är det lätt att se att Conan lär sig saker från honom utan att det egentligen är Taurus mening.

Men ändå…
Här kommer första ställena som det börjar skava lite för mig. Inte i världsbygget, utan i det praktiska. När de bryter sig in i tornet gör de det via taket. Taurus kastar alltså en änterhake med tillhörande rep 150 fot rakt upp i luften. Det går liksom inte. Sånt som ligger närmare min vardag är svårare att acceptera än jättespindlar och magiska gifter som verkar omedelbart.

Sen har vi det där med misogynin också. På tre noveller har inte en enda kvinna dykt upp. I Scarlet Citadel hånade skurkarna Conan och sade att de skulle anfalla hans konkubiner för att reta upp honom. Kung Conan har alltså ett harem med icke namngivna kvinnor, som existerar enbart för att hotas i novellen.

I den här är enda gången kvinnor förekommer precis i början när en av skurkarna på krogen är professionell kidnappare och berättar om hur han tagit sig hit för att lära ut hur man kidnappar kvinnor. Att han är den enda svarta karaktären i novellen är inte riktigt… Låt oss säga att Howard inte riktigt är fri från sin tids fördomar, även om han låter dem komma till betydligt mindre uttryck än han kunde ha gjort. Inte noll, men jag har läst klart värre.

TLDR
Klart bra novell. Många verkar tycka det här är Howard i högform och jag får nog hålla med. Rekommenderas.
 

Badmojo

Old’s cool
Joined
21 Sep 2011
Messages
1,860
Location
Marjura
Vem är Conan?
Conan pratar sällan, men tänker desto mer. Gränsen mellan hans perspektiv och den allvetande berättarens är luddigt, men det passar fint i en så praktiskt upplagd novell som den här.
Vill minnas att Howard beskrev skrivprocessen som att han var i "ett flow" och att Conan himself stod bakom axeln och närmast dikterade vad som skulle skrivas ner, utan att Howard hade något att säga till om själv.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,181
Location
Borås, Sverige
Vill minnas att Howard beskrev skrivprocessen som att han var i "ett flow" och att Conan himself stod bakom axeln och närmast dikterade vad som skulle skrivas ner, utan att Howard hade något att säga till om själv.

Man muckar inte med en butig barbar med en argumentationsförstärkare. (Sword Diplomacy) :)
 
Last edited:

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,002
Conan the Barbarian (filmen alltså) använder delar av setupen till ormkultstornet, och där är det Valeria som har någon sorts tjuvkompetens.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Black Colossus (1933)
Conan är tillbaka! Men vi börjar med två kapitel utan honom. För det här är inte Conans berättelse. Egentligen.

1706193509589.jpeg

Alldeles för naket omslag! Igen! Länk finns här.

Dä plått
Vårt första kapitel är ute i en gigantisk ruin, där en mystisk kupol ännu står orörd. In kommer vår första huvudperson av tre - mästertjyven Shevatas. Han tar sig in i kupolen och råkar väcka den sedan millennier sovande trollkarlen Thugra Khotan. Shevatas dör på kuppen.

Nästa kapitel börjar med hur rykten om den onde Natohk når landet Khoraja. Natohk är en profet som enat stammar i den stora öken där den mystiska kupolen ligger. Fler och fler ansluter sig dag för dag, och han är farlig. Här är vår huvudperson istället prinsessan Yasmela, ensam regent i Khoraja då hennes bror är fångad av grannlandet. Med monarkkidnappande elakingar i ena flanken och en ständigt växande armé i den andra frågar prinsessan Yasmela helt enkelt Gud Mitra om råd. Svaret blir att hon ska be den första man hon möter på stadens gator bli landets nye ÖB. Den personen är förstås Conan.

Hör du det, Mikael Bydén? Du kan ersättas enkelt och kvickt och det kommer ändå gå bra!

Sedan blir det ett rådsmöte där Conan presenteras för alla grevar och baroner och härförare, prinsessan försvarar sitt beslut, och vips ska vi gå i fälttåg mot öst.

Allt slutar med ett stort fältslag där knappt någon överlever på någon sida, men den pyrrhiska segern tillfaller ändå Conan. Kvickt förföljer han trollkarlen som lyckats kidnappa prinsessan, kastar sitt svärd rakt igenom skurken och bär prinsessan därifrån i sin famn.

Ridå.

Kvinnor? Kvinna!
Nu har vi den första namngivna kvinnan i någon novell. Mig veterligen den första kvinnan som ens syns i bild, dessutom. Prinsessan Yasmela är dock ingenting att hänga i julgranen vad gäller kvinnlig presentation dock. Hon är exakt vad du tror en Sword & Sorcery-kvinna ska vara. Hon ser ut som Frazetta målar kvinnor och beter sig till 75% som ett våp. Varje gång hon beskrivs är det med adjektiv som förstärker hennes utseende. Hennes elfenbensvita hy, smala handleder, delikata sätt, och så vidare. Hon är naken flera gånger i berättelsen utan att det är någon poäng med, och introduceras till och med spritt språngande näck. Bara för att. Bilden på omslaget till detta nummer av Weird Tales (juni -33) avbildar Yasmela när hon pratar med Mitra. Det är återigen inget jag vågar visa upp på forumet.

Nä, det här var inte mycket att hänga i julgranen.

Tempo, novellformat och språk
Det här är första gången där jag tycker novellformatet hindrar Howard. Det här är nämligen, trots den inbyggda misogynin, en bra början. Ruskigt bra uppbyggnad i två delar, och sen… tar det slut väldigt abrupt. När de börjar marschera mot Natohks armé i öknen blir de överfallna i sitt läger, med Natohks egna trollkonster som grädde på moset.

Men det överfallet övergår kvickt i ett regelrätt fältslag, och sedan är novellen slut. Jag hade velat ha mer liv i fältläger, mer Conan som officerare, mer tid med allt. Det hade inte behövts mycket till, två-tre kapitel på sin höjd. Det hade fått den ruskigt bra starten att kännas mer värd, för nu känns det som om nästan allt intressant händer innan Conan dyker upp. Det stora slagfältet är inte Howards styrka när det gäller språklig elegans, men småskaligt äventyrande och konkret problemlösning? Definitivt.

Språkligt är det också lite svårt att ignorera en hel del trettiotal här. Det är många beskrivningar av folk och länder, och då med väldigt mycket raslig essentialism i Howards neutrala berättarröst. Det blir bitvis att jag skruvar på mig i läsfåtöljen. Jag upplever det aldrig som katastrofalt, men precis på fel sida gränsen för att det ska kunna räknas som “bakgrundsnivå” av rasism på trettiotalet. Att det inte blir ett rött kort på en gång är att Howard sällan pratar negativt om de olika folken, utan nöjer sig med utseende och i någon mån positiva egenskaper. Det finns inget folk som berättaren uppmanar oss att hata.

TLDR
Bra novell, men den svagaste hittills. Jag hade nog föredragit om Howard gjort den här till en längre novell, alternativt en tvådelad följetong om han inte fick fler sidor i Weird Tales. Inte dålig, men ingen höjdare heller.
 
Last edited:

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
1: Jag älskar den här tråden!

2: Ah! Men Black Colossus framsidan av weird tales är ju amazing! Och den är gjord av Margaret Brundage! Brundage är kvinnan som gjorde alla de mest kinky bdsm framsidorna till Weird Tales. Varje gång ni ser en het svarthårig superfeminin tjej strypa, piska eller via kniv offra en kurvig blondin så är det Brundage som målat det. Innan Frazetta målade muskliga barbarer och nakna kvinnor så var det Brundage som satte tonen.

Nu, det bästa: Margaret Brundage ser väldigt mycket ut som den sexiga nakna princessan på framsidan av Weird Tales juni -33. Hon ser faktiskt väldigt mycket ut som kvinnorna som brukar hålla i piskorna på hennes bilder.

IMG_4247.jpeg
IMG_4243.jpeg
IMG_4244.jpeg

3: Det är skumt att Conan är med så lite. Det känns som att Conan inte skulle vara med alls men blev inskriven halvvägs.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
The Slithering Shadow (1933)
Nu blev det snuskigt.

1706610411250.jpeg

Aj då.
Ja, det här var ju inte så smakfullt. Det överväldigande minnet nu när jag smält novellen ett tag är att Howard nog processat en del sexuell frustration den här gången. För även om förra novellen var frazetta-sexuell, är den här närapå kladdig. Jag tvekar till och med för att kalla det inslag av mjukporr, för det är att använda för veka ord. Det blev mycket sitta och skruva på sig i läsefåtöljen, och jag är närapå obekväm att läsa vissa bitar av novellen i närheten av andra.

Dubbelt aj då. Men finns det något bra då?
Absolut! Själva mysteriet är rätt ballt. Conan har vandrat genom en öken i flera dagar, har slut på mat och vatten, och är nära att ge upp när han får syn på en stad en bit bort. Är det en hägring? Spelar ingen roll, det är den enda chans som finns.

Väl framme verkar staden Xuthal först övergiven. Ohyggligt rik, men inte plundrad. Bara övergiven. Men efter lite promenerande runt i stan hittar de folk som sover. Inte lik. Vad i hela friden är det som pågår?

Bra setup, bra mysterium, bra stämning hos Conan och Natala. Särskilt när de möter Thalis och hon förklarar allt känns det verkligen som om pusselbitarna klickar på plats. Snyggt konstruerat.

Jamendåså? Eller?
Nä, för novellen är tyvärr täckt av ett tjockt lager misogyni och kladdighet. När novellen börjar följer Natala med Conan, och hon omtalas på pikiwedia som hans “allierade”. Det är totalt fel. Det går att läsa lite mellan raderna i hennes backstory (utsatt för krig, såld som slav, Conan köpte henne) att hon egentligen bara hänger med honom för att hon då har större chans att överleva i en skitig tid och en våldsam värld. Hon har det bättre med Conan än någon annan.

Men ändå beskrivs hon som en kvinna med elfenbensvit hy, klädd i nästan ingenting, och presenteras draperad runt Conans vad och gör exakt ingenting utom att vara kidnappningsoffer i novellen. Hon kunde lika gärna ha ersatts med en häst. På allvar. Conan letar efter henne i novellens andra halva, men han kunde lika gärna ha letat efter sin häst så han kunde fly. Meh. Hon är ett handlingsförlamat våp, och har inte ens den lilla agens som Yasmela hade i förra novellen. Hmpf.

1706610475336.png
Conan och Natala. På bilden är hon MINDRE klängig på Conan än vad hon är i samma ögonblick i novellen.

Sen har vi Thalis. Jisses. Jag vet knappt var jag ska börja. Hon är en klassisk förförerska, som osar sexualitet ur varenda por. Hon vill ha Conan som sin livspartner och kung här i staden Xuthal. När hon får nej kidnappar hon Natala, knyter fast henne vid en vägg och piskar henne i vad jag bara kan kalla proto-BDSM. Hej och hå. Dessutom får vi veta att hon kom till staden på ungefär samma sätt som Conan och Natala, men att “männen i staden bara vaknar ur sitt rus när de ser en kvinna”, dvs. hon har alltså tvingats sälja sin kropp för överlevnad gång på gång på gång. Och sedan blir hon ond förförerska. Oof.

Efter Scarlet Citadel och Tower of the Elephant med lysande fokus på här och nu, problemlösning och pragmatiskt grottkräl, måste jag säga att jag hellre föredrar det framför den här typen av slafs. Vill jag ha mjukporr finns det annat att läsa. Det är inte direkt det här som Howard gör bra. Extra trist eftersom han slösar bort ett bra mysterium och en riktigt bra äventyrsplats på det här sättet.

Så förutom Thalis är allt i Xuthal ballt då, eller?
Njae, inte egentligen. Mysteriet runt staden är ballt så det skriker om det. Det finns mystisk urgammal teknologi / magi - hela stan är upplyst av radiumkopplade kristaller aktiverade av att man stryker dem med ett finger, tex. Sånt är tufft!

Hela staden är en enda droghåla, och befolkas av de första asiatiskt beskrivna vi hittar i Conannovellerna. Därmed beskrivs de (alla i stan, utan undantag) som trettiotalsstereotypen av kinesiska opiumknarkare utan självkontroll. Inte optimalt, för att säga det milt. Trist.

Oj. Det låter inte som om det finns så mycket positivt här?
Nä, den här är sämst hittills. Med god marginal. Det finns en del förmildrande omständigheter, trots rasismen, porrinslagen och misogynin. Det finns en ball actionscen som är riktigt välskriven. Conan slåss mot Xuthals onda gud Thog. Thog själv beskrivs riktigt snyggt och onämnbart som en sorts ständigt föränderlig och flytande skugga där det enda konkreta är dess paddliknande huvud. Hade Thog inte kladdat över Natala genom att forma några tentakler hade jag nog kunnat tro det var en shoggoth.

Men i vilket fall. Den här kan man med gott samvete hoppa över. Det är den första novellen där jag känner att jag inte fått ut något av att läsa Conan. De andra hade alltid något, även om de inte var helgjutna. Från The Slithering Shadow minns jag bara nog mest den missade potentialen och det onödiga genrebytet in i slask.

Hoppas nästa är bättre.
 
Top