Bilbo - en hobbits äventyr
Är det någon som inte läst den här själv? Tänkte ni på att Bilbo läser morgontidning, att det finns dusch i Baggershus och att ordet
kalasluva förekommer i boken? Inte? Tänkte ni på den här fantastiska meningen?
Hur som. Bilbo har ett helt annat språk än Sagan om Ringen, och farbror JRR använder sig av ett otroligt direkt tilltal. Ofta förekommer både ett berättarjag och ett lyssnardu ("om du bara viste hälften av vad jag vet om Gandalf") och bitvis känns det mer som en sagoberättare som berätter en historia vid en lägereld än en bok i sig. Britt G Hallqvists översättning är riktigt fin, och hon har ett tydligt sagotänk i boken. Det gör att det blir som ett mellanting mellan en sorts klassisk folksaga i språket och den typ av medeltida "saga" som Tolkien var så fascinerad av i strukturen. Konstig blandning men hujedamej vad det fungerar.
De gånger boken drar iväg in i Midgårds historia eller politik är det tydligt skildrat ur Bilbos perspektiv, eller ur berättarjagets. Bilbo har för lite intresse och bryr sig oftast mest om att överleva, medan berättarjaget galopperar förbi det för att inte trötta ut lyssnarduet. Det blir små referenser, inte långa utläggningar. Historien blir därför tajt, men samtidigt tydligt inbyggd i en större värld. Det vinkas flera gånger, men det är aldrig relevant. När Gandalf och Torin får sina svärd från Gondolin är det mest en plått påjnt för att de ska kännas igen av vättarna i bergen senare och skapa fiendskap direkt, inte för att det ska komma en fotnot på arton sidor om Gondolins fall. Fokus behålls hela tiden.
Vissa saker jag inte mindes är tydliga. Gandalf är mycket mer snarstucken och trilsk och går nog mer att kategorisera som en trickster än som en vis gammal trollkarl. Mer Väinämöinen än Merlin, skulle jag säga. Bilbos relation till Torin blir inte riktigt bra förrän precis innan den blir urusel. Ytterst få av dvärgarna har någon karaktär, eller ens repliker. Jag tror inte Ori säger något i hela boken, tex. Torin, Balin, Dori och Bombur är de enda som sticker ut.
Jag tror också att författaren märkte att Gandalf löste alla problem i Bilbos bok någonstans på vägen och därför lät honom hitta på lite egna projekt. Det är rätt uppenbart att Bilbo börjar bli en egen agent först när han blivit av med sin skäggige mentor och måste ta egna val och beslut. Det är också där någonstans det börjar kännas som en rollspelskampanj långt mycket mer än tidigare. Sektionen när de går vilse i Mörkmården är som hämtad ur en session i valfri förtrollad skog. Viktigt med i vilken ordning man korsar floden, vem som har packningen, tydliga problem som måste lösas kreativt (kasta en krok över vattnet för att dra till sig båten på andra sidan, tex) eller monster och varelser rätt ur Monsterboken. Skoj värre.
När jag var en liten parvel läste farsan den här boken för mig när jag låg på hans arm, tillsammans med mina systrar. Den var min ingång in i fantasyn, rakt av. Senare läste vi även Sagan om Ringen, Narnia och några andra kända verk, men den här är störst för mig, just för att den var först.
