Projekt Conan!

Dante

Bäst i Sverige på rollspel
Staff member
Joined
17 May 2000
Messages
9,854
Location
Stockholm
Men var han 'bara' rassist, eller hatade han svarta och färgade?
Får intrycket att han inte gjorde det utan hade en mer "N****n måste tuktas så blir han bra!" -attityd.
MODERERING

Låt bli att använda n-ordet, tack.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,607
Location
Uppsala
Det finns ingen att heja på i den här novellen. Det är trist.
Jag gillar ju denna grejen. Men Conan är "snäll" jämfört med en del andra S&S-hjältar. Kane passerar emellanåt linjen för att vara berättelsens antagonist; det gör aldrig Conan.

Men som tidigare—grymt intressant att läsa dina tankar!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Jag gillar ju denna grejen. Men Conan är "snäll" jämfört med en del andra S&S-hjältar. Kane passerar emellanåt linjen för att vara berättelsens antagonist; det gör aldrig Conan.

Men som tidigare—grymt intressant att läsa dina tankar!
Jag tycker nödvändigtvis inte man måste tycka huvudpersonen är en trevlig typ för att heja på hen. A Clockwork Orange är en av mina absoluta favoritböcker, liksom. Jag har svårt att tänka mig en ondare huvudperson. Men nog fasen hejar man på honom ändå.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
The Pool of the Black One (1933)
Det här kan vara bland det gräsligaste jag läst i innehåll, om än inte till form. Blä.

View attachment 16569

Story
Conan är närapå skeppsbruten, men lyckas ta sig ombord på ett piratskepp och blir en del av besättningen. När de är i land på en okänd ö långt i väst mördar han kaptenen, men innan han hinner ta makten ordentligt visar det sig att ön är bebodd av monster.

Monstren är stumma, svarta massajer. Händer med klor. Förvandlar oskyldiga förbipasserande till statyetter genom att doppa dem i pölen i titeln.

Vaffan.

Conan lyckas samla sjörövarna från skurkarna, ge dem deras vapen tillbaka och sedan kämpa sig tillbaka till skeppet och fly. Han är ny kapten, vilket ingen ifrågasätter på vägen hem trots att han är nyast ombord.

Nämen fy och blä och usch
Det här är skit. Ren och oförfalskad skit, men irriterande kompetent presenterad. Förutom den brutala ärkerasismen har vi också mer av misogynin som rullat fram i det två tidigare novellerna. I början är vår lins in i Conans värld Sancha. Hon är ett offer, kidnappad och använd som “konkubin” av piratkaptenen. Men ändå kan hon inte låta bli att dregla över hur balltuff, muskulös och manlig Conan är när hon ser honom. Själv beskrivs hon som elfenbensvit och oförstörd, trots hårt liv i solen. Vaffan, igen.

Ovanpå det är hon förstås kvar på skeppet sist av alla, men bestämmer sig för att ta sig i land när ingen kommer tillbaka. Då tar hon av sig alla kläder, simmar i land och spenderar därmed lejonparten av novellen spritt språngande näck. Jag rullar med alla ögon jag har.

Språk och neutral röst och så vidare
Ett av de irriterande problemen med Howards språk, som för det mesta är riktigt bra, är att han återanvänder vissa adjektiv lite för ofta. Särskilt gillar han orden haunted och giant. Just den här gången skapar ordet giant problem, eftersom Conan först beskrivs som en jätte när han klättrar ombord och vi ser honom genom Sanchas ögon. Men senare kommer de rasistiska karikatyrerna in i novellen och de är ju ännu större, vilket gör att de plötsligt blir jättarna. Det skaver.

Det hade varit lättare att ignorera hela novellen om Howard hade varit usel på hantverket skrivande, men han är ju tyvärr inte det ens den här gången. Det är bra fart genom hela novellen, och särskilt i den actiontunga andra halvan är det rysligt bra pacing. Det är bara det att den neutrala berättarrösten konstant beskriver de rasistiska karikatyrerna brutalt avhumaniserat och som “the blacks” på ett sätt som känns igen från D. W. Griffiths tankevärld snarare än den någorlunda nyanserade världsbild som tidigare noveller haft med.

Låt mig vara konkret här. Det förekommer rasistiska föreställningar även i tidigare noveller. Men de är knappt med, och är mer av den allmänna bakgrundsnivå som var standard på trettiotalet. Jag upplevde aldrig att Howard var mer rasistisk än sin samtid, utan snarare något mer välbalanserad, i ärlighetens namn. Det syns ett förakt mot “vit överklass” och en fäbless för det enkla, mer stereotypisering på både gott och ont än enbart ont. Ibland nämns att tex folk från Hyborias fantasy-Egypten Stygia är såhär och det är både goda och onda egenskaper som rabblas.

Men inte nu. Det här är rasismskit om galna vildar i mörkaste Kongo som transplanterats i Conans tid och värld. Vedervärdigt.

Conan som karaktär
Det här är också första gången jag tycker Conan är genuint osympatisk. Tidigare har han väl alltid legat någonstans runt Lawful Evil / Lawful Neutral om vi ska prata DnD-termer, men det har funkat ändå. Detta eftersom Conan alltid har varit underdog. I kontrast mot folk som är elakare funkar Conan fint (The Scarlet Citadel), alternativt som ung och oprövad och tar sig an en ny utmaning på en ny plats (The Tower of the Elephant, Black Colossus).

Här är Conan bara fulambitiös. Enda anledningen till att han mördar sin kapten är att han vill ha jobbet själv. Inte för att han vill göra något annorlunda när han leder, eller för att kaptenen är ett as (det är han) utan bara för ren och oförfalskad egen ambition. Det gör det extremt svårt att tycka om honom. Tidigare har han ju slaktat folk till höger och vänster förstås, men då har det varit för en sak vi som läsare kan förstå. Han vill hem och leda sin armé mot fienden som invaderar, stjäla från den ondaste prästtrollkarlen i stan, bevisa sig som härförare och rädda den snälla prinsessans land från ondingarna, etc. Ändamålen helgar medlen, fram tills nu.

Det finns ingen att heja på i den här novellen. Det är trist.

TLDR
Nä, den här bör man hoppa över. Ren skit på närapå alla nivåer. Fortsätter det i den här nivån vete skråen om jag har lust att läsa klart resten av novellerna.
Ja, den här är inget vidare. Det är coolt beskrivet våld dock! Men häng kvar, det blir bättre igen!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Rouges in the House (1934)
Nu tog det fart igen!

1708530903811.jpeg
Återigen är riktiga omslaget för porrigt för att jag ska vilja visa det. Så det blir bara en bild på titelsidan denna gång.

Det praktiska
Conan landar mitt i en maktkamp mellan två mäktiga män bakom kulisserna i en stadsstat långt hemifrån. Den ena av de två ledarna i stan - adelsmannen Murilo - anlitar Conan för att lönnmörda sin rival - den “röde prästen” Nabonidus. Conans belöning? Hjälp att fly från cellen där han väntar på avrättning, och dessutom en näve guld när allt är klart. Rätt bra deal, kan man tycka.

Men självklart är allt inte så enkelt. Först blir det svårare att ta sig ut ur fängelset när den mutade fångvaktaren blir arresterad på grund av något helt annat. Murilo får höra det, litar inte på att Conan är fri, och bestämmer sig för att ta saken i sina egna händer för säkerhets skull. Så när Conan till slut kommer fram är både han och hans uppdragsgivare på samma plats med samma plan. Sen är den andre ledaren - prästen Nabonidus - visserligen en riktig skurk, men historiens klimax är mer komplicerat än så. Skurkens livvakt är nämligen en maktgalen apmänniska, som tagit över Nabonidus och är den egentliga chefen i organisationen. Men Conan besegrar apmänniskan, och kastar därefter en pall i huvudet på Nabonidus.

Slutet gott, allting gott.

Värld
Här är vi åter i ett av Howards favorit-teman för Conans värld - civilisationer suger. Korruption överallt, ingen ledare går att lita på, allting som hör stadens strukturer till är kasst så det förslår. Det är väl genomarbetat, och märks på nästan alla nivåer av staden - den till och med känns skitig.

Sen har vi den kanske första tydliga kopplingen till allmänt förfall av världen i stort också. Även om det tidigare funnits uråldriga ruiner att utforska och forna åldrars skatter att hämta, är det väldigt lätt att läsa in en varning mellan raderna i Rouges in the House. Om civilisationens och stadens förfall fortsätter kommer Thak och hans apgelikar ta över inte bara prästen Nabonidus identitet, utan stan, landet och hela Hyborien.

Monster
Thak är ett rätt ballt monster. Illslugt, illasinnat och med enorm fysisk styrka. Men samtidigt inte helt orimligt. Gigantiska ormar och apmänniskor passar i Conans värld. Gripar, mantikoror och drakar passar sämre. Det är svårt att sätta fingret på vad som passar in i Howards skrivande, men generellt är det på något sätt nedtonat jämfört med mycket annat amerikansk fantasy med extra allt. Visst förekommer det fantastiska saker, monster och varelser. Men varför en apmänniska känns mer rätt än en vampyr eller varulv skulle gjort är svårt att precisera.

På det stora hela
Det här var någon halvmil bättre än förra novellen, men inte samma höjd som novell 2-4. Fortfarande är det nog Scarlet Citadel eller Tower of the Elephant som är bäst.

Men väl värd att läsa, och inget jag ångrar att jag lagt tid på. Jag blev helt klart underhållen.
 
Last edited:

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,002
Monster
Thak är ett rätt ballt monster. Illslugt, illasinnat och med enorm fysisk styrka. Men samtidigt inte helt orimligt. Gigantiska ormar och apmänniskor passar i Conans värld. Gripar, mantikoror och drakar passar sämre. Det är svårt att sätta fingret på vad som passar in i Howards skrivande, men generellt är det på något sätt nedtonat jämfört med mycket annat amerikansk fantasy med extra allt. Visst förekommer det fantastiska saker, monster och varelser. Men varför en apmänniska känns mer rätt än en vampyr eller varulv skulle gjort är svårt att precisera.
Jag har en tes, och det är att monster är så farliga som de borde vara. Vi har kanske blivit blasé av all fantasy, men en apmänniska med en gorillas styrka, en jätteorm som anfaller en, ett lejon, eller en jätte på bara tre meter, är skitfarliga om de tolkas någorlunda naturalistiskt. Ett S&S-regelsystem borde då stödja detta.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Just det ja! Här har vi också ett exempel på varför Conan är Lawful Evil. Han flyr från fängelset på eget bevåg när planen gått i stöpet. Men han känner ändå att han är skyldig Murilo en tjänst, eftersom han fick en bit hjälp på vägen. Och det var ju inte Murilos fel att det gick fel. Så då är det bäst att följa planen ändå, för Conan har ju faktiskt lovat...
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Shadows in the Moonlight (1934)
Högform igen!

1709034619585.jpeg 1709034723433.png
Bättre omslag än på länge. Fortfarande inte bra, men åtminstone inte ren porr.

Handling, etc
Novellen börjar utan Conan, och som tidigare är det ett bra grepp att få se honom lite utifrån. Den här gången räddar han den kidnappade prinsessan Olivia nästan av misstag. Allt börjar genom hennes ögon när hon är på flykt från skurken Shah Amurath (bra namn, för övrigt). När hon precis fångats igen, vid randen till Vilyaets hav, klättrar Conan upp ur sitt gömställe ur myren intill. Han besegrar Amurath, och Olivia följer med honom ut på havet i en roddbåt. Bästa möjligheten att överleva.

Conan berättar att han varit med i ett stort legosoldatsgäng, som nedgjorts till sista man utom han själv som lyckats fly. Han har varken sovit eller ätit ordentligt på länge, och måste nu ro hela natten för att komma så långt bort från sina förföljare och deras allierade som möjligt.

De landar på en liten ö i havet, där de hittar mystiska statyer gjorda av järn. Olivia får en dröm om att statyerna egentligen är av en okänd gud förbannade människor, som kommer till liv igen vid månljusets framträdande. Conan varnas, men är mer fundersam på vem fanken som kastar sten på dem från skogen. Det visar sig vara någon sorts apmonster.

Sen möts de av ett piratskepp, som Conan försöker gå med i besättningen i. Det går sådär, men tack och lov kommer statyerna mitt i natten och skipar våld på de dumma piraterna, så de snälla piraterna kan fly med Conan och Olivia vid styråran.

Så på ett ungefär.

Karaktärer
Olivia är nog den bästa kvinnan Howard skrivit sedan Yasmela i Black Colossus. Inte att hon är en vettig karaktär, men hon har ändå rimligt med agens, påverkar storyn, och till och med räddar Conan när han är fastbunden mitt i lägret. Och hon får behålla kläderna på hela novellen igenom - bara en sån sak. Hon har personlighet och dreglar inte över Conan som vissa andra gör bara hon ser honom - *host* Sancha i Pool of the Black Ones *host* - men hon är i alla fall någorlunda mångfacetterad och inte bara ett sexobjekt som trånar och trånas över.

Piraterna är däremot lite sega. Inget mer än generiska pirater utan större djup och så. Dessutom föjer de den tråkigt uttjatade tropen med “jag slog ihjäl er chef, så jag är chef nu”. Här är de åtminstone inte automatiskt ense om det och bråkar, diskuterar och kan inte komma överens. Så Conan blir inte direkt piratkapten, utan blir tillfångatagen och bunden när han dräpt den tidigare kaptenen och får istället bli räddad av Olivia, som sagt.

Conan själv är i ett knasigt pendlande tillstånd här. Ibland är han nästan komiskt övermänsklig - som när han i början ror en hel natt utan uppehåll. Lägg på att han dessförinnan inte ätit eller sovit på flera dar, utöver en näve blåbär precis innan de börjar ro. Kom igen, liksom. Men samtidigt blir han tillfångatagen, hamnar i underläge, och har aldrig alla svaren. Det är snarare ett vilt pendlande mellan överkompetent och nollställd än en jämn balans som det var i Scarlet Citadel, men det är klart bättre än den allmänt bästbäste övermänniskan som alltid är bäst som det blivit ibland - *host igen* Pool of the Black Ones *host*.

Skräck och action
Överlag är det ruskigt bra tempo i storyn. Bra mysterium att rota kring, ibland flera på en gång, men alla knutna till ett hårt här och nu, som det ska vara för att Howard ska kunna skriva som bäst. Man blir automatiskt indragen i funderingar kring hur Conan och Olivia ska klara sig i ödemarken, hur de ska hantera piraterna, vad som händer när Conan blivit tillfångatagen, och så vidare. Rakt och konkret, men aldrig dumt eller nedlåtande.

Ovanpå det har vi riktigt bra skräck att hantera. De där statyerna är rätt läskiga när de dyker upp, och Olivias dröm är välskriven. Är det en elak trollkarl som hämnas på de som blir statyer? Eller är det till och med en hämnande gud? När natten faller och statyerna kommer i mörkret är vi aldrig säkra på att det är exakt det som händer, utan vi får bara se det på avstånd genom nattens skuggor. Bra skit! Conan är som bäst när Howard jobbar med skräck eller action i stunden.

TLDR
Det här är en av de bättre hittills. Helt klart i toppen någonstans.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Queen of the Black Coast (1934)
Nä. Det här var inget bra heller.
1709547197737.jpeg 1709547229134.jpeg
Ballt omslag, men Bêlit runt Conans hals är det verkligen inte representativ för novellens innehåll.

Handling - Conan på de sju haven
Allt börjar på bästa möjliga sätt, i en närapå perfekt in medias res när Conan kommer i full fart till hamnen, hoppar på ett fartyg som precis ska kasta loss längs kusten vid Kush, och förhandlar om resan samtidigt som förföljarna kommer allt närmare. Men naturligtvis kommer han iväg med en hårsmåns marginal. Väldigt bra öppning, väldigt bra karaktärer. Vår nya huvudroll som ser Conan utifrån är kapten Tito, som snabbt blir kompis med Conan och har en rätt jordnära och trevlig personlighet.

Sen går allt åt skogen några sjömil senare, när pirater anfaller. Alla på Titos skepp trillar av pinn, utom Conan som bordar hela piratskutan själv och har ihjäl ett tjog pirater utan problem. Men då dyker piratkapten Bêlit upp, skriker stopp, då hon fyllts av sån enorm lust för Conan att hon inte bara vill ha honom, utan utför en sorts parningsdans där hon slänger paltorna mitt på det blodiga däcket innan hon och Conan har sex mitt på samma blodiga däck!

Sedan går det ett tag, Conan blir hennes livspartner, de sjörövar vidare ett tag. Men sen bestämmer de sig för att uppför floden Zarkheba, in i djungeln. Där hittar en äventyrsplats gamla ruiner, ett mystiskt flygande monster, en förbannad skatt, och skiten träffar fläkten.

Bêlit dör, och får en någorlunda emotionell begravning av Conan, som självklart är den enda överlevande.

Hoo boy. Var ska man ens börja? Bêlit?
Låt oss ta det från någorlunda början. Folk på internet brukar hylla den här som en av de bästa novellerna. Som vanligt har folk på internet fel.

Bêlit är närapå noll i karaktär. Hon består av en likadan beskrivning som alla andra Howardska kvinnor - en ytterst sexualiserad beksrivning av “ivory globes of her breasts” och sånt. Hon blir heller inte kär i Conan, som jag sett det beskrivit, utan aggressivt lustfylld. Blä.

Ovanpå det är hon också i texten, inte bara i berättarrösten, framställd som totalt undergiven Conan. Som del av deras “första möte” kastar hon sig framför Conans fötter innan själva akten tar fart. Hon visar att han är hennes överman, och mycket riktigt blir han därefter inte bara hennes sexuelle partner, utan jämlike och piratkapten. Vaffan. Hon beskriver liksom till och med det som att Conan har erövrat henne.

Ovanpå det är hon shemit. Alltså fantasy-mellanöstern, särskilt Heliga Landet. Namnet är direkt kopplat till semit, dvs. judar. Då känns det rätt ombekvämt när Howards rasessentialism dyker upp igen. När hon får syn på den stora skatten i ruinerna skriver Howard så här: “The Shemite soul finds a bright drunkenness in riches and material splendor/…/”. Hon är alltså girig ända in i själen, precis som alla av hennes folk. Blä igen.

Hennes besättning beskrivs alltför ofta som “the blacks” dessutom, när det nog kunde gått bra med “the pirates”, “the crewmen”, eller något sånt. Varför välja just ordet “the blacks”? Blä igen, igen.

Hantverk vs innehåll
Det är banne mig för mycket rasism, misogyni och allmänt dumt av andra sorter för att jag ska tycka om det här. Hur bra Howard än är på själva hantverket författarskap, han är som sagt rent lysande på både skräck och action, är det så mycket här att jag rycks ur storyn gång på gång på gång.

Howard verkar tro att det som skildras mellan Conan och Bêlit är kärlek, men det är det aldrig. Det är som bäst aggressiv lust, som värst går det utan problem att tolka det som att Bêlit våldtar Conan. Men ändå kommer hon tillbaka från de döda för att hjälpa Conan i striden mot vildvittran det bevingade monstret i novellens slutstrid. Howard tycker det här är kärlek. Blä.

Conan är för tuff för sitt eget bästa
I de första novellerna är Conan balltuff, men mest för att han är erfaren, genomtänkt, och sitter på ett våldskapital. Han börjar från en låg position och allt handlar om hur han tar sig bort ur den - infångad i en fängelsehåla, etc. Det är en intressant karaktär, en smart men inte akademisk filur.

Men här är verkligen karaktären Conan tråkig. Inte katstrofal, men tråkig. När han bordar ett piratskepp själv fick jag mer känslan av Asterix och Obelix än att han var i någon som helst äkta fara. Det var bara trams på alla sätt och vis. Andra gånger har han fångats in, haft problem med enskilda motståndare, allt möjligt mer rimligt om man tänker någon sorts dramastruktur. Här bara vräker Howard ur sig tell, don’t show på samma sätt som ett barn som beskriver sin favoritsuperhjälte gör. Det är så extremt trist med tanke på hur bra han gör sista biten av novellen, när Conan hanterar en okänd plats med ett okänt monster på, samtidigt som han skakar av sig de sista bitarna av en förgiftning. Där känns det som om all action faktiskt har konsekvenser, som om det är allvar på ett helt annat sätt.

TLDR
Som bäst är novellen kompetent, men det är tammefasen aldrig tillräckligt mycket bra i den för att man ska stå ut med den nästan kladdigt äckliga misogynin och rasismen.

Hoppa över.
 
Last edited:

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Man, Queen of the black coast är ju sjukt bra! Här når vi stället där de primala passionerna, ultravåldet, monstren, proto-D&D och hela grejen är på plats. Det är klart det är kärlek för Conan att knulla en sexig piratkapten för att de bara inte kan hålla sig! Och det är klart att den kopplingen är stark nog att trotsa döden! Det är ett förkastande av mer civiliserade och mjukare former av kärlek.

Det är så jävla rasistiskt dock. Liksom, det är vad det är. Det suger men vid den här punkten av att läsa Conan hade jag börjat tona ut det för det är så överallt.

Men om du inte gillar den här, och verkligen inget dömigt i det för det här är inte för alla, tror jag du kommer ha svårt för mycket av det som kommer komma.

Men jag vill läsa det! Så ge inte upp. Det är superintressant att läsa dina analyser och åsikter.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Man, Queen of the black coast är ju sjukt bra! Här når vi stället där de primala passionerna, ultravåldet, monstren, proto-D&D och hela grejen är på plats. Det är klart det är kärlek för Conan att knulla en sexig piratkapten för att de bara inte kan hålla sig! Och det är klart att den kopplingen är stark nog att trotsa döden! Det är ett förkastande av mer civiliserade och mjukare former av kärlek.
Jag förstår hur du tänker! Men det är inte Conan som vill ha sex, han vill bara dö än ballare död en en pil i magen. Så läste jag det i alla fall. Det är helt på Bêlits initiativ. 100%.

Men proto-DnD? Absolut! Jag tycker nog att Tower of the Elephant gör den biten bäst hittills dock. Inte att andra halvan av Queen of the Black Coast gör det dåligt, bara att TotE är snäppet bättre.

Ultravåldet är för mig bara ögonrullningar här. Andra gånger funkar det mycket bättre - förra novellen, tex. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som funkar och inte, men för mig är det nog att Conan måste få vara rimligt mänsklig med mänskliga begränsningar. Visst är han vältränad och balltuff på nivån OS-atlet, men han är fortfarande människa. Inte superhjälte. Det måste finnas en klangbotten av misslyckande, sårbarhet och risk på något sätt. Hur det skulle gå när han stormade piratskeppet var liksom aldrig ett problem. Han skulle vinna. Punkt. Det förstod man på tre meningar efter att han hoppat över relingen. Då var det mest bara en transportsträcka tills det var slut.

Det är så jävla rasistiskt dock. Liksom, det är vad det är. Det suger men vid den här punkten av att läsa Conan hade jag börjat tona ut det för det är så överallt.
Jag är avundsjuk på att du kan tona ut det. För jag kan det inte. Antagligen är det en stor del av att jag inte kan se det som är bra när det är så infekterat av rasism och misogyni som ständigt får mig att säga urk och börja tänka på att det faktiskt är text jag läser, inte transporteras till en annan värld.

Jag är rädd att Conan ska ha peakat i typ novell tre för mig. Men vi får se.

Men om du inte gillar den här, och verkligen inget dömigt i det för det här är inte för alla, tror jag du kommer ha svårt för mycket av det som kommer komma.

Men jag vill läsa det! Så ge inte upp. Det är superintressant att läsa dina analyser och åsikter.
Jag ska ta mig hela vägen in i mål har jag tänkt. Läsa novellerna och eventuellt se filmerna. Tänker nog inte ta någon av TV-serierna, eller titta på böckerna annat fôlk har skrivit.

Vem vet hur det går.
 
Last edited:

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,465
Jag tolkar scenen som att ja, han vill dö bättre än med en pil i magen. Men det är en situation där det är våld och sex och dominans och utplåning och det är svårt att förklara i ord men det känns rätt.

Jag gillar bitarna där Conan är som Guts från berserk och bara är en köttkvarn som folk idiotiskt kastar sig in i. Men det är en smakfråga mest tror jag. Conan är mer en naturkraft än en person för mig.

Du måste se första filmen med Arnold. Den är sin helt egna grej men den är SÅ BRA…. Också ett kärleksbrev till fascismen… men i övrigt amazing!!
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,002
Också ett kärleksbrev till fascismen…
Det som gör att jag inte tycker att den är det är att den aldrig är kollektivistisk - helt tvärtom, faktiskt. Den har ett nietzscheanskt övermänniskoideal utan att bli fascism.

Som en av mina filosofiföreläsare sade: "De två värsta saker Nietzsche visste var tyskar och massrörelser, så ta en gissning vad han skulle ha tyckt om nazisterna."
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,882
Det som gör att jag inte tycker att den är det är att den aldrig är kollektivistisk - helt tvärtom, faktiskt.
Det var verkligen jättelänge sedan jag såg filmen men slutar den inte med att Conan blir kung? Det vill säga, han är övermänniskan med rätt att härska och kollektivet ska lyda?
 

JohanL

Myrmidon
Joined
23 Jan 2021
Messages
6,002
Det var verkligen jättelänge sedan jag såg filmen men slutar den inte med att Conan blir kung? Det vill säga, han är övermänniskan med rätt att härska och kollektivet ska lyda?
Ja och nej - vi får veta att han kommer att bli kung och får se honom som kung. Hur det går till eller hur det motiveras får vi inte veta. Och ideologin verkar inte riktigt stödja saker rättmätigt konungaskap - det handlar bara om makt, typ att den som tar, han har. Blind auktoritetstro framställs som uteslutande dåligt i kulten.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,882
Ja och nej - vi får veta att han kommer att bli kung och får se honom som kung. Hur det går till eller hur det motiveras får vi inte veta. Och ideologin verkar inte riktigt stödja saker rättmätigt konungaskap - det handlar bara om makt, typ att den som tar, han har. Blind auktoritetstro framställs som uteslutande dåligt i kulten.
Ah då är jag med. Jag hade för mig att han dödade Thulsa Doom och sedan satt på hans tron, men då kommer jag ihåg fel. Fantastisk film alldeles oavsett 😊
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,255
Jag tolkar scenen som att ja, han vill dö bättre än med en pil i magen. Men det är en situation där det är våld och sex och dominans och utplåning och det är svårt att förklara i ord men det känns rätt.
Tror det är olika känsla det framkallar hos dig och mig där helt enkelt. :) Tycker nog att motsvarande action mot mängder av fiender samtidigt görs bättre i framför allt Pool of the Black Ones, trots den brutala ärkerasismen där.

Jag gillar bitarna där Conan är som Guts från berserk och bara är en köttkvarn som folk idiotiskt kastar sig in i. Men det är en smakfråga mest tror jag. Conan är mer en naturkraft än en person för mig.
Ja, Guts är väl minst 50% Conan? Men Guts är också en perosn som ständigt har mer djup än den glade cimmeriern, då han hela tiden har sin förjävliga barndom att hantera som ger utfall i vuxen ålder hela tiden. Han har ett emotionellt djup jag tycker Conan saknar i alltför många noveller. Personlig åsikt, men ändå. Jag hade nog gillat Conan som naturkraft mer om jag börjat i den änden istället för i publikationsordning. För sån är han verkligen inte i början. Varken som äldst i Scarlet Citadel eller som yngst i Tower of the Elephant. De är helt klart mina favoriter hittills.

Du måste se första filmen med Arnold. Den är sin helt egna grej men den är SÅ BRA…. Också ett kärleksbrev till fascismen… men i övrigt amazing!!
Har sett den, minns den som riktigt bra, även om man ser var budgeten inte riktigt nådde in i mål med moderna ögon. Tänker mig nog den som avslutning på projektet, möjligen med undantag av en helt annan film.
 

Paal

Imaginär fantast
Joined
10 Nov 2011
Messages
1,361
Hoo boy. Var ska man ens börja? Bêlit?
Låt oss ta det från någorlunda början. Folk på internet brukar hylla den här som en av de bästa novellerna. Som vanligt har folk på internet fel.

Bêlit är närapå noll i karaktär. Hon består av en likadan beskrivning som alla andra Howardska kvinnor - en ytterst sexualiserad beksrivning av “ivory globes of her breasts” och sånt. Hon blir heller inte kär i Conan, som jag sett det beskrivit, utan aggressivt lustfylld. Blä.
Jag kan tänka mig att den Bêlit många minns egentligen är Bêlit från Marvel-serierna (eller möjligen Dark Horse). I dem får hon utvecklas över tid på ett helt annat sätt och födjupas som karaktär. Sen hur djupt, och om det är mer kärlek än lust henne och Conan emellan i dem, vågar jag inte uttala mig om, minnet sviker.
 
Top