Nekromanti Projekt barndomsfantasy!

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Lloyd Alexander - The Foundling and other tales of Prydain
Det här är ett fusk. Jag läste aldrig den här när jag var barn. Men när jag såg att den fanns på mitt lokala bibliotek var jag bara tvungen. I och med att Chronicles of Prydain är den hittills största positiva överraskningen jag fått i läsprojektet hittills hade jag inget val.

The Foundling är en novellsamling som utspelar sig i Prydain, där biroller får breda ut sig och vi får förklarat hur de fungerar utanför Tarans perspektiv och äventyr. Novellerna följer mer sagologik än fantasylogik, mer Bröderna Grimm än Arthurmyt och Mabinogion.

Vi får lära oss om Dallbens uppväxt i The Foundling, hur han hittas av häxorna i Morva träsk, och hur han får De Trennes Bok av dem. Men också hur han fastnar i den och läser tills hans hår blivit grått och decennier gått. All visdom i boken hade ett tungt pris.

Vi följer en bybo som lurar av Doli odödlighet i novellen The Stone, och hur problemen som kommer med det knäcker honom. Hur det galna slottet och det magiska svärdet kom till i första boken förklaras i historien om den paranoide kungen Rhitta och hans tilltagande galenskap i The Sword. Coll och Fflewddur får sin förhistoria berättad likaså i varsin historia. Hur Coll bryter sig in i dödsriket Annwn och stjäl tillbaka orakelgrisen Hen Wen, och hur Fflewddur får sin magiska harpa förklaras i korta, men roliga historier.

Åsikt?
Det här är en perfekt avrundning av historierna om Prydain. Böckerna är definitivt slut efter den femte boken, och att fortsätta vore att göra dem en björntjänst. Men det finns flera delar av världen som bara nämns i förbifarten som nu utforskas lite mer. Vi får träffa Bardernas Råd, till exempel. Vi får se Colls möte med Dallben och varför de har en bondgård tillsammans.

Jag är mycket glad att jag läste den här. Jag tror inte man har så mycket glädje av att läsa den om man inte läst de andra fem först, men har man det har man helt klart en glad stund framför sig.

Rekommenderas, men först efter att man läst resten.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har för övrigt tagit ett beslut. Nu har Wheel of Time 6 legat på mitt nattduksbord sedan i september och jag har hittills inte blivit sugen på den. Så nu skiter jag i dem. Så dåliga är de.

Undvik Wheel of Time. Läs om de få coola idéerna på någon wiki istället, men utsätt er inte för böckerna. Det är inte värt det. Alls.

Nästa steg blir att attackera mitt lokala bibliotek och plocka hem de två sista sviterna som behövs. Sedan ska jag ta nya tag i ett nytt läsprojekt.
 
Last edited:

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
14,922
Jag har för övrigt tagit ett beslut. Nu har Wheel of Time 6 legat på mitt nattduksbord sedan i september och jag har hittills inte blivit sugen på den. Alls. Så nu skiter jag i dem. Så dåliga är de.

Undvik Wheel of Time. Läs om de få coola idéerna på någon wiki istället, men utsätt er inte för böckerna. Det är inte värt det. Alls.

Nästa steg blir att attackera mitt lokala bibliotek och plocka hem de två sista sviterna som behövs. Sedan ska jag ta nya tag i ett nytt läsprojekt.
Ja! :D Vill veta mer om saker du läser men var inte sugen på mer Wheel of time.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Svärdet i Stenen.jpg

T H White - Svärdet i Stenen

Det här är en kär gammal vän. Jag har inte läst den, knappt ens tänkt på den sedan barnsben. Jag har inte ens läst någon av de tre andra delarna som följer den här, och har även glada minnen av Disneyfilmen, som en god, men undermålig filmatisering av en överlägsen bok.

Nu har jag läst om den. Så här reagerade jag.



Jag har nog aldrig sett så många anakronismer på en och samma gång, även sådana som absolut inte funkar i sin egen interna logik.

Det som var bra
Men vi ska börja från början. Boken är en barndomsskildring av Kung Arthurs tidiga liv som fosterson till Sir Ector och fosterbror till den framtida Sir Kay. Efter sitt livs första äventyr i den stora skogen Sauvage hittar han de knasige trollkarlen Merlin, som följer med hem till slottet och blir pojkarnas nya lärare. Under bokens gång bankar Merlin in vett och sans i Arthur genom att förvandla honom till olika djur eller skicka ut honom på äventyr. Boken slutar när Arthur drar svärdet ur stenen, kröns i London och blir knug över hela England.

Så långt allt väl. Det är roliga karaktärer också - Merlin sticker verkligen ut som en kul kille. Enligt White åldras han baklänges, och har minnen av framtiden, men knappt någon koll på det som nyss hänt. Han pratar vitt och brett om Bermuda, amerikanska indianer, evolutionsteori och hur viktigt det kommer bli med renlighet och hygien i framtiden jämfört med nu. Men även Arthur, som i sin ungoms år kallas Kart, och hans fosterbror Kay känns mänskliga och rimliga. Kay är den lite bufflige storebrodern utan att bli elak på riktigt, och Kart lagom storögt naiv och förundrad över världen.

Det som var fascinerande
Det är en hel del som White har fruktansvärt bra koll på. I utvikningar förklarar han hur man gör för att snara bytesdjur, skillnader på olika falkar och hökar vid falkenering, hur man jagar hjort och vildsvin, och mycket annat som är självklart att man ska ha koll på när man får en medeltida slottsuppfostran.

White är också väldigt bra på att använda medvetna berättargrepp för att förklara udda företeelser. När Arthur förvandlas till en stenfalk (som heter merlin på engelska. Tihi) och spenderar en kväll bland jaktfalkarna i deras hemvist i ena tornet jämför White det med en officersmäss. Pilgrimsfalkar är unga löjtnanter, gammelhöken är en kavallerist bland infanterister, tornfalken är en stram överste, och så vidare. Riktigt kul grepp, och det gör det förvånansvärt lätt (efter den initiala chocken) att ta sig in i språket.

Det som var lite sämre
Men det funkar inte hela vägen. Det är en sak att ha det som berättargrepp, och till och med ha en karaktär (Merlin) som gör det diegetiskt, men när White blandar in resten av brittiska öarnas myter i handlingen blir det kaos och kalops. I ett av Karts äventyr dyker Robin Hood upp och behöver hjälp, för Broder Tuck har kidnappats av the Fair Folk.

Mind. Blown.

Inga av Merlins trollkonster inblandade - de bor tydligen i skogen Sauvage, inte i Sherwood. De kämpar tydligen mot Uther Pendragon, inte Kung Johan utan Land. Och de är saxare, trots att saxarnas invasion av England kommer först i slutet av Arthurs regeringstid, där de är självklara skurkar, men här är de glada hjältar som slåss mot normander som inte dyker upp än på sex-sjuhundra år.

Mind. Blown.

White gör inga försök att para ihop det här, eller referenser till slaget vid Crécy, eller Darwin, eller allt möjligt annat som dyker upp i handling och dialog till att funka logiskt i någon sorts samklang med sitt eget bagage. Det bara är där. Inga förklaringar behövs. Tydligen.

De hårda detaljerna i vissa bitar (snarorna ovan, tex) gör också att de ingångar som White uppenbarligen inte har koll på blir automatiskt sämre. När han i en lång och ingående beskrivning förklarar att en riddare i full rustning kan bära sin egen vikt i plåt eller mer skrattar jag högt åt idiotin. Vissa saker är tydligen viktigt att få rätt för att få känslan av slottsuppfostran, andra inte.

Det är också en sjujäkla korvfest. En enda kvinna har namn i hela boken (Marian) och två till finns med totalt. Dussintals namngivna män. Meh.

På det stora hela
Det är en typisk pojkbok. Ni vet, den där genren som var superkul för fyrtiotalister och däromkring. Glada äventyr för pojkar i tolvårsåldern, och mängder med grejer som barnen egentligen är för små för. Det sups, dricks mjöd, dödas monster, och styckas bytesdjur. Blod, öl, och våld. Vete fasen vad jag tycker om det egentligen.

Det är också en bok utan egentlig karaktärsutveckling. Kart lär sig förvisso saker under resans gång, men han använder inte kunskapen, förändras inte av den. När boken slutar är han samma jeppe som i början, fast längre och med en krona på knoppen. Vet att minst en av mina vänner tycker den därmed är en dålig bok. :)

Och jag tycker nog att den är det. På det stora hela. Dess eklektiska anakronismer är tröttsamma att ta in, och det torra humorn lyckas som mest varannan gång. Vissa äventyr är kul, andra inte. Fler är det inte.

Så nah, inte en bortglömd klassiker. Det lär fortsätta vara de äldre versionerna (Malory, Troyés, etc) som gäller när jag ska läsa Arthurmyt även i fortsättningen.

TL;DR
Det finns bättre böcker. Både om Arthur och i allmänhet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Och så en kul detalj, som kan passa med de vulgärt feldimensionerade vikterna på vapen och rustningar.

Sir Ectors slott ligger mittemellan två saker. Åt ena hållet ligger den stora skogen Sauvage. Åt andra hållet ligger (trumvirvel...) Marsklandet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Hiromu Arakawa - Full Metal Alchemist
Det här är väl det största beviset på att jag inte är lika gammal som alla andra här på WRNU.



Det här är en manga i 27 volymer. Det finns också två adaptioner till animeserier (varav jag bara sett den första), och några ton TV-spel och YA-böcker och så vidare. Det blev en franchise, men det jag fokuserat på nu är det som är först och i min mening bäst. Mangan.

Vad är det här för något?
Det här är fantasy. Fast väldigt långt från standardfantasy. Grundpremissen är en värld i stil med tidigt nittonhundratal. Vi har tåg, bilar, telefoner, gevär och elektricitet. Men det är gamla lådor till telefoner, hästar är bra mycket vanligare än bilar, och svärd är ofta lika bra att ha med sig som pickadollerna. Vi saknar också alver, dvärgar, profetior, barbarer i höftskynken och mycket annat typiskt fantasy.

Det vi får istället är en djupdykning i att skriva om PTSD för tolvåringar.

Vem handlar det om då?
De två huvudpersonerna är bröderna Elric (nej, inte den Elric), Edward och Alphonse. De är underbarn inom alkemin, den magi som genomsyrar världen. Den behandlas inte det minsta mystiskt, utan som en klassisk vetenskap. Vet du hur du ska göra, har du koll på alla transmutaionscirklar, ockulta symboler och allt annat så kan du gör precis vad du vill. Det svåra är att forska fram nya formler, lära sig de man behöver, och att minnas allt. Du är inte en fungerande alkemist förrän efter din doktorspromovering eller så. Kanske ett gäng år till.

Men inte våra huvudpersoner. De börjar lära sig alkemi redan som småbarn, och när deras mor dör när de bara är 10 och 8, bestämmer de sig för att på alkemisk väg återuppväcka henne. Det skulle de inte gjort. De äts upp av de alkemiska energierna när deras ritual går fruktansvärt snett, och Alphonse försvinner tillsammans med Edwards ben. Edward får syn på något bortom vår värld, och detta något ger honom Als själ tillbaka mot att den istället får hans arm. Als själ bins fast i en rustning som råkar stå i rummet, och Edward har två automail-proteser av stål.

Tillsammans reser de nu land och rike runt för att söka efter De Vises Sten. De har inget annat hopp att försöka få tillbaka sina kroppar.

Vad händer då?
Det är nästan omöjligt att börja prata om den här mangan utan att det blir en enormt lång text. För den går från tydlig mission of the week, till att börja handla om storpolitik, evig ungdom, mystiska fiender döpta efter de sju dödssynderna, och en konspiration som sträcker sig djupt in i deras hemlands självaste grundvalar. Den utvecklas långsamt och metodiskt, och knyts ihop på så många snygga sätt. Massor med trådar och personer som kopplas ihop och rör sig, och så gott som varenda en av dem utvecklas och förändras, fördjupas och är någon helt annan i volym 27 än i volym 1.

Mangans stora klimax är en statskupp. Det är en nästan en hel volym som är en flashback till ett inbördeskrig. Det är en seriemördare som jagar bröderna. Det finns så mycket att prata om.

Vad var det där om PTSD?
Jo, för det första är det ju självklart att bröderna slåss med PTSD. Framför allt Edward, som skyller situationen helt på sig själv. Även om han aldrig säger det rakt ut. Och det är så många andra som handskas med tragik och skit och som har sett så sjukt mörka saker i sin bakgrund.

Det där låter ju rätt mörkt?
Ja. Det är det. Är det något jag tycker den här serien tjänat på skulle det varit att den skruvade upp åldern lite på både målgrupp och protagonister. Även om det i stort sett bara är bröderna som är så unga (för att matcha målgruppen) är det ändå tydligt att mangan är skriven för de som läser Shonen Jump (även om den gick i en annan tidning). Jag tror den hade tjänat på att rikta sig till lite äldre och kunna ta i mer med både ord och bild.

Och det är ändå fruktansvärt skrämmande här och där. Det där inbördeskriget? Det är alltså en etnisk rensning som flera av våra huvudpersoner är inblandade i. Visserligen motiverar det dem till att ta över landet och se till att det aldrig ska hända igen, men ändå. Folk dör. I drivor. Och blir av med kroppsdelar. Och mördas i rituella människooffer. Och utsätts för fruktansvärda människoexperiment. Det är mörkt så in i h-vete.

Det är ändå bara det som drabbar andra. Det är också en hel del ren grotesk body horror som drabbar läsaren. Jag hade helt glömt bort den här från när jag läste den, men när en av skurkarna förvandlar sig till den här... saken fick jag genuin gåshud. En stor monsterkropp, där till och med tungan är gjord av människokroppar, ständigt i rörelse, klagande, slingrande, försöker fly utan att förstå vad som händer. Det är mardrömsfoder som till och med Hieronymus Bosch höll sig för god för.

Herrejisses! Fick du läsa sånt som ung?
Jag vet! Det är en del av eskaleringen, dock, så det är inte så här monstruöst direkt. Det tar ett tag.

Mangan fick jag tag i när jag börjat gymnasiet, bör ha varit någon gång runt våren 2003. Då var den inte ens färdig, men jag läste om, och läste om, och läste om de volymer som fanns, och jag köpte varenda en på SFBok så fort de kom. Den öppnade verkligen mina ögon. Man får göra vad man vill i fantasy - det måste inte vara orcher och troll, skäggiga trollkarlar och rädda världen från onda mörkermän som är grejen. Det går att göra så mycket mer när man släpper kravet på att det ska handla om vår värld. Vaniljfantasy är tråkigare än ny fantasy.

Har du något annat än lovord att säga?
Lite grann får man ju klaga. Det är tydligt att till och med författaren/tecknaren själv inte gillade humorn som är en stor del av början. För ju längre det går desto mer försvinner den. Till och med det som är återkommande skämt i början tas på blodigt allvar i slutet, främst Major Armstrong, kroppsbyggaralkemisten. Det passar också, i och med att serien blir mer och mer allvarlig ju längre den går även i vad den handlar om. Dagens uppdrag gör det inte så mycket om vi missar. Men hur i helvete ställer vi oss till en statskupp? Eller monster av modellen inom spåjlern?

Så humorn är ett aber. Slutet är lätt klyschigt också. Efter alla de fantastiska politiska intrigerna med olika delar, är det tråkigt att superskurkens plan är så... banal. Det gamla vanliga inom fantasy, liksom. Ta över världen, bli gud, blaha blaha blaha. Ni vet hur det brukar funka. Och naturligtvis löses det hela på sedvanligt manga-manér genom att banka på skurken med allas magiska förmågor / specialmagi / ninjutsu / gomu gomu no alkemia!. Det är inte dåligt, och det är fullt rimligt inom storyn. Men det drar ner helhetsintrycket en del.

Däremot lyfter epilogen det igen, såatte... Sjukt bra coda efter utropstecknet, så att säga.

Jahapp. Och nu då? Bör någon annan läsa den?
Ja! För helsike! Det här är nytt, det är annorlunda, det har ett fantastiskt persongalleri och massor, massor med saker du vill knycka till ditt eget världsbygge och din egen rollspelskampanj. Jag har full förståelse till att mitt tonårsjag älskade den här, och jag är glad att ha fått se att åtminstone en till fantasy höll när jag tog av mig mina nostalgiglasögon.

Alla som gillar fantasy borde läsa den här. På riktigt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Undrar banne mig inte om de plockat en hel del av det visuella härifrån till Avatar the last airbender. Inte i hur världen ser ut, men i hur de slåss. Ed och Al slåss nämligen i en fräck kombination av väldigt akrobatisk kampsport och alkemi. Det ser väldigt mycket ut som Avatar. Fast inte. Fast ändå.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Terry Brooks - Shannaras ättlingar

Det här är den första fantasy jag själv ägde. Pocketboken slets ut av idogt läsande och både fram-och baksida försvann. Jag tror jag fick tag på den på något bokbord i mellanstadiet, och sen var jag fast.




Handlingen
Vår värld heter De Fyra Länderna. Vi har de klassiska fantasyraserna alver, dvärgar, människor och troll som bor i varsitt land, sen lite gnomer, mystiska magiväsen, spindelgnomer, ödlefolk, och annat lattjo dessutom. Men det spelar mindre roll nu - för den onda Unionen har de senaste hundra åren ockuperat mer och mer av länderna, från sin hemvist söder om kartan. Nu har de så gott som allt av De Fyra Länderna under sin tumme - undantaget trollen i det bergiga Nordlandet. De är en ondskefull fasciststat, som förbjudit magi, pysslar med slavhandel, drivit alverna ur landet och avsätter både kungahus och folkvalda rådsförsamlingar.

Men de är ändå inte det stora problemet - det är skuggonerna. En mystisk art av magiväsen, som äter den lilla magi som finns kvar i De Fyra Länderna, och dessutom människokött. Det är ett jobbigt läge, helt enkelt.

Våra hjältar kallas till dödens sjö Hadeshorn, där druiden Allanons ande stiger upp ur sjön och talar om för dem att det bara är de som kan rädda världen, var och en av dem på sitt sätt. En måste återupprätta den druidernas orden. En av dem måste hitta de försvunna alverna. En av dem måste hitta Shannaras Svärd, och med det besegra de onda skuggonerna.

Våra hjältar
Vi har de tre huvudrollerna, alla ättlingar till den gamla hjältesläkten Ohmsford. Men det var trehundra år sedan - eller ännu mer - som alla hjältedåd hände, när tre generationer Ohmsford räddade världen, var och en på sitt sätt. Sen har vi en extra Ohmsfordbror, en ättling till det gamla kungahuset Leah (numera kreatursbönder) och förstås ledaren för motståndsrörelsen och några jeppar som ingår i den.

Den här boken följer mest bröderna Par och Coll Ohmsford, tillsammans med Morgan Leah. De är gamla barndomsvänner, och är alla aktivt emot just Unionen. Par har nämligen ärvt den gamla ohmsfordska Önskesången, som gör att han kan sjunga fram illusioner. Den använder han och Coll för att berätta historier om de gamla hjältarna och legenderna som underhållning. Inte tillåtet alls, enligt Unionen. Morgan Leah är skeptisk till att kungariket Leah inte är fritt och sådär - ni vet.

Författaren och tid och sånt
Terry Brooks skrev egentligen tre böcker tidigare i serien - det som i boken refereras till som myter och legender. Men det visste ju inte jag när jag läste den här. Och när jag läste dem i efterhand tyckte jag redan då att de var klart sämre än den här sviten - särskilt den allra första boken Shannaras Svärd.

Det jag gillar är att han inte bara skriver uppföljare på uppföljare om samma jeppar - utan att det är generationshopp. För det funkar hur bra som helst. Han har en total koll på nysstidshistorien, inte bara “för tusentals år sedan” som det brukar vara i fantasy. Sak X hände för trehundra år sedan, och sedan var det lugnt bra ett tag. Men sen kom Unionen för hundra år sedan, och tog långsamt över De Fyra Länderna. Man känner hur det händer lite i taget, och hur världen verkligen såg annorlunda ut för bara tio år sedan - för att inte tala om när huvudpersonernas föräldrar var i deras ålder. Det hjälps extra mycket av just generationshoppen sedan förra böckerna, men det är mycket i det genomtänkta också.

Sen är prologen perfekt anpassad till målgruppen. Mystik. Ball magi. Druidspöke. Uppmaning om att rädda världen. Mottagaren är ännu äldre än spöket - nästan tusen år. En urgammal ätt som måste kallas in. Allt det där som gör att man får gåshud när man är elva.

Tyvärr lever inte resten av boken upp till prologen.

Det som inte flyter
Språket är inte så bra. Det är extremt mycket beskrivande och väldigt lite visande. Det märks extra mycket de ytterst få gånger Brooks låter oss se in genom ett fåtal karaktärers perspektiv och man snabbt fattar karaktärernas drivkrafter, tankar och mönster. Men sen är de från utsidan igen och Brooks säger uttryckligen “han var sur” istället för att visa det. Inga metaforer eller omskrivningar här inte. Det är snudd på ingen poesi i språket, allt bara är.

Översättningen kan vara skyldig till det här, för det är verkligen en lat översättning. Jag vill inte säga dålig, eftersom jag inte läst originalet, men det är massor med namn som bara är på engelska utan ens ett försök till översättning. Berget Spire’s Reach, till exempel. Huvudpersonen Walker är ett annat. Men spelar det någon roll när man är elva? NEJ! Då är engelska tufft! Till och med tafflig svengelska är ballare än svenska!

Dessutom är världsbygget rätt taffligt. Det finns en kultur, förutom några enstaka stammar av galningar ute i vildmarken. Det finns inga typiskt dvärgiska namn, ingen typiskt Leahsk arkitektur, inga typiskt mänskliga sedvänjor eller något annat som skiljer de olika folken åt. Allt är samma gröt. Jahapp.

Jag får konsekvent känslan av att farbror Brooks bara satt sig vid sitt skrivbord och skrivit utan att tänka på att det ska hänga ihop. Trots att våra hjältar kutar runt mellan städer och byar en hel del ser de aldrig en enda bonde eller åker. Hur får de mat till städerna? Varför kan man slå sönder svärd som om de var gjorda av pepparkakor? Och så vidare…

Men ändå, så att säga
Det är rule of cool på i stort sett hela boken. När de når ett problem väljer Brooks konsekvent det han tycker är den ballaste vägen ur det. Lägg till, inte dra ifrån. Det är självklart att de måste hitta en mystisk mutant i kloakerna för att komma vidare, istället för att bara komma vidare själva. Det är självklart att den magiska ädelstenen inte bara finns i en grotta - det måste ju vara djupt in i en uråldrig gravkammare, där kungar legat på lit de parade och sfinxer i sten förhäxar alla som försöker gå in. Det är självklart att skurkarna inte bara har med sig en katapult till belägringen - de har både en förrädare på insidan och ett supermonster som sitt hemliga vapen, något större än en drake och närmast kan beskrivas som en korsning mellan en shoggoth, Loch Ness-monstret, och en köttkvarn med metallplåtarna kvar. Ballt.

Det är också en sjujädra fart i språket. Det är sällan tråkigt. De oändliga partierna i Wheel of Time där folk bara sitter och pratar om samma sak tusen gånger, eller bara upprepar samma mönster gång på gång på gång händer inte här. Brooks hjältar hinner med mer äventyr här i bara första boken, än vad Robert Jorden lät drabba sina hjältar i de fem första i sin serie. Det är genuint uppfriskande.

Någon sorts omdöme
Handlingen är minst lika episk som i alla annan “vi ska rädda världen”-fanasy, men det är inte alls någon litterär kvalitet. Är det ballt nog att det skrivs om alver och dvärgar och magiska svärd? Då kommer du gilla Shannaras Ättlingar. Behöver du komplexa karaktärer, inbjudande berättarspråk och ett trovärdigt världsbygge? Då ska du leta vidare.

Det här är med andra ord definitionen av helt okej bruksfantasy. Vore det en måltid vore det fiskpinnar och makaroner, serverat med mellanmjölk. Porslin och bestick från Ikea.

Inget jag någonsin kommer hylla, men jag blir inte arg på att jag slösat tid på den. Man blir sällan arg på fiskpinnar och makaroner heller, men ingen äldre än elva har det som favoriträtt.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
4,324
Det här är med andra ord definitionen av helt okej bruksfantasy. Vore det en måltid vore det fiskpinnar och makaroner, serverat med mellanmjölk. Porslin och bestick från Ikea.
🤣

Ändå ett rätt snällt betyg. Tror att den (och kanske nästa?) är det enda Brooks jag läst. Minns den som en besvikelse. Men jag var kanske för gammal. Det måste varit efter Eddings.. 14, t.o.m. 15?

Det är inte de som det gjordes tv-serie av? Det var de första eller?
 

Franz

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2010
Messages
3,493
Det är inte de som det gjordes tv-serie av? Det var de första eller?
Det var den andra, Shannaras Alvstenar tror jag den hette.

Läste både Shannaras Svärd och Shannaras Alvstenar i högstadiet och gillade dem inte. Shannaras Svärd minns jag som en skamlig ripoff på Sagan om Ringen, och Shannaras Alvstenar en upprepning av Shannaras Svärd. Minns även att till och med 14-åriga Franz tyckte att böckerna var obehagligt rasistiska. I Shannaras Svärd beskrevs globlinjen som att de har gul hy, sneda ögon och är allmänt elaka och jävliga. Och i Shannaras Alvstenar fanns en stand-in för romer; ett resande folk som alla är tjuvar och bedragare, utom den vackra oskuldsfulla flickan som räddas från den farliga kulturen av den vita manliga hjälten.
 

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
14,922
Terry Brooks - Shannaras ättlingar

Det här är den första fantasy jag själv ägde. Pocketboken slets ut av idogt läsande och både fram-och baksida försvann. Jag tror jag fick tag på den på något bokbord i mellanstadiet, och sen var jag fast.




Handlingen
Vår värld heter De Fyra Länderna. Vi har de klassiska fantasyraserna alver, dvärgar, människor och troll som bor i varsitt land, sen lite gnomer, mystiska magiväsen, spindelgnomer, ödlefolk, och annat lattjo dessutom. Men det spelar mindre roll nu - för den onda Unionen har de senaste hundra åren ockuperat mer och mer av länderna, från sin hemvist söder om kartan. Nu har de så gott som allt av De Fyra Länderna under sin tumme - undantaget trollen i det bergiga Nordlandet. De är en ondskefull fasciststat, som förbjudit magi, pysslar med slavhandel, drivit alverna ur landet och avsätter både kungahus och folkvalda rådsförsamlingar.

Men de är ändå inte det stora problemet - det är skuggonerna. En mystisk art av magiväsen, som äter den lilla magi som finns kvar i De Fyra Länderna, och dessutom människokött. Det är ett jobbigt läge, helt enkelt.

Våra hjältar kallas till dödens sjö Hadeshorn, där druiden Allanons ande stiger upp ur sjön och talar om för dem att det bara är de som kan rädda världen, var och en av dem på sitt sätt. En måste återupprätta den druidernas orden. En av dem måste hitta de försvunna alverna. En av dem måste hitta Shannaras Svärd, och med det besegra de onda skuggonerna.

Våra hjältar
Vi har de tre huvudrollerna, alla ättlingar till den gamla hjältesläkten Ohmsford. Men det var trehundra år sedan - eller ännu mer - som alla hjältedåd hände, när tre generationer Ohmsford räddade världen, var och en på sitt sätt. Sen har vi en extra Ohmsfordbror, en ättling till det gamla kungahuset Leah (numera kreatursbönder) och förstås ledaren för motståndsrörelsen och några jeppar som ingår i den.

Den här boken följer mest bröderna Par och Coll Ohmsford, tillsammans med Morgan Leah. De är gamla barndomsvänner, och är alla aktivt emot just Unionen. Par har nämligen ärvt den gamla ohmsfordska Önskesången, som gör att han kan sjunga fram illusioner. Den använder han och Coll för att berätta historier om de gamla hjältarna och legenderna som underhållning. Inte tillåtet alls, enligt Unionen. Morgan Leah är skeptisk till att kungariket Leah inte är fritt och sådär - ni vet.

Författaren och tid och sånt
Terry Brooks skrev egentligen tre böcker tidigare i serien - det som i boken refereras till som myter och legender. Men det visste ju inte jag när jag läste den här. Och när jag läste dem i efterhand tyckte jag redan då att de var klart sämre än den här sviten - särskilt den allra första boken Shannaras Svärd.

Det jag gillar är att han inte bara skriver uppföljare på uppföljare om samma jeppar - utan att det är generationshopp. För det funkar hur bra som helst. Han har en total koll på nysstidshistorien, inte bara “för tusentals år sedan” som det brukar vara i fantasy. Sak X hände för trehundra år sedan, och sedan var det lugnt bra ett tag. Men sen kom Unionen för hundra år sedan, och tog långsamt över De Fyra Länderna. Man känner hur det händer lite i taget, och hur världen verkligen såg annorlunda ut för bara tio år sedan - för att inte tala om när huvudpersonernas föräldrar var i deras ålder. Det hjälps extra mycket av just generationshoppen sedan förra böckerna, men det är mycket i det genomtänkta också.

Sen är prologen perfekt anpassad till målgruppen. Mystik. Ball magi. Druidspöke. Uppmaning om att rädda världen. Mottagaren är ännu äldre än spöket - nästan tusen år. En urgammal ätt som måste kallas in. Allt det där som gör att man får gåshud när man är elva.

Tyvärr lever inte resten av boken upp till prologen.

Det som inte flyter
Språket är inte så bra. Det är extremt mycket beskrivande och väldigt lite visande. Det märks extra mycket de ytterst få gånger Brooks låter oss se in genom ett fåtal karaktärers perspektiv och man snabbt fattar karaktärernas drivkrafter, tankar och mönster. Men sen är de från utsidan igen och Brooks säger uttryckligen “han var sur” istället för att visa det. Inga metaforer eller omskrivningar här inte. Det är snudd på ingen poesi i språket, allt bara är.

Översättningen kan vara skyldig till det här, för det är verkligen en lat översättning. Jag vill inte säga dålig, eftersom jag inte läst originalet, men det är massor med namn som bara är på engelska utan ens ett försök till översättning. Berget Spire’s Reach, till exempel. Huvudpersonen Walker är ett annat. Men spelar det någon roll när man är elva? NEJ! Då är engelska tufft! Till och med tafflig svengelska är ballare än svenska!

Dessutom är världsbygget rätt taffligt. Det finns en kultur, förutom några enstaka stammar av galningar ute i vildmarken. Det finns inga typiskt dvärgiska namn, ingen typiskt Leahsk arkitektur, inga typiskt mänskliga sedvänjor eller något annat som skiljer de olika folken åt. Allt är samma gröt. Jahapp.

Jag får konsekvent känslan av att farbror Brooks bara satt sig vid sitt skrivbord och skrivit utan att tänka på att det ska hänga ihop. Trots att våra hjältar kutar runt mellan städer och byar en hel del ser de aldrig en enda bonde eller åker. Hur får de mat till städerna? Varför kan man slå sönder svärd som om de var gjorda av pepparkakor? Och så vidare…

Men ändå, så att säga
Det är rule of cool på i stort sett hela boken. När de når ett problem väljer Brooks konsekvent det han tycker är den ballaste vägen ur det. Lägg till, inte dra ifrån. Det är självklart att de måste hitta en mystisk mutant i kloakerna för att komma vidare, istället för att bara komma vidare själva. Det är självklart att den magiska ädelstenen inte bara finns i en grotta - det måste ju vara djupt in i en uråldrig gravkammare, där kungar legat på lit de parade och sfinxer i sten förhäxar alla som försöker gå in. Det är självklart att skurkarna inte bara har med sig en katapult till belägringen - de har både en förrädare på insidan och ett supermonster som sitt hemliga vapen, något större än en drake och närmast kan beskrivas som en korsning mellan en shoggoth, Loch Ness-monstret, och en köttkvarn med metallplåtarna kvar. Ballt.

Det är också en sjujädra fart i språket. Det är sällan tråkigt. De oändliga partierna i Wheel of Time där folk bara sitter och pratar om samma sak tusen gånger, eller bara upprepar samma mönster gång på gång på gång händer inte här. Brooks hjältar hinner med mer äventyr här i bara första boken, än vad Robert Jorden lät drabba sina hjältar i de fem första i sin serie. Det är genuint uppfriskande.

Någon sorts omdöme
Handlingen är minst lika episk som i alla annan “vi ska rädda världen”-fanasy, men det är inte alls någon litterär kvalitet. Är det ballt nog att det skrivs om alver och dvärgar och magiska svärd? Då kommer du gilla Shannaras Ättlingar. Behöver du komplexa karaktärer, inbjudande berättarspråk och ett trovärdigt världsbygge? Då ska du leta vidare.

Det här är med andra ord definitionen av helt okej bruksfantasy. Vore det en måltid vore det fiskpinnar och makaroner, serverat med mellanmjölk. Porslin och bestick från Ikea.

Inget jag någonsin kommer hylla, men jag blir inte arg på att jag slösat tid på den. Man blir sällan arg på fiskpinnar och makaroner heller, men ingen äldre än elva har det som favoriträtt.
Jag har problem med att få spoiler taggen att fungera men jag behöver skriva spoilers så SPOILERS JAG KOMMER HA SPOILERS FÖR DEN HÄR SERIEN OCH ALLT ANNAT AV FÖRFATTAREN

Okej, så sure, Shannara är den mest generiska fantasy och är väldigt mycket i genren ”Heroic fantasy resa där saker händer och sedan slutar det lyckligt” förutom att allt det är mindgames och inte sant!

Okej, så Brooks andra stora serie böcker är Word & Void som är urban fantasy. Den första, Running with the Demon, är mer lik The Stand än något annat där en stålverksstrejk i en liten amerikans stad drar till sig en demon och en god kraft med en ung huvudperson fångad i mitten. Förutom att det inte alls är en annan serie utan en prequel! Shannara är post-apokalyptiska Jorden och vi har en tidslinje från 1977 till så långt in i framtiden att folk muterat till alver.

Om ett par böcker (nästa trilogi) måste karaktärerna från den här boken slåss mot Antrax som är en ond A.I. från vår nära framrid. Som man lättast kan beskriva som motherfucking Skynet! Och hans cyborgs!
 

Bolongo

Myrmidon
Joined
6 Apr 2013
Messages
3,699
Location
Göteborg
Shannaras Svärd minns jag som en skamlig ripoff på Sagan om Ringen
Det minns jag som mitt intryck också, och därför fortsatte jag aldrig på serien.

Däremot har jag ett vagt minne av att ha läst ett par portal-fantasy böcker om en snubbe från vår värld som blir kung i en annan, och jag tror de var Brooks? De slog mig väldigt mycket som wish-fulfillment.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Det var den andra, Shannaras Alvstenar tror jag den hette.
Nja, de tog grundplåten från Alvstenar, men blandade rätt så hejvilt med story från alla möjliga generationer och böcker. Och du vet, var inte så särskilt bra.

Läste både Shannaras Svärd och Shannaras Alvstenar i högstadiet och gillade dem inte. Shannaras Svärd minns jag som en skamlig ripoff på Sagan om Ringen, och Shannaras Alvstenar en upprepning av Shannaras Svärd.
Ja, det är rätt tydligt. Och farbror Brooks hymlade inte med det heller. Flera av karaktärerna har ju namn som knyckts direkt från Tolkien - någon av dem heter Durin, tex.

Minns även att till och med 14-åriga Franz tyckte att böckerna var obehagligt rasistiska. I Shannaras Svärd beskrevs globlinjen som att de har gul hy, sneda ögon och är allmänt elaka och jävliga. Och i Shannaras Alvstenar fanns en stand-in för romer; ett resande folk som alla är tjuvar och bedragare, utom den vackra oskuldsfulla flickan som räddas från den farliga kulturen av den vita manliga hjälten.
Det var som fasen. Det minns jag inte. Rasismen alltså. Här i Ättlingar finns det ingenting av det, i alla fall inte än. Det närmaste man kommer är spindelgnomerna, ett långbent och långarmat släkte av gnomer som jag mest föreställer mig som om Gollum skaffat familj. Men de är galna och halvmuterade för att de följer/dyrkar en av skuggonerna och håller på att förvridas av den. Så nja på att just den biten är rasistisk.

Jag betvivlar dock inte att de äldre böckerna kan innehålla en hel del skit. Det var för länge sedan jag läste dem.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har problem med att få spoiler taggen att fungera men jag behöver skriva spoilers så SPOILERS JAG KOMMER HA SPOILERS FÖR DEN HÄR SERIEN OCH ALLT ANNAT AV FÖRFATTAREN

Okej, så sure, Shannara är den mest generiska fantasy och är väldigt mycket i genren ”Heroic fantasy resa där saker händer och sedan slutar det lyckligt” förutom att allt det är mindgames och inte sant!

Okej, så Brooks andra stora serie böcker är Word & Void som är urban fantasy. Den första, Running with the Demon, är mer lik The Stand än något annat där en stålverksstrejk i en liten amerikans stad drar till sig en demon och en god kraft med en ung huvudperson fångad i mitten. Förutom att det inte alls är en annan serie utan en prequel! Shannara är post-apokalyptiska Jorden och vi har en tidslinje från 1977 till så långt in i framtiden att folk muterat till alver.

Om ett par böcker (nästa trilogi) måste karaktärerna från den här boken slåss mot Antrax som är en ond A.I. från vår nära framrid. Som man lättast kan beskriva som motherfucking Skynet! Och hans cyborgs!
Jag undrar hur mycket av det där som var planerat från början och hur mycket han skrev ner allt eftersom. För det var inget jag märkte när jag var liten, och det är inget som syns i böckerna hittills. Kanske är det något som översättaren missade? Eller bara något som är så subtilt att man måste titta skitnoga?

Sen är det faktiskt inte så att folk muterar till alver. :) De muterar till precis allting annat - men det är alverna som är apokalypsen! Magins värld öppnar sig mot vår igen, magin kommer tillbaka med alverna i spetsen och sen katablam! Världen går under! Det var alverna hela tiden!
 

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
14,922
Jag undrar hur mycket av det där som var planerat från början och hur mycket han skrev ner allt eftersom. För det var inget jag märkte när jag var liten, och det är inget som syns i böckerna hittills. Kanske är det något som översättaren missade? Eller bara något som är så subtilt att man måste titta skitnoga?

Sen är det faktiskt inte så att folk muterar till alver. :) De muterar till precis allting annat - men det är alverna som är apokalypsen! Magins värld öppnar sig mot vår igen, magin kommer tillbaka med alverna i spetsen och sen katablam! Världen går under! Det var alverna hela tiden!
Jag undrar hur mycket Shadowrun plockade från Shannara, för det känns ändå som en del!

A.I. twisten är ju inte unik här heller. Ultima 2 har ju den onda bossen Exudus som är en dator med gammaldag punch cards. (Om din civilisation besegrad av en dator som fortfarande använder program på papper kanske du förtjänar det?)
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,705
Location
Linköping
Shannars Ättlingar gillade jag jättemycket när jag läste den (gissar att jag var typ 12 år, dvs samtidigt som jag började med rollspel). Ingen av de andra Brooks-böckerna jag läst (de andra 6 Shannara-böckerna (som jag känner till)) kom upp i nivå. Minns inte alls hur gammal jag var när jag läste om boken, men jag minns en faslig massa namn i alla fall. :)
Par, Wren och Walker var ättlingarna. Rimmer Dall, Damson Rhee (Pe Ell kom nog i nästa bok, men heja alla coola dubbelnamn), Padishar Creel. Varfleet hette staden de startade i tror jag.

Nåväl... det är ju massa nostalgipoäng här givetvis, men det här är en av mina bästa bokupplevelser någonsin (ibland jag vill vara 12 igen och inte så jäkla kritik-gnällig mot allt).
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag undrar hur mycket Shadowrun plockade från Shannara, för det känns ändå som en del!

A.I. twisten är ju inte unik här heller. Ultima 2 har ju den onda bossen Exudus som är en dator med gammaldag punch cards. (Om din civilisation besegrad av en dator som fortfarande använder program på papper kanske du förtjänar det?)
Jag läste en kul artikel som menade att DnD lånade massor från Shannara. Första boken kom 1977, innan DnD slagit igenom ordentligt, och de plockade en hel del till allt efter första utgåvan. Gnomer och druider är väl de mest uppenbara grejerna, men en del annat också. Fasen att jag inte kan hitta artikeln längre... Det enda jag kommer ihåg är att den länkades från Reddit...
 

Paal

Imaginär fantast
Joined
10 Nov 2011
Messages
1,133
🤣

Ändå ett rätt snällt betyg. Tror att den (och kanske nästa?) är det enda Brooks jag läst. Minns den som en besvikelse. Men jag var kanske för gammal. Det måste varit efter Eddings.. 14, t.o.m. 15?

Det är inte de som det gjordes tv-serie av? Det var de första eller?
De kom ut 1993 på svenska. Jag var 14 då och detta var nog den första fantasyserie som jag inte brydde mig om att fortsätta på (annars slukade jag allt jag kom över). Det kan till och med ha varit så att jag gav upp mitt i andra boken (vilket nästan aldrig händer). Jag minns inte varför men jag mitt intryck då var att de var var riktigt dåliga.
 
Top