Projekt barndomsfantasy!

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
Robert Jordan - Wheel of Time 2: The Great Hunt
Nu tog det fart! Med råge!

Dä plått
Efter en plågsamt långsam öppning, som i princip räknar med att ingen har läst förra boken, går det undan. Den superhäftiga magiska artefakten (Valeres Horn) som de hittade i slutet av förra boken stjäls av sidoskurken Padan Fain tillsammans med en skock trollocker och konspiratörer. Kvickt måste våra hjältar och deras vänner resa efter och knycka tillbaka det. Extra bråttom blir det för Mat (och hans närmaste vänner Perrin och Rand) eftersom Padan Fain även stal den förbannade dolk Mat bär, och utan dolken kan förbannelsen över Mat inte brytas och han kommer dö en långsam, förtvinande död bort tills han inte längre finns.

Egwene och Nynaeve är med betydligt mindre, och reser till Tar Valon för att tränas i magi och bli Aes Sedai (de enda magikerna i världen ingår i orden Aes Sedai). De möter upp Elayne, prinsessan av Andor (som vi snabbt mötte i förbifarten i förra boken), men sedan luras de iväg, och säljs som slavar till en för dem helt okänd skurk. De kommer i kontakt med den nya, invaderande fraktionen Seanchan och de hemskheter de pysslar med.

Rand kommer ifrån gruppen och råkar ut för bokens första stråk av alternativa världar, något som återkommer många gånger genom boksviten vad jag minns. Han utvecklar sitt magiska kunnande och oroar sig för att bli galen (vilket alla magikunniga män blir i denna värld). Han sammanstrålar med de andra, och efter bokens upplösning möts grupperna upp för en kort stund innan de delar på sig igen. Men nu med helt ny gruppdynamik.

Karaktärer å sånt
För första gången gillar jag Rand! Hans konstanta kämpande mot sitt dubbla öde - att bli galen pga magi, och att vara Draken Återfödd slår an en ton, särskilt när han får se alla sina potentiella öden och han får glimtar av sitt liv som bonde, som skomakare, som soldat, som allt möjligt genom historien. Det känns trovärdigt, det känns bra, det känns som om han äntligen får karaktär och att jag bryr mig.

Perrin är knappt med. Blä. Mat är fortfarande sjuk, Elayne, Nynaeve och Egwene har så mycket plått för sig att man knappt hinner se deras personlighet. Men det finns ändå en per person, och Elaynes hovlivsbakgrund bryts helt okej mot de två andras folkliga uppväxt.

De nya skurkarna Seanchan är både bra och dåliga, men det som är bra är att de verkligen gör att världen känns egen istället för menlös urtvättad standardfantasy 1A. De har arméer med egenartade monster, udda frisyrer, nya designer på rustningarna, totalt annorlunda kultur, behandlar magiker sämre än slavar, och deras invasion ger äntligen en nyans till världen som gör allt till något mer än Gott[SUP]TM[/SUP] mot Ont[SUP]TM[/SUP].

Flera av de mindre karaktärerna är också trevliga - Min, Hurin, m.fl. lyser där de dyker upp. Men den som stjäl showen är nog Padan Fain. Inte för att han nödvändigtvis är så bra, utan för att han faktiskt har agens och slår sig fri från att ha blivit totalt kontrollerad av Hin Håle själv. Nu är han sin egen, men fortfarande blodigt genomond.

Dä sôm va' kass
Seanchan har en väldigt skum plats i världen. De är ättlingar till en expedition utsänd av en legendarisk kung för många, många sekler sedan, och har bevarat samma språk, många detaljer (även deras svärdsmästare får en häger på sitt svärd), men har totalt ändrat hela resten av sitt samhälle! Vad tusan, liksom? Om gubbar utvandrar till andra sidan havet, längre bort än fräkking Island för åttahundra år sedan (antagligen mer) utan någon kontakt alls, borde de då inte byta ut typ hela språket? Särskilt om de byter allt annat också, inklusive namnskick, statskick, skaffar kastsystem, med mera, egentligen? Att de dessutom har blivit en dålig version av “yellow peril”, med asiatiskt mishmash av brutal hederskultur och leds av en pastisch på den rasistiska karikatyren Fu Manchu gör att de känns sisådär, i min bok.

Det var också rent pinsamt att läsa om Robert Jordans version av Tronspelet i ett av länderna också - sämre version av politiskt intrigerande vet jag inte om jag läst. Efter att ha läst GRRM:s böcker är man bortskämd med den typen av berättande, men det här var verkligen något alldeles genomkasst även utan den jämförelsen. Skäms, farbror Jordan.

Dessutom något man inte kan skylla Jordan för och som jag glömde nämna förra gången - omslaget är verkligen inget att hänga på väggen. Inte nog med att alla karaktärer på framsidan ser nästan helt fel ut med hur de beskrivs i boken - det är också en genuint ful bild. Fantasyns svar på hötorgskonst, på sin höjd.

Summa summarum
Det är nästan så jag rekommenderar folk att börja med bok två. Den första är som sagt inte dålig, utan mest bara menlös. Men den här börjar med en rätt effektiv (men träig) recap, så om man slår upp saker på pikiwedia när man är osäker kanske det räcker.

Boken gör mig också genuint sugen på att fortsätta läsa. Nu händer det saker, flera av våra huvudpersoner vill olika saker, och vad jag trodde skulle hända visade sig rakt fel ibland. Världsbygget har vaknat och jag vill verkligen veta hur det går för både världen och de flesta av de introducerade karaktärerna, även de mindre viktiga.

Jag ser fram emot nästa bok.
 

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,527
Seanchan låter väldigt mycket som The Clans i Battletech och som att de har lite samma problem.

Är magin spännande? Har aldrig fått ett grepp om hur den funkar i världen?
 

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
Robert Jordan - Wheel of Time 3: The Dragon Reborn
Den här gången är huvudpersonen knappt med. Det var ett bra val.

Även om Rand tagit sig i bok två är det nu jag förstår varför så många (inklusive jag) minns Mat mer än Rand. Efter att ha varit sjuk och knappt vaken i en och en halv bok är han här frisk och kry, pigg och framåt. Hans mystiska tur dyker upp för första gången och den hjälper till både i strid och spel och lite då och då annars. Det är en riktigt kul superkraft att ha i en fantasyvärld, och att han själv inte förstår varför eller hur (även om han har misstankar) gör det hela ännu bättre. Mat är en bra karaktär, en rogue-wannabe som käftar glatt, alltid försöker charma folk och alltid försöker ha en plan, även om den sällan går i lås. En sann improvisatör som inte riktigt förstår hur folk omkring honom ser honom - mest tycker jag han påminner om en något yngre Indiana Jones i stilen.

Handlingen följer Mat parallellt med Egwene, Nynaeve och Elayne som borde plugga magi, men istället börjar röja i en konspiration i Tar Valon, magins högborg i världen.

Den tredje handlingstråden följer Moiraine, Loial, och Perrin när de reser i Rands fotspår och försöker få reda på vad tusan han håller på med. Varför sprang han iväg i början? Varför ensam? Vart är han på väg?

Alla trådar sammanstrålar till slut på samma plats, där de på olika sätt hamnat i The Stone of Tear, en gigantisk fästning i stadsstaten Tear. Boken avslutas med att världen får reda på att Rand faktiskt är Draken Återfödd, eftersom han lyckas plocka på sig den magiska artefakten som visar att han är han, lite i motsvarighet med att dra ett svärd ur en sten.

Fast, nä, bra var det inte…
Det finns flera scener som återkommer gång på gång på gång i Jordans skrivande. När det är tre parallella resor blir det nästan pinsamt hur uppenbart vissa mönster återkommer. I princip varje gång karaktärerna slår sig ner för natten - på värdshus, längs vägen, i höloftet på ett stall - händer något våldsamt som får dem att raskt ha en fajtscen, och sedan fly genom natten. Jag tror inte de har en enda lugn stund som inte avbryts av våld. Det blir otroligt tröttsamt.

De flesta karaktärer som inte är Mat är också klart tråkiga. Thom får lite kärlek, men ingen utveckling. Perrins kärlekshistoria är klassisk “de gnabbas och småbråkar, så de måste vara kära” modell 1A. Möjligen kan jag gilla Egwene en del, men all hennes utveckling hände i förra boken och vi får bara påminnelser om den här. Men påminnelser om bra saker är ändå mer än de statiska mähän som i princip alla andra är. Skurkarna är totalt outvecklade. Dramats superskurk introduceras i bokens sista tiondel - en av Hin Ondes tretton närmaste män, som genom en listig plan blivit en furste i stadsstaten Tear och är högsta hönset på borgen Stone. Ball setup! Bra koncept för en skurk! Men han oneshottas av Moiraine direkt, och har kanske fem repliker totalt i hela boken.

Världsbygget är också haltande, eftersom vi nu blivit av med den genuint intressanta och nya kulturen Seanchan, och istället börjat introducera ökenfolk 1A (Aiel). De är inte urtråkiga, men om det finns någon kliché om ökenfolk som inte klämts in i dem tror jag det bara är för att Jordan inte känner till klichén. Seanchan har sina problem, men är åtminstone egna, intressanta och sådär härligt genomonda som man vill ha sina skurkar. Aiel är meh.

Robert Jordan har språkliga och strukturella problem
De här långa resorna är genuint trista. Det känns som om handlingen bara trampar vatten på vägen från punkt A till punkt B. Det måste ta lång tid att resa av någon anledning. Men fördelen med bokens struktur med parallella handlingar är ju att författaren kan klippa till de intressanta bitarna, vilket George RR Martin fattat, men har gått Jordan helt förbi. Fler sidor som byggde upp skurkar och handlade om karaktärernas personer, snarare än resedetaljer hade varit önskvärt. Eller åtminstone kapa hälften av resorna. För av de nästan femhundra sidorna är minst hundra totalt överflödiga.

Däremot är han lik Martin i en annan aspekt - ett klent förråd av synonymer. Alla trollockers svärd är “scythe-like swords”, till exempel. Varje gång någon hör en sång säger de att de hört den förr, men med ett annat namn och med en annan text. Om och om och om igen. Det blir fort repetitivt, och förutom att det också upprepar sig i onödan blir det fort repetitivt.

Sammanlagt
Det här är en irriterande bok. Det finns det som är bra, men det som är dåligt väger klart över. Hur kul karaktär Mat än håller på att utvecklas till väger det inte upp de övriga, eller det genuint menlösa världsbygget - den enda stora skillnaden när de kommer till Tear är att folk har på sig en sorts träskor eftersom det är lerigt och stråhattar eftersom det är soligt. Annars är det som överallt annars. Jahapp. Fantasyeuropa är genuint underutvecklat i Jordans händer.

Nä, än har inte Wheel of Time övertygat mig om att jag bör läsa den till slut. Den är inte så dålig att jag tänker sluta, men inte så bra att jag ser fram emot nästa bok.
 

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
Robert Jordan - The Wheel of Time 4: The Shadow Rising
Har jag sagt förr att Robert Jordan ofta upprepar sig? Han upprepar sig i alla fall ofta.

Nu rör det på sig i världen.

The story so far
Rand har uppfyllt profetian om det magiska svärdet som inte är ett svärd, Callandor från fästningen i Tear, och har nu världens mäktigaste sa’angreal, en magisk förstärkare som gör honom till världens mäktigaste magiker.

Så självklart nerfar vi allt, sticker tillbaka svärdet i the Stone (ja, fästningen heter så och resten av Kung Arthur-referenserna är bara pyttelite subtilare), ger sig ut på en lång resa till ökenfolket Aiels land på andra sidan Höga Bergen och lämnar sitt nya rike vind för våg. Jahapp. Så kan det gå när man skriver in sig i ett hörn.

Storyn följer tre huvudspår. Det första är Egwene, Rand och Mat i Aielöknen, och de får Aielfolkets bakgrund och historia, som naturligtvis är hemlig för folket själva och som skulle dra stor skam över dem om de fick reda på sanningen. Ni kan aldrig ana vad som hände sen. Egwene tränar drömmagi, vilket visar sig mycket praktiskt för att kommunicera över långa avstånd - knalla in i drömmen så kan hon prata med Nynaeve och Elayne som är det andra huvudspåret. De letar efter Svarta Ajah i staden Tanchico, precis som förr om än på ny plats. Sista spåret är om Perrin, som reser hem till Two Rivers och försvarar sin hembygd.

Det här funkar inte riktigt…
Jordan har problem med att skriva romantik. Här är romans en stor del av historien, framför allt i början. Att läsa om Rand och Elayne hitta varandra och bli ett par är inte riktigt hela vägen fram till skämskudde, men bra nära. Det må vara unga och oerfarna tonåringar, men ändå. Det är obekvämt dåligt skrivet av en fyrtioplus-farbror som inte har några egna barn. Känslan av “jag minns allt hur det var att vara nitton” är så stark att man kan skära i den med smörkniv. Huga.

Men Rand och Elayne är ändå en vettig romans. Det är obekvämt och tramsigt, men det är i sig åtminstone inte så brutalklyschigt som en del andra kärlekshistorier. Det andra standardgreppet för romans är formel 1A - de bråkar, så de måste vara kära. Vart Aviendha och Rand är på väg med sitt “gnabbande” är så genomskinligt att det är långtråkigt att läsa om. För det står och stampar om och om och om igen utan att röra på sig.

Jordan har också problem med att skriva deckare. Nynaeve och Elayne har sitt deckarspår, men större delen av handlingen är att de sitter på sitt rum och väntar på att andra gör jobbet åt dem. Thom och Juilin Sandar springer runt på stan, och kommer hem med ny information så Jordan slipper visa allt det intressanta som händer dem, utan kan lägga orden i munnen på sina karaktärer istället. Spar säkert pengar när det är dags att filma, men att läsa om det blir segt.

Dessutom upprepar sig Jordan i strukturen, inte bara i språket. Det blir bitvis så formulatiskt att jag trodde jag råkat läsa om kapitel, eftersom jag kände igen varenda story beat. Det hoppas jag verkligen blir bättre framöver.

Det här funkar. Och funkar riktigt, riktigt bra!
Perrins story handlar om att resa hem igen, och att känna att man blivit någon annan. Hemorten är under belägring av de onda vitrockarna - en religiöst fanatisk riddarorden. Men de är också ortens enda skydd mot den stora armé trollocker som finns i bygderna, och som har mördat och bränt i flera veckors tid. Hela Perrins familj har strukit med. Han tar på ett naturligt sätt befälet över försvaret i byn, samtidigt som det hela tiden ligger i bakhuvudet att vitrockarnas chef tror att Perrin mördat hans far och vill ha hämnd.

Det ligger två stora skillnader mot de andra plåttarna här. För det första är det välskrivet hur Perrin har förändrats, men inte förstår det själv. Alla runtomkring ser att han växt till en naturlig ledare, en stark personlighet som vet vad han gör och har koll. De kallar honom till och med Lord Perrin - även folk som känt honom sedan barnsben - och det verkar som om de menar det ärligt, inte för att retas.

För det andra är det här äntligen en historia där huvudrollen inte dras med i handlingen, utan visar lite egen agens på det stora. I de andra plåttarna har de bara påverkan på sina inbördes relationer, och mindre detaljer på vägen, inte vart storyn är på väg. Det är ett irriterande och förvånansvärt ointressant att läsa om efter ett tag, särskilt när det ställs mot en proaktiv person som försöker lösa problem istället för att bara dras runt i näsan av andra personer eller “ödet och profetian”. För att använda rollspelstermer - det är tråkigt att bli rälsad jämfört med att hamna i en fisktank.

Magi och Tanchico
De långsega kapitlen om Nynaeve och Elayne avslutas däremot riktigt ballt. De har hittat ett spår, och smyger sig in i stadschefens palats i förklädnad. Det är några välskrivna kapitel, som slutar med vår första regelrätta magiduell. Bara två kraftfulla kvinnor som står och slår på varandra med strängar av ren magi i total koncentration, som inte går att se från utsidan. Bra stämning, spännande och starkt. Det är tydligt att Jordan tänkt igenom hur magin funkar, och hur han vill ha det. Bra skit, och bra slut på boken.

Jordan ska ha credd
Jag tror inte det är något man brukar prata om, men Jordan har med enormt många kvinnor i alla möjliga roller. Bra skrivna, dåligt skrivna, helt okej skrivna. Men de är många. Jag skulle inte bli förvånad om de är någonstans i närheten av 50/50 i könsfördelningen, även om jag inte räknat. Jag kan inte komma någon annan fantasy som har så bra könsfördelning, inte ens de skrivna av kvinnor. Dessutom långt tidigare än det började påpekas inom mainstream-fandom att man nog ska tänka lite på sånt. Första boken kom 1990, liksom. Det ska han banne mig ha en eloge för.

På det stora hela
Av tre plåttar är jag genuint intresserad av en och går med på de två andra. Det gör att helhetsintrycket inte är helt tjosan, men jag är fortfarande med på att jag vill läsa nästa bok. För det som är bra är tillräckligt bra för att dra in mig. Tonårsromanserna får mig att vrida mig i läsfåtöljen nu, men jag förstår att de kan vara kul när man själv är tonåring. Det och hela power fantasy-grejen gör att jag förstår varför serien blev stor. Men jag förstår inte varför den räknas som en klassiker. Den är helt okej än så länge, med höga toppar och långdragna dalar. Men totalt - helt okej.
 

Bifur

Veteran
Joined
Dec 28, 2015
Messages
1,996
Men jag förstår inte varför den räknas som en klassiker. Den är helt okej än så länge, med höga toppar och långdragna dalar. Men totalt - helt okej.
Fast gör den egentligen det?

Hur som. Roligt att läsa dina recensioner som vanligt, roligare än att läsa Jordans böcker :gremelak:. Jag blir återigen påmind hur segdragna det blir redan i bok 4, och inte blir det bättre längre fram. Fortfarande lite förundrad att jag avslutade läste färdigt hela serien en gång i tiden.
 

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,527
Ja, den är helt fantastisk. Den både kittlar min egen barndomsfantasy och presenterar mig för saker jag missat (Radioteatern av Sagan om Ringen? Jösses vad fet!).
Ja, hade också missat den tills den här tråden fick mig att lyssna på den :D
 

Übereil

Hero
Joined
Jun 10, 2010
Messages
1,638
Location
Stockholm
Det här funkar inte riktigt…
Jordan har problem med att skriva romantik. Här är romans en stor del av historien, framför allt i början. Att läsa om Rand och Elayne hitta varandra och bli ett par är inte riktigt hela vägen fram till skämskudde, men bra nära. Det må vara unga och oerfarna tonåringar, men ändå. Det är obekvämt dåligt skrivet av en fyrtioplus-farbror som inte har några egna barn. Känslan av “jag minns allt hur det var att vara nitton” är så stark att man kan skära i den med smörkniv. Huga.

Men Rand och Elayne är ändå en vettig romans. Det är obekvämt och tramsigt, men det är i sig åtminstone inte så brutalklyschigt som en del andra kärlekshistorier. Det andra standardgreppet för romans är formel 1A - de bråkar, så de måste vara kära. Vart Aviendha och Rand är på väg med sitt “gnabbande” är så genomskinligt att det är långtråkigt att läsa om. För det står och stampar om och om och om igen utan att röra på sig.
Perrins romans är ändå mest cringeworthy. Jag menar, ingenting säger "jag älskar dig" så mycket som att du hotar att mörda deras familj by proxy om de inte låter dig vara med dem.

Übereil
 

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
Robert Jordan - The Wheel of Time 5: The Fires of Heaven
Gääääääsp.

Av femtiosex kapitel är det kanske fyra-fem som är genuint intressanta. Slutklämmen är fortfarande välskriven och engagerande, precis som i tidigare böcker. Sen är det ett parti ungefär i mitten som är riktigt fräckt, en total vändning på allt tror man. Men det händer inget med den. Alls. Jahapp.

Hur som.

Här följer vi alla huvudpersoner, utöver Perrin som inte får vara med en enda gång. Rand invaderar Cairhien med sina Aiel-trupper. Mat visar sig vara en riktigt kompetent general, antagligen för att hans tidigare liv börjar bubbla upp till ytan. Det är inte bara Rand som är en gammal kändis reinkarnerad.

Nynaeve och Elayne reser från plats a till plats b, vilket är den största delen av vad som får mig att gäspa. Hur kan man lyckas göra en resa där de gömmer sig på en cirkus för att undvika religiösa fanatiker som hatar magikunniga tråkig? Jordan lyckades.

Samtidigt reser också Siuan Sanche och Min till plats b, och det är samma tråkiga reseskildring även här. Jordan är inget bra på att skildra resor, trots att han har så mycket övning vid det här laget. Men nej, det tar för lång tid och inget händer. Sen går det mer tid när ännu mindre händer. Och avslutningsvis händer ingenting, fast tiden går ändå.

Det är nog därför den här boken tog längre tid att läsa än de andra. Det tar emot att läsa för första gången på länge. Inte det att språket är dåligt, för det går fort att läsa när man väl sätter sig. Det stora problemet är att det händer så lite i handlingen att det ofta inte spelar någon roll på om man hoppar över kapitel 32 till 42 eller läser dem. Då blir det segt.

Nä, den här boken är nästan helt onödig. Det roliga man får veta i sluttampen är att Rand nu är kraftfull nog i magi att kunna ha ihjäl en av den Ondes närmaste hantlangare, De Förtappade, utan större problem. Det i kombination med Nynaeves oväntade, men smarta, plan för att låsa in en av de andra gör att de sista kapitlen blir riktigt kul att läsa. Men det är inte värt 50+ kapitel innan dess.

Det är svårt att göra det här rättvisa genom att sammanfatta, för på pappret låter det som en riktigt cool bok. Drottningar som avsätts, onda mörkervänner som tar tronen istället. En kupp i magikerorden och flykt bakom fiendens linjer. Krig och invasion, mystiska ökenkrigare, en ärkefiende som dör på slagfältet och allt möjligt häftigt och intressant. Men att läsa om det är en plåga.

Jag tror det är på grund av det här som Wheel of Time blev stor en gång i tiden. Folk tog till sig de balla idéerna och lämnade själva böckerna därhän. Drömvärlden? Fräck. Magisystemet? Klart fräckt. Dramat kring Vitrockarna, och deras fantatiska antimagi? Riktigt bra inslag i världen nu när man förstår att deras orden närmast har en egen stat i sydväst. Men på det stora hela gör sig boken bättre i wiki-format än som roman.

Nu ska jag ta en liten paus och ta mig an annat barndomsfantasymässigt innan jag återvänder till Wheel of Time 6. Puh.
 

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,527
Jag undrar ibland hur mycket skada det orsakat att Fantasy måste ha resor i sig. Resor kan vara bra så klart. Men ofta känns det som att resorna är intvingade för fantasy ska ha resor.
 

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
Jag undrar ibland hur mycket skada det orsakat att Fantasy måste ha resor i sig. Resor kan vara bra så klart. Men ofta känns det som att resorna är intvingade för fantasy ska ha resor.
I just den här romansviten handlar det om att visa upp världen med alla resor. Det är inte en så intressant, eller ens väl sammanhängande värld, men det är kul nu när det börjar röra på sig och de ena invaderar de andra och så vidare. Då blir det lite att hänga med i i alla fall, istället för att bara fokusera vilka hattar och träskor just de här landsborna har på sig.
 

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,527
I just den här romansviten handlar det om att visa upp världen med alla resor. Det är inte en så intressant, eller ens väl sammanhängande värld, men det är kul nu när det börjar röra på sig och de ena invaderar de andra och så vidare. Då blir det lite att hänga med i i alla fall, istället för att bara fokusera vilka hattar och träskor just de här landsborna har på sig.
Du gör en historia insats som läser den här serien. Jag har studsat av den flera gånger. Hur många är kvar innan Sanderson tar över?
 

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
Du gör en historia insats som läser den här serien. Jag har studsat av den flera gånger. Hur många är kvar innan Sanderson tar över?
Enligt internet är det bok 12, 13 och 14 som skrivits av Sanderson. Resten är Jordan.
 

erikt

Swordsman
Joined
Feb 21, 2014
Messages
405
Du gör en historia insats som läser den här serien. Jag har studsat av den flera gånger. Hur många är kvar innan Sanderson tar över?
Ytterligare sex böcker innan Sanderson tog över och avslutade med tre böcker. Det är en låååång serie, och de riktiga sömnpillren till böcker har vi inte ens kommit till i den här genomgången.
Det var många år sedan jag läste serien men som jag minns den:
Bok ett var okay. Hade mått bra av att kortas med hundra sidor eller så, men helt okay standard-fantasy
Bok två till fyra var bra. Det är de böckerna som gjorde att folk fastnade för serien och läste vidare för att se hur det slutar.
Bok fem och delvis bok sex var mähä. Inte direkt dåliga men använder många ord för att säga lite.
Sen kommer en lång svacka där böckerna använder väldigt många ord utan att det händer så mycket. Mitt intryck var att karaktärerna befann sig på plats A, B, och C. Jordan ville ha dem på plats X, Y, och Z för att fortsätta berättelsen men visste inte hur han skulle få dit dem på ett vettigt sätt. Så allting saktade ner till glaciär-fart.
På slutet så tar det sig igen och blir några böcker.
 

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
The Legend of Zelda: Ocarina of Time (1998)
Jag har stressat mig igenom Ocarina of Time igen, för säkert femtioelfte gången. För mig är det här 100% Zelda, och en av de mest formativa ingångar jag haft till fantasy överhuvudtaget.



Jag bara antar att ni alla har spelat det, alternativt insupit spelet genom kulturell osmosis vid det här laget. Så jag skippar att prata om vad spelet handlar om och så och går rakt på godbitarna.

Spelet är sjukt bra skrivet i hur det hela byggs upp. Hjälteresan och världspresentationen har nog aldrig gjorts så bra i något annat spel vad jag kan komma på, ens i serien. För först får man världen presenterad för sig när Link är ung och naiv, och man kan springa runt i stort sett överallt och se en stor, levande värld (när det kom i alla fall) med mängder av hemligheter och saker att göra. Sedan träffar skiten fläkten för att hjälten gör en miss. Och när man sedan knallar ut igen efter sin sjuårskoma känns det verkligen som om världen gått under. Vulkanen har konstant utbrott, sjön har torkat ut och monster hemsöker hela hembyn Kokiri så ingen vågar ens gå utanför dörren. Men sedan räddar Link världen bit för bit för bit, och återställer världen till den inspirerande fantastik som fanns i hans ungdom. Sjön fylls på igen, himlen täcks inte längre av askmoln, och alltihop gör att det verkligen känns som om man gör skillnad. I uppföljarna (ja, jag tittar på dig Twilight Princess) känns det aldrig lika viktigt, eftersom man aldrig fick se världen först innan det sket sig. Men här? Här går det rakt in i nervsystemet utan att passera gå.

Det är knôkfullt av troper i fantasyns tecken. Link är föräldralös, det finns magiska svärd, en ond trollkarlsdiktator, man ska rädda prinsessan och träffa magiska varelser, banka drakar och stoppa spöken. Det vinkas hela tiden om en historia bakåt i tiden, höljd i mysterium. Goroner, Zora och Kokiri tar direkt platserna som vanligen fylls av dvärgar, alver och hober. Det bara flyter. Och gud vad jag önskade att mina RP var lika coola som Link när jag var ung.

Det här är nog mitt absoluta favoritspel av rent nostalgiska skäl. Och det håller förvånansvärt bra, särskilt i den uppdaterade versionen till 3DS. De har inte förändrat något utom att putsa upp grafiken och lägga till ett boss rush mode. Räcker bra det.

Zelda i mitt hjärta. Link's Awakening var mitt första, men det här är störst och bäst. Fortfarande.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
Apr 23, 2014
Messages
1,892
Heroes of Might and Magic III: The Restoration of Erathia
De senaste veckorna har mitt spelskrivande stått tillbaka till förmån för att spela lika delar CK2 och Heroes 3. Spelet kom 1999, och jag fick det i originalversion (med alla exploits som patchats bort ur senare versioner) på en bränd skiva strax efter släpp.



Jag var aldrig intresserad av plotten som ung, även om jag spelat igenom kampanjerna både en och fem gånger genom åren. Grunden är ett tvådelat omgångsbaserat strategispel, där du på din tur kan springa runt med dina "heroes" på en världskarta tillsammans med hjältens armé av fantasybestar. När det blir strid byts kartan till en hexagonkarta där du får flytta runt dina gubbar hit och dit, trolla, taktiskt strategisera och allmänt göra vad du kan för att opta dig genom svåra fighter till vinst. Du får nya soldater genom att uppgradera din bas, som steg för steg ger dig fler och fler fördelar och inte bara fler soldater. Din hjälte får XP efter strider och event på kartan, och de kan du använda för att göra hen bättre på magi, äventyrande, leda soldater och många andra saker. Varje hjälte kan specialiseras till vad du vill ha hen till.

Resurshantering är viktigt, och olika typer av soldater kostar olika resurser. Därför blir det ofta strid om just de olika gruvorna (som de kallas, även trägruvor :) ) när man brakar ihop med sina motståndare. Oftast har de olika banorna målet "besegra alla motståndare", men det kan också vara "ta över en specifik stad", "bygg X antal soldater", etc.

De olika lagen har varsitt tema - helvetet och demoner, vandöda, orcher och gobliner, träsk och slem, mm - och de har alla sina fördelar och nackdelar. Många av dem har jag först på den här genomgången förstått hur man ska spela för att vinna med dem (Stronghold har alltid varit usla tidigare, nu förstår jag verkligen charmen med dem!) och varje lag har sin tydliga strategi, men med tillräckligt stor variation därinom för att man det ska vara så gott som omöjligt att tröttna.

Men alltså...
Jo. Varför gillar man det här? Varför är Heroes roligare än, säg Warcraft eller Civ? För stämningen. Gudars skymning vad det här spelet är stämningsfullt. Designen är spelmässigt otroligt vackert balanserad, men det är estetiken som drar in en. Allt är vackert, och med tanke på att spelet är mer än två decennier gammalt är det fortfarande vansinnigt snyggt. Musiken? Herre min SKAPARE vilken musik! Musiken i städerna Rampart och Stronghold hemsöker mig om natten. Så vackert att det inte överträffats än.

Som fantasy är det genomtänkt, men hela tiden otroligt amerikanskt. Allt är med. Du har till och med leprechauns, liksom. Alver, dvärgar, drakar, wyverns, enhörningar, änglar, demoner, orcher, cykloper, och allt möjligt mer. Men trots den absurda blandningen finns en enhetlighet och självklarhet, något som gör att jag verkligen tror på den här världen. Varför skulle inte en minotaur kunna hänga på samma krog som en troglodyt liksom? Det är något med att det verkligen lyckas vara totalt genomtänkt och inte på samma gång - med tanke på hur många av varelserna som kan flyga borde ju städerna ha ett bättre flygförsvar, kan tyckas. Men det gör ändå inget för min inlevelse.

Kärlek? Kärlek!
Det här är ett av de allra första spelen jag verkligen förlorade mig i. Jag satte mig, startade upp den gamla burken med 733 Mhz i processor och 19tums tjockskärm, och sedan spelade jag i vad som kändes som två minuter. När jag ställde mig upp hade det gått fjorton timmar av lördagen. Hur många timmar jag lagt på att spela hot seat mot vänner och kusiner vågar jag inte ens spekulera i. Men jag har antagligen lagt mer tid på det här spelet än något annat jag någonsin ägt.

Och mer kommer det bli.
 

God45

Champion
Joined
Oct 23, 2012
Messages
11,527
Heroes of Might and Magic III: The Restoration of Erathia
De senaste veckorna har mitt spelskrivande stått tillbaka till förmån för att spela lika delar CK2 och Heroes 3. Spelet kom 1999, och jag fick det i originalversion (med alla exploits som patchats bort ur senare versioner) på en bränd skiva strax efter släpp.



Jag var aldrig intresserad av plotten som ung, även om jag spelat igenom kampanjerna både en och fem gånger genom åren. Grunden är ett tvådelat omgångsbaserat strategispel, där du på din tur kan springa runt med dina "heroes" på en världskarta tillsammans med hjältens armé av fantasybestar. När det blir strid byts kartan till en hexagonkarta där du får flytta runt dina gubbar hit och dit, trolla, taktiskt strategisera och allmänt göra vad du kan för att opta dig genom svåra fighter till vinst. Du får nya soldater genom att uppgradera din bas, som steg för steg ger dig fler och fler fördelar och inte bara fler soldater. Din hjälte får XP efter strider och event på kartan, och de kan du använda för att göra hen bättre på magi, äventyrande, leda soldater och många andra saker. Varje hjälte kan specialiseras till vad du vill ha hen till.

Resurshantering är viktigt, och olika typer av soldater kostar olika resurser. Därför blir det ofta strid om just de olika gruvorna (som de kallas, även trägruvor :) ) när man brakar ihop med sina motståndare. Oftast har de olika banorna målet "besegra alla motståndare", men det kan också vara "ta över en specifik stad", "bygg X antal soldater", etc.

De olika lagen har varsitt tema - helvetet och demoner, vandöda, orcher och gobliner, träsk och slem, mm - och de har alla sina fördelar och nackdelar. Många av dem har jag först på den här genomgången förstått hur man ska spela för att vinna med dem (Stronghold har alltid varit usla tidigare, nu förstår jag verkligen charmen med dem!) och varje lag har sin tydliga strategi, men med tillräckligt stor variation därinom för att man det ska vara så gott som omöjligt att tröttna.

Men alltså...
Jo. Varför gillar man det här? Varför är Heroes roligare än, säg Warcraft eller Civ? För stämningen. Gudars skymning vad det här spelet är stämningsfullt. Designen är spelmässigt otroligt vackert balanserad, men det är estetiken som drar in en. Allt är vackert, och med tanke på att spelet är mer än två decennier gammalt är det fortfarande vansinnigt snyggt. Musiken? Herre min SKAPARE vilken musik! Musiken i städerna Rampart och Stronghold hemsöker mig om natten. Så vackert att det inte överträffats än.

Som fantasy är det genomtänkt, men hela tiden otroligt amerikanskt. Allt är med. Du har till och med leprechauns, liksom. Alver, dvärgar, drakar, wyverns, enhörningar, änglar, demoner, orcher, cykloper, och allt möjligt mer. Men trots den absurda blandningen finns en enhetlighet och självklarhet, något som gör att jag verkligen tror på den här världen. Varför skulle inte en minotaur kunna hänga på samma krog som en troglodyt liksom? Det är något med att det verkligen lyckas vara totalt genomtänkt och inte på samma gång - med tanke på hur många av varelserna som kan flyga borde ju städerna ha ett bättre flygförsvar, kan tyckas. Men det gör ändå inget för min inlevelse.

Kärlek? Kärlek!
Det här är ett av de allra första spelen jag verkligen förlorade mig i. Jag satte mig, startade upp den gamla burken med 733 Mhz i processor och 19tums tjockskärm, och sedan spelade jag i vad som kändes som två minuter. När jag ställde mig upp hade det gått fjorton timmar av lördagen. Hur många timmar jag lagt på att spela hot seat mot vänner och kusiner vågar jag inte ens spekulera i. Men jag har antagligen lagt mer tid på det här spelet än något annat jag någonsin ägt.

Och mer kommer det bli.
Jag spelade en gång det här spelet i multiplayer hotseat under 18 timmar!
 
Top