Hepp! Jag spelade detta scenario på Lincon 1996 (en annan forummedlem
@Herr Grönstedt var också med). Spelledaren var en person som mycket väl skulle kunna vara spelets upphovsman, även om jag inte alls är säker på det. Han var ganska säljande om spelet, och kunde det mycket väl. Ingen av oss hade tidigare hört talas om Parabellum, och egentligen inte efteråt heller - förrän denna tråd dyker upp.
Jag minns att vi förevisades en pärm med lösa blad som var spelets regelbok. Däri tror jag det fanns ganska omfattande vapentabeller som vi bläddrade förstrött i. Vi brydde oss inte så mycket om varken vapendata eller regeldetaljer. Nämnda spelledare skötte allt sådant (och med tydlig expertis).
Jag minns endast spridda delar av själva scenariot. Vi var mycket riktigt en grupp om tre poliser, en journalist (kvinnlig, spelad av Herr Grönstedt) och en allmän småtjuv. Det fanns inte så mycket förklaring till vad journalisten och tjuven gjorde i gruppen - men en av de mest minnesvärda scenerna var när tjuvens spelare tog fasta på det och spelade ut en scen mot oss poliser av typen "varför ska jag hjälpa er? Vad vinner jag på det? Jag skiter väl i det här!". Mycket rolig scen.
Det gick ut på att lösa någon form av brott. Men som som sagt, jag minns endast brottsstycken (pun intended) av detta. Jag tror det var ett allmänt deckarscenario med lite undersökande, förhörande och några småstrider. Det mynnade ut i en slutstrid mot någon form av ärkeskurk. Då släppte spelledaren reglerna och friformade, med stor inlevelse och action. Jag minns spelledaren som riktigt bra, med fokus på kul för gruppen och en förmåga att anpassa reglerna. Det var ett bra speltillfälle och som jag minns det hade spelledaren (som kan ha varit upphovsmannen) också roligt med oss och det var allmänt trevligt. Ett bra rollspelsminne för mig!
Och vi vann turneringen (jag tror att det var just vår spelledare som var den som utsåg vinnaren. Vi fick något diplom som så klart sedan länge är borta).
Av ren nyfikenhet, skulle ni säga att reglerna/spelvärlden bidrog mycket till att det var roligt, eller handlade det om att spelledaren var väldigt duktig och att han egentligen hade kunnat spelet vad som helst