Jag har i min text undvikit ordet ”präst” och istället talat om ”heliga” och ”blotförrättare”. Oavsett vad man tycker om ordet tvingade det mig att specificera närmare deras roller. Som sagt, jag finner övningen att hålla mig till germanska ord intressant i hur den tvingar mig att skriva. Jag hade också problemet med ordet ”tatuering”, som man absolut kan känna är oproblematiskt, men att ”rista” verkar vara den äldre svenska termen för det (belgt i SAOB), så jag använde det. Jag gör också lite blygsam ”illusion om djup” som
@Ymir nämnde, i det att jag nämner ”rödjärn”, och tidigare ”söt drängarot”, utan att förklara närmare vad det är. Uppfinner också lite ord, som ”bekedjad” och ”avblöda”.
Den fjättrades heliga klär sig i mossgröna klädnader, rakar sitt hår, ristar sitt anlete med svärta runt ögonen och en ristad kedja som en krans runt huvudet. De färgar sina ögonvitor gröna och runt deras halsar hänger en tung kedja av järn, som städse påminnelse om deras axlade ansvar. Blotförrättarna iklär sig blodröda byxor och vandrar barbröstade (män som kvinnor), även dessa bekedjade runt halsen med hudristningar runt huvudet, men utan de heligas ögonfärgning. Blotförrättarnas kniv, med vilka de avblöder fädjuren som skall användas för att föda den fjättrade ogudinnan, är smidd i glimmande rödjärn med gyllene handtag.
Besvärjarna, i sin tur, klär sig i midnattsfärgade skrudar. De sticker ut sina ögon och ersätter dem med svartgnistrande juveler, och hela deras rakade kroppar är täckta av invecklade hudristningar. Det pris de betalar för sin makt är, förutom sina ögon, att aldrig kunna vistas i dagsolens ljus. Deras häxkonster, förvärvade under år av mödosamt lärande i helgedomens underjordiska kammare, låter dem väva drömmar som hänför, förvirrar, skrämmer eller förmanar, eller fängslar själar i drömmarnas nattrike. Det sägs att den som skänker gåvor till helgedomen alltid sover djupt och fridfullt, medan den som motsätter sig dess makt drabbas av plågsamma mardrömmar, oförmägna att vakna.