Mannen som kidnappade Sagan om Ringen (Sveriges Radio)

[God45]

Angående mer trogen översättning eller översättning som tar sig friheter. Vi kan ju ta ett exempel där vi jämför Ohlmarks med Anderssons översättning. Nu har jag inget av verken framför mig så jag inte ta ut stycken, men vi skulle kunna titta på namn. Ett bra exempel tycker jag är Shelob.

Ohlmarks har översatt till Honmonstret, vilket låter läskigt men inte är särskilt troget originalet. ”Lob” är ju ett ord för ”spindel”.

Andersson har översatt till Lockan. Mer troget då namnet kommer från ”locke” vilket ju är en spindel, med en feminin ändelse som ju är riktigt i och med originalets ”she”.

Problemet med Anderssons översättning är att namnet Lockan inte på något sätt acossierar till något av det ruskiga Tolkien vill få fram med namnet. Lockan får mig snarare att tänka på en liten flicka med lockar.

Så även om jag tycker att båda översättningar är bristfälliga föredrar jag här Ohlmarks friare tolkning.

Detta är alltså inget ”bevis” på att Ohlmarks översättning är bättre överlag (även om jag tycker bättre om den), eller att jag alltid föredrar hans namnöversättningar (det gör jag inte). Det är bara ett exempel på när en friare översättning enligt mig är att föredra.

Det här är väll inte egentligen relevant men:

I alla fall. Varför översätta namnet alls är min tanke? Shelob funkar väll på svenska.

 

[krank]

(Jag tycker om både icke-trogna översättningar och trogna översättningar (i den mån det nu alls går att göra riktigt trogna översättningar givet att språk inte riktigt funkar 1:1), och både intressanta brutalistiska/modernisiska hus och mer traditionellt "vackra" hus. Jag lutar mer åt de otrogna översättningarna och det brutalistiska/modernistiska, men det är för att jag tycker "intressant" alla gånger är bättre än "vackert". Eller bättre och bättre, det är åtminstone mer… intressant)

 

[Bifur]

Angående mer trogen översättning eller översättning som tar sig friheter.

Det är bara ett exempel på när en friare översättning enligt mig är att föredra.

Jag är kanske i minoritet men jag vill ändå anföra (igen) att det är Ohlmarks syftningsfel, sammanblandningar och feltolkningar av engelska uttryck (vilka ibland gör språket obegripligt i översättning) som diskvalificerar honom. Inte hans svenska per se (eller ens hans val att slå an en annan ton i texten, som jag kan se det estetiska värdet i, även om jag lutar åt att det sammantaget var fel val). Men det spelar liksom ingen roll när så mycket av den grundläggande förmedlingen inte är korrekt.

Men när det gäller just namn är Ohlmarks för det mesta mycket träffsäker på svenska, ibland förvirrad och ibland helt ute och cyklar (ofta för att han inte förstått innebörden, som i exempelvis Vattnadal).

 

[Franz]

@Bifur Var det tänkt att det i ditt svar till mig skulle stå något som händelsevis inte kom med?

 

[erikt]

En översättning har ett enda jobb och det är att ligga så nära originalet som möjligt.

Det är en syn på vad en översättning skall vara. Det är inte den enda rimliga synen på översättningar, i synnerhet inte när det gäller översättning av skönlitteratur.

 

[Theo]

Angående mer trogen översättning eller översättning som tar sig friheter. Vi kan ju ta ett exempel där vi jämför Ohlmarks med Anderssons översättning. Nu har jag inget av verken framför mig så jag inte ta ut stycken, men vi skulle kunna titta på namn. Ett bra exempel tycker jag är Shelob.

Ohlmarks har översatt till Honmonstret, vilket låter läskigt men inte är särskilt troget originalet. ”Lob” är ju ett ord för ”spindel”.

Andersson har översatt till Lockan. Mer troget då namnet kommer från ”locke” vilket ju är en spindel, med en feminin ändelse som ju är riktigt i och med originalets ”she”.

Problemet med Anderssons översättning är att namnet Lockan inte på något sätt acossierar till något av det ruskiga Tolkien vill få fram med namnet. Lockan får mig snarare att tänka på en liten flicka med lockar.

Så även om jag tycker att båda översättningar är bristfälliga föredrar jag här Ohlmarks friare tolkning.

Detta är alltså inget ”bevis” på att Ohlmarks översättning är bättre överlag (även om jag tycker bättre om den), eller att jag alltid föredrar hans namnöversättningar (det gör jag inte). Det är bara ett exempel på när en friare översättning enligt mig är att föredra.

Jag har sagt det här många gånger förut: Ohlmarks hade ett musikaliskt gehör för ord- och ljudklanger, och i viss mån ljudassociationer, som lyser påfallande med sin frånvaro hos Andersson. (På det hela taget föredrar jag ändå Anderssons översättning om jag måste välja.)

 

[erikt]

Onekligen många paralleller, även om Ohlmarks var mer rättshaverist än bedragare.

Knappast rättshaverist. Rättshaverister har väldigt ofta rätt i sak - deras problem är att de är beredda att bråka i oändlighet om småsaker bara för att få rätt.

 

[Bifur]

@Bifur Var det tänkt att det i ditt svar till mig skulle stå något som händelsevis inte kom med?

Ja, lite snabb i fingrarna. Se inlägg #83.

 

[Stämma]

En översättning har ett enda jobb och det är att ligga så nära originalet som möjligt.

Nej. Den översättningen som har detta som mål är i dess fundament misslyckad. Originalet finns redan, att försöka skapa ett till är meningslöst och omöjligt.

. Allt annat är meglomani från översättaren som tror att de är en konstnär när de inte alls är eller ska sträva att vara något sådant. Det är klart att en översättning är sekundär! Saker ska läsas på originalspråk helst men eftersom ingen av oss kan alla språk måste vi tyvärr ha översättningar. Det gälls inte som att ha läst koranen om man läser en översättning och medan skönlitteratur inte alls är så heligt eller viktigt är det samma princip.

En översättning ska vara ett verk av samma värdighet som originalet. Det är inte en kompromiss för den språkliga okunskapens skull, utan är en självständig skaparakt. Målet bör vara att framställa ett gångbart alster på det nya språket. Närhet till originalet är en helt ovidkommande sak.

Bra översättning är författande. Annan översättning är tafatt jonglering med komman och synonymlexikon.

Översättning av historiska eller religiösa texter är en annan sak, och översättningen där bör vara försedd med utförliga kommentarer. Ännu en annan sak är översättning av fackböcker, där bör man korrigera och lägga till information så att översättningen i sej är en så korrekt bok som möjligt.

Men det har väl ingen påstått? Man måste väl kunna tycka att en översättning är undermålig utan att anföra att idealet ska vara något slags robortartat? Men Ohlmarks många fel, diskrepanser och tillägg är väl knappast en målbild som översättare? Att verket sen ska kläs i en språkdräkt som ger anklang för läsaren av översättningen, javisst. Men på den punkten det är ju inte heller så att Ohlmarks fogar in sig någon slags för sin samtid typiskt svensk skrivartradition som skulle motivera stilvalet. Tvärtom är han ju ganska avvikande.

Jag tror att vår åsiktskillnad här bottnar i om man ser originalet som ett facit att ställa översättningen mot. Som jag ser det är innehållsförändringar inget som är fel i sej. En översättning bör i min åsikt jämföras med originalet som två olika böcker. Om översättningen brister så är det brister emot sej själv. Det är en bedömning av verket utfrån verket självt. En skillnad mellan original och översättning är bara en skillnad, och bör värderas utifrån den konstnärliga helheten snarare än den andra texten. Med andra ord är Ohlmarks verkliga skönlitterära brister dom ställena där han inför inkonsekvenser och obegripligheter, snarare än dom där han bara avviker från Tolkien.

Vad gäller stil, så föredrar jag generellt en översättare som sätter sin personliga språkliga prägel på sin skapelse än en som försöker ligga nära sin samtids stilistiska norm.

 

[Svarte Faraonen]

Vad gäller stil, så föredrar jag generellt en översättare som sätter sin personliga språkliga prägel på sin skapelse än en som försöker ligga nära sin samtids stilistiska norm.

Här skulle jag dock säga att Ohlmarks mer anpassar sig efter samtiden än Tolkien, som jobbade med en medvetet ordkarg, arkaiserande stil. Ohlmarks bredde på för att göra den mer lättsmält. Tolkien är svart kaffe, Ohlmarks häller i socker och grädde.

 

[Franz]

Jag är kanske i minoritet men jag vill ändå anföra (igen) att det är Ohlmarks syftningsfel, sammanblandningar och feltolkningar av engelska uttryck (vilka ibland gör språket obegripligt i översättning) som diskvalificerar honom.

Jag håller helt med om att han var slarvig på ett sätt som var oursäktligt och att det lett till en myriad av fel i hans översättning som är väldigt trista. Det om något anstår inte en översättare, där handlar det ju inte om något slags konstnärskap utan att man rätt och slätt är en slarver. Jag föredrar hans översättning trots detta, men jag förstår helt och fullt att detta är en dealbreaker för andra.

 

[JohanL]

Tolkien är svart kaffe, Ohlmarks häller i socker och grädde.

Fast det han trodde var socker var salt istället.

 

[Stämma]

Här skulle jag dock säga att Ohlmarks mer anpassar sig efter samtiden än Tolkien, som jobbade med en medvetet ordkarg, arkaiserande stil. Ohlmarks bredde på för att göra den mer lättsmält. Tolkien är svart kaffe, Ohlmarks häller i socker och grädde.

Jo, så må det nog vara, undantaget en och annan pladderbomb i Härskarringen. Det var mer en generell kommentar om själva vändningsverksamheten.

 

[Bifur]

Jag tror att vår åsiktskillnad här bottnar i om man ser originalet som ett facit att ställa översättningen mot. Som jag ser det är innehållsförändringar inget som är fel i sej.

Nej, och där delar vi inte bild. Men jag ogillar att ställa det mot ord som facit och mekaniskt. För jag tycker också att en översättning har ett eget konstnärligt värde. Men jag tycker samtidigt att den bör försöka vara en ärlig representantion av verket på det nya språket. Om inte kan man väl ifrågasätta värdet av hela övningen i sig?

 

[Bifur]

Här skulle jag dock säga att Ohlmarks mer anpassar sig efter samtiden än Tolkien, som jobbade med en medvetet ordkarg, arkaiserande stil. Ohlmarks bredde på för att göra den mer lättsmält. Tolkien är svart kaffe, Ohlmarks häller i socker och grädde.

Det där grundar ju sig i en outvecklad mening som jag skrev ovan. Vad jag syftade på var att hypotetiskt skulle ju en översättare möjligen kunna välja att anpassa sig till en i det nya språkrådet dominerande stil för att göra verket mer tillgängligt för läsaren. (Inte för att jag vet att det är något som sker.) Min poäng var mest att tittar man på den tidens stora svenska namn så är det inte direkt någon av dem som liknar Ohlmarks, så det var knappast fallet för hans översättning. Men egentligen är det ovidkommande.

 

[Stämma]

Om inte kan väl ifrågasätta värdet av hela övningen i sig?

Ja, ifrågasätta kan man, men jag tycker det är värdefullt. Modifikation och utbrodering, eller för delen förkortning, av äldre verk är ett hjärta i kulturens utveckling. Oavsett om det är husregler till Mutant eller en djärvt klåfingrig översättning av Lord of the Rings. Det är relativt kort steg, men ett steg är det ändå. Ett längre steg i sammanhanget vore sådana fall där upphovsrättsfrågor hindrat skapare från att göra uppföljare till gamla ting, så att dom tvingas göra än större avvikningar, så får man ett Stjärnornas krig av en Blixt-Gordon.
Och en dag kanske den där samlingen husregler blivit omfattande nog att den kan kallas ett eget spel. Och någon läser Härskarringen och tänker: -Fan vad häftigt, det här ska jag göra själv, och skriver en egen bok. Sen kommer någon som läst originalet och har helt andra idéer om bra fantasy-språk och skriver en bok till. Och så vips har man olika skolor i fantasylitteraturen, med härlig mångfald som följd.

På liknande sätt tycker jag att fan-fiction eller covers av gamla dängor är av värde. En kreativ handling behöver inte mura templet från grunden, man kan lika gärna dansa runt altaret.

 

[Brödbane]

Jag tycker det inte är så förvånande att Ohlmarks fortfarande väcker debatt. Det är ju en översättare som har haft hand om ett av de mest inflytelserika verken i en hel genre.

Man kan göra en parallell till debaklet när George lucas remastrade Star wars episode IV-VI. Där var det ju många som kände att den nya versionen hade dels massa onödigt lull-lull och även tolkade om ett par viktiga karaktärers egenskaper och handlingar ("Han shot first" osv). Det var ändringar i grejer som massa männsikor älskat och också legat som fundament för en massa senare verk. Och då var det ju skaparen själv som gjort ändringarna.

I fallet med ohlmark så är det ju samma sak, fast man lägger till att han också är en galen nazist som sen aktivt saboterar för både Tolkien och typ hela fantasy-genren med sina vansinnigheter och konspirationsteorier.

Det är lite av en perfekt storm.

 

[P.eLL.e]

Själv älskar jag Ohlmarks översättning ¯\_(ツ)_/¯

Mustig, färgstark och perfekt stämning.

Kan inte heller läsa nyare översättningar med ’Bilbo Säcker’, ’Riftedal’ och annat. Gillar verkligen Ohlmarks jobb.

 

[Franz]

Man kan göra en parallell till debaklet när George lucas remastrade Star wars episode IV-VI. Där var det ju många som kände att den nya versionen hade dels massa onödigt lull-lull och även tolkade om ett par viktiga karaktärers egenskaper och handlingar ("Han shot first" osv). Det var ändringar i grejer som massa männsikor älskat och också legat som fundament för en massa senare verk. Och då var det ju skaparen själv som gjort ändringarna.

Skillnaden här är ju att Lucas aktivt förhindrade att de gamla versionerna av Star Wars skulle finnas att få tag på medan det är den enklaste saken i världen för vem som helst att gå till närmsta bokhandel och köpa en översättning som ligger närmare originalet.

 

[Vitulv]

Hur borde titeln ”The Lord of the Rings” översättas, tycker ni?

”Sagan om ringen” är inte en särskilt korrekt översättning men jag tycker den beskriver trilogin bättre än ”Sagan om Sauron” eller nyöversättningen ”Ringarnas herre”. Klart att Sauron är viktig för berättelsen, men det är ju faktiskt inte en saga i huvudsak om honom, då tycker jag själva ringen har en mer narrativt central roll.

Jag tror jag gillar Ohlmarks titel bäst, alterntivt ”Härskarringen” (främst för att ”Sagan om …” tjatades ut något fruktansvärt i svenska översättningar av fantasy under alltför många år, något som inte gjorde genren några tjänster).

”Full fart med Frodo!”? Andra förslag?