Nekromanti Låt oss skapa en värld!

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,719
Ödets nyck...

De var två... de var tämligen små. De hade varit enkelt byte där de vandrade in i vårt träsk om det inte var för de förbaskade bärplockarna!

Mina spejare förföljde dem när de fördes bort. Medan de vårdades tog vi för oss i förråden. När de sedan färdades vidare var fortfarande där, två steg bakom, iaktagande... men nu var de inte ensamma, nej inte ensamma... vi väntade på tillfälle att slå till och vi en kort stund hade vi ett ypperligt tillfälle! Men då dök de upp... de groteska varelserna.

Striden var kort och mycket underlig... en av varelserna dödades de andra flydde. Rakt i vår famn! Vi översvämmade dem med tusentals vassa tänder och klor. Smaken var bitter, men köttet mättade. Hade det inte varit för deras anfall mot vandrarna hade vi ätit fagrare den gången...

Vi gav upp vår jakt på mannen och hans kvinna - han verkade inte värd besväret. Ganska lite kött på benen när allt kommer omkring och för stora möjligheter att skapa obehag..... Nej, denna gång kom de levande ur vad de kallar Gryningsträsk. En ödets nyck kan tänkas... ett anfall räddade dem från ett annat. Men nog om dessa små meningslösa händelser! Vi ser till den stora bilden. Snart är tiden kommen. Vi skall välla in i Hjolpatrund och skapa misär!
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,719
...vällde de fram!

Och så berättas det att när det sjunde året efter Ankomsten gick mot sitt slut så vällde oräkneliga mängder råttor in i Hjolpatrund. De spred sjukdom i hela staden och åt rikligt ur förråden där de enkelt tog sig in. De gav sig på grödor och boskap.

Åttonde året efter Ankomsten var staden hårt ansatt. Vidskepliga talade om en ondska bakom råttornas framfart. "Djur handlar inte så på egen hand," sa de. "Nej, de är en ohelig här i händerna på ondskan själv!"
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,893
Äntligen!

Antingen talar Embla nonsens eller så är mina sejdemän odugliga. Skulle våra andliga bundsförvanter vara försvunna? Icke! I natt kom Yassilus till mig i mina drömmar. Den gudom som vi så länge dyrkat i våra bistra hemländer. Yassilus som gav oss gåvan att färdas på havet. Som gav oss skeppskonsten och förmågan att följa stjärnorna till vårt mål. I många år har jag låtit offra både djur och människor till djuphavshärskaren och nu har det äntligen givit resultat!

Jag står nu i fören på Garm, mitt flaggskepp och ser hur strömmarna böjer sig för min vilja. Jag låter vattnet stiga och sjunka undan som jag själv önskar och mina fartyg behöver inte ens segel för att uppnå farter jag aldrig tidigare uuplevt.

Krigarna är vid gott mod om än förundrade över detta mirakel som så plötsligt har vänt krigslyckan.

Den kalla vinden biter hårt i mitt ansikte. Den vind som jag själv fört till denna värld i och med skogsalvernas nederlag.

Viken, havet, som jag kallar Galgforsa blir nu smalare för varje dag som vi färdas Österut. Mot kriget. Få skepp har vågat bjuda till örlog och de som trotsat oss har sänkts med lätthet. Folket i dessa länder saknar sannerligen förmågan att slåss till sjöss. Jag skrattade när vi sänkte de tre galärerna som mötte oss igår. De är sannerligen efterblivna om de tror att de kan besegra Mig på vattnet. Lika efterblivna som de är om de tror att denna värld skall kunna motstå min förtärande eldstorm och mina utsvultna Ulvar.

Herre, Gudom, Broder. Din önskan är min lag och vårt förbund är urgammalt och evigt. Jag skall låta älvafolken möta mitt spjut först av alla i denna värld. Efter dem står människorna på tur, i synnerhet folket av det land som kallas Västmark.

Din Broder.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,878
Location
Barcelona
Re: ...vällde de fram!

"Djur handlar inte så på egen hand," sa de. "Nej, de är en ohelig här i händerna på ondskan själv!"

...och det påstods till en början att råttorna lydde under Dnalor, skogens herre, som tidigare visat sig vara kapabel att kommendera djuren, men snart började ett nytt namn viskas bland Hjolpatrunds invånare: "DeBracy, DeBracy".

Sorry, försöker bara upprätthålla kontinuiteten :gremgrin:
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,893
Alla sagor behöver en hjälte.

Jag ledde själv den jägarpatrull som fångade den första riddaren. Likt mitt eget folk så tillåter även människorna här kvinnor i deras krigarled. Vi hade landstigit sextio mil från Hjolpatrund, på Galgforsas södra strand när vi såg henne. Hon red en gräsätare i sporrsträck och bar en rustning av stål.

Det var jag själv som fällde hästen med mitt spjut och mina hirdmän slog riddarflickan till marken. Hon slogs som en vettvilling, om än med sällan skådad skicklighet, men vår numerär tvingade henne till marken. Jag såg då något märkligt. Ur hennes rustning stack en klarröd rävsvans och hennes huvud pryddes av tvenne rovdjursöron! En varelse av detta slag hade jag tidigare aldrig skådat, trots att jag mött många sällsamma ting i denna nya värld.

Jag skickade iväg mina män till ett klippröse längre bort och frågade ut flickan som jag tagit som min fånge i en skogsdunge. Först vägrade riddaren att svara på mina frågor men då jag vet metoder som får dvärgarna själva att tala så öppnade hon sig snart. Det visade sig att hennes namn var Tuva av Rävsvans och hon var en riddardam av riket Västmark som enligt hene själv låg blott trettio mil söderut från denna plats, på andra sidan bergen.

Jag blev synnerligen inspirerad av att höra Tuva berätta om sitt hemland som tycktes vara rikt och mäktigt. Hennes uppdrag var att rida till ett rike i nordväst och hette Maelgia för att med sjuttio knektar undsätta konungen där, en man vid namn Basenanji. Knektarna hade inte klarat hålla Tuvas hårda tempo utan var åtminstone en dagsritt bort.

Jag bestämde mig för att dräpa flickan och kasta henne i Yassilus svalg innan hon spred mer oreda än hon redan gjort.
Men jag hade inte räknat med hennes slughet. Under förhöret hade hon lyckats lösa sina bojor och när jag brottade ned henne på marken kom hon åt min dolk. Med ett morrande likt en trängd räv skar hon mig djupt i ansiktet, över ena ögat så att blodet fördunklade in syn.
Jag föll till marken, vrålandes av smärta och hörde när hon tog till flytkten. Uppretade rop kom från mina mannar längre bort och min stridsulv vrålade av ilska.

Men det var för sent. Natten hade uppslukat henne. Varken jag själv eller min ulv lyckades finna några spår och när vi hörde mullret av tungt kavalleri i fjärran drog vi oss ned till båtlägret där resten av hären väntade.

Det var Västmarks sjuttio knektar som kom ridandes efter sin riddardam. Jag släppte lös varenda Ulv som jag bringat från Hjolpatrund och efter dem rusade min krigare till fots mot detta nya hot. Det blev en hård kamp må jag säga och trots vårt förkrossande överläge bjöd knektarna på vapenlek som överträffade det mesta jag sett på både denna sida av havet och i mitt hemland. Men furst Basenanji kan se sig om i fjärran efter sina knektar ty de är slaktade till sista man och deras kroppar pryder mina fartygs bogar likt galjonsfigurer.

Men varför bar Tuva två svärd? Det hon bar på bröstet var ej i hennes egen storlek då det svärd hon svingade i striden var betydligt kortare. Jag ångrar att hon fick dem med sig...

I gryningen lät jag skicka spanare mot Västmark för att bringa bud till dess Konung om min ankomst till denna värld. Är han lika envis som sin tjänare så lär det bli ett långdraget krig. Själv fortsätter jag med flottan längre Österut. Västmark får vänta…

edit: ändrade ämne
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,719
Ingen fara. Bra med tydlighet! [NT]

[NT] = Nasses Trombon. Nä, No Text. Skojade bara.
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Idag, inga alver.

Äntligen papper. Hoppas jag får mer användning av denna bok än spejaren jag tog den av.

Vanligtvis inleder jag min krönika med ett datum men det är för tillfället okänt...

De senaste dagarnas händelser förtjänar dock nedtecknas. När jag vaknade från gudarna vet hur många år av förhäxad slummer trodde jag först trodde jag att alverna hade ändrat sig och till slut beslutat att avrätta mig för mina "brott". Lyckligtvis var det inte så och det var nog bara min yrvakenhet som kunde få mig att tillskriva de skogstokiga kräken en sådan beslutsamhet.

Nej, anledningen var en annan. Jag kunde höra det viskas i luften av upprörda små röster. Jag kände det i marken och smakade det i vattnet. Alvernas magi som tenderar att sippra ut och förorena allt i sin omgivning var så försvagad att den i det närmaste var helt borta.

Alverna fanns dock kvar, om än bara en spillra av sitt forna antal. De var livligare än jag någonsin sett dem. En vanlig alv driver omkring i en slags förnjd halvdvala som människor enbart uppnår efter att ha rökt mystiska och dyrbara örter. Dessa alver var tvärtemot alerta och inte så litet rädda. Jag blev t.o.m. beskjuten vid ett tillfälle. Detta från ett folk som sist jag lade ögonen på dem inte kunde bringa sig att bära hand på mig ens för långt grövre saker än en stilla vandring genom skogen.

Nåväl, jag har nu funnit anledningen till den trevliga vändningen. Människor. Kraftfulla, målmedvetna och våldsamma människor.

Å vilka storslagna ting jag kan åstadkomma när jag böjt dessa primitiva krigare efter min vilja...

Spejaren var litet otydlig på slutet men jag är ganska säker på att han sade "Vitulv" och "Hjolpatrund". Namnen låter obekanta i mina öron men jag kan nog fråga mig fram. Jag måste finna denna Vitulv och förklara för honom varför han behöver min hjälp. När jag hämtat mig helt från min slummer får vi se. Om han tjänar mig väl kan han t.o.m. få ha kvar sin tron. För syns skull om inte annat...

Med hopp om att alverna är helt utrotade nästa gång jag skriver...
/Vindhand
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,893
En uppdaterad karta.

Krigsrådgivarna har uppdaterat sin orienteringskarta.

Tänk på att namnge era riken/domäner/skogar/hålor m.m. så att jag slipper hitta på saker som Foggmockeland :gremsmile:

/Vulf
 

Lord Renisis

Warrior
Joined
26 Jul 2003
Messages
376
Location
Linköping
Re: En uppdaterad karta.

Snygt snyggt marveleos wonderful.splendid.
Det räcker inte.Nåväl Riktigt snyggt.
Det som du glömt är (i Zirdanum alltså) är Erekor en stad som ligger på toppen av ett berg.Erekor är tagit ur Nordalviskans Rekor som betyder Berg.Erekors pass som är den ända vägen ut ur Zirdanum är starkt befäst.
Zirdanums huvudstad heter Ziriana,det är en vacker stad med gammal arkitektur och och Lord Renisis Borg reser sig mäktigt över den vita staden.Andra platser Visyria skogen(En vacker blandskog.Arcas torn(Ej nämnt änn)är ett mycket högt och stort torn.Det Andvänds för att se ut över riket och det är Pegasus legionens högkvarter(Alvkrigare som rider på pegasus).Det var de viktiga platserna i Zirdanum det.
Och jag säger en en gång.
Snyggt som FAN!!!!!!!!!!!
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,893
Tack

Tack, men jag försöker hålla ner antalet namn på kartan. Det blir så grötigt. Jag ska ju klämma in Hans rike någonstans mellan ditt och Basenanjis.

/Vulf
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
8,588
Rådet sammankallas

"Våra spejare har lyckats tillfånga ta en patrull från inkräktarna! De bar med sig en primitiv karta över våra länder!"
Den modige kaptenen låter sig inte tystas av alla de granskande och kritiska blickar som de äldre medlemmarna närmnast dränker honom i.
Nog har man en och annan spanare ute runt städerna eller i närheten av någon fästning, men just nu är läget så kritiskt att man misstror vartenda av den unge kaptenens ord.

Förutom Basenanji, den 9:e fursten av Maelgia. Blott 27 år gammal försöker han nu leda sitt folk mot inkräktarna från öst.
Men det är en strid utan rättvisa förhållanden.
Männen från det land de kallar "Hjolpatrund" äger stor skicklighet med svärd och yxa. Dessvärre har de också framavlat en fruktansvärd varghybrid, inte olik Fjällkäften . Detta vilddjur sägs smyga omkring norr om Dammarsvik i de ensliga och dimmiga bergsmassiven, som folk i norra Maelgia kallar Mörke Hög. Det är denna mardrömsbest som ger inkräktarna ett så klart övertag och som ser till att skarorna med flyktingar från de västra delarna av Maelgia ökar i antal för var timme som förflyter...

Furst Basenanji tar till orda:
"Man måste ändå ge deras kartritare en komplimang! De har verkligen funnit ut hur vårat rike ser ut. Nåja, nu väntar andra beslut. Andoro- har du fått svar från Han? Vad nytt från Västmark, Dedros?"
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Förvirrad & vaken...

Han vaknade med ett ryck !! Förrvirrad, utan en aning var han var så såg han sig omkring. Allt var tyst & stilla.
Han tittade sig omkring för att fövissa sig om var han var & han såg skog, skog & åter skog. Det enda som fanns var en liten stig som, som knappt sågs, leda åt bägge hållen in i den lummiga skogen.
Han reste sig sakta & kände att kroppen var hel. Ringbrynjan klirrade när han reste sig. Sedan så såg han att hanns packning var utspridd över stigen, men som tur var så fanns allt kvar... Skata packade han ihop sina saker & fortsatte sakta möt det håll han trodde var öster..

/ Johan K - dvärgen hade vaknat & fortsatte sakta gå, förvirrande sakta - men ändå var det frammåt...
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
8,588
Stardinos Hird slagen

"Furst!" kallar härolden "Nyheter från öst- Demir Dolkvän har just kommit och önskar audiens!"
"Så, låt han träda in. Inget är så angeläget som att få höra om hur vår hird har klarat sitt uppdrag!"
Basenanji tyckte sig känna ett strimma av hopp. Om han klarade av att stå emot inkräktarna i öst skulle han kanske klara sig undan den domedags profetia som spått hans död?
Fursten kunde inte tänka sig något annat sätt att undkomma spådomens bittra besked...
"Med hjälp av mina allierade ska jag klara detta!" tänkte Basenanji och märkte inte hur den smygfotade spionen hade kommit in i salen och satt sig ner. Tålmodigt väntade Demir på att hans herre skulle få fundera klart.

"Ahh, Demir min vän! Förlåt, jag går i andra tankar. Här, ta lite vin. Jag ska se till att du får förplägnad av bästa sort! Vildsvin, kanderade tryfflar, äppelmos, rökt trummeltorsk! Du är sannerligen förtjänt av lite mat!" Basenanji undrade om han gått för långt i sin ambition att verka generös. En del knektar och skummare typer än så, Demir var ändå någon sorts kunskapare, blev ibland lite väl styva i korken när de blev behandlade väl. Som om de är så ovana vid en hjälpande hand eller en god tanke, att de värjer sig automatiskt, rädda att bli lurade.
Spionen sätter sig ned vid eldstaden och tittar på Basenanji. Han säger med långsam röst:
"Vår hird blev tillintetgjord. Den skulle eskortera Rävkvinnan, men de måste ha kommit ifrån varandra." Han låter butter. Men hans ögon ser sorgsna ut. Antagligen känner han med den unge fursten, trots att de kommer från de mest skilda förhållanden.
":..ni kanske vill...ha...lite ...pudding..."
Basenanjis ord faller platt till marken. Han stelnar när han ser spionens ansiktsuttryck. Genast förstår fursten att allting av detta är sant. Hans hird, bestående av 70 tappra och mycket väl utrustade män, var nedkämpad, borta och skulle aldrig mer återvända. Ännu ett nederlag för Basenanji.
"Men de skulle ju inte gå i strid, bara eskortera..." Demir avbryter honom:
"Det är vargmonstrena, herrn!" Nu verkar den ärrade veteranen fått upp ångan vid tanken på de förskräckliga bestar som Hjolpatrunds männer framavlat.
"Det är och förblir det största hotet mot vårt rike! Vad säger diBarezzo, hovmagicusen? Kan inte han finna ut ett sätt att döda bestarna?"
Basenanji får plötsligt en grym uppsyn. Han ser bort i fjärran, fönsterluckorna står på dagen på vid gavel och fursten kan se bortom viken, till och med skymta Mosstjärna, skogen söder om Dammarsvik.
"Glöm diBarezzo." säger fursten långsamt, efter en stunds pressande tystnad. "Jag förstår hur du menar, men honom ser vi inte mer i Maelgia!" Basenanji ber sedan Demir gå till kvarteren för Herremän, där ska han serveras mat och dryck.
Nu behövs Han och Kung Krister mer än någonsin. Kan det kanske finnas någon annan allierad, redo att hjälpa Basenanji mot de grymma inkräktarna?
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
8,588
Basenanjis svar

Tuva slår ner huvudet när hennes överordnande ber henne berätta de senaste dagarnas händelser. "Alltför mycket ont är i rörelse i skogarna väster om Västmark, herre!" Det är alldeles knäpptyst i salen och oron för Tuva går nästan att ta på.
"Jag kan ändå visa upp svaret från Basenanji. Han tänker hålla sin faders ord. Förbundet står sig. Västmark och Maelgia är vänner. Se!" rävkvinnan håller upp ett dekorerat svärd och salens gäster drar efter andan samtidigt. Maelgias svärd, detta urgamla bevis på vänskap.
"Vackert att se på, det må jag säga!" Det är kungen som oväntat bryter tystnaden "Men räcker det? Ska Basenanji verkligen klara detta? Västmarks svärd är åtminstone vasst genom århundraden! Redo att klyva sina fiender! Vi behöver inte en värdelös allierad! Vi behöver en stark man, precis som vi behöver starkt stål!" Kungen vänder sig till sina rådgivare som nervöst börjar viska till varandra. Då hörs Tuvas röst igen:
"Mina herrar! Ni har inte sett vargbestarna på nära håll, har ni?! Har ni sett de slita sönder den bäst rustade riddare som om han vore en docka? Ni har inget val! Inkräktarna i väst hotar oss. De slutar inte med sitt utrotningskrig bara för att Basenanjis rike faller. Västmarks stål må vara av bästa sort, men mot vargbestarna krävs annat! Dessutom sägs det att andra sluter upp på inkräktarnas sida. Snart står ni ensam om ni avböjer Basenanjis förslag till allians! Törs ni det, Herre?"
Tuva går ut ur salen och kvar står svärdet från Basenanji, darrande i marken framför Kungen av Västmark...
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Krigsråd

Tuva steg in i Gifheall, den stora hallen i Västmark. Hon var trött in i benen av resan och tyngd av sorg. Hreodwar var snabbt framme vid kvinnan. "Vid Gud, ers höghet, ni ser ut att ha vandrat genom Hels isvidder."

"Det tror jag att jag har, Hreodwar, och inom kort kan ni få göra samma resa." Hon marscherade bort till tronen, rak i ryggen trots värk i ben och trötthet i kroppen. "Hell, konung och fader!"

Tuvas far såg upp från kartan på bänken framför honom och nickade. "Vad nytt från furst Basenanji?"

"Han är ung, konung, och hans rike har sjunkit. Det är knappt så att de minns alliansen från fornstora dagar, men de önskar hedra den. Vi drog våra klingor ihop i hans tronsal. Blodgeota och Freondadrapa har sjungit tillsammans. Deras knektar är skickliga, om än ovana vid krig, men mot den här fienden är vi alla ovana."

"Du säger 'fiende'."

"Ja, konung. På vägen till Maelgia blev jag gripen av dem, men jag lyckades göra mig fri. De har ingen önskan att betrakta något folk här som broderfolk. Deras önskan är endast för blod och erövrande." I det sjönk Tuva ihop då tröttheten tog överhand. Hreodwar var snabbt framme vid hennes sida och hjälpte henne upp på fötter igen, och Gytha, Tuvas kammarjungfru, var där för att undersöka hennes sår.

Även kungen reste sig ur sin tron. "Hjälp rikets främsta dam till hennes kammare" sade han när han omfamnade henne.

"Nej, fader, mer måste sägas." Tuva kom upp på fötter. "Det viskas i furst Basenanjis hov om en ny fiende i öster, en fiende av järn som redan skickat ett förödande slag till älvafolken. Och värst av allt, Vitulv har redan drivit in en kil mellan oss och Maelgia. Han går österut längs med kusten. Vi är splittrade!"

Konungen såg upp. "Så då är det sant. 'Vargavinter vankas, nidhugg nalkas, de ungas dagar ändas före åldringarna.' Länge har jag fruktat för förutsägelsen i Estwikasagan." Konungens ögon smalnade. "Hur många man har mönstrats i härskrud? Hur snabbt kan hären samlas?"

"Rikets ädlingar är mönstrade" svarade Hreodwar. "Sextusen lansar finns till ert förfogande och kan marschera innan veckan är slut. Därtill fotfolk och bågskyttar i sedvanlig mängd."

"Och skepp? Jag måste ha skepp!"

"Konung?"

"Skepp! Pojk, om fienden kommer från havet så måste han förvägras havet. Har vi skepp?"

"Långskepp och handelsskepp har vi, konung, men ej i tillräcklig mängd."

"Om västanvind blåser så kan vi sända brandskepp in bland deras flotta" sade Tuva. "Då räcker våra skepp till, hur få de än är."

"Sant" sade konungen, som om han redan tänkt på detta. "Dessutom, om vi är avskurna landvägen fråm Maelgia så får vi färdas sjövägen. Så jag måste ha skepp!"

Hreodwar bugade sig. "Jag ska ordna skepp, konung. Det finns också nybyggare i närheten, med underliga vagnar utan vare sig häst eller oxe. De har visat oss välvilja förr. Med ert godkännande ska jag sända bud till dem och bjuda dem till vår sida."

"Gott" sade konungen. Sedan började han sjunga, och alla i salen tog upp sången, ty den var välkänd.

'Junker, bjud hemmets härd ditt avsked och kyss din flicka,
Spänn skölden på ryggen och hjälmen på huvudet.
Sörj ej, hustrur, för era makars frånfärd.
Be om seger och lycklig hemkomst.
Lyss, stridsluren kallar, järnskruden lockar.
Svärdet ropar efter fiendeblod!'

"Nu, mitt barn, måste du vila" sade konungen och hjälpte Tuva till Gythas stöd, och jungfrun hjälpte riddersdamen till hennes kammare.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,415
Havets härskare talar!

Att sända skepp över havet är inget jag skulle rekommendera de som inte är Vitu´lv, och därmed mina, bundsförvanter. Att segla på mina vågor kan stå er dyrt utan Vitulv, min broders tillåtelse. Endast han kan rädda er från mig. Var på er vakt.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,415
Ett löfte, ett tack

Jag lovar att stå dig bi, så länge vi samarbetar mot gemensamt mål är vi starka, du ska ha mitt tack och också ett löfte på att jag aldrig ska svika dig. Har du några önskemål på hur vi ska kunna hjälpas åt i vårt företag, önskemål på vad jag ska göra och, om så är nödvändigt, vad jag ska beordra mitt folk att göra, tveka aldrig att kalla mig till dig. Jag finns för dig, broder.

Jag har ständig uppsikt över dig, broder, men jag ska nu bege mig mot Lyonians kuster för att bana väg för framtida mål.
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
De är inte nyskotska

Den dunkla salen var nästan tom sånär som på den ensamme mannen som satt vid ett långt bord närmast härden. I sin ludna, kloförsedda näve höll an ett halvfullt krus som han vid tillfälle tog en klunk ur medan han tittade ner för sin nos på ett pergament som låg utrullat på bordet framför honom. Han tittade inte upp då dörren öppnades och hans vän kom in och ruskade av sig det regn som fastnat i hans svart-vita päls under hans korta utomhusvistelse. Efter en kort ruskning vaggade han till bordet och slog sig ner bredvid den ensamme mannen och såg sig om efter något på bordet.
"Gråtass?" frågande han.
Hans bordskamrat reagerade inte.
"Jag lämnade mitt stop här innan jag gick ut."
Ingen reaktion.
"Jag skulle inte fråga i vanliga fall, men jag ser det inte någonstans nu och-"
"Var sa du att de dykt upp, de där pälslösningarna?" avbröt Gråtass och stirrade på pergamentet framför sig.
"Där," sa den stoplöse och pekade med en klo på en punkt långt bort i nordväst.
"Jaha," nickade Gråtass och föll åter i tystnad en stund innan han åter öppnade sin mun. "Och jag är...?"
"Här," pekade hans vän för den tredje gången. Han borde vetat bättre än att berätta nyheter den här tiden på dygnet för Gråtass. Eller någon tid alls, för den delen.
"Jaha..." sa Gråtass långsamt, "Det var snällt av dig Vitnose, jag är inte så alert som jag en gång var."
"Nä," surade Vitnose.
Gråtass glodde på kartan och börjde sig långsamt närmare för att studera den närmare. Vitnose var imponerad, vem kunde tro att den gamle grävlingen var i ett sådant tillstånd att han kunde begripa hur stora nyheter detta var? Vitnoses förundran skingrades dock snabbt när en ljudlig snarkning hördes från Gråtass. Han suckade och tog kartan i sina tassar och rullade ihop den innan han stoppade den i sin lilla läderväska, reste sig upp och gick mot dörren. Halvvägs till dörren hejdade han sig och vände tillbaka mot bordet, tömde Gråtass stop och grimascherade lätt när den beska brygden rann ner för hans strupe. Han gick sedan ut i regnet mot sin trogna springare.
Hon hälsade honom med ett tillgivet kraxande innan han svingade sig upp i sadeln och satte fart mot Den Stora Ugglans hov. De enda spåren efter grävlingens framfart var det tomma stopet och hans struts spår i den leriga marken.
 
Top