[Kuf] Rechnoygorods alla universitet

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,924
Location
Nordnordost
Scen 101 - Mötet

Det är som att de klivit bakåt i tiden, de står i ett medeltida tältläger. Mörka paviljonger står uppställda i ett oregelbundet mönster, resterna av utbrunna lägereldar bryter av det dimmfuktade gräset tillsammans med upprivet bagage, säckar och uppställda spjut. Det är tyst, och finns det en sol är den dold bortom den grå skyn.

Zhenya tycker att det gick bra. Det är första gången Yelena färdas till en annan värld och hon ser sig storögt omkring, stryker forskande med handen över det fuktiga gräset. Olga pekar, där ligger en plastpåse, så de går ditåt och ser snart att det närmast är ett spår av skräp som leder genom lägret. Det tycks leda mot en höjd längre bort. Så de börjar följa det medan de känner sig iakttagna. De ser sig om, men det är först när de vänder blickarna rakt uppåt som de ser honom: Den rödögde, den svarte mästaren, monstret från den svartvita världen, den ensamme guden. Hans ansikte, hår och kropp är kompakt svart mörker, endast avbrutet av de lysande röda ögonen. Han har dock klätt sig i en blå kaftan som fladdrar i vinden. När han ser att de märkt honom pekar han mot höjden och svävar sedan ljudlöst i förväg.

De ser på varandra. Dimi bryter tystnaden, de har kommit så långt nu att det inte finns någon återvändo, så hand i hand bestiger de höjden på vars krön en större paviljong står rest, gräset omkring den är fläckat med färgglada plastförpackningar.

Paviljongens front är upphängd åt sidorna så de kan se in i den, matkassar och flaskor, böcker av alla de slag, kvällsblaskor, flådiga magazin och porrtidningar, telefonkataloger, en provkarta av mänsklighetens skrifter. Den rödögde kommer ut med ett lågt bord på vilket han ställer en svart figurin. Samma djupa svarta ton som han själv. Djurläten blandade med ljudet av krossat glas hörs, den rödögde talar, men strax hörs en klar röst från den lilla figurinen, slaven fann er. Dimi svarar, ja, och levererade presenten. Den rödögde kommer fram så nära att de kan se att det stiger tunna rökstrimmor från ögonen. Han rör Olgas haka, figurinen meddelar att han känner igen den här, de har brutit honom fri en gång, och de skall göra det igen.

Dimi är inte säker på att hon förstår. Men den rödögde och figurinen förklarar, de är resenärer, de färdas mellan världarna, och de kommer att öppna en väg åt honom från det här fängelset. Varför det, undrar Dimi. Den rödögde vänder sig mot henne, hon skall inte fundera på vad det kostar henne, utan vad hon kan tjäna på det.

Zhenya säger att villkoret är att han lämnar dem och deras värld ifred för all framtid. Den rödögde går med på det. Men Dimi hejdar dem, hon har sett hur han behandlar sina tjänare. Den rödögde beklagar att de drabbades, men det var nödvändigt för att öppna porten hit.

Dimi medger att hon nog hade känt annorlunda om hon inte träffat Demyan förr. De har öppnat portar, men det är inte en pålitlig process. Inte omöjligt men ...

Zhenya avbryter henne, varför förhandlar hon med den rödögde? Dimi undrar om Zhenya tror att han kommer att nöja sig med Demyan, men Zhenya kontrar med vad Dimi tror att han kommer att göra med de stackarna som bor där de skickar honom. Men Dimi tror han talar sanning, och han bleklagade ju att kan var tvungen att utsätta Demyan för det där, deras värld skadar honom. De bråkar om saken, Zhenya menar att det är oansvarigt att lasta över honom på en annan värld. Dimi framhåller att det är det minst dåliga alternativet, men minst dåliga för dem själva nästan skriker Zhenya.

Dimi tror inte att låta saker vara är ett alternativ längre och vänder sig mot den rödögde. De skall hjälpa honom, men de behöver tid att förbereda sig, de kommer tillbaka och han kommer att bli fri. Den rödögde beklagar, men nyckeln var på bristningsgränsen. Dimi inser att de är fast här. Den rödögde triumferar, de kan ta all tid de vill, men när de lämnar den här världen följer han med.

Dimi famlar efter en utväg, han får följa med dem, men han behöver låta dem förbereda sig i fred. Han tillåter det, han och hans drottning väntar i hans paviljong tills de är redo, och som förtrollad tar Olga ett halvt steg innan Zhenya hugger tag i henne och drar henne tillbaka. Den rödögde meddelar att han inte försvinner någonstans alls, och ur en kasse fiskar han upp en flaska öl, vrider av kapsylen och dricker med skummet rinnande över hakan.

De har krigsråd, de behöver göra magi, och de behöver misslyckas så illa att verkligheten rämnar och öppnar en port till en annan värld. Anastasias ritual har varit mest framgångsrik hittils, Zhenya protesterar, de kan inte göra den med den rödögde. Dimi håller med, de kanske kan göra den som en pantomim, med kläderna på? De andra ser lite skeptiska ut, men att försöka kostar dem bara tid, och tid har de, Zhenya och Olga minns de många försöken i stugan innan de lämnade den svartvita världen. Kanske ändå.

Zhenya bygger en kvast av ett spjutskaft, Olga skär bindlar av en upphittad särk. I den rödögdes skafferi hittar Dimi en flaska vin.

De gör ritualen, med kläderna på. Den rödögde följer dem med blicken från sin tron.

Inget händer.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,924
Location
Nordnordost
Scen 102 - Magi

De ser på varandra, inget hände. Dimi menar att de borde försöka igen, det är inte som att de har så många alternativ. Zhenya tänker att det skulle vara bra om portalen de öppnar faktiskt leder tillbaka till den svartvita världen, återbörda den rödögde till där han hör hemma. De andra medger att det vore en bra sak, men hur? Dimi tycker det är logiskt, de kanske kan öka sina chanser genom att meditera över saken innan de gör ritualen, koncentrerade tankar på den svartvita världen.

Sagt och gjort, de mediterar tillsammans i en kvart och sedan gör de ritualen ännu en gång som en pantomim. Ingen effekt, men vinet var inte så dumt. Tur att den rödögde har ett välförsett skafferi.

Dimi förklarar för Yelena att det här inte är så konstigt, ibland måste de göra ritualer flera gånger innan de har effekt. Yelena nickar. Dimi tror att de är något på spåret dock, de borde köra ritualen igen. För att bättra på chanserna så beskriver Zhenya sina minnen av den svartvita världen ingående för en storögd Yelena, som kanske först nu börjar inse hur stor världen egentligen är.

Zhenya leder deras tredje försök, inget händer.

Det var ändå Olga som ledde ritualen när de lämnade den svartvita världen. Dimi frågar om hon göra ett försök kanske? Olga går med på det, men hon halvviskar till de andra, med ryggen mot den rödögde, att hon inte känner att pantomimversionen är en äkta väg till magi. Dimi håller med. Zhenya anar vartåt det barkar och föreslår att de skall testa något annat i stället, kanske konstnärernas ritual, den har ju som syfte att öppna en portal, och inte bara portaler som skrämmande bi-effekt.

Dimi minns att de tog en massa droger i den ritualen, har de några droger här? Nä, men de har ju vin och vodka så det borde räcka. Zhenya redogör för ritualen för Yelena, bastubad blandat med våldsamt härjande på gården, avslutning med droger i det gamla växthuset. Yelena ser inte helt övertygad ut, men provar naturligtvis om de andra tror att det kan funka.

Zhenya påminner om att det hade hänt något hemskt i den svartvita världen nära där de hamnade, badhuset var ju fullt av uttorkade lik. Kanske borde de flytta sig lite närmare platsen där de hamnade när de kom till den här världen, så de kan dra nytta av Demyans lidande genom barriären? Dimi tycker att det låter högst rimligt.

Så de förbereder sig, genom att samla ihop brännbara saker i ett tält för att göra om det till en rökbastu, och så ställer de några flaskor vodka i ett annat för att motsvara växthuset. De klär av sig till underkläderna, bastar hostande av röken och Zhenya visar dem kampsportstrick mellan varven tills de alla är blåslagna. De drar sig tillbaka till vodkatältet och dricker. De blir påtagligt berusade, men inga portaler öppnar sig.

Stärkta av vodkan vinglar de ut i tältlägret med målet att hitta själva slagfältet, där borde det finnas lidande för ett mer framgångsrikt försök. Dimi letar reda på den rödögde, han hänger i luften en bit bort och bevakar dem.

Den rödögde har sökt genom området, tältlägret är omgivet av dimma i alla riktningar, och han litar inte på dimman utan har hållit sig bland tälten. Men de har rätt, lidande kan öppna portaler, om de vill kan han hjälpa till med den saken. Tunna rökslingor stiger ur hans ögon.

Zhenya tycker att det låter rimligt, men Dimi tackar nej, om de behöver lidande så gör de det själva. Dimi kan tänka sig vara offer, kanske något med brännskador ...

De kör konstnärernas ritual en gång till, berusade, sotiga och mörbultade. Inget händer.

Utmattade sitter de i det fuktiga gräset. Zhenya skriker åt alla, och åt ingen, att de skall öppna sina sinnen. Finns det någon sol är den dold bakom molnen, och det är samma gråväder nu som när de kom.

Dimi vill att de gör den bandknytande ritualen igen, och på riktigt den här gången, precis som Olga sa. Hon vill prova den först, innan de testar lidande, för hon tror inte hon kan uppskatta ritualen med brännskador. De andra nickar.

Zhenya sneglar mot den rödögde som fortfarande hänger i luften en bit bort, kompakt mörker till kropp, svept i en blå kaftan. Att riskera att han får för sig att blanda sig i en ritual lockar inte, de kanske kan skydda sig med ritualen som de lärt sig ur boken hon fick av Olga. Då behöver de bara något som kan vara ett hem.

De andra nickar, och snart går en frenetisk jakt på mysiga kuddar och fällar att inreda ett tält med. Göra det fuktiga yllet till en ombonad kokong. De hittar ett litet bord och dukar en måltid på det. Har de övertygat sig själva att det är det hem som ritualen fodrar? (4+ på en t6: 6a! Hurra!) Zhenya tror det.

En efter en gör de ritualen, säger orden, och vandrar inne i tältet med handen mot tältduken. Zhenya, Dimi och Olga. Inget händer.

Dessutom börjar de nyktra till. Himlen är jämngrå, och den rödögde hänger väntandes utanför tältet.

Självmedvetna gör de bibelstudiegruppens ritual inne i tältet under Olgas ledning. Det var trevligt, men inga portaler öppnar sig.

Zhenya konstaterar att det borde vara natt nu, de har varit här i över åtta timmar, och det var redan eftermiddag när de kom till fabriken.

Dimi tar kvasten och sopar för ännu ett försök på ritualen, de har inte ens fått på sig några kläder. Bindlarna delas ut, hon serverar dem vin ur en kopp, de ligger med varandra bland fällarna och Dimi strålar och glimmar. Hennes helande värme läker deras blåmärken och fyller deras hjärtan med hopp och samhörighet. Inga portaler öppnas dock.

De sjunkar ner bland fällarna för att sova. De är utmattade, men beslutar sig ändå för att ha vakthållning. Vad de skall göra om den rödögde kommer in i tältet vet de inte, men de turas om under vad som hade varit natten där hemma. Enstaka regndroppar faller på tältet, de andras avslappnade andhämtning skänker även vaktposterna ro.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,924
Location
Nordnordost
Scen 103 - En expedition

De vaknar med baksmällor, men med en behaglig känsla av samhörighet. En efter en kommer de ut ur tältet. Den rödögde hänger i luften utanför, om han gjort något annat under natten finns det inga spår av det. Zhenya utforskar högarna i paviljongen på höjden, hon hittar konserver, kex och mineralvatten, en acceptabel frukost för dem alla. Och hon plockar på sig en påse med karameller i färgglada papper, den kan komma till användning senare.

De äter frukost tillsammans. Zhenya vill utforska vad som döljer sig i dimman, och bestämmer sig för att göra en utflykt. Himlen är grå, som tidigare. Efter frukosten kollar de genom sin utrustning, fickknivar, ficklampor, proviant, allt som behövs för en kortare utflykt.

De beger sig av, och den rödögde följer efter, han går, men hans fötter rör aldrig riktigt marken, det är snarare att han flyter över den. När de börjar närma sig tältlägrets rand där dimman blir tätare far han i förväg och ställer sig i deras väg. Han säger något, men de hör bara ljudet av krossat glas och djurläten. Zhenya som går först leder kolonnen förbi honom, men han flyttar sig på nytt och stoppar henne med handen mot hennes axel. Kompakt mörker och lysande röda ögon. Hon blir less och går in för att göra ett av kasten hon lärt sig, men blir kraftigt stött bakåt och tumlar ett stycke i det fuktiga gräset. (5LS)

Den rödögde vänder sig mot Olga som nu är främst, men hon backar ett halvt steg, ointresserad av att mäta sina krafter med en gud.

Dimi känner att situationen håller på att eskalera så hon skyndar iväg för att hämta figurinen som översatte åt dem i går. Den är fullständigt svart, utan skuggor och högdragrar. Men ytan känns som polerat trä, och även om det inte var helt lätt att se, så avslöjar hennes fingrar att det är en kvinnofigur.

När Dimi kommer tillbaka så ställer sig Zhenya upp och går fram mot den rödögde, inombords skakar hon av rädsla, men hon försöker dölja det. Dimi säger att nu kan han förstå dem, och de honom.

Zhenya vill prata först, hon säger att hon vill utforska dimman, för att se om det finns något där som kan hjälpa dem. Den rödögde påminner om att han inte litar på dimman, de borde stanna här. Zhenya står på sig, hon tänker utforska den. Vad den rödögde egentligen tycker går inte att avgöra, han har inga ansiktsdrag, bara mörker, och dockans översättning är känslolös och lugn, men han säger att hon kan göra som hon vill, hans drottning skall stanna hos honom, Olga ser orolig ut.

De håller rådslag och bestämmer sig för att Zhenya och Yelena skall utforska dimman, medan Olga och Dimi väntar på dem. Den rödögde hindrar dem inte när Zhenya och Yelena ger sig av. Zhenya släpper en av de färgglada karamellerna i gräset, likt Hans och Greta lägger hon ett spår för att hitta hem igen.

Snart är de försvunna i dimman.
 
Last edited:

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,924
Location
Nordnordost
Scen 104 - In i dimman

Zhenya tar täten och Yelena följer efter. Dimman är tät och sveper kring dem i stora schok. Det är inte mörkt, inte ljust, och alldeles tyst. Dimman ligger som en dämpande filt över dem. Marken är så mjuk att de inte ens hör sina egna fotsteg, även om det går bra att prata har de inget att prata om. Zhenya får en ingivelse och stannar, vänder om och går tillbaka samma väg som de kom. Hon hittar en av godisarna från sitt spår, men inte en till, de är vilse i dimman.

Det är lite oroande, men det enda alternativet är att kämpa på så de fortsätter. Marken under dem har inte längre något fuktigt gräs, bara tjockare, lite svampig, dimma.

Men så siktar Zhenya något, längre fram i dimman hänger en mörk fläck fritt i luften, hon petar ut den åt Yelena, och de bestämmer sig för att undersöka.

I huvudhöjd, till synes svävande helt fritt i luften, hänger en huvudstor svart, oljedrypande klump. Den svarta ytan är täckt av en svagt regnbågsskimrande hinna, tröga droppar samlas på undersidan för att en efter en falla ner i dimman under och försvinna. Zhenya sträcker nyfiket fram handen för att röra den, men hindrar sig. I stället backar de några steg och hon kastar en av karamellerna på den. Den fastnar i den klibbiga ytan och långsamt kasar den ner, faller och försvinner.

De är inte säkra på vad det är, men Yelnea är glad, nu har de ett landmärke. Såvida det inte finns flera likadana, menar Zhenya. Hon tar i alla fall ett kort med mobilen, provar några olika filter för att se om de avslöjar något, men inte. Så hon nöjer sig med att ge klumpen kattöron. Innan de går vidare lägger de en näve godis på marken i närheten. Zhenya sneglar på klockan, de har varit i dimman i 20 minuter, men det känns längre, kanske.

På en ingivelse kollar de kartappen i mobilen, men den hittar ingen satellit så den kan inte visa var de befinner sig. Nå., det var värt ett försök, de fortsätter.

De går länge innan de skymtar något på marken längre fram, först bara som en mörk skugga, större än en människa, mindre än en bil. De bestämmer sig för att undersöka. När de närmar sig träder gräset fram på marken igen, mörkt och fuktigt. En häst ligger på sidan, huden är flådd från skallen och det vita kraniet stirrar hålögt på dem. Yelena bleknar betydligt (efter ett missat KAR-slag och 4 svåra trauma) av åsynen. Men Zhenya är oberörd, och går lite närmare. Hästen har ett schabrak och seldon, de ser gammaldags ut, som tagna ur någon fantasyfilm. Något rycker till i hästens uppsvällda buk, klöser och krumbuktar sig mot huden. Vad det än är, är det stort som ett femårigt barn. De flyr fältet, tillbaka in i dimman, inte redo att möta vad det än är som är på väg att bryta sig ut.

Dimman tjocknar, och slukar dem helt.

---

Spelarna äventyrade friskt på kartan för de som är vilse bortom barriären (https://www.rollspel.nu/threads/kuf-mötestabell-för-möten-bortom-barriären.79588/#post-1131186) Och trots att Zhenya hade en nivå av skydd som gjorde att de kunde ignorera en fyra så hamnade de till slut utanför kartan och är förlorade. De är inte döda, än i alla fall, de är borta. Det finns ett vagt hopp att de kan återkomma om någon fumlar med magi och det slås fantastiskt väl på fummeltabellen, men Zhenyas spelare behöver hitta en ny rollperson.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Ojoj 😲 Har ni några regler för förlorade rollpersoner och att ta nya i kampanjen?
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,924
Location
Nordnordost
Ojoj 😲 Har ni några regler för förlorade rollpersoner och att ta nya i kampanjen?
Jo, i session zero sa vi att man tar över en NPC. Men Zhenyas spelare gillar inte riktigt någon av de presenterade, eller tycker att de är för mycket egna figurer för att bara ta över dem som rollperson. Vi får se, det blir kanske att vi rullar en ny gubbe nästa gång vi ses.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,924
Location
Nordnordost
Scen 105 - En alldeles egen kyrka

De väntar i lägrets utkant, Dimi och Olga, spejande ut i dimman, väntandes på att de andra skall komma tillbaka. Ett lätt duggregn faller över dem. Den rödögde är i närheten, inte påfluget nära, men i närheten. Han håller dem under uppsikt.

De känner bandet till Zhenya och Yelena försvagas, svarta hål av saknad i deras inre. Dimi börjar känna sig orolig och rastlös, hon föreslår att de skall göra lite magi, kanske kan de öppna en port så de är redo när de andra kommer tillbaka.

De går in i tältet igen, och gör ritualen. Dimi leder, och strålar som en sol. De fyller hålen i sina hjärtan med hopp och kärlek till varandra. Det känns bra. Enda solket i bägaren att det inte öppnas någon portal.

De gör ritualen tre gånger till, och turas om att leda. Inget händer mer än att deras kroppar börjar ömma. Föreningen är närmast maskinell vid det här laget, väl intränade moment som görs i tur och ordning.

De suckar, och Zhenya och Yelena är fortfarande borta. Och inga portaler har öppnat sig.

De bestämmer sig för att göra ett sista försök. Olga leder, och hon strålar som en sol.

Dimi funderar vidare på det där med att döda den rödögde, och bestämmer sig för att när hon kommer hem skall hon ta reda på hur.

Olga undrar hur länge de skall fortsätta med det här, förr eller senare kommer han att ledsna på att vänta på deras försök. Dimi håller med, han kommer att ledsna, men hon tror inte de har några alternativ. Olga håller med om att ritualen lindrar oron, men är den verkligen vad de vill ha? Dimi påminner om gångerna där den öppnat portaler till andra världar, det borde den kunna göra igen. Olga föreslår att de borde hitta något annat sätt, det vore dåligt om de lyckades öppna en portal, och försvann så att lägret är tomt när Zhenya och Yelena kommer tillbaka. Frågan är väl om den rödögde skulle tillåta det.

De klär på sig och ger sig ut för att undersöka lägret mer noga. Det är kanske fyra fotbollsplaner stort, 35 paviljonger, och inte en levande själ förutom de själva och den rödögde. Olga tar upp ett spjut från marken och sneglar mot den rödögde. Han bryr sig inte.

Dimi hämtar den svarta lilla statyetten och ropar till den rödögde att de tänker ta en paus, magin fungerar inte som de tänkt. Har han några tips?

Den rödögde sjunker ner genom luften tills han står så nära att hon kan se rökslingorna i hans ögonvrår. Deras lidande kan öppna en portal, föreslår han, inget besvär alls. Dimi ser inte nöjd ut med det förslaget, så han fortsätter. De försöker göra våld på magin så att den skall öppna en portal i protest. De kan inte någon ritual som har som mål att öppna portaler, en rakare väg till lösningen?

Dimi tänker efter, jo, de kan ju faktiskt en, men den kräver att man är i en kyrka. Hon ser sig om, ingen kyrka i lägret, men ...

Med Olgas hjälp formar de en liten kyrka av bråte från lägret, kor, altare, altartavla. Ritualen kräver dock att det är en gudstjänst i kyrkan ...

Den rödögdes värld har också kyrkor och gudstjänster, han erbjuder sig att predika för dem. Ljudet av krossat glas och skrikande dundrar över lägret.

Olga och Dimi står med böjda huvuden och lyssnar. Dimi koncentrerar sig, som när hon träffade den blinda damen från kyrkan där hemma. (Slag med nackdel, men lyckat ändå.) Den rödögdes predikan blir dämpad, som om han höll den under ett duntäcke. En vind drar i deras kläder, de följer den till en paviljong, och när de viker tältduken åt sidan skådar de en väldig katedral där inne.

Den rödögde är dämpad och hans rörelser är långsamma, avlägsna. På ett ögonblick bestämmer de sig, de flyr in i katedralen.
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,924
Location
Nordnordost
Scen 106 - Katedralen

De skyndar genom det gapande hålet i verkligheten, gräs blir stenplattor under deras fötter. Vinden rycker i deras kläder. Dimi ser sig över axeln, den rödögde följer efter dem, hans rörelser avslöjar att han springer, men han är så fjärran, så långsam. De snabbar på stegen, men han närmar sig, förunderligt och när de slutligen är helt inne i katedralen så blir de ikapphunna.

Den rödögde säger något, ljudet av krossat glas och djurskrik, det kompakta mörkret runt ögonen avslöjar inget om hans sinnesstämning, men så gör han ett språng upp i luften, flyger några meter och försvinner i tomma intet. De hann inte ens förbereda sig för strid innan har är borta.

Är de på samma plats som förra gången de var här, Dimi tittar upp mot de målade fönstren. Det är oklart, hon minns besöket vagt och suddigt, som i resterna av en dröm när man vaknat. Men Dimi känner att hon måste varna Den Vita Damen, och ropar hennes namn rakt ut i luften.

Några minuter förflyter, så kommer hon. Hennes klänning släpar i marken. Dimi skyndar sig, för fram sitt budskap omedelbart, det är halvt en ursäkt, halvt en varning om vad de släppt lös i hennes domäner. Men hon viftar bort deras oro, han är inte här längre.

Där tunneln till tältlägret tidigare virvlade bakom dem står nu en vitkalkad vägg.

Dimi frågar Damen kan öppna porten där, tillbaka till platsen de kom ifrån. Men hon nekar, hon öppnar portar åt de som ber, hon vet inte var de kom från, och kan inte hitta den platsen. Hon kan återbörda dem till deras egen värld om de önskar. Olga protesterar, deras vänner är kvar där, och de måste vara där för att möta dem när de kommer tillbaka ur dimman.

En änglakör ekar genom katedralen, avlägset, långsamt och utdraget. Sången har studsat så många gånger mellan väggarna att om det någonsin innehöll ord har de gått förlorade.

Damen menar att de som är förlorade i intet mellan världarna är bortom även hennes makt.

Dimi säger att de vill försöka rädda dem, och ber om lov att stanna i här i katedralen. Men innan Damen hinner svara avbryter Olga, finns det verkligen inget mer att göra för deras vänner?

Be.

Till vem då?

Till vad de tror på.
 
Top