Kommissarie Beck och det utomjordiska biblioteket

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
783
Inspirerad av tråden om världsbygge tänkte jag prova att kasta ut ett världsbygge här. Jag har hållit på med det rätt länge -- i ett par år till och från -- och jag vill se om jag kan lösa upp visa knutar i mitt eget tänkande om jag till slut tvingas formulera mig inför andra. Kanske har folk dessutom idéer, eller förslag på vidare läsning, eller konstruktiv kritik. Jag vet ärligt talat inte om slutresultatet i huvudsak kommer att bli ett rollspel eller en serie romaner -- jag lutar nog åt det senare; jag ska faktiskt ha ett möte med en litterär agent nästa vecka och diskutera ett par romanutkast som hon har läst, som utspelar sig i världen.

*

Okej. Jag älskar bibliotek som äventyrsplatser, i synnerhet när biblioteken görs mytologiska eller magiska. Jag älskar Borges novell ”Biblioteket i Babel”, som består av oräkneliga rum, där alla böcker som går att skriva finns samlade, huller om buller. Jag älskar också ”onda böcker” i deckare och mysterier, som hos Lovecraft, och som i filmen Ninth Gate.

Just nu skriver jag på ett världsbygge där sådan tematik förekommer i en science-fiction setting, men jag har kört fast i kosmologin. Såhär ser det ur just nu:

1. På grund av ett datavirus är tänkande maskiner tabu. Den mänskliga civilisationen har på sätt och vis återgått till en sorts femtiotalsnivå på teknologin, med hålkortsmaskiner, mekaniska räkneverk, och så vidare, även om det fortfarande finns rymdfärd, kolonier på månarna kring gasjättarna, och till och med möjlighet att färdas snabbare än ljuset — att ”falla” mellan stjärnorna med alcubierredrift. Väldiga arkiv och bibliotek är återigen viktiga platser, och mikrofilm och holografiska kristaller, och böcker och pärmar och papperstidningar och så vidare åter används återigen i stor utsträckning.

2. Mänskligheten har hittat ett enda spår efter en främmande civilisation: på Aramintea, en avlägsen, vindpinad planet, tornar en handfull monolitiska ruiner upp sig. De är tillverkade i nästan oförstörbar sten, helt släta, och vagt hotfulla i sin geometri. Mänskligheten har utforskat dem så gått de har kunnat, men de har gett upp hoppet om att begripa sig på dem, eller om att lära sig något om den främmande art som en gång, för eoner sedan måste ha byggt dem.


3. Här blir det lite ”den namnlösa fasan”-aktigt. Världen — det är egentligen en fortsättning på mitt ockulta deckarspel som jag körde för många år sedan och ibland har skrivit om här — världen behöver en sorts lovecraftsk, krypande, obegriplig skräck. Alltså:

4. Ruinerna på Aramintea är i själva verket de tredimensionella ”skuggorna” av en struktur som är byggd i många fler dimensioner än så. Om mänskliga medvetanden hade förmått se och tänka och röra sig i nio eller elva eller tretton dimensioner, så hade de upplevt ruinerna som en vindlande, väldiga labyrint.

5. Vad finns i labyrintens mitt? Det är inte helt klart ens för mig själv, antar jag. Jag vet att det är en giftig eller skadlig restprodukt som en främmande, hypermäktig civilisations teknologi har lämnat efter sig, och att denna civilisation har byggt labyrinten för att skydda universum. Tänk det som att The Old Ones slutförvarar sitt kärnavfall där.

6. Det rör sig om en telepatiskt baserad teknologi som förvränger själva verkligheten. Vi är definitivt på nivån ”sufficently advanced technology is indistinguishable from magic”.

7. Okej. Så långt om Aramintea. På en annan värld, gömd under isen, hittar en grupp kolonisatörer en artefakt, som är tillverkad av en ANNAN främmande civilisation, som en gång spann över stora delar av galaxen. Deras teknologi sög sig kraft ur ruinerna på Aramintea utan att förstå vad de gjorde; jag tänker mig att de, i relation till ruinerna, var som grottmänniskor som hittade en kärnavfallsdepå, och började använda det radioaktiva materialet för att koka vatten. När de väl förstod att det var på grund av ”de magiska stenarna” som de blev sterila, och började få bölder och brännskador och dö i mängder, var det för sent.

8. Den teknologi som denna andra civilisation, som vi kan kalla för De Förgiftade, framställde var alltså bara ett svagt eko av vad varelserna på Aramintea, ”The Old Ones”, kunde göra, men med mänskliga mått var den ändå mycket mäktig: den lät dem kröka rumtiden, vandra genom skuggor, korrumpera sitt eget kött, besöka folks drömmar, framställa en sorts psykiska parasiter vars liv egentligen bestod av andra varelsers ”livskraft”, och annat. Igen: ”indistinguishable from magic”.

9. En central tanke handlar om artefakten efter De Förgiftade. En galen mördare skriker på en rättspsykiatrisk klinik att den är ”en bokstav som odlar de ögon som kan läsa den”. Det är hans sätt att säga att det handlar om en sorts fraktal teknologi, där hela civilisationen finns i varje del, som om hela världslitteraturen skulle finnas inrullad i en punkt, och som att den som lär sig läsa denna enda punkt på sätt och vis också lär sig hela alfabetet, och sakta, mystiskt, kan komma åt allt det som skrivits med alfabetet: Don Quixote och Bibeln och böcker i avancerad fysik, och så vidare. Rent konkret handlar det, tror jag, om att man har hittat ett mångdimensionellt föremål som förvrider och förvandlar medvetandet hos alla som undersöker det. På något sätt tänker jag mig det som pusselkuben i Hellraiser. Det är ett enkelt ting, en polyheder av något slag, som man kan vrida på och undersöka oändligt länge, och som alltid tycks ha nya vinklar och facetter — den rör sig helt enkelt genom elva eller tretton dimensioner när man snurrar den i händerna. Och den som sitter och håller på med tinget, och försöker förstå det, får psykiska krafter, och kanske växer också en sorts främmande kött helt konkret växer i deras hjärnor.

10. För att använda de krafter som artefakten har potential att ge en måste man utföra en sorts ”ritualer” för att koda om sitt medvetande till rätt tillstånd, för att skapa en förbindelse med kraftkällan — ruinerna på Aramintea. Delar av dessa ritualer påminner om svart magi och har att göra med paradoxer: man eldar med kemiska substanser som skapar ”svart eld”, man ”matar” den svarta elden vissa särskilda sorters människor: ”en förlamad människa som kan gå; en son som har dödat sin fader”. Varför paradoxer? Jag vet inte. För att det är stämningsfullt, antar jag.

11. En annan del av ritualerna innebär att man skriver eller ristar en viss form, en invecklad, labyrintisk, slingrande spiralform, som är De Förgiftades alfabet, och som dessutom är en kopia av labyrintens form på Aramintea; det är mönstret eller sigillet som labyrinten sätter på den okända, kraftiga energi som läcker ur labyrinten, och som De Förgiftade lärde sig använda.


12. Kanske har jag redan gjort alltihop allt för invecklat, och behöver skala bort saker och försöka hitta till en enklare kärna, men så här långt tror jag ändå att jag har ett intressant, skrämmande mysterium som olika utredare kan nysta i rätt länge: de tror att de jagar en galen seriemördare, men i själva verket är det en man som försöker använda en utomjordisk arts teknologi för att — ja, vad? Något. Ta över världen, etc.

13. Jag tror att en sorts tidsresor är nödvändiga, eller i alla fall tidsloopar; labyrinten på Aramintea är en struktur som sträcker sig genom tid och rum på andra sätt än vad vi är vana vid.

14. Och så till frågan om böcker och bibliotek. Hur får jag in dem i allt det här? Jag tror att artefakten som man har hittat kanske är en sorts bok, eller ett arkiv, och att den därför ”översätter” sig själv till människor som just en bok: den som använder artefakten börjar drömma om en bok i vilken de kan läsa om sina egna liv, eller där de kan läsa om hur de ska utföra ritualerna, eller så drömmer de om att de vandrar i en ändlöst bibliotek. Jag tror att jag gillar den idén? Att artefakten så att säga säger: ”I min värld är jag något som du skulle kalla för en bok, även om jag inte är av papper, och inte har sidor som man kan bläddra i.”

15. MEN. Jag tror att jag också gillar idén att det finns ett helt konkret fickuniversum, en parallell dimension, som ÄR en bok skapad av den utomjordiska civilisationen. En sorts skuggvärld, befolkad av otäcka väsen, som helt enkelt är den utomjordiska civilisationens bokstäver och ord och berättelser — de som skapade artefakten var så oändligt mycket mer avancerade än mänskligheten att deras sätt att lagra information på, och att ”skriva” till varandra på, upplevs som en rad fickuniversum befolkade av livsformer av samma dignitet som oss, och av obegripliga krafter som vi kanske kan försöka tämja och använda, men som vi nog aldrig kommer att förstå. Vad är i så fall artefakten? Nyckeln till biblioteket? Bokens omslag? Den första bokstaven?

16. Utifrån detta: jag tror att det något kan finnas i tanken att en civilisation, i synnerhet om den är mycket avancerad, är identisk med sina verktyg, sin litteratur, sina berättelser: att den som använder ett folks ting, kommer att BLI till dem. Att det kanske är en sorts kolonisering som pågår. ”Bokstaven odlar de ögon som kan läsa den”.

17. Borde man kanske få in böcker mer direkt i själva ritualerna? Okej, man skriver det snirkliga, utomjordiska alfabetet på de döda kropparna, eller på väggarna i rummet där man utför ritualen — men går det att göra mer än så med skrivande, litteratur, böcker, bibliotek? Kan böcker, eller utrivna boksidor, vara en mycket mer central del av alla ritualer? Varför? Varför inte? Kanske är frågan svår att svara på utan mer kontext än den jag har gett, och på något sätt tror jag också att jag har ett snårigt problem med ”metaforens” nivåer här; å ena sidan vill jag att man måste utföra vissa handlingar, skapa vissa ”scener”, för att dessa scener, dessa händelser i världen, i sig själva är en sorts ”skrift” som öppnar ens sinne och ger en tillgång till psykiska krafter, eller som öppnar en portal till den här skuggdimension ifrån vilken man kan dra energi; men å andra sidan ingår det också helt konkret en sorts ”skrift” i ritualen; om det dessutom ska ingå böcker eller boksidor, tappar man inte bara bort sig då? Hjälp.

18. Man kunde förenkla, och ta bort den snirkliga skriften; Gud vet att tropen med en ”symbol” eller ”okänd skrift” på en brottsplats är rätt tummad; det jag gillar är egentligen tanken på ”en ond form” som människor blir besatta av, och skriver ner överallt, och ristar i sina armar, och som man efter långt utredande också kan hitta i molnformationer på Aramintea, och i tumörer i vissa galna mördares hjärnor, och så vidare.

19. Viken bieffekt har användandet av denna förgiftade teknologi på levande varelser? Utöver att de blir en sorts ockulta mördare? Hur försvann De Förgiftade? Om analogin är grottmänniskor som kokar vatten med en stav uran, och får cancer och blir sterila — hur riskerar spridandet av den här teknologin att utplåna mänskligheten? Är det själva verklighetens textur som faller sönder? Jag lutar åt det? Tid och rum bryts sakta ner, allt mer vansinniga, fruktansvärda saker sker.


20. Metaforiskt är väl frågan: om mänskligheten skulle ”gå under av litteratur”, eller ”gå under av skrivspråkets uppkomst”, eller ”gå under av konst” — hur skulle det då se ut? Jag tror att jag måste återvända till Ranicère, och vissa saker han har skrivit om estetik, och om övergången mellan hantverk och konst, mellan bruksföremål och konstföremål, och en sorts klyvning i livsvärlden — jag tror att det finns något där? Jag är en total lekman när det handlar om sånt här, men som jag minns det skriver han ungefär att ”konsten skapar en spricka i världen, som konsten sedan blir besatt av att överbrygga”. Teknologin skapar ett sår i världen, eller i användaren, som man sedan bara kan försöka läka genom att använda teknologin mer, vilket skapar fler och djupare sår, i en själv och andra. Tills världen går under? Äh, jag vet inte. Det låter generiskt och dumt.

*

Inga mer konkreta frågor än de som finns antydda ovan. Det framgår nog inte av det jag har skrivit här, men världen har en sorts frusen, skandinaviskt melankolisk känsla mer än något annat. Tänk Roy Anderssons filmer och Lars Jakobssons romaner, och Wallander, och kanske Stålenhags dimmiga åkrar och förfallna sci-fi bondgårdar; på sin höjd, i storstäderna och i kolonierna under månen Europas is, känns världen som ett 80- eller 90-talsstockholm, eller som ett grått Tallin eller London.

Som alltid har det varit ytterst hjälpsamt att kunna formulera något och veta att jag kan posta det här. All sorts återkoppling uppskattas, också kring sådant jag inte explicit har frågat om.
 

guldfink

Hero
Joined
6 Feb 2011
Messages
1,278
Så himla spännande! Underbart med Roy Anderssonsk sci-fi!

Jag associerar stämningen och kanske en del av loren till @clarence redd s The Odd Soot. Ni borde snacka (och jag lyssna) över en kaffe på Hisingen.

Det finns väl alltid en risk att sticka hål på bra stämning i sådana här världsbyggen genom att försöka förklara saker, men gällande 20 tänker jag typ i termer av människans undergång genom hennes ständiga förlängning av sig själv. Det började med en hammare och slutade med att vi ersatte vårt intellekt. Mänskligheten går under och föds på nytt varje dag, osv. Nu är väl datorerna borta i din värld, men kanske att något liknande ändå kan gälla. Text, men även musik och bild kanske, urholkar ögonblicken och sträcker ut dem i tiden genom sin beständighet. Men ja, det riskerar ju att bli en lite fånig sensmoral av det.

Är också total lekman när det kommer till estetik, men funderar på om inte även Nietsches tankar om det dionysiska och det apolliniska i de grekiska dramerna kan fungera som liknande inspiration som det du nämner om Rancière (vilket låter mer spännande och stämmingsfullt).
 
Last edited:

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,777
Stämningsfullt och bra! Fastnade direkt för trådens titel som fick mig att börja fantisera om hur Peter Haber lever ett torftigt snutliv, dricker ljummet svagt kaffe och råkar snubbla över kosmiska fasor. En sådan bok skulle jag gärna vilja läsa.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,587
Location
Ereb Altor
Kommentar:
2. Mänskligheten har ALDRIG låtit oförmåga att förstå något låtit det hämma oss när det gäller mer eller mindre rimliga teorier. Det är det mest overkliga i hela världsbygget! :)
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,731
Location
Fallen Umber
Det här låter förstås fantastiskt! Jag ser fram emot att få höra mer framöver. Kanske har jag inte så många konkreta lösningar men texten väcker i alla fall en massa lösa tankar:

Om det är verkligheten som förgiftas så kanske inte de som utnyttjat Aramintea-teknologin bör kallas De Förgiftade, ens som ett utkast? Eller jag vet inte, det var min tanke när jag först läste det här i går kväll, att det skulle vara bättre med De Förgiftande eller något för att minska betydelsen av att det är just de som lider mest, men det behövs nog inte.

"som om hela världslitteraturen skulle finnas inrullad i en punkt" får mig förstås att tänka på Borges Alef, vilket väl är medvetet?

Ett allmänt lästips: Nameless, av Grant Morrison. Jag är inte säker på hur mycket den är relevant, för liksom så mycket annat av Morrion är det inte helt lätt att reda ut vad som egentligen händer, men den innehåller i alla fall en mängd tematiska beröringspunkter: ockulta utredningar, rymdexpeditioner, enorma utomjordiska artefakter, kosmiska hot bortom verkligheten, galna mördare, förmänskliga språk.

Att få in böcker och bibliotek: När jag läste texten kände jag hur den kopplingen blev allt svagare, och tänkte att det enda sättet att förena det här superfrämmande förhållningssättet till språk och konst med konkreta bibliotek är att hantera biblioteken abstrakt, som ett sätt för mänskliga medvetanden att hantera visionen av The Old Ones informationsarkiv, men nu ser jag att det är just det du skrivit. Det blir nog bra.

Litteraturen som undergång: Det här är kanske det verkligt svåra. Om det är språket som förgör civilisationen tänker jag lätt på Sapir-Whorf och allt sådant, med filmen Arrival och så: att språket man talar styr ens bild av världen. Det vill man kanske undvika, delvis för att Sapir-Whorf väl är allmänt motbevisad nu. Men något finns det väl där ändå. Rancière har jag ingen koll på, men kanske kan man ta något från Donna Haraways tankar om hur människan smälter samman med sina verktyg, eller Bruno Latour? De sysslar ju dock mer med teknik än konst. Jag läste också nyss några artiklar om hur digitala verktyg och AI kan förändra hur vi använder våra hjärnor, kanske främst den här av Celia Ford: https://www.vox.com/future-perfect/403100/ai-brain-effects-technology-phones?ref=sentiers.media . Men även den här av Ventakesh Rao även om jag inte alls håller med om hans omfamnande av AI-stött skrivande (https://contraptions.venkateshrao.com/p/terms-of-centaur-service?ref=sentiers.media). Det rör sig exempelvis om hur skriftspråkets uppkomst gjorde att vi inte längre behövde vara lika bra på att minnas enstaka fakta.

Om jag ska fortsätta spåna lite om det här. Ska språket vara farligt för människorna kan man se språket som teknologi, som kod. Det blir magi, att hacka verkligheten. Faran blir att språket inte fungerar längre; jämför att internet fylls av AI-genererat skräp (slop). På något sätt paralleller till ond kunskap, vetenskap som aktivt gör världen sämre, som när atombomben väl upptäckts. Dikter är besvärjelser. Kanske kan man göra något av Charles Stross Laundry Files, där programmerare kan råka frammana demoner om de löser fel ekvationer.

Och att en civilisation smälter samman med och blir eller ersätts av sina egna verktyg är något som finns hos Alastair Reynolds på olika sätt. Dels Inhibitors, väl, men även Watchkeepers i Poseidon's Children-trilogin (den om ett afrikanskt utforskande av universum; om du inte läst den är den inte jättebra, men Reynolds har en hög lägstanivå och böckerna är alltid åtminstone underhållande och har en del goda idéer), där åtminstone den ena av dem handlar om en civilisation som ersatts av mer eller mindre omedvetna maskiner.
 
Top