Idag har jag spelat...

Jag har spelat en omgång Drakar och Demoner. Då gruppen precis avslutat en kampanj och vi var en spelare kort så bestämde vi oss för att köra en fristående one-shot med pre-gens istället för att direkt kasta oss in i nästa kampanj. Så vi spelade scenariot Magistratens drag som var det som användes i SM i DoD 2024. Det blev en toppensittning. Mysteriet löstes galant och alla hade störtkul.
 
Igår testade vi på Good Society 2E genom deras Quick start med mig som facilitator. Blev sugen på testa något utan våld som konfliktlösning, men alla flödesscheman/procedurer som tydligen krävs för att imitera Jane Austen gör det ganska trögstartat vid bordet. Men vi är ganska ovana med denna speltyp (vad det nu skulle kunna kategoriseras som), så vi får se om vi får mer luft under vingarna för känslosvall och ambitioner kommande sessioner. Det har inte blivit "Romantisk Monty Python" ännu men jag får hålla hårt i tyglarna för att vi inte skall hamna där. Stoppade aliens men fick släppa efter på ett "hjärnspöke" som SLP.
 
I förrgår körde vi vidare på Bronsåldern. Några av rollpersonerna vaknade upp efter en besök i det trollpackan Senja kallade "Andra Sidan". En av Senjas hundar hade dräpts av något som tagit sig igenom andra sidan. Björn och Sote hade båda varit på Andra Sidan, sett brinnande fastkedjade hästar och känt deras kraft. Rönn och Sote fortsatte sin övertalningskampanj att dräpa de bybor som upprätthåller människoförsäljning till bröderna i Aros, medan Björn inte ville sjunka till slavhandlarnas nivå. Yng var fortfarande mycket skeptisk till både Senja och dråp, och vill bara hem till trygga fina Svanskär. Men kan man återvända hem efter att ha fått reda på att en sådan styggelse som slaveri förekommer i världen?
 
Igår avslutade jag en kortare kampanj i Världsrymdens vagabonder tillsammans med min lokala "reservgrupp". Vi har spelat sedan början av året, sammanlagt 17 spelmöten, medan min ordinarie grupp spelat Drakkejsarens hemlighet (som jag spelat tidigare) med en annan spelledare. Det var roligt att återvända till vagabonderna och det har motiverat mig att skriva en del på spelet, vilket också var en viktig anledning till att jag vill spela just det. Spelarna verkar också ha haft roligt och har visat intresse för att fortsätta kampanjen. Det finns dock vissa praktiska hinder att övervinna så vi får se hur det blir. Nu närmast ska jag ta mig en funderare på eventuella justeringar av reglerna. Sedan gäller det att ta itu med förberedelserna för SchtaanCon #17 den 21 november, samt för att dra igång en kampanj i Mutant år noll med den ordinarie gruppen om några veckor.
 
Fortsättning Svavelvinter, del 1, Marjura...
Av en slump så finner sig gänget i närheten av en byggnad i slumområdet i norra delen av det svavelstinkande skithålet Arhem, när en byggnad fattar eld mycket explosivt. Det är de marjuriska rebellerna som av misstag sätter fyr på ett av sina hemliga tillhål. Ett tillhål som för att göra det legitimt har en vanlig marjurisk familj som bor i det. Med osedvanlig tur (med tärningarna) så lyckas rollpersonerna rädda familjen från en säker död från elden. Det sista som händer är att en av rollpersonerna slår ett perfekt slag och lyckas rädda spädbarnet mamman i familjen slänger ner från våning 2.

Deras heroiska insats sprids som en löpeld i staden och de blir konfronterade och möts av en hel del erbjudanden.

Den undersköna och väldigt karismatiska Khmordadruiden Perrima hade en mycket påfallande, attraherande effekt på rollpersonernas karaktärer. Både bland heterosexuella män som queer kvinnor i gruppen. Den enda som inte var direkt imponerad var gruppens jakthund Wolfram. De övriga var inte svårövertalade i Perrimas bedjan om att ta sig till Khmordahelgedomen för att se att allting var OK.

Perrima_liten.png

Väl vid Khmordahelgedomen så möter rollspelsgruppen en av Shaguls följare med diverse hantlangare. Bland annat en Horndemon, två zombies och två skelett. Därutöver träffar de också på Perrimas mördade syster Girina. Det är en traumatisk strid och upplevelse överhuvudtaget. De har sedan tidigare en shagulitmask från ett tempel i syd som blivit skändat - vilket är anledningen till att de är i Marjura.

Efter striden lagts sig så kommer ursprungsbefolkningen Kvurerna med shamankvinnan Uxu i spetsen. De hyllar de ärofyllda hjältarna och ber dem komma över till sin by. Väl där firas deras hjältedåd och rollpersonerna får den något perplexa erfarenheten att de förväntas befrukta stammens kvinnfolk. Vissa flydde fältet, men några tog för sig. Ju mindre skrivet om det, desto bättre. Vissa avkommor, kan komma att dyka upp längre fram dock...

Nästa del är Kung Ottars grav...

Skärmdump från Kmordahelgedomen
khmordas tempel, marjura.png
 
Session 2 av Delta Green & "Observer Effect"

Den kosmiska ondskan är värre i modern tid än för i tiden men jag gillart med modern teknik och en annan sorts gemenskap med Delta Green agenterna men den moderna settingen gör dock att allt känns mer relevant på något konstigt sätt.

Har aldrig spelat Delta Green förrut men dagens spelsession gjorde mig lite mer hooked då första rundan kändes lite mer som ett "Meet & Greet" med vad som skulle kunna vara en introduktionsrunda av våra karaktärer för att ta oss in i "Pudelns kärna" där äventyret börjar och fortskrider.

Det ska bli kul att se vad som kommer att hända med min John Sinclair som är Datatekniker hos NASA och om han kommer att överleva och om man i slutändan vill överleva?

Ett strömavbrott i en teknisk anläggning där det finns en partikelaccelerator har fått problem, vi är utskickade "under cover" av organisationen som är "Delta Green" med alla papper och mer därtill för att genomföra en "säkerhetskontroll av anläggningen" och på papperet är vi från en helt annan organisation för att se så att allt går rätt till men verkligheten har nog placerat oss där av en helt annan anledning.

Kul är det i alla fall :)
 
Last edited:
Fortsättning Svavelvinter, del 1, Marjura...
Av en slump så finner sig gänget i närheten av en byggnad i slumområdet i norra delen av det svavelstinkande skithålet Arhem, när en byggnad fattar eld mycket explosivt. Det är de marjuriska rebellerna som av misstag sätter fyr på ett av sina hemliga tillhål. Ett tillhål som för att göra det legitimt har en vanlig marjurisk familj som bor i det. Med osedvanlig tur (med tärningarna) så lyckas rollpersonerna rädda familjen från en säker död från elden. Det sista som händer är att en av rollpersonerna slår ett perfekt slag och lyckas rädda spädbarnet mamman i familjen slänger ner från våning 2.

Deras heroiska insats sprids som en löpeld i staden och de blir konfronterade och möts av en hel del erbjudanden.

Den undersköna och väldigt karismatiska Khmordadruiden Perrima hade en mycket påfallande, attraherande effekt på rollpersonernas karaktärer. Både bland heterosexuella män som queer kvinnor i gruppen. Den enda som inte var direkt imponerad var gruppens jakthund Wolfram. De övriga var inte svårövertalade i Perrimas bedjan om att ta sig till Khmordahelgedomen för att se att allting var OK.

View attachment 34109

Väl vid Khmordahelgedomen så möter rollspelsgruppen en av Shaguls följare med diverse hantlangare. Bland annat en Horndemon, två zombies och två skelett. Därutöver träffar de också på Perrimas mördade syster Girina. Det är en traumatisk strid och upplevelse överhuvudtaget. De har sedan tidigare en shagulitmask från ett tempel i syd som blivit skändat - vilket är anledningen till att de är i Marjura.

Efter striden lagts sig så kommer ursprungsbefolkningen Kvurerna med shamankvinnan Uxu i spetsen. De hyllar de ärofyllda hjältarna och ber dem komma över till sin by. Väl där firas deras hjältedåd och rollpersonerna får den något perplexa erfarenheten att de förväntas befrukta stammens kvinnfolk. Vissa flydde fältet, men några tog för sig. Ju mindre skrivet om det, desto bättre. Vissa avkommor, kan komma att dyka upp längre fram dock...

Nästa del är Kung Ottars grav...

Skärmdump från Kmordahelgedomen
View attachment 34108
Himla fint Får jag fråga vad det är för digitalt gränssnitt du använder? Och vilka regler använder nu? 🙂
 
Himla fint Får jag fråga vad det är för digitalt gränssnitt du använder? Och vilka regler använder nu? 🙂
Det digitala gränssnittet har jag byggt själv med hjälp av Lovable - Faihido Rollspel. Det är många timmar nerlagt i det nu. Jag fastnade aldrig för de VTT-lösningar som finns om man vill spela över nätet (ex vis Roll20 osv). Så därför beslöt jag mig för att bygga något eget. Jag skickar gärna en inbjudan om du vill se för dig själv.

I Svavelvinterkampanjen så kör vi reglerna från DoD Expert (1987), med lite småjusteringar (homebrew) där jag som SL anser reglerna är väl fyrkantiga.
 
Det digitala gränssnittet har jag byggt själv med hjälp av Lovable - Faihido Rollspel. Det är många timmar nerlagt i det nu. Jag fastnade aldrig för de VTT-lösningar som finns om man vill spela över nätet (ex vis Roll20 osv). Så därför beslöt jag mig för att bygga något eget. Jag skickar gärna en inbjudan om du vill se för dig själv.

I Svavelvinterkampanjen så kör vi reglerna från DoD Expert (1987), med lite småjusteringar (homebrew) där jag som SL anser reglerna är väl fyrkantiga.
Tack gärna! Skickar PM!
 
Hälsade på en kär vän och han utsatte mig först för Dead House av Jason Morningstar, och sedan Thousand Year Old Vampire av Tim Hutchings.

I Dead House drar 1-5 spelare kort och följer instruktionerna för att berätta om vad som händer med byn Neola i Kansas under hösten och vintern 1887-1888, och det är inga bra grejer. Ganska stämningsfull hopplöshet.

Thousand Year Old Vampire är ju ett rätt omtalat "dagboksrollspel" typ. Jag har inte varit så supernyfiken men i formatet att min skötte boken och bollade med mig som rullade tärningarna och skötte vår odödlige så fångade det mig.

Vi följde Whyd, en präst och teckentolkare, som började på bronsåldern, gjordes odödlig av ett väsen han tänkte på son Skogens drottning. Genom sina dagar hann han såklart göra vidriga saker, glömma sin familj, vara slav under selkies och stjäla ett sälskinn för att kunna fly, och mycket mycket mer.
 
Xanatons förbannelse
Gruppen fortsatte att leta genom logementet. De förde en del oväsen vilket väckte lite officerare som väckte en magiker och en tjuv och en till officer och anföll gruppen som höll på att leta genom vaktkaptenen och expiratkaptenen Styrbjörns rum. Vakterna fick smisk och gav sig av men väckte upp resten av garnisonen. Rollpersonerna hittade lite skatter men en skattkista hade en förlamningsgas som slog ut halva gruppen. Man hittade också en text skriven i kod som man inte lyckas tyda. Efter att de som drabbades av förlamningen började kunna röra sig igen flydde man logementet natten efter och undrar nu vad man skulle göra. Gruppens tjuv/trollkarl/allt annat gjorde sig osynlig och gick runt i stadens tre tempel som är de byggnader som utmärkt sig förutom hertigens palats och logementet och tyckte att ett av dem, till den nyare guden Kretia, verkade mer suspekt än de andra.

Rifts
Gruppen hamnade i strid med laserpistolsskjutande vampyrcyborger och lyckades överleva trots att en i gruppen blev övertagen och vände det hela till vampyrernas fördel. Hade det inte varit för att vampyrerna hellre ville hem till Mexico än dö i en främmande dimension så hade de nog kunnat döda gruppen, men med egna förluster.
Efter att ha blivit lämnade ifred så plundrade man byn på kulturella artefakter inkluderande pergament med målningar på lila skelett som sprutar eld. Det kunde ha nåt att göra med byn där eld just verkat ha bränt sädesfält och en del av invånarna. När man flög upp på lite höjd så kunde man se en annan by längre bort som verkade brinna. Man tog sig dit och en bit därifrån såg man tio skelettliknande robotar gå mot ytterligare en by.
Man tog sig till den byn men fann inga sätt att kommunicera faran så en kidnappade en ung man och flög bort denne för att visa den brinnande byn och robotarna. Det fick i alla fall nån slags reaktion. Man gav sen upp på det försöket men beslöt sig för att se hur hårda robotarna var och drog iväg ett magasin monterat maskingevär och laserskott och lyckade fälla en av dem. Man räknade ut att om man tömde alla sina vapen skulle man kunna få ner 3 till.
Det tyckte man inte var värt besväret utan man tog med sig den beegrade roboten och drog istället tillbaks till första byn och undersökte den andra revan som ledde till nånstans i mellanamerika på Jorden och plundrade en övergiven förkatastrofsby på smycken innan man åkte tillbaks till sin del av världen och rapporterade till uppdragsgivaren som nöjt gav dem den utlovade betalningen.
 
Både igår och idag har jag spelat Zenobia. Det var tredje gången vi hade spelhelg med äventyr i öknens kungadömen. Förra gången, som var för ett halvår sedan, råkade vi skända ett tempel. Denna gång fick vi först göra botgöring för det. Botgöringen innefattade att frita en fånge från arenan i Alexandria. Där hamnade vi även öga om öga med en mantikora. Sedan åkte vi söderut, till den lilla staden Farafra, även känd som den sista oasen. Där försökte vi ta reda på om våra ärkefiender, kulten Sekmets söner, hade något fuffens för sig. Det hade de såklart. Två Sekmet-agenter tänkte visa kraften i en fruktansvärd förbannelse för några ädlingar som konspirerade för att befria Egypten från romersk kontroll. Vi ingrep och agenternas liv tog abrupt slut. Tyvärr hittade vi dock inte de stenskärvor som kulten tidigare lyckats komma undan med.
 
Ännu ett möte med Blades in the Dark igår. Blev ett downtime möte denna gång (vi har liksom fallit in i rytmen att köra ett score varannan gång och downtime varannan gång). SL tvingade fram några extra rollspelsscener denna gång och det var ju trevligt men tog inte direkt bort att downtime fortfarande är 90% bokföring.

Jag hade lite planer för hur jag skulle gestalta min karaktär efter vad som hänt det senaste scoret men när jag väl satt vid bordet kände jag mig mest trött och gammal. Kanske har jag redan börjat ledsna på systemet. Visst händer det en del och både karaktärer och gruppen i stort genomgår en del utveckling men den känns i det stora hela inte särskilt meningsfull. Ser inget direkt mål i sikte och vet inte om jag tycker att Blades gör sig särskilt bra över längre kampanjer.

Klurar på att skapa en ny karaktär till nästa gång eller gången efter det. Se om det hjälper.
 
Ur varselklotet rullar vidare. Efter skolavslutningen visade sig den mystiske matteläraren sina rätta färger genom att stjäla(!) den nyss räddade golden retrievern Karo. Rollpersonerna lyckades spåra honom till den gamla skroten. Några mer undersökningar hanns dock inte med då allas eftermiddag var fylld med påtvingat julstök hemma.

På kvällen däremot samlades alla för en undersökning av vad som egentligen sker inne på skroten. Med hjälp av medtagen hundmat så lyckades man locka bort den otäcka vakthunden Bullen tillräckligt länge för att kunna forcera stängslet och smita in. Bakom högarna av bilvrak ser man en gammal buss med förtejpade rutor bakom vilka det lyser. Utanför, en bit ifrån, ser man en inkopplad frysbox som visar sig vara fylld med döda djur som uppvisade underliga skador i form av förvridningar, mutationer och i en del fall har kropparna i det närmaste vridits ut- och in. I bussen hittar man en stor mängd fångade djur, däribland hunden Karo samt en märklig mackapär som alstrar vad man tror är något slags tidsförskjutande kraftfält där det finns en höna som cykliskt växlar fram och tillbaka mellan att levande picka frön och ligga död med avskuren hals.

Medan rollpersonerna med fasa försöker ta in vad de ser, när saker och ting inte kan bli värre, så dyker naturligtvis matteläraren upp! Han skriker något osammanhängande till rollpersonerna och skickar sedan vad som i det närmaste ser ut som en spindelrobot på dem! Där bröt vi.

CLIFFHANGER!!!
Den första delen av minikampanjen Kronografens hemlighet till Ur Varselklotet är avslutad.

Rafflet från spelmötet ovan fortsatte omedelbart. Med andan i halsen och både spindelroboten och den ilskne vakthunden Bullen hack i häl lyckas rollpersonerna fly från den märkliga mattelärarens djurexperimentbuss och över staketet till friheten. I farten lyckas man även få med sig Golden retrievern Karo. Man cyklar så cykelkedjorna glöder tillbaka till samhället.

På vägen hem, precis innan rollpersonerna skiljs åt, ser de en märklig syn på natthimlen. Över fjärden ser de hur en öppning uppstår, hur sol skiner in och en gigantisk magnetrinlastare faller igenom i helt fel vinkel, rätt mot slingans kyltorn. Precis innan den katastrofala kraschen ska ske, en krasch vars följder sannolikt kommer förinta inte bara Munsö utan även större delen av stor-Stockholm, förvinner plötsligt både skepp och himmelsöppning som om de aldrig funnits där. Rollpersonerna är inte ens säkra på att det verkligen skedde. Förvirrade och tagna lommar de hem.

Nästa dag fortsätter undersökningen. Man försöker smälta vad man varit med om. Vad den kraschande magnetrinlastaren en vision? Och av vad i sådana fall? Något som kommer att ske? Något som kan komma att ske? Något annat? Och vad betyder de märkligheter som matteläraren vräkte ur sig? Han pratade om någon "hon" som måste stoppas och frågade rollpersonerna om de redan hade träffats eller om de skulle göra det sen? Vad menade han med allt detta? Och vad var det för experiment som han höll på med och varför krävde det, för att använde hans egna ord, "Mer biomassa för att stabiliseras."? Mängder av frågor men inga svar.

En av de få handfasta ledtrådar man har kvar är pratet om jaktstugan och de underligheter som ska ha skett där. Den jättespindel som påstods ha smugit runt där förstår man nu måste ha varit mattelärarens vaktrobot. Så man beger sig dit. På plats hittar man mycket riktigt spår efter roboten. Då man även befinner sig i anknytning till fjärden som man förstått är något slags epicentrum för de senaste dagarnas fenomen så beger man sig ner till vattnet. Där finner man märkligt nog hur växtligheten har ett fint täcke av sand. Har det något med gårdagens märkliga magnetrinskeppsvision att göra?

Medan rollpersonerna begrundar detta avbryts man av ljudet av en båtmotor. En bit ut på fjärden puttrar en liten båt med en utombordare fram över vattnet. I aktern sitter den mystiske matteläraren. Rollpersonerna ser hur han åker längs med stranden bort från dem. Så gott det går följer man efter över stock och sten men till slut försvinner han runt en udde. Kort därefter hör man emellertid att motorn slås av och, antar man, hur han går i land. Samtidigt kommer man fram till ett stängsel med taggtråd och varningsskyltar om att obehöriga inte äger tillträde. För att ta sig vidare söker man längs staketet för att försöka hitta en väg in.

Endast ett par hundra meter bort hittar man en öppning. Någon har klippt upp stängslet och bilspår leder in på området. Rollpersonerna följer dessa och snart står man vid ett båthus där man ser både mattelärarens bil med tillhörande hästsläp och den lilla båten man nyss sett uppdragen i vattenbrynet. Allt verkar dock övergivet.

I det tomma båthuset hittar man fler burar med att par smådjur och en verkstadsdel med tecken på att något har byggts där. I vattnet precis utanför båthuset hittar man en märklig apparat som man förstår är en större variant av den man hittade i bussen på skroten som skapade det tidsmanipulerande kraftfältet.

Då hör man hur båtmotorn utanför drar igång. Man rusar fram till fönstret och ser hur matteläraren backar ut den lilla båten. Fäst vid ett rep har han en häst som simmar bredvid. Med hästen på släp styr han ut mot mitten av fjärden. Rollpersonerna ropar efter honom och han svarar att han nu kommer ihåg dem, att de visst har träffats tidigare. Han upprepar att de måste stoppa "henne" och lägger även till att han är hon. Sedan ser rollpersonerna hjälplöst på när matteläraren stannar båten mitt ute på fjärden, hur apparaten i vattnet surrar igång och en portal öppnas bredvid båten. "Ni har inte all tid i världen och ni måste ta vara på den!" hör de matteläraren ropa innan han kliver in i portalen och försvinner.

Deläventyret är avslutat men rollpersonerna är inte klokare för det. Mattelärarens mystiska försvinnande och de märkliga ljusfenomenen tas upp av tidningarna men inget vettigt blir egentligen sagt. Rollpersonerna får sin bild i tidningen. Men de har svårt att släppa det de varit med om men de hittar ingen lösning. Har det sista i ärendet sagts? Vem vet. Nästa gång har det blivit sommar och rollpersonerna ska på kollo på Adelsö. Som av en händelse ligger på andra sidan fjärden där allt hände.
 
Back
Top