Oscar Silferstjerna
Kättare
Föreställ er att den mänskliga civilisationen överlever i åtminstone 10 000 år till. Det är förstås inte säkert att den gör det, men det är inte omöjligt. Under denna långa tidsrymd utvecklas företeelser som rymdfärder, teleskop, AI, robotar och genetisk ingenjörskonst till nivåer som vi inte kan föreställa oss idag. Sannolikt kommer då tusentals stjärnsystem att ha besökts av åtminstone sonder ivägskickade av mänskligheten. Vår galax är då till slut, efter 10 000 år av tilltagande högteknologisk utveckling, tämligen väl utforskad och vi har förmodligen lämnat en hel del spår efter oss, kanske även långt utanför Vintergatan. När vår art dör ut kan andra sannolikt hitta mängder av spår efter oss. Förmodligen under mycket lång tid.
Det är, tror jag, åtminstone den här sortens tidshorisonter - eller ännu större - som utomjordiska civilisationer kan existera i. Med tillräckligt avancerad teknik går det att sprida ut genetiskt designade ekosystem över en hel galax - eller flera. De varelser som, kanske likt jordiska insekter eller märkliga växter, skjuter ut sig från sina hemplaneter behöver inte ha kommit med egna uppfinningar för att göra det; de kan göra det för att de är programmerade att göra det. Detsamma gäller skapandet och hanterandet av olika material, det kan också vara genetiskt kodat.
Det här för mig också in på kosmisk skräck (Lovecraftsk skräck) och människans obetydlighet i universum. Möter vi en civilisation som är långt mer avancerad än vår egen, så kan den vara både uråldrig (miljoner eller kanske miljarder år gammal) och utspridd över många världar i minst en galax. Vi framstår då sannolikt som både primitiva och helt maktlösa.
För mig kan det här förklara mycket av hur liv sprider sig mellan planeter. Det liv som finns, och den evolution som ligger bakom, kan vara resultatet av tiotusentals eller miljontals år av teknisk utveckling. En hisnande tanke blir då att allt liv, eller åtminstone en hel del av det, kan ha ett enda ursprung och härstamma från en mycket gammal ur-civilisation. En sorts verkliga skapelsegudar, kanske sedan mycket länge utdöda, eller fortfarande existerande som gåtfulla dimensionsresenärer.
I flera settingar beskrivs mötet mellan människan och det utomjordiska livet som en plötslig konfrontation med det okända och främmande. Så kan det förstås se ut. Men vad händer sen? Om vi tänker oss att det finns en gigantisk civilisation, kanske helt eller delvis redan utdöd, så kan mötet med den vara mycket utdraget och pågå i tusentals år. Människan hittar då fler och fler ruiner, artefakter, anläggningar, döda världar etc. Kanske utan att det någonsin säkert kan klarläggas var denna civilisation uppstod... Och vem eller vilka som en gång skapade den.
Det är, tror jag, åtminstone den här sortens tidshorisonter - eller ännu större - som utomjordiska civilisationer kan existera i. Med tillräckligt avancerad teknik går det att sprida ut genetiskt designade ekosystem över en hel galax - eller flera. De varelser som, kanske likt jordiska insekter eller märkliga växter, skjuter ut sig från sina hemplaneter behöver inte ha kommit med egna uppfinningar för att göra det; de kan göra det för att de är programmerade att göra det. Detsamma gäller skapandet och hanterandet av olika material, det kan också vara genetiskt kodat.
Det här för mig också in på kosmisk skräck (Lovecraftsk skräck) och människans obetydlighet i universum. Möter vi en civilisation som är långt mer avancerad än vår egen, så kan den vara både uråldrig (miljoner eller kanske miljarder år gammal) och utspridd över många världar i minst en galax. Vi framstår då sannolikt som både primitiva och helt maktlösa.
För mig kan det här förklara mycket av hur liv sprider sig mellan planeter. Det liv som finns, och den evolution som ligger bakom, kan vara resultatet av tiotusentals eller miljontals år av teknisk utveckling. En hisnande tanke blir då att allt liv, eller åtminstone en hel del av det, kan ha ett enda ursprung och härstamma från en mycket gammal ur-civilisation. En sorts verkliga skapelsegudar, kanske sedan mycket länge utdöda, eller fortfarande existerande som gåtfulla dimensionsresenärer.
I flera settingar beskrivs mötet mellan människan och det utomjordiska livet som en plötslig konfrontation med det okända och främmande. Så kan det förstås se ut. Men vad händer sen? Om vi tänker oss att det finns en gigantisk civilisation, kanske helt eller delvis redan utdöd, så kan mötet med den vara mycket utdraget och pågå i tusentals år. Människan hittar då fler och fler ruiner, artefakter, anläggningar, döda världar etc. Kanske utan att det någonsin säkert kan klarläggas var denna civilisation uppstod... Och vem eller vilka som en gång skapade den.
Last edited:
