Re: Slå mig på fingrarna!
Ja.
Spelledaren styr världen, och SLP:erna - och har därmed kontrollen. För att spelarna ska ha kontroll, behöver med andra ord SL släppa på den.
Låter inte som något jag skulle vara intresserad av att spela eller för den delen tycka är skoj...
Brukar inte vara några problem, iaf inte i min grupp. Däremot vill jag mena att det är precis det de får göra i ditt exempel - ta över spelledarens jobb. Spelarna spelar karaktärer, det är deras jobb att spela dessa karaktärer - och känna inlevelse. Att ta något jädra metaperspektiv och börja kontrollera "rummet" tror jag inte på. För mig, och även mina spelare, är det inlevelsen som är det viktiga.
Och japp, jag förordar med andra ord en traditionell maktfördelning och spelgruppsuppbyggnad - spelarna sköter sina rollpersoner, SL sköter resten. Det brukar ge störst mängd inlevelse.
"Få" utrymme? Som om det vore en gåva från den snälle spelledaren? Njä.
Ja.
Spelledaren styr världen, och SLP:erna - och har därmed kontrollen. För att spelarna ska ha kontroll, behöver med andra ord SL släppa på den.
Ett rätt kul exempel på det är Panty Explosion. Där sysslar man ofta med "scene building" - man beskriver en plats utifrån de fem japanska elementen, Jord, Vatten, Vind, Eld och Tomhet. Spelledaren börjar att bidra med Jord, det vill säga platsen. Sedan får de övriga deltagarna bidra med de övriga elementen. Vind står för folk, det vill säga vilka som är där. Vatten står för stämningen, Eld för vad som händer, och Tomhet för eventuella övernaturligheter.
Det ger spelarna direkt inflytande över platsen. Spelledaren kan börja med att tala om att det här är skolans tak. Sedan kan en spelare bidra med att här sitter en bunt med skoltjejer och äter sin medhavda lunch (Vind). En annan säger att tjejerna är rätt fientliga mot rollpersonerna när de kommer upp på taket (Vatten), och en tredje lägger till att de tjuvröker och skvallrar (Eld). Inget särskilt övernaturligt händer (Tomhet).
Låter inte som något jag skulle vara intresserad av att spela eller för den delen tycka är skoj...
Det är en teknik för att få spelarna involverade och kreativa, inte ta över spelledarens jobb.
Brukar inte vara några problem, iaf inte i min grupp. Däremot vill jag mena att det är precis det de får göra i ditt exempel - ta över spelledarens jobb. Spelarna spelar karaktärer, det är deras jobb att spela dessa karaktärer - och känna inlevelse. Att ta något jädra metaperspektiv och börja kontrollera "rummet" tror jag inte på. För mig, och även mina spelare, är det inlevelsen som är det viktiga.
Och japp, jag förordar med andra ord en traditionell maktfördelning och spelgruppsuppbyggnad - spelarna sköter sina rollpersoner, SL sköter resten. Det brukar ge störst mängd inlevelse.
. Att man fokuserar på äventyrande gör att det blir roligare att äventyra i den. Jag menar, face it, det är roligare att äventyra i Mundana än i vår egen värld, eftersom Mundana är skriven för att det ska vara roligt att äventyra i den. I vår egen värld funkar inte riktigt äventyrarkonceptet (få ett uppdrag av en man på ett värdshus, resa långa sträckor och möta farliga monster, etc.). Framförallt så skulle antagligen de saker jag måste veta för att kunna äventyra (långa monsterlistor, mystiska platser, etc.) vara dåligt beskrivna. Och jag hade fortfarande inte kunnat spela min bondeidé, eftersom jag fortfarande inte vet hur mycket säd som dör när orcher trampar på den.
. Om man, som jag, gillar fräcka regelsystem (men helst inte detaljerade, observera), och tycker att rollspel är mer än bara roll, så funkar det ju inte.
