Hantverksgruppen rapporterar

[Genesis]

I lördags var det äntligen premiär för Hantverksklubben i år. Jag, @Lukas och Anne spelade en omgång på temat ”Bleed”, som rimligen borde heta ”överblödning” på svenska. För den som inte känner till termen så handlar det om en känslomässig överföring mellan spelare och rollperson, antingen där spelaren upplever sin rollpersons känslor (bleed in) eller där spelarens känslor gör att hen spelar sin rollperson som om denne känner dessa känslor (bleed out). I det här temat pratade vi mest om inblödning, där rollpersonen upplever vissa känslor och dessa gör att spelaren själv känner dem, genom en sorts ”immersion”.

Vi talade en hel del om vad det är och pratade en del om personliga upplevelser, och Lukas nämnde hur han känner att han upplever mindre överblödning nuförtiden än han gjorde förr. Eventuellt kan det ha att göra med att man känner saker starkare när man upplever dem för första gången, men det kan också ha att göra med att man spelar med mer fokus på berättelsen, vilket inte ger den här immersionen i rollpersonen på samma sätt. Vi diskuterade när det händer, olika typer, varför det överhuvudtaget är eftersträvansvärt och när det faktiskt blir en negativ upplevelse, och såklart även hur man kan lägga upp spelet för att göra överblödningen troligare. Nedan är vår diskussionslista:

• Bleed minskar med erfarenhet?
• Första gången är starkast när det gäller flera olika typer av upplevelser
• Utifrånperspektiv kommer i vägen för bleed
• Något klickar med egna erfarenheter
• Playing close to home
• Bleed in vs bleed out
• Fokusera på vardagliga detaljer, spela ut rutinsakerna
• Gestaltande för att öka inlevelsen
• Bleed = negativa känslor? Kanske inte?
• Bleed kan vara jobbigt, trigga en på sätt man inte visste på förhand
• Rollpersoner måste kännas som riktiga människor
• Beskriva små detaljer för att få det tt kännas mänskligare
• Delade rollpersoner, mer berättarperspektiv, mindre bleed?
• Spela någon annans inre tankar, bu eller bleed? Potentiellt kan hjälpa, men oftare stjälpa?
• När man väl spelat ut sina viktiga känslor/erfarenheter första gången, så kan man inte göra det lika starkt igen?
• Skapa en koppling till rollpersonen genom att inkludera något av sig själv i hen.
• Sätta rollpersonerna i situationer där de reagerar känslomässigt
• Starkare bleed-potential om man inte vet att situationen som framkallar känslan ska uppkomma i förväg? För vissa. Beror på vad det är för känsla?

Berättelsen:
Det skulle bli en dubbel parresa till Mallis, men strax innan resan blev Johannes dumpad av Cilla, så nu är det han, Rasmus och Milla som åker på tre. Millas och Rasmus relation gör naturligtvis att Johannes känner sig än mer ensam. Det är lite av lågsäsong på hösten, plus vem åker till Mallis längre? Till råga på allt regnar det. Milla och Rasmus verkar inte bekymrade. Johannes lider. Men den där kvinnan han sett vid strandbaren … han verkar stöta på henne igen och igen. En kväll förändras allt när Rasmus får en anafylaktisk chock av kroppsfärgen på en erotisk paraktivitet och åker in till sjukhus där han läggs på dialys och ligger i koma. Milla kollapsar av sorg. Johannes försöker att stötta henne bäst han kan och tvingas bort från sin självömkan. Och kvinnan från strandbaren sätter sig vid hans frukostbord och de börjar prata …

I kontrast till hur vi vanligtvis gör i Hantverksklubben hade vi fasta rollpersoner i den här berättelsen, för att främja immersionen. Vi tog oss tid, jobbade med mycket detaljer, mycket gestaltning, vilket jag kände verkligen gav en tyngd och atmosfär till berättelsen. Jag älskade ”Mallis på dekis”-stämningen vi fick till, samtidigt som vi hade riktigt fina små ögonblick mellan Rasmus och Milla, medan Johannes kämpade med sin ensamhet. När jag sedan bröt den stämningen totalt när Rasmus kollapsade så blev atmosfären såklart helt annorlunda, på gott och ont. Men på det stora hela var det en riktigt härlig berättelse som jag uppskattade mycket.

Blev det någon bleed, då? Nja, jag är ju inte riktigt en bleed-person, och förutsättningarna var nog inte optimala när man spelar via nätet, kom vi fram till, men Lukas fick i alla fall lite små bleedkänslor i två olika scener — en gemytlighetskänsla i ett samtal vid hotellfrukosten och en pinsamhetskänsla när kvinnan från strandbaren låg och solade topless bara ett par meter från Johannes. Den intressanta slutsatsen är dock att alla de här sakerna vi jobbade med för att ge potential till bleed — ta tid, ge detaljer, gestalta — gjorde jättemycket för berättelsen och spelet som helhet. Det blev en sådan jäkla kvalitet på berättandet när vi tog bort fokus från vad som hände och lade det på hur det kändes.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått den här insikten, att det blir mycket bättre om man tar sig tid och lägger fokus på detaljer och beskrivningar, och ändå så glömmer man bort det, och kör snabba scensättningar, rakt in i dialogerna, med fokus på att det ska hända intressanta saker. Ibland känns det som att jag lyckas integrera det här tänket i mitt vanliga spel, men sedan glider jag tillbaka i gamla hjulspår igen.

 

[Genesis]

Hantverksklubben #78: Sitcom

Igår spelade jag, Anne, @Hoffenkloffen och Alexi en omgång på temat ”sitcom”. Misstänker att jag inte behöver förklara det så ingående, men kan man verkligen spela sitcom i rollspel? Jag skulle säga ”Nja”. Det är ju ett annat medium, så känslan blir oundvikligen annorlunda, men man kan ju göra något närliggande, eller motsvarande. Diskussionen innan spel handlade framförallt om att definiera och diskutera genren, vad den innebär och vad som kännetecknar den. Tror att det räcker med att notera ämneslistan:

• Keep it Sunny
• En fast grupp i vardaglig miljö
• Humor kommer av platsen och individerna
• Spretiga, motsägelsefulla, excentriska
• Bakgrundsskratt!
• Skrattar ÅT personerna
• Karikatyrer
• Lättsmält och avkopplande
• Tillbaka till status quo
• Minst en person som är korkad och/eller konstig
• Roliga reaktioner
• Tydlig, avgränsad plats
• Pinsamhetshumor
• Återkommande skämt
• Något händer, eskalerar, vid klimax händer något som tar en tillbaka till status quo
• Arketyper: Kolerikern, casanovan …
• A- och B-intrig (eventuellt C)
• Igenkänningsfaktor, man ska känna sig smartare än personerna
• Förväxlingar och missförstånd, reds inte ut i samma scen som de uppstår i
• En ärkefiende
• Explicit etablera A- och B-plott

Berättelsen:
Föreningen Garveriet är en serie om en bostadsrättsförening, dess styrelse och de allsköns original som bor där. Vi finner styrelseordförande Bengt, en övervintrad kommunist med förvånansvärd list, sekreteraren Inger, en 87-årig gumma som finner allt och alla sååå trevliga och som kommunicerar medelst lappar i trappuppgången, Elisabeth, en ung affärskvinna vars far är en berömd entreprenör men som själv inte alltid är den klyftigaste mandarinen i fruktskålen, och Lasse, mellanchef på Svenska kraftnät och inbiten ordskämtsentusiast. I dagens avsnitt upptäcks att takläggningen är ett läckande fuskbygge, Elisabeth försöker driva igenom ett misstroendevotum mot Bengt, och Lasse har gift sig på sin Thailandssemester och planerar en välkomstfest för sin nya fru som ska komma så fort alla papper med migrationsverket är i sin ordning …

Jag tycker att det gick … helt okej. Ett ordentligt skrivet avsnitt hade varit tajtare, givit mer uppmärksamhet till de viktiga intrigelementen och kanske tryckt in lite fler dråpligheter i manus, men vi improviserade ju, så man kan inte förvänta sig proffskvalitet! Det fanns ett par roliga scener och missförstånd, men jag tror att det hela försvårades av att vi spelade online, också, men humorn kändes mer satirisk än sitcom-skämtsam, även om Hoffenkloffens ordskämt i rollen som Lasse verkligen lyfte upp det. Det jag ångrar mest är att vi insåg först efteråt att man kan ladda upp egna ljud till Discords ljudbord, så möjligheten att spela med burkskratt fanns där, men vi använde oss inte av den. Jag tyckte att vi satte själva formatet ganska väl, både när det gäller rollerna och den dramaturgiska strukturen.

Så inte dåligt, bitvis riktigt kul, men jag tror att vi hade gjort det bättre om vi försökt en andra gång.

 

[Genesis]

Hantverksklubben #79: Spela specialiserade yrken/expertiser utan att själv besitta specialkunskapen

Igår samlades jag, @Quasi, @Hoffenkloffen och Anne för att spela en omgång under temat ”Spela specialiserade yrken/expertiser utan att själv besitta specialkunskapen”, vilket handlade om … tja, det. Hur kan man spela den här sortens roll när man själv inte har koll, och kanske ännu värre, när någon annan runt bordet har det? Vi pratade både om den praktiska svårigheten och det emotionella hindret, känslan av ”jag vet inget om det här, så jag kan inte spela det”. Vi diskuterade de två olika angreppssätten, att försöka få det rätt kontra att låtsas som att det är rätt.
Flera olika naturliga tekniker nämndes, som att göra efterforskningar innan spel eller under pauser, eller till och med under andras scener, att fråga andra spelare, att bara köra och spela som om det som sades var korrekt, eller att i efterhand retconna lite och tolka om det som sades i rimligare termer.

Vi talade också om vinsten med att göra detta, hur det kan öppna upp nya sorters berättelser och inspirera till intressanta intriger och händelser i dramat. Det här temat handlade främst om kompetenser, men saker som att spela i en annan kultur eller historisk period har mycket av samma problematik. Här är samtalslistan:

• Både praktiskt och emotionellt hinder
• Svårt att förbereda sig när man improviserar
• Skapa gemensamma referenser genom förklaringar eller gemensamma efterforskningar innan spel.
• Tunnelbanan i Tel-Aviv (alternativ verklighet)
• Spela en inkompetent expert
• Kompetens kommer mycket av andras reaktioner. Spela som om det vore vettigt.
• Eftertolkningar mellan scenerna.
• Våga bryt spelet lite och fråga runt bordet
• Detaljer och kunskap kan inspirera till nya vägar och idéer
• Beskriva dialog istället för att agera ut den när man inte riktigt kan termerna.
• Behöva förenkla sin egen kunskap för de andra?
• Låtsas som om det är rätt kontra försök att få det rätt
• Googla saker under spel, funkar online
• Be om en paus för att googla

Och här är berättelsen:
Mahin är ny ST-läkare på sjukhuset i Särna. Det är långt ifrån farten i hennes hemtama Stockholm, men hon lär sig snabbt att det är stressigt och tärande att arbeta på sjukhus även i de sömnigaste småstäder. Hon finner vänskap hos receptionisten Caroline och ett ännu närmare umgänge med kollegan Johannes, men hon har lite svårare att komma väl överens med överläkaren Ingemar, en man några år från pensionen som kanske inte riktigt har hängt med i de senaste forskningsrönen men som bestämt hävdar sin auktoritet.
En dag läggs entreprenören och styrelseproffset Efraim Cederhjelm in med lite underligare symptom. Ingemar, som mer eller mindre känner honom sedan innan, ger honom högsta prioritet och beställer in alla prover man kan ta. Under väntan stabiliserar man honom med en medicin som dämpar symptomen. Men när Mahin ser Ingemar sätta sig och bjuda Efraim på ett glas whisky, som hon efter att ha kontrollerat kontraindikationerna på medicinen inser är en dålig idé, har hon svårt att hålla sig. Trots Carolines försök att släta över det hela och Johannes ”diplomatiska” attityd bestämmer hon sig för att berätta för att göra en anmälan mot sin överläkare. Men Mahin är på väg att upptäcka att överläkare Ingemar är respekterad, och här på landet håller man varandra om ryggen …

Jag fann det en jätteintressant omgång. Teknikerna vi arbetade med var väl inte revolutionerande i sig, men det viktigaste tror jag var att temat gav oss ett alibi. Jag har spelat rollspel i en herrans massa år nu, och jag har aldrig förr spelat sjukhusdrama. Jag är övertygad om att anledningen är att man har den här automatiska tvekan inför att spela något man inte känner att man har kunskapen att kunna behandla. Men i och med att vi alla hade suttit oss för att spela just sådana saker så var det okej, vi visste att vi inte hade full koll, men vi accepterade det och vågade. Den resulterande historien kändes intressant och de konflikter som dök upp kändes just specifika för den här miljön. När man spelar vänner på resa tillsammans eller en familj eller liknande mer ”allmänna” dramagenrer så kommer man inte att kunna bygga in en konflikt kring den medicinska etiken på det sätt som fick en central roll i det här dramat. Det var ballt!

Och på ämnet tycker jag att det gick förvånansvärt smärtfritt att spela läkare. Nu var inte alla scener diagnostikporr, men medicinska termer användes, både verkliga och påhittade, och vi diskuterade och förklarade dem lite mellan scenerna. Vi fick en rättning av Anne som vi efterkorrigerade, vi kanske stapplade här och där, men på det stora hela flöt det på utan större hinder. Intressant också som Quasi påpekade, att den större svårigheten var inte så mycket de medicinska termerna, utan kunskapen om hur saker som administration och system fungerar på ett sjukhus.