Nekromanti Friform

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Den stora frågan...

"Nej, regelspelledaren kan bara fuska och säga "du misslyckas" fast tärningarna menar annorlunda."

Bara om tärningen slogs dolt. Slogs den öppet... tja, var beredd på brutal protest.

"Det krävs mycket kreativitet för att rälsa ett äventyr snyggt, roligt och på ett sätt som inte stör spelarna, oavsett om man lirar med tärningar eller inte."

Det krävs dock inte lika mycket kreativitet om man inte har en massa slumptal som säger emot din spårvagnslinje och som måste kollras bort.

"I friform kan man dock låta spelarna bestämma själva. Den möjligheten har man inte i tärningsspel."

Är du dum eller kommer du från Väring? Problemet är huruvida spelledaren tillåter spelarna att bestämma själva. Det har inget med tärningar, regler eller friform kontra regelspel att göra.

"Du lät orcherna i något spel lura in rollpersonerna i ett bakhåll efter att vanliga anfall inte visade sig fungera särskilt bra enligt reglerna. Typiskt SL-fusk. Inget fel med det (det hade ju önskad effekt; spelarna fick respekt för orcherna) -men det är inte ett dugg mer opartiskt än det som friformsspelledare sysslar med."

Uhu? Är det opartiskt att plötsligt låta orcherna tänka? Den var ny. Det är ungefär som att kasta alla klädda kort i poker för att banken ska vara opartisk. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

"Jag är inte så förtjust i att fokus i äventyren läggs på rollpersonernas förmågor och bedrifter, utan inriktar mig hellre på relationer, förvecklingar, karaktärsutveckling och ,tja, mänskligare element."

Så "det mänskliga elementet" påverkas inte av att din mesige kompis psimutanten Bill plötsligt är ökänd över hela Pyri som världens värsta gunslinger? Jösses, grabben, jag trodde ni friformare rollspelade. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
Re: Den stora frågan...

Går inte rollspel ut på att ha kul? Om man misslyckas med äventyret, är man oduglig som rollspelare då?

Spark mot öppen dörr - fascismen går inte åt det hållet. Jag har lirat i tillräckligt många konventsscenarier och haft skitkul bara för att efteråt få höra av spelledaren att jag "inte hade tillräckligt mycket utlevelse" för att veta det.
Fundera dock på hur duglig ROLLspelare man egentligen är om man får veta att ens rollperson har sökt i hela sitt liv efter ledtrådar på vem hans/hennes verkliga föräldrar var och nu har rest sig till en stad för att äntligen ta reda på det... och sen struntar man i det för att istället ägna spelpasset åt att sitta och småkäfta med de andra RP:na som man reste dit med.

"Fulländade"; ja. "Bästa" eller "roligaste"; nej.

GARV!!

"Vill spelarna lösa en mordgåta; ge dem en gammal Fantomen och slå upp "mordgåtan" på insändarsidorna

Ok, "vill spelarna rollgestalta, låt dem se en Norén-pjäs och sen stå och åbäka sig hemma framför spegeln."

--
Åke
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Den stora frågan...

"Bara om tärningen slogs dolt. Slogs den öppet... tja, var beredd på brutal protest."

Modifikationer och svårighetsgrader är fortfarande upp till SL att råda över. Fast SL kan ju fuska på andra sätt oxå, som sagt.

"Uhu? Är det opartiskt att plötsligt låta orcherna tänka?"

Det är rätt partiskt att plötsligt bara, out of the blue, slänga in ett planerat bakhåll under perfekta omständigheter (dittills hade orcherna bara försökt hugga ihjäl spelarna i väpnad närkamp, men reglerna hade en bugg som lät rollpersonerna ta hand om högst tre av dem i taget och då var äventyrarna tämligen ohotade) som inte fanns med i något äventyr från början. Orcherna blev alltså plötsligt väääldigt mycket smartare bara för att SL hade uppmärksammat att spelarna inte respekterade orcher så länge som de anföll rollpersonerna i närstrid.

"Så "det mänskliga elementet" påverkas inte av att din mesige kompis psimutanten Bill plötsligt är ökänd över hela Pyri som världens värsta gunslinger? Jösses, grabben, jag trodde ni friformare rollspelade"

Klart jag har gjort rollpersoner som varit kända och ökända i friformsscenarier. Jag tycker dock det är betydligt intressantare att rollspela scener där Bill upplever båda sidor av sitt kändisskap och brottas med sitt eget rykte än att brädspela fram duellsituationer på duellsituationer där Bill antingen kan bli aningens mer känd eller dö.

Prestationsbiten hoppar jag gärna över. Jag eftersträvar 100% rollgestaltning. Inte för att det är bättre än andra typer av rollspel, utan för att det tilltalar mig och min spelgrup mer.

/Rising
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: Den stora frågan...

Men väldigt få prestationsspelare tänker så. De vill lösa mordgåtan med sin egen intelligens, inte rollpersonens. De kan ha rollpersonens förmågor, men det riktiga detektivarbetet vill de stå för själva. Rollpersonen är en marionett, äran tillfaller spelaren när mordgåtan är löst.

Jo, det kan jag nog hålla med om. Däremot tror jag inte renodlade prestationsspelare är så enormt vanliga. De flesta (även de som spelar enormt prestationsinriktat) tar åt sig om man beskyller dem för att ha rollspelat dåligt vilket IMHO tyder på att det i.a.f. är en del av målsättningen. Visst misslyckas folk ibland när rollpersonens ego kommer i konflikt med spelarens men det innebär inte att de inte försöker...

Rosens kritik av vissa friformare är ju bara myntets andra sida. Friformare som är så upptagna med utförligt gestaltande att de helt saknar andra drivkrafter och initiativförmåga.

På samma sätt kastar sig enbart de koboldigaste spelarna sig rakt in i en strid och lever sig in i den genom sin rollperson. De flesta prestationsspelare gillar att planera striden själva och försöka vinna taktiska fördelar.

Mjo, men med tanke på att dylika prestationsspelare oftast spelar karaktärer som faktiskt är taktiska krigisar så är det ju bara rimligt rollspel att agera efter bästa förmåga.

De som väljer mindre prestationsinriktade karaktärer brukar också spela mindre prestationsinriktat.

Det är i.o.f.s. mysiga cirklelberoenden detta men det funkar :)

I en riktig friföreställning finns det ingen utmaning åt spelarna. Det finns bara en rik berättelse som man enbart kan tillgodogöra sig genom att leva sig in i sin rollperson och hoppa på tåget.

Hur gör man en rik berättelse utan konflikt av någon form? Kan du ge ett exempel?
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Den stora frågan...

"Klart jag har gjort rollpersoner som varit kända och ökända i friformsscenarier. Jag tycker dock det är betydligt intressantare att rollspela scener där Bill upplever båda sidor av sitt kändisskap och brottas med sitt eget rykte än att brädspela fram duellsituationer på duellsituationer där Bill antingen kan bli aningens mer känd eller dö."

Ah. Elitistfriformaren talar ut och säger: "Alla prestationsspelare som kan tänka sig att dyrka en tärning spelar rollspel vid bordet på samma sätt som vid Nintendon: det hela går ut på att skyffla tärningar för att slå ihjäl skurkar så att man kan lävvla och bli Utlimate Guardian och spöa spelledarens store ärgeluckloskurk på slutet." Vilket skåp har du bott i i hela ditt liv?

Vad jag ville säga med Bill, men som tydligen inte gått fram, är att konceptet "den mesige psimutanten Bill" brutalt förändrades till "den gravt missuppfattade och ökände psimutanten som alla tror är en gunslinger Bill" på grund av att två tärningsslag råkade ge utfall som det är en chans på 10 000 att det inträffar, att spelaren rollspelade förändringen (enligt just din modell: Bill hade enorma problem av den sociala sorten med att vara snorkänd för något som han egentligen var urusel på), och att vi hade komplett snorskoj åt detta Ödets Nyck.

För min del är fallet snorklart: rollgestaltningen fick sig en kul och totalt oväntad injektion av vitaminer på grund av tärningarna. Det är något som friformare inte kan uppleva.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Den stora frågan...

"Spark mot öppen dörr - fascismen går inte åt det hållet. Jag har lirat i tillräckligt många konventsscenarier och haft skitkul bara för att efteråt få höra av spelledaren att jag "inte hade tillräckligt mycket utlevelse" för att veta det."

Du är alltså ute efter priset för bästa spelargrupp? Är inte spelupplevelsen i sig bra nog? Måste allt vara en tävling? Ni prestationsspelare är bra lustiga, ni...

"Fundera dock på hur duglig ROLLspelare man egentligen är om man får veta att ens rollperson har sökt i hela sitt liv efter ledtrådar på vem hans/hennes verkliga föräldrar var och nu har rest sig till en stad för att äntligen ta reda på det... och sen struntar man i det för att istället ägna spelpasset åt att sitta och småkäfta med de andra RP:na som man reste dit med."

Dåliga spelare/spelledare kan alla spelsorter bjuda på. Jag är personligen mer van vid äventyr som man enbart kan hinna igenom på fem timmar om man agerar som en robot och snabbspolar igenom alla lugna perioder. Man umgås lite med personen som man ska föra från plats A till B och helt plötsligt säger spelledaren "åhh, nu är tiden slut, ni har inte ens kommit till orchbergen än, jöö! " Liksom; sorry för att jag agerade i enlighet med min rollpersons karaktär. De här 18 i KAR betyder förstås att jag bara håller tyst och fokuserar på mitt uppdrag förutom när det kommer ett tillfälle för mig att Bluffa eller använda Övertala. Jag är ogift, ung, snygg och ute på en resa med tre fulingar och en nittonårig jungfrulig skönhet, självklart sitter jag bara helt tyst och äter mitt torkade kött vid lägerelden utan att försöka bekanta mig med henne...

Dåliga spelare/spelledare kan alla spelsorter erbjuda.

Sen skrev jag:
""Fulländade"; ja. "Bästa" eller "roligaste"; nej."

varpå du svarade:
"GARV!!"

Då har du inte hört den om killen som skulle börja jobba som vaktmästare på konstmuséet. Efter första dagen kom arbetsgivaren och frågade "nå, hur har första dagen varit?"

"Jo tack, alldeles lysande! Jag har sålt två Rembrandt och en Carl Larsson!"

/Rising
som tycker man ska diskutera med argument
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
Re: Den stora frågan...

Du är alltså ute efter priset för bästa spelargrupp? Är inte spelupplevelsen i sig bra nog? Måste allt vara en tävling? Ni prestationsspelare är bra lustiga, ni...

Få se, du skrev lite tidigare... "Om man misslyckas med äventyret, är man oduglig som rollspelare då?"
Du är alltså ute efter att bli klassad som en duglig rollspelare? Är det inte bra nog att bara spela? Måste allt handla om att vara mest duglig och fulländad? Ni elitister är bra lustiga ni...

Rising
som tycker man ska diskutera med argument


Testa att göra det då, istället för att sprida ditt sedvanliga förakt för andras spelstilar omkring dig, och sen försöka nödtorftigt bortförklara det när folk blir förbannade - för det blir man.
"Jag sa att det är den fulländade sortens rollspel, inte att det är den bästa" är mest en förolämpning mot andra läsares intelligens, om du tror att folk verkligen går på såna ordfladderusker. Då föredrar jag faktiskt drapor som "jag har inget emot att andra ägnar sig åt infantila spelstilar" som du har kräkt ur dig tidigare.

--
Åke, som är förbannad, som vanligt när den här tjommen börjar hålla på på det här viset. Mitt tangentbord börjar bli lidande av det...
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Den stora frågan...

"Däremot tror jag inte renodlade prestationsspelare är så enormt vanliga"

Det har du alldeles rätt i. Jag polariserar ju enormt för att undvika missförstånd. Man kan förstås rollgestalta jättebra med tärningar också, men jag tycker rollspelssituationer utan tärningar är de roligaste, så därför anser jag friform vara rätt djärvt. Då tvingas man ju enbart spela den typen av situationer. De som är spännande utan tärningar och brädspelsutmaningar.

Det går förstås att spela hela spelsessioner utan något tärningsslag även om man egentligen spelar helt enligt reglerna. Det kallar jag dock ändå för friform, eftersom det ju saknar regeltillämpningar.

"Hur gör man en rik berättelse utan konflikt av någon form? Kan du ge ett exempel?"

"Road to hell" var mitt första möte med ett utmaningslöst äventyr som jag tyckte var skitaläbbigt när jag spelade det. Vi tog så mycket tid på oss åt kringhändelser och bihandlingar som vi startade själva i gruppen, så jag blev genuint överraskad åt hur den egentliga handlingen utvecklade sig och finalen blev även den en riktig eyeopener.

Nu i efterhand ser det äventyret dock väldigt rälsat och linjärt ut.

Jag gjorde ett riktigt Norén-scenario en gång åt mina spelare som fungerade på ungefär samma sätt, men där handlingen kunde sluta på massor av olika sätt, beroende på hur de agerade. Rollpersonerna var så "dåliga" att det inte var någon fråga om att "klara" äventyret, utan det handlade mer om att spela igenom vardagsdramatiska scener på så sätt att man inte bara bröt ihop. Karaktärerna var trasiga, men spelarna tog dem till sitt hjärta och det blev en ganska mysig spelstämning ändå på något vis. Jag kommer särskilt ihåg en spelsession när ena mamman kom hem och luktade rök (hon hade lovat att sluta röka under sommaren) och barnen började anklaga henne högljutt för att vara en lögnare.
"Nej, nej, jag har inte rökt. Det är folk på krogen som röker, det sugs upp i mina kläder, men jag har inte rökt!"
Ungarna lät sig dock inte övertygas utan bara skriker och när den biologiske modern kommer så lyckas hon tala ungarna tillrätta. Senare på natten (efter långa kaotiska samtal på gränsen till hysteriska utbrott) hulkar rökmamman fram:
"De lyssnar inte längre på mig, vad jag än säger så bara vägrar de lyssna på mig. De trotsar alltid mig och de tar alltid ditt parti, jag kommer hem och mår som skit -du vet ju hur det kan bli vissa nätter- och så får jag sånt här kastat i mitt anskte..."
"Ssssch... Allt blir bättre när jullovet kommer. Hey, då får vi tid att göra saker som en hel familj igen. Roliga saker... Då får vi ta igen allt vi förlorat under hösten...

...å du och jag har också saker att ta igen, vet du..."

Hon trycker sin kropp mot hennes älskade och lägger en öm, flyktig kyss på hennes nacke, varpå hon hastigt ryggar undan och drar täcket åt sig.

"Nej, nej, jag vill inte...inte i kväll... inte i kväll.
...godnatt..."

...och så slutar ännu en dag något sämre än den inleddes...
---

...och tja, det ser dumt ut i text, men det var så djävulskt tät stämning runt spelbordet då att håret reste sig i nacken. Hur skulle det gå för familjen, egentligen?

Vi älskade karaktärerna, men gjorde ändå på något vis vårt bästa för att splittra hela familjen. Jag vill inte påstå att vi lärde oss en massa om hur det är i familjer med homosexuella föräldrar, men något lärde vi oss ändå i det äventyret. Den där stillsamma viskande dialogen i sovrummet som slutar med att ena föräldern vänder ryggen åt den andre gav mig i varje fall ett oförglömligt intryck. Något cyniskt om att ljuv kärlek är en lyx som drabbar dem som vill ha varandra, och inte dem som verkligen behöver varandra...

Det är så mycket mer spännande som spelledare när man inte ens själv vet var äventyret är på väg. Det viktiga var ju vad rollpersonerna gick igenom, inte vad jag hade planerat i mitt äventyr.

/Rising
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Den stora frågan...

"Få se, du skrev lite tidigare... "Om man misslyckas med äventyret, är man oduglig som rollspelare då?"
Du är alltså ute efter att bli klassad som en duglig rollspelare? Är det inte bra nog att bara spela? Måste allt handla om att vara mest duglig och fulländad? Ni elitister är bra lustiga ni..."


Har du någon som helst aning om vad du skriver? Det började med att du angrep följande:

"Kan man friforma, då kan man spela med tärningar också"

med argumentet (pff, nåja):

"Friformsnissarna ägnar tiden åt att hoppa omkring och gapar åt varann med konstiga röster, men de lägger inte två strån i kors för att göra nånting som för handlingen framåt."

De kan alltså ha hur kul som helst, men om de inte "klarar äventyret" i den takt som du vill, då kan de alltså inte spela rollspel. Alltså, du får knyta hur många knutar du vill på dina egna resonemang, men lämna mina i fred!

"Testa att göra det då, istället för att sprida ditt sedvanliga förakt för andras spelstilar omkring dig, och sen försöka nödtorftigt bortförklara det när folk blir förbannade - för det blir man.
"Jag sa att det är den fulländade sortens rollspel, inte att det är den bästa" är mest en förolämpning mot andra läsares intelligens, om du tror att folk verkligen går på såna ordfladderusker."


Det blir ju jobbigt om jag ska se till att du inte blir förolämpad när jag verkligen anstränger mig för att inte göra dig förolämpad. Det är klart, gripa lösryckta citat och förtörna dig på egen hand, det klarar du bra, men skulle du läsa vad jag verkligen har skrivit så tror jag att du skulle se det ur en annan synvinkel:

Att vara "fulländad" är inte detsamma som att vara "bra". Det är inte ordmagi eller ordfladderflusker, det är ren svenskautbildning. När jag förklarar något som var fullkomligt uppenbart från början så är det heller inte att betrakta som en "bortförklaring", utan det är en helt vanlig "förklaring", faktiskt.

Ämnet (om du missat det också) gällde varför någon skulle vilja spela friform. Då måste jag ju nämna någon av fördelarna med friform, eller hur? Det är således hela utgångspunkten för mitt inlägg. Ska man kommentera det ska man naturligtvis veta VAD det egentligen är man kommenterar för något.

Jag nämner alltså en fördel med friform. Hävdar du att det inte finns några sådana så är det faktiskt du som är en elitist. Jag nöjer mig med att komma med en personlig analys av vad jag ser som fördelen med friform. Jag tycker nämligen friform är en fulländad form av rollspel. Det är inte brädspel, det är inte teater, det är bara 100% gemensamt berättande på ett sätt som inget annat medium kan ersätta. Inte nödvändigtvis bättre än någon annan berättarkonst. -Det är alltså ett rätt försiktigt uttalande.

Du kan tycka vad du vill om friform, men du måste i den här diskussionen då peka på någon ANNAN fördel med friform, annars är du en elitist som trycker ned andra människor. För naturligtvis finns det någon poäng med friform, det finns ju en poäng med alla uttryckssätt. Endast nazister och annat läbbigt folk tycker annorlunda.

/Rising
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Den stora frågan...

"För min del är fallet snorklart: rollgestaltningen fick sig en kul och totalt oväntad injektion av vitaminer på grund av tärningarna. Det är något som friformare inte kan uppleva."

Du har tagit upp Bill förut. Första gången svarade jag "jäpp, tärningar är lattjo ibland. Friform har andra kvaliteter, den ena spelformen är inte bättre än den andra."

Jag var dock ensam om den sortens demokratiska hållning, så när tärningsmaffian nu fortsätter lasta skit på friform så antar jag en annan hållning istället:

Om det balla med Bill är att det var en chans på 10 000 att han lyckades med det han lyckades med, då gestaltar man inte sin rollperson ordentligt. Bill har nämligen ingen aning om hur hans ödestärningar har landat, Bill har bara upplevt resultatet. Detta resultat kan lika gärna uppstå hos en friformare med lurig fantasi. Blir det sämre då? Nej, bara om man rollgestaltar dåligt. Bill själv kan ju inte avgöra skillnaden. Endast en metarollspelare känner någon skillnad.

Tills tärningsspelarna antar samma demokratiska attityd som jag hade först så håller jag fast vid den nya och sätter hårt mot hårt.

Man kan, som det heter, inte argumentera på latin när ens meningsmotståndare är åsnor.

/Rising
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Den stora frågan...

"så när tärningsmaffian nu fortsätter lasta skit på friform"

...så kanske du skulle ha skippat att kasta skit på fläkten med dumheter som att friform är den fulländade rollspelsformen, eller skippat att förutsätta att den andra parten inte spelar rollspel utan spelar yatzy. Det är just sådana elitistiska attityder som ger bränsle åt fejden.

Förutom att jag inte håller med om din (bort?)förklaring till Rosen så håller jag inte ens med om uttalandet. Den fulländade formen för rollspel är, enligt min åsikt, en del rollgestaltningsmoment och en del prestations/spelmoment. Eller, om jag tillåts den gamla klyschan igen, vare sig rollspel eller rollspel, utan rollspel.

"Detta resultat kan lika gärna uppstå hos en friformare med lurig fantasi."

Handen på levern, har du någonsin kommit undan med en sådan grej när du har friformat? Jag har det inte. Däremot har sådana grejer inträffat upprepade gånger i regelspel.

"Man kan, som det heter, inte argumentera på latin när ens meningsmotståndare är åsnor."

Åfan? Är det därför som du inte böjer disputare korrekt? <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

(sorry, men den bjöd du på <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>)
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Re: Den stora frågan...

Om jag nu ska lägga mig i debatten så skulle vilja ta upp en intressant sak jag upptäkt.

I alla exempel rörande regelspel tas strider upp. I alla exempel(nästan) rörande
friform prioriteras rollgestaltande.

Det kan mycket väl(och är det säkert) vara så att strider är vanligare i regelspelande än i friformande. Och att rollgestaltandet har större utrymme i friformandet. Men jag tycker ändå att det är intressant. Regelspel är ju faktiskt mer än strider. Mer än problemlösning också för den delen. Och möjligtvis, inte så säker, är friformande annat än rollgestaltande.
Du Rising spelar väl mycket Kult? När du spelar/spelleder kult vad gör du då?
Jag tvivlar på att du stider arslet av dig. Jag tvivlar också på om att allt handlar om problemlösning(som också används i vissa exempel)...

Jag tror att det är tacksamt att hacka på strider när man själv föredrar rollgestaltning, vilket är mycket trevligt och en stor del i rollspelen. Och att man då lyfter fram rollgestaltandet som en vacker motpol till orchslakten. Men jag tycker det är rätt underligt när ni tjafsar om vilken spelprestation som var den bästa, när man självklart kan se på en sådan från olika synvinklar och det är utifrån denna man bedömer spelprestationen.

Å andra sidan så kan man ställa sig frågan: "Hur kul skulle det vara att spela regelspel utan rollgestaltande?" En viktig fråga. Jag tror att svaret på denna är mycket simpel: Inte alls. Sen kan man diskutera i hur stor utsträckning man ska spela sin karaktär och i hur stor utsträckning man ska tänka på äventyret, om det överhuvudtaget finns ett sådant, och hur viktigt det är att klara det. Jag slår vad om att det finns många exempel på regelspel där spelarna heltöverger uppdraget och väljer andra riktningar. Har sjäv varit med om sådana.

En meningslös diskusion är vad som är roligast osv. för det beror ju helt på ens egen synpunkt.(okej det hät har ni kanske inte diskuterat men ändå=)

Jag tror säkert att det är skitkul att spela ut en homosexuell familjs vardag(en familj med homosexuella föräldrar alltså... det lät nästan konstigt det andra). Det här är nogot jag gärna skulle prova, eller något liknande. Att spela Bill äventyret var säkert lika kul. Olika personer gillar olika saker.

okej och nu lite citat:
Om det balla med Bill är att det var en chans på 10 000 att han lyckades med det han lyckades med, då gestaltar man inte sin rollperson ordentligt

Gör man inte? Bill är säkert fullkomligt medveten om att han är totalt värdelös på att duellera, alltså han har säkert skjutit prick på glasflaskor som barn och missat fatalt.
om han hade duellerat förut och varit totlat kass på det, utan sin tur, hade han nog varit död vid det här laget. Min poäng är att man är ofta medveten om sina brister, särskilt om det hanslar om en sån sak som att skjuta pistol och hålla lugnet i en duell. Andra brister kanske är svårare att veta om, men inte den här.

Jag tror att det finns flera fulländade former av rollspel. Om en person tycker att friform är den fulländade formen av rollspel, då är det det för honom. Om sedan en annan tycker att den fulländade formen är en blandning av ROLLspel och rollSPEL är den fulländadeformen då är det det för honom. Varför kan det inte finnas flera? Vad som är fulländat, IMHO, för en person behöver inte vara det för en annan!
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Ämnet ämnet ämnet, varthän försvann det?

Jösses, ibland undrar jag om jag är den enda som läser inläggen i sin HELHET innan jag väljer att svara på dem. Nog för att jag kan vara svamlig ibland, men den här gången tycker jag att jag fattat mig både kort och tydligt.

Jag råkar tycka att friform är "fulländat rollspel". Innan ni börjar markera, trycka Ctrl+C och Ctrl+V och tolka det lösryckta citatet som ni vill, kan ni väl ändå försöka läsa det som jag har menat. Annars blir det en ny Modesty Blaise där jag skriver klart och tydligt vad jag menar och ni bara citerar de delar som ni tycker låter dumma om man bortser från sammanhanget det är skrivet i. Jag pratar om "outspädd rollspel" och "Har jag ett intressant livsöde att gestalta, då spelar det ingen roll om jag "klarar" några äventyr eller inte. Ingen slump behövs om man vet varthän man ska styra sina steg." Detta gillar förstås inte alla, men jag skriver klart och tydligt att "För mig handlar det om djärvhet". Jäpp, för mig personligen gillar jag denna form av fulländad, outspädd, ädel, ouppblandad, fullkomlig och alltigenom solid rollgestaltningsupplevelse just för djärvhetens skull.

Jag säger inte att ni andra ska hålla med, men hitta då på en annan anledning till varför folk sysslar med friform, eller konstatera "jag är en elitist" -för det är alternativen. Jag tror varken du eller Rosen är äckliga nog att påstå att friform är "fel" eller alltigenom sämre än er egen favoritform av rollspel, så kom gärna med en egen analys till varför en del människor gillar friformsrollspel. Alla stilar är ju lika bra egentligen -men på olika sätt. Det är den enda demokratiska åsikten. Jag har gjort mitt bästa och gett min personliga syn på saken.

"Den fulländade formen för rollspel är, enligt min åsikt, en del rollgestaltningsmoment och en del prestations/spelmoment. Eller, om jag tillåts den gamla klyschan igen, vare sig rollspel eller rollspel, utan rollspel."

I mitt första uttalande nämner jag klart och tydligt att det inte är så jag använder "fulländad", så jag förstår inte problemet. Man kan inte haka upp sig på ett ord och citera det ur sitt sammanhang när det klart framgår av sammanhanget hur det är jag menar. Förresten är du helt off i ämnet. Det handlar inte om vilken spelstil som är bäst, det handlar om varför folk gillar att spela friform. Håll dig till ämnet, eller starta en ny tråd som heter "vilken spelstil tycker du är bäst?" Den är dock jag inte så intresserad av att delta i, jag tycker nämligen det är intressantare att prata om hur man kan få varje enskild spelstil att nå sin fulla potential. Jag gillar ju att spela på flera olika sätt, vet du, inte bara ett enda. I den här tråden pratar vi om vad som är poängen med just friform.

Nu när du vet vad diskussionen gäller är du välkommen att fortsätta snacka.

/Rising
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Yikes...

...och så slutar ännu en dag något sämre än den inleddes...

Att kalla det ett konfliktlöst spel är i.o.f.s. litet som att kalla en val som navigerat fel och simmat upp på stranden en problemfri val. I båda fallen finns det ju faktiskt problem att klara och konflikter att lösa. Den stora skillnaden är att man föredrar att vältra sig i dem snarare än att göra något konstruktivt. I valens fall för att den är förvirrad. I ert fall, tja, det vet du själv. /images/icons/smile.gif

Vi älskade karaktärerna, men gjorde ändå på något vis vårt bästa för att splittra hela familjen.

Det är åter den där splittringen mellan vad karaktärerna vill och vad som är "bra" för storyn... eller hur?

Det är så mycket mer spännande som spelledare när man inte ens själv vet var äventyret är på väg. Det viktiga var ju vad rollpersonerna gick igenom, inte vad jag hade planerat i mitt äventyr.

Du vet ju att det är ett av de vanligare argumenten för _regelspel_... att man inte kan veta vad som kommer ske eftersom allt modereras av regler och slumpfaktorer.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Till samma ställe som IMHO

"Jag råkar tycka att friform är "fulländat rollspel"."

Bra. Säg då att du tycker att friform är fulländat, inte att friform är fulländat.

Kruxet med den här tråden är att du framhäver dina åsikter som dagens sanning, inte som dina åsikter. Det gör folk som inte delar dina åsikter förbannade.

För övrigt, trådar muteras. Speciellt om de som deltar i den blir förbannade.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Den stora frågan...

"I alla exempel rörande regelspel tas strider upp. I alla exempel(nästan) rörande friform prioriteras rollgestaltande."

Det här har stört mig också. Det vore kul om någon sade att friform var dumt för att det är roligare att köpslå med tärningar eller liknande någon gång. Alltid strid, strid, strid... Friform har ju inte monopol på rollgestaltning.

Jag tycker olika äventyr behöver olika sorters spelsätt. Ibland är friform bra, ibland behövs storytelling, ibland behövs dolda slag och jag är övertygad om att dungeonbashing med två lag äventyrare som kämpar sig mot mitten av en dungeon behöver helt öppna slag och fullständigt opartiska spelledare för att fungera.

Vissa elitister menar dock att vissa former av rollspel är bättre än alla andra och att alla andra spelformer därför är värdelösa.

Det är lustigt att jag alltid anklagas för att vara en elitist, då jag är helt ensammen om att försöka analysera om varje enskild spelstils egna unika fördelar... Man kan förvisso ha åsikter på mina analyser, och visst kan jag erkänna att jag ofta skjutit långt utanför måltavlan, men ändå, jag försöker åtminstone.

"Gör man inte? Bill är säkert fullkomligt medveten om att han är totalt värdelös på att duellera, alltså han har säkert skjutit prick på glasflaskor som barn och missat fatalt.
om han hade duellerat förut och varit totlat kass på det, utan sin tur, hade han nog varit död vid det här laget. Min poäng är att man är ofta medveten om sina brister, särskilt om det hanslar om en sån sak som att skjuta pistol och hålla lugnet i en duell. Andra brister kanske är svårare att veta om, men inte den här"


Njaa, du har en poäng, men rollpersonen vet ju inte vilken matematisk sannolikhet det är att han kan lyckas med någonting, särskilt inte efter enbart två dueller. Bill fattar förstås att han är skitdålig egentligen, men det gör han oavsett i vilken spelstil man lirar. Blir det roligare om man slår tärningen öppet eller om SL gör det dolt? Enbart om spelaren misstror spelledaren, och då handlar det om metarollspel. Då är det spelaren som blir glad för att han har slagit ett bra tärningsslag. Bill däremot bör ju bli ju lika glad i sin lilla värld oavsett vad vi spelare håller på med runt spelbordet.

Ser man det så (och det gör kanske inte jag själv, men det är ju inte "fel", utan faktiskt ett helt oantastligt argument) så är friforms-Bill precis lika glad som brädspels-Bill.

Personligen anser jag nog ändå att Bill's äventyr hör hemma i en tärningsspelstil, medan mina homoföräldrar var ett utpräglat friformsäventyr. Det behövdes liksom inga tärningar i det äventyret. Och säga vad man vill,men den sortens odelade, ädla, fullkomliga, fullständiga, helgjutna rollgestaltningsupplevelsen är som en kick i sig, i varje fall för mig och min spelgrupp. Rollgestaltar man tillräckligt länge utan regelavbrott så når man en form av nirvana där illusionen är total och (hoppas inte Didi och Björn läser det här) man glömmer bort sig själv för en stund. I alla fall litet. Jag uppnår det stadiet lättast (nja, endast än så länge) med just friform, därför gillar jag den sortens äventyr. De som saknar regeltillämpningar. De är djärvast, i mina ögon.

Inte bäst, men helt klart bra på ett alldeles unikt sätt.

/Rising
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Begreppsförvirring

Att vara "fulländad" är inte detsamma som att vara "bra".

titta i ordlistan...

Jag tycker nämligen friform är en fulländad form av rollspel. Det är inte brädspel, det är inte teater, det är bara 100% gemensamt berättande på ett sätt som inget annat medium kan ersätta. Inte nödvändigtvis bättre än någon annan berättarkonst. -Det är alltså ett rätt försiktigt uttalande.

Den rimliga slutsasten vore väl i så fall att friform är en fulländad form av "gemensamt berättande"? Rollspelet blir ju ibland lidande för att berättelsen har förtur. Dessutom har rollspel så många andra aspekter som friformen helt tappar bort.

Det är som att säga att gorillor är den fulländade formen av apor eftersom de är så bra på att äta mycket frukt och leva i flock.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Yikes...

"Att kalla det ett konfliktlöst spel är i.o.f.s. litet som att kalla en val som navigerat fel och simmat upp på stranden en problemfri val. I båda fallen finns det ju faktiskt problem att klara och konflikter att lösa. Den stora skillnaden är att man föredrar att vältra sig i dem snarare än att göra något konstruktivt"

Ha ha! Perfekt analys! I äventyrsrollspel så överkommer man problemen, i friföreställning så vältrar man sig i dem. He heh... Tja, de görs till upplevelser i alla fall, och inte bara hinder på äventyrarnas väg mot deras mål.

"Det är åter den där splittringen mellan vad karaktärerna vill och vad som är "bra" för storyn... eller hur?"

Joo, fast våra karaktärer var så trasiga att man skulle ha gestaltat riktigt dåligt om det helt plötsligt skulle ha blivit ett tomtebolyckligt paradis av det hela. Det föll sig ganska naturligt att det blev ansträngt och jobbigt. Fast visst, vi vältrade oss i det för att storyn blev bättre så. Helt klart. rätt objektiv rollgestaltning på sina håll. Jag erkänner.

"Du vet ju att det är ett av de vanligare argumenten för _regelspel_... att man inte kan veta vad som kommer ske eftersom allt modereras av regler och slumpfaktorer. "

Jo, fast som spelledare vet man ju ändå vad som finns i ens äventyr. Man vet vilka hinder äventyrarna skall överkomma och vilka problem som skall lösas. När det inte finns några "hemligheter" på det viset utan man får koncentrera sig på handlingen blir det lite annorlunda. Då är det snarare som om spelarna döljer handlingens slutpunkt för mig som spelledare. Åtminstone var nog det där homoföräldersäventyret mycket mer spännande för mig än för dem.

Men det är små skillnader på rollgestaltningsfyllt tärningsspel och friform. När jag lirar Chronopia med tärningar så är det äventyr utan målsättning, fast med tärningar, så det är krångligt att uttala sig generellt om spelstilar utan att blanda ihop det med äventyrsstilar.

/Riz
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Till samma ställe som IMHO

"Säg då att du tycker att friform är fulländat, inte att friform är fulländat"

Jag började min ursprungliga tråd med orden: "För mig handlar det om..."

Det är väl ändå tillräckligt? "För mig", hur mycket mer personlig kan man bli?

"Kruxet med den här tråden är att du framhäver dina åsikter som dagens sanning, inte som dina åsikter"

Det är nog snarare kruxet med er citationsteknik. Läs inläggen ordentligt så slipper vi många missförstånd framöver. Jag ska försöka fatta mig kortare också. Deal?

/Riz
 
Top