Fantasysvenskan och dess källor

[Stämma]

Under 1900-talet tog den moderna fantasygenren form. I likhet med allt annat människor skapar uppstod fantasyn inte ur tomma intet utan hade många förelöpare. Det fanns tidigare verk som kunde tjäna som inspiration och mönster. Verk vars språkdräkt och bildvärld kunde lånas för att skapa det nya.

Pulpfantasyn som företräddes av Howard och Moore fann sina källor i historiska romaner, äventyrsberättelser samt den tidiga skräck- och science-fictionlitteraturen. Tolkien sökte inspiration i den historiska litteratur han kände så väl, i den romantiska romankonsten och hos författare som George MacDonald och William Morris. Däri fann fantasyengelskan sina mönster och meningar. Sina stilistiska förebilder.

Nog om engelskan. Det här är ett svenskt nördforum, om inte vi pratar om fantasysvenskan, vem ska då göra det?

Jag hyser hypotesen att svensk fantasy haft två huvudsakliga förebilder: Dels den västnordiska litteraturen från forntiden, både direkt från eddor och sagor, och indirekt från göticistiska alster, dels den engelskspråkiga fantasyn som vänts, översatts och försvenskats. Jag vill också göra gällande att Sveriges inhemska medeltida litteratur: Knittelverk och ballader, till stor del förbisetts som språkliga inspirationskällor.

Ett exempel på västnordiskt inflytande skulle jag säga är Röde Orm, även om det kan debatteras om det är fantasy. Övernaturliga inslag, sanna spådomar och omänskligt starka kämpar, förekommer men är inte så framträdande att de stör den övervägande historiska känslan.

Ett exempel på fantasy som drar från engelska förebilder är den rika floran av översatt fantasy, David Edddings, Drakar och Demoner, både spelet och bokserien.

Även de översatta verken drar ofta från västnordiskt material. Goblinen i Magic World blev som bekant till Drakars svartalf. Ohlmarks satte tonen när han översatte elf till alv som lånats från isländska, istället för det inhemska älva.

Jag är inte så beläst inom svensk fantasy som jag skulle vilja och jag känner ändå till fantasy som går helt emot min hypotes (femte konfluxsviten). Med andra ord har jag säkert helt fel, men det är ett ämne jag intresserar mig för. Vilka stilistiska förebilder använder ni när ni skriver fantasy eller när ni spelar rollspel i fantasyvärldar? Vad tycker ni om språkbruket i svenskfantasy? Vilka språkkällor tycker ni är underutnyttjade.

För min del hyser jag en djup kärlek till språket i medeltidskrönikorna, Sveriges medeltida ballader och Gustav Vasas bibel. När jag arbetar på egna alster drar jag mycket därifrån, och från den äldre Göticismens storverk: Atlantica och Alla svea- och götakonungars historia. Jag lägger gärna ett lager av skröna över det hela, så att man får lite distans till handlingen och kan på tryggt avstånd ingjuta lite munterhet i det hela. Men jag är nyfiken på vad ni andra tycker och tänker .

 

[Stämma]

Nu efter nattens sömn drar jag mig till minnes ett avsnitt av Tolkienpodden där de jämförde Ohlmarks' och Anderssons översättningar. En av poddvärdarna nämnde att han läst att fantasy klingar annorlunda på svenska än engelska, då den modernistiska rärelsen i Sverige förkastat det fantastisk-romantiska bildspråk som genren bygger på. Och till skillnad från den engelskspråkiga världen, aldrig riktigt återerövrat det. Därför klingar, säg, Frithiofs saga som olidligt hurtig, medan motsvarande verk ännu kan väcka trolsk sinnestämning hos engelsktalande.

Jag vet inte om jag håller med tanken, men jag finner den likväk intressant och skulle gärna läsa dess källa. Han i Tolkienpodden refererar till Anderssons översättardagbok, men dem har jag läst utan att finna vad jag sökte. Så eventuellt kommer det någon annanstans ifrån.

 

[God45]

Vår stora moderna fantasy författare är väll Astrid Lindgren med Ronja Rövardotter, Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Och medan hon använder romantikens bildspråk skriver hon på ”normal svenska”. Vilket jag tycker är ganska skönt. Att saker ska låta generiskt ”gammaldags” i en viss undergenre av den engelska fantasyn tänker jag till 114% skylla på E.R. Eddison och hans The Worm Ouroboros. Men det är ju verkligen inte all engelskspråkig fantasy, nuförtiden är det mer modernt språk och det är inte som att typ Moorcock eller Vance skrev ”gammaldags”, de skriver på sitt eget sätt dock.

Personligen, när folk försöker skriva fantasy på svenska som om du-reformen inte hände, så himlar jag med ögonen.

 

[Stämma]

Vår stora moderna fantasy författare är väll Astrid Lindgren med Ronja Rövardotter, Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Och medan hon använder romantikens bildspråk skriver hon på ”normal svenska”. Vilket jag tycker är ganska skönt.

Jo, sannolikt vår mest lästa i den genren. Dock tror jag det är av betydelse att hon skrev barnböcker. Det som anses gångbart stilistiskt i barnlitteraturen kritiseras ofta om det förekommer i vuxenlitteraturen. Jag ringaktar inte barnlitteraturen, verkligen inte, men jag tror att fantasy som riktar sig till en äldre målgrupp kan behöva ett lite annat tilltal.

Att saker ska låta generiskt ”gammaldags” i en viss undergenre av den engelska fantasyn tänker jag till 114% skylla på E.R. Eddison och hans The Worm Ouroboros. Men det är ju verkligen inte all engelskspråkig fantasy.

Tolkien använder det också, fast i begränsad omfattning. T.ex. Isildurs skriftrulle är åldrad med några hundra år.
Jag tror man också har ett lite annat förhållningssätt till ålderdomligt språk i den engelskspråkiga världen. Där utsätts man för det på ett annat sätt. Många amerikanska kristna håller King James Bible från 1611 som den enda sanna. Och den stora författaren är ju Shakespeare, som levde otaliga år innan Strindberg eller ens Bellman. Att man är närmre bekant med språkbruket gör det nog mer gångbart i populärlitteraturen.

nuförtiden är det mer modernt språk och det är inte som att typ Moorcock eller Vance skrev ”gammaldags”, de skriver på sitt eget sätt dock.

Nej, särdeles gammaldags är de väl inte. Fast ett par ord hos Vance lär han nog ha dammat av. Båda har dock ett livskraftigt språk som bär de fantastiska världarna väl, grundat i pulptraditionen och vidare utvecklat. Moorcock-översättningen i Äventyrsspels regi var dock inget vidare, styltig och fadd minns jag den som. Med kvasiålderdomlig dialog av just det slag du himlar med ögonen åt.

Du har ju skrivit Ixion förresten. Hur gjorde du? Utgick du helt från utomspråklig S&S-litteratur eller hade du någon svensk inspiration?

 

[Svarte Faraonen]

Tolkien använder det också, fast i begränsad omfattning. T.ex. Isildurs skriftrulle är åldrad med några hundra år.
Jag tror man också har ett lite annat förhållningssätt till ålderdomligt språk i den engelskspråkiga världen. Där utsätts man för det på ett annat sätt. Många amerikanska kristna håller King James Bible från 1611 som den enda sanna. Och den stora författare är ju Shakespeare, som levde otaliga år innan Strindberg eller ens Bellman. Att man är närmre bekant med språkbruket gör det nog mer gångbart i populärlitteraturen.

Jag kan tycka det är rätt sorgligt att svenskan på detta vis saknar kontakt med äldre språkformer, och att bruket av dem betraktas som töntigt, tillgjort eller politiskt reaktionärt. Det finns en sorts doktrinär modernitet som jag tror är nyttig att skaka av sig.

 

[God45]

Du har ju skrivit Ixion förresten. Hur gjorde du? Utgick du helt från utomspråklig S&S-litteratur eller hade du någon svensk inspiration?

Okej, jag tänker ta den här chansen att prata om mina romaner men jag skäms lite så döm mig inte!

Okej, så, liksom, jag försökte mest låta som Karl Edward Wagner + Frank Miller fast på svenska i Ixion. Vilket är det skämmigaste sättet att göra det på. På några ställen gör jag andra saker när jag leker med språket. Det är min första roman dock och jag skrev den medan min sambo skrev sin master uppsats för att hålla henne sällskap när hon satt uppe och skrev hela nätterna, så den är väldigt oputsad. Vilket gör mig glad när jag tittar på den, first draft, only draft, final draft och 14k ord skrivna på ett dygn och grejer. Den ska kännas som att någon skrev den för en pulpblaska så de kunde köpa mer whiskey.

I prequelen,”Det du blev lovad, som handlar om folk från en specifik släkt genom historien är varje del skriven som en blandning av en stil och modern svenska. Så vi har ina försök att göra en Astrid Lindgren del, en H.C. Andersen del, en Isländsk saga del, en Raymond Chandler del och så vidare. Konceptet för den boken är att varje person i släkten är fel huvudperson för typen av historia de är i så det förstärker den saken är tanken.

Den osläppta tredje delen i den världen, Sandra och Satan, är en barnbok som är skriven enligt riktlinjerna för att göra en bok dyslexi och ADHD vänlig vilket gör språket upphackat och kargt men tydligt. Jag skippade också kapitel så hela boken flyter på stream of consciousness. Den här boken har jag inte självpublicerat för jag försöker få något förlag att ge ut den, vilket de inte vill Men om någon vill ge ut en bok om ett barn som använder Satans makt för att störta tyranner så har jag den redo

Min fjärde bok är Ormkrönikan som är skriven för att härma folksagor om mytologier, så det är korta sagor om hur världen skapades eller varför björnar äter honung och liknande. Där är språket menat att kännas som en blanding av mytologiska sagor blandat med The Book of Wonder fast på svenska. Från början var det menat att vara en fantasy kampanjvärld berättad genom dess mytologi eftersom tidslinjer är så tråkiga men den blev något annat. Den har jag inte heller publicerat men det är för jag gick för hårt in för att härma gamla myter så den går att läsa som att den har en massa liiiiite åldrade värderingar. Den är också skriven precis när Ryssland invaderade Ukraina på tiden jag inte ägnade åt att kolla upp var närmsta skyddsrum var och packa nödväskor i fall i fall. Så den är mycket mer ”Fuck vad bra den här fantasivärlden låter just nu” än jag brukar vara.

 

[JohanL]

Tolkien använder det också, fast i begränsad omfattning.

Tolkien gör det här på ett väldigt eget vis - han försöker hela tiden aktivt undvika ord med franska rötter, utan vill ha de anglosaxiska. Eftersom han var den han var hade han förstås i huvudet vilka som var vilka.

 

[Quadrante]

Man ska nog inte glömma eller förringa Maria Gripes inflytande.

 

[Stämma]

Den ska kännas som att någon skrev den för en pulpblaska så de kunde köpa mer whiskey.

Fantastiskt! Jag har haft Ixion på min att-läsa lista ett tag nu, men nu blev jag ju pepp. Så den kanske jag börjar på redan i kväll. Och det lät spännande hur du använder stil i Det du blev lovad och Ormkrönikan, så det ser jag fram emot.
(Ska inte lova att återkomma med recension. Varje gång jag lovar att skriva nåt på nätet tycks jag försvinna från cyberrymden i ett halvår...)

Jag kan tycka det är rätt sorgligt att svenskan på detta vis saknar kontakt med äldre språkformer, och att bruket av dem betraktas som töntigt, tillgjort eller politiskt reaktionärt. Det finns en sorts doktrinär modernitet som jag tror är nyttig att skaka av sig.

Jo, det är väl lite det kruxet jag försöker lösa. Att förändra folks stilkänsla är lite väl ambitiöst i först laget. Så jag försöker lista ut ett sätt att smuggla in inspirationen utan att det väcker såna reaktioner som du nämner. Det beror ju också på vilken äldre källa: Krönikorna och balladerna kanske klingar lite naiva för den moderne läsaren, medan jag tycker att äldre bibelöversättningar ännu äger den mullrande befälsstämma som hör gångna tiders renläriga lutheranism till. Fast då väcker den kanske associationer till reaktionär obskurantism i stället :/ . Stilen jag försöker skrapa ihop ska liksom rymma äldre inspirationee på ett någorlunda lättsmält sätt, och det är inte helt lätt.

Jag tycker det finns en dubbelhet i strävan att mosernisera språkbruk i översättningar, lagspråk och dylikt. Visst kan jag se poängen med att ligga nära språket som faktiskt brukas. Och en moderniserad text är mer tillgänglig. Men det finns en paradox vad gäller tillgänglighet. En text med modernare språkbruk är lättare att ta till sig, men iochmed att man moderniserar så gott som alla texter blir äldre litteratur mer otillgänglig eftersom man aldrig får kontakt med det äldre språkbruket och aldrig får en möjlighet att interagera det i ens passiva språkförståelse.


(Beklagar den eventuella bristen på röd tråd. Inlägget skrevs emellan försök att begripa mig på norra Polens järnvägsnät.)

 

[Stämma]

Man ska nog inte glömma eller förringa Maria Gripes inflytande.

Jag är faktiskt inte bekant med hennes verk. Kan du beskriva vad som kännetecknar dem språkligt och hur hennes inflytande syns?

 

[Genesis]

Jag kan tycka det är rätt sorgligt att svenskan på detta vis saknar kontakt med äldre språkformer, och att bruket av dem betraktas som töntigt, tillgjort eller politiskt reaktionärt. Det finns en sorts doktrinär modernitet som jag tror är nyttig att skaka av sig.

Det är väl inte heller begränsat till det äldre språkbruket. Svenskarna har ju en bild av sitt eget språk som töntigt och värdelöst överhuvudtaget. "Allt låter häftigare på engelska." Jag har aldrig stött på ett folk som föraktar sitt modersmål så mycket som svenskarna gör. Men det är väl lite OT.

 

[Oldtimer]

Svenskarna har ju en bild av sitt eget språk som töntigt och värdelöst överhuvudtaget. "Allt låter häftigare på engelska."

Gissa om jag fick höra det ofta när jag försökte lansera D&D på svenska.

 

[God45]

Det är väl inte heller begränsat till det äldre språkbruket. Svenskarna har ju en bild av sitt eget språk som töntigt och värdelöst överhuvudtaget. "Allt låter häftigare på engelska." Jag har aldrig stött på ett folk som föraktar sitt modersmål så mycket som svenskarna gör. Men det är väl lite OT.

Svenska är ett bra språk som låter bra! Men jag blir alltid lite obekväm över att prata om det eftersom det låtet sjukt nationalistiskt.

 

[Quadrante]

Jag är faktiskt inte bekant med hennes verk. Kan du beskriva vad som kännetecknar dem språkligt och hur hennes inflytande syns?

Sakligt, klart enkelt språk, med flera trådar som vävs samman utan att konstla till det. Det ”nordiskt enkla”? Hennes inflytande handlar om sättet att väva in det mystiska och fantastiska i vardagen. Andra kan nog beskriva det bättre …

 

[Svarte Faraonen]

Det är väl inte heller begränsat till det äldre språkbruket. Svenskarna har ju en bild av sitt eget språk som töntigt och värdelöst överhuvudtaget. "Allt låter häftigare på engelska." Jag har aldrig stött på ett folk som föraktar sitt modersmål så mycket som svenskarna gör. Men det är väl lite OT.

Jag tänker att det hänger ihop. Om mycket av det språkliga djupet och den historiska genklangen har reducerats till något som får folk att föreställa sig punschkonservativa nationalromantiker som högstämt och rödmosigt deklamerar vikingapekoral medan ordenstecknen skallrar på brösten – ja, då har man gjort sig av med många av de verktyg som finns för att göra språket spännande.

 

[Quadrante]

Vårt historiska arv handlar mycket om att skala bort, korta ner. Sen att vi lånar in nytt stoff är ju precis som det ska.

 

[Brior]

Det är väl inte heller begränsat till det äldre språkbruket. Svenskarna har ju en bild av sitt eget språk som töntigt och värdelöst överhuvudtaget. "Allt låter häftigare på engelska." Jag har aldrig stött på ett folk som föraktar sitt modersmål så mycket som svenskarna gör. Men det är väl lite OT.

.
Personligen föraktar jag verkligen inte svenskan utan tycker att vårt språk har stor potential (liksom de andra språk jag stött på). Inte heller ser jag en nödvändigt nationalistisk koppling utan kan mer ansluta mig till Thomas Manns syn på tyska språket: att språket är en hemvist i sig.

Jag blir spontant lite stolt när ”Stämma” ser mitt skrivande som ett undantag från mallen i sitt inledande inlägg, men det är nog mest fåfänga. Mer nyktert ser jag språket mer som råmaterial i min skrivarverkstad än som ett medel till effekter, där jag försöker använde de möjligheter som råmaterialet erbjuder i mitt ordsnidande. Jag är alltid lite nyfiken på vad resultat ska bli i slutänden

 

[erikt]

Det är väl inte heller begränsat till det äldre språkbruket. Svenskarna har ju en bild av sitt eget språk som töntigt och värdelöst överhuvudtaget. "Allt låter häftigare på engelska." Jag har aldrig stött på ett folk som föraktar sitt modersmål så mycket som svenskarna gör. Men det är väl lite OT.

Att "allt låter häftigare på engelska" är lite samma sak som när amerikanare sätter prickar över bokstäverna lite hipp som happ.
Det är främmande och exotiskt, och därmed automatiskt lite häftigt.

Att en del tycker att det är svårt att skriva bra texter på svenska beror nog mer på brister i deras kunskaper i svenska, än på några brister i språket som sådant.

 

[Mekanurg]

Mina fem eurocent:

Det litterära svenska språket genomgick en rejäl förändring i och med Strindberg, Dan Andersson, Fröding, osv. Väldigt få nutida svenskar har någon relation med författargenerationen dessförinnan, exvis CJL Almqvist och August Blanche. Engelskan har en annan tradition och författare som Swift och Shakespeare är därför fortfarande aktuella i vardagen.

Många svenska fantasyförfattare är därför insatta i endast två "inhemska" språktraditioner:
1. En 1900-talssvensk med Dan Andersson / Astrid Lindgren / Frans G Bengtsson / Harry Martinson.
2. De fornisländska sagorna med (antagligen) Njals saga ("Jag vet inte om Gunnar är hemma, men hans spjutyxa är det.") och Heimskringla ("Vad var det som brast?" "Norge ur din händer, konung.") som viktigaste källor.

När en hel del svenska skribenter går utanför dessa två strömningar hamnar de ofta i en anglosaxisk fantasystil som inte funkar så väl på vårt språk. Alternativt låter de som en parodi på Erik Gustaf Geijer, och det slutar alltid illa. @Brior är därför ett unikum med sin språkekvilibristik.

Jag är en udda fågel i sammanhanget, eftersom jag är funktionellt tvåspråkig svenska/engelska. Jag skriver helst fantastik på engelska, eftersom jag där jobbar med en "enhetlig stil", en prosa som i mycket inspireras av britten Brian Stableford. Jag har däremot ingen motsvarande "enhetlig stil" på svenska. Det är frustrerande, jag vet inte vart jag ska vända mig.

 

[Mekanurg]

Det är väl inte heller begränsat till det äldre språkbruket. Svenskarna har ju en bild av sitt eget språk som töntigt och värdelöst överhuvudtaget. "Allt låter häftigare på engelska." Jag har aldrig stött på ett folk som föraktar sitt modersmål så mycket som svenskarna gör. Men det är väl lite OT.

Då brukar jag peka på det här mästerverket. Svensk prosa av högsta klass.

Ett halvt ark papper

etthalvtarkpapper.se