NYHET Dokumentären "Mot Andra Världar", om det svenska rollspelsundret, på SVT Play 6 september

Tyckte om att det var rätt personlig ur Huors perspektiv och som sagt hittade den nog den mest allmängiltiga vinkeln i övrigt. Bra så.

Det jag saknade mest var en tydligare vinkel om dagens guldålder, produktion och utövare.
 
Om trettio år tror jag definitivt att den där magiska datorspel-VR-möter-obegränsat rollspel är gjort sedan 20 år så jag tvivlar på det! När tekniken hinner upp fantasin blir penna-papper som opera, finkultur för gamlingar som inte lärt sig att uppskatta en elgitarr :)

Ah, men det är ju det perfekta tillståndet för att få en massa kulturdokumentärer gjorda. Och är inte elgitarrerna också för gamlingar nuförtiden?
 
Dokumentären var underhållande men jag hade nog föredragit en annan vinkel och att den lade fokus på och belyste andra punkter.
 
Bra dokumentär. Kul att se att så många hittar tillbaka till rollspelen igen(själv lämnade jag ju aldrig tåget). Jag trodde dock att rollspelsdöden/öknen var mellan 94 när Femte konfluxen släpptes och 2001 när M:UA kom.

Vampire: The Masquerade gavs ut 91, som jag minns början av 90-talet var det snarare ett influx av spelare i hobbyn och då särskilt tjejer. Minns även att jag såg en brujah-symbol sprejad i en gångtunnel vid denna tid. Lajv-rörelsen blommade väl även här kopplat till Vampire.
 
Ah, men det är ju det perfekta tillståndet för att få en massa kulturdokumentärer gjorda. Och är inte elgitarrerna också för gamlingar nuförtiden?

Jag tror inte det, kanske snarare dammiga historievolymer om forntiden :) och jo, de flesta såklart, jag menade på en form av elitism :)
 
Jag tror inte det, kanske snarare dammiga historievolymer om forntiden :) och jo, de flesta såklart, jag menade på en form av elitism :)

Finns sämre saker än dammiga historievolymer om forntiden! Men är det inte att dra lite väl stora växlar, att tro att ingen i framtiden kommer vara intresserad av något som varit populärt i det förflutna? Historia, även sådan som rör populärkultur, intresserar ju bevisligen folk (annars hade Kalle Lind gått hungrig).
 
Jag hade tänkt mig att den skulle vara något mer heltäckande. Lite för mycket personlig krönika för min smak.
 
Intressant. Hade velat se mycket mer, och även något om hur det fullkomligt exploderat med olika spel i dagsläget.
 
Kul att en dokumentär om rollspel uppmärksammas och tas på allvar på det här viset: https://arbetet.se/2020/09/08/svts-rollspelsdokumentar-ar-nagot-av-en-praktig-besvikelse/
Om man ville ha en heltäckande bild av den svenska rollspelshistorien förstår jag att man kan bli besviken. Men såvitt jag förstår har filmen aldrig påstått sig vara det, så i Klenells fall handlar det nog mest om krocken mellan felaktiga förväntningar och verklighet.

Berättelsen om den svenska rollspelshistorien har berättats en, två och tre gånger redan, så jag är glad att Huor valde en mer personlig och nostalgidoftande väg.
 
Wow! Jag känner inte ens igen mig litegrann i det han skriver. Hela texten bara staplar de tristaste fördomarna om rollspelare i en enorm hög, utan att bry sig om att den ska stå upprätt.

Seconded.

Alltså, det här:

Det var i de här miljöerna som Flashback uppstod, åtminstone dess första anhängare. Aparta unga män på tekniskt basår, med långt hår och tunn lugg i trenchcoat som läste anarkistens kokbok.

Udda äldre figurer som jobbade i hemelektronikbutik på dagarna och stoltserande med sina samlingar av nazimemorabilia hemma i skinnsoffan höll långa föreläsningar om hur de var ”elitister” – samtidigt som spelledaren var den som introducerade alla i gänget för AFA.

Han som påstod att han kunde kaosmagi, hade sålt sin själ till en exovampyr eller att han fått en av sina fiender att svälta ihjäl med hjälp av sina hackerskills och en hemdator.

Skinnrockar. Massor med skinnrockar.

I ärlighetens namn, vi hade nog alla minst en i åtminstone de yttre cirklarna av rollspelsföreningen som ägde en riktig pistol, vält gravstenar eller vaknat upp på kyrkogården efter en blöt kväll med jord under naglarna.

Och då har jag inte ens kommit in på den gravallvarliga konflikt som var magikrigen mellan Karlstads olika häxfalanger. Som alltså var en grej.

Oerhört många hade orm.

Säger nog säkert en hel del om skribenten och dennes allra mest omedelbara umgänge under 90-talet, men det här med att det i allmänhet skulle ha varit så?

Jag bar absolut skinnrock och lyssnade på Manson under de här åren. Kände definitivt en och annan som bar de där lös-vampyrtänderna lite för ofta. Men herregud, det var verkligen LÅNGT från den där beskrivningen.


Kanske var det helt enkelt annorlunda i Hälsingland… =)
 
Berättelsen om den svenska rollspelshistorien har berättats en, två och tre gånger redan, så jag är glad att Huor valde en mer personlig och nostalgidoftande väg.

De andra är väl i rätt hög grad också nostalgiska och fokuserade på Äventyrsspel, åtminstone de två sistnämnda?

Det jag tycker Klenell framför allt sätter fingret på är hur dokumentären är en del av en berättelse som vi redan hört rätt mycket om rollspel: den "nördrevanschistiska" berättelsen, där folk blev illa behandlade i sin ungdom (antingen av taskiga skolkamrater eller en oförstående vuxenvärld) men sedan använde rollspelen för att svinga sig till en respektabel position inom kultur eller näringsliv. Det är en ganska tam berättelse om man jämför med hur andra kulturformer framställs. Skildringar av konstnärer, musiker, författare och liknande har inte samma präktiga inramning av "se så nyttigt och ofarligt det här var". Rollspelshistorien har gott om kantighet, dysfunktion, konflikter och berättelser som inte slutar med ett välbetalt kreativt jobb, och jag känner att det hade varit intressantare att se berättas.
 
> Han som påstod att han kunde kaosmagi, hade sålt sin själ till en exovampyr eller att han fått en av sina fiender att svälta ihjäl med hjälp av sina hackerskills och en hemdator.

Det låter ju snarare som ett problem med psykisk ohälsa än ett problem med rollspel, eller?
 
> Han som påstod att han kunde kaosmagi, hade sålt sin själ till en exovampyr eller att han fått en av sina fiender att svälta ihjäl med hjälp av sina hackerskills och en hemdator.

Det låter ju snarare som ett problem med psykisk ohälsa än ett problem med rollspel, eller?

Jo, men rollspelandet har ju varit en tillflyktsort för en hel del genuint udda existenser, och det är väl den dimensionen Klenell eftersträvar också. Hans take är ju inte "rollspelande orsakar psykisk ohälsa", den är "de här personerna fanns också i hobbyn, och det gick antagligen inte lika bra för dem".
 
Rollspelshistorien har gott om kantighet, dysfunktion, konflikter och berättelser som inte slutar med ett välbetalt kreativt jobb, och jag känner att det hade varit intressantare att se berättas.

Kanske för oss som finns i hobbyn redan, men jag tror att bilden av hobbyn utåt tjänar mycket mer på det revanschistiska. De som var föräldrar till rollspelare som vuxit upp, eller de som kommer i kontakt med det som föräldrar idag utan egen kännedom om vad det är. Så jag ser det nog som att dokumentären inte riktigt är gjord för mig egentligen. Och ur det perspektivet är det en supermysig dokumentär.
 
Om man ville ha en heltäckande bild av den svenska rollspelshistorien förstår jag att man kan bli besviken. Men såvitt jag förstår har filmen aldrig påstått sig vara det, så i Klenells fall handlar det nog mest om krocken mellan felaktiga förväntningar och verklighet.

Berättelsen om den svenska rollspelshistorien har berättats en, två och tre gånger redan, så jag är glad att Huor valde en mer personlig och nostalgidoftande väg.

Det finns inte jättemycket vetenskapligt skrivet om svensk rollspelshistoria, så jag kanske kan få lägga till ett fjärde exempel:

http://ojs.ub.gu.se/ojs/index.php/tfl/article/view/4161/3395

Hälsar

Christian
 
Om man ville ha en heltäckande bild av den svenska rollspelshistorien förstår jag att man kan bli besviken. Men såvitt jag förstår har filmen aldrig påstått sig vara det, så i Klenells fall handlar det nog mest om krocken mellan felaktiga förväntningar och verklighet.

Berättelsen om den svenska rollspelshistorien har berättats en, två och tre gånger redan, så jag är glad att Huor valde en mer personlig och nostalgidoftande väg.

Efter som jag bara är med i en av de här berättelserna - och då inte ens tillskrivs mitt eget namn - hade ju Huor med fördel kunna gjort en och en halv timme om hur bra jag är med mig, och kanske typ Christian och Rollspelsbaren-Gunnar som talking heads. "Jocke, där har vi allt en centralfigur i hobbyn" hade de tex kunnat säga. Det hade vart något.
 
Nu när jag tänker på saken finns det ju lite trasigare rollspelsskildringar i skönlitterärt/mockumentärt format, till exempel Sara Bergmark Elfgrens "De dödas röster" (där ju Anna-Karin Linder också var med i rollen som sig själv).
 
Back
Top