Det stora facitdilemmat

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
Men poliser jobbar ju förutsättningslöst och presenterar all bevisning i förundersökningen både för och emot den misstänkte? Det är ju sen åklagaren (SL) som värderar bevisen och avgör om de är tillräckliga för åtal.
Skillnaden här är ju mellan poliser och federala agenter. Ni spelar proffsen som kallas in när lokalpolisen skitit i det blå skåpet och tryckt på "arrestera de misstänkta"-knappen lite förhastat. Er uppgift är att reda ut det innan häktningstiden går ut. Den sorts artificiella stress som passar bra när det rör sig om ett konventsscenario och som gör att det blir rimligare att allt utspelar sig på en enda polisstation utan att tid behöver gå åt för att resa kors och tvärs. Ni har telefon. Ni har tidigare undersökningar att luta er mot.

Propsen är sedan listor anhöriga, bitar av transkriptioner, beskrivningar på när och var folk försvunnit (om det finns), en karta där det är markerat var de försvunnit, etc.
 

CapnZapp

Myrmidon
Joined
3 Apr 2008
Messages
3,581
Oftast kan jag förstå var den här typen av preferenser kommer ifrån. Men i det här fallet blir jag inte klok på det överhuvudtaget. Många av de bästa rollspelsminnen jag har kommer från överraskningar. Oavsett om det varit så banalt som ett fummel, eller något mer ingående som en komplott inom gruppen som tog flera spelmöten att utröna. Likadant är flera av mina favoritfilmer överraskningar. När Neo får reda på att han är del av en datormatris, går Neos spelare från spelbordet skitsur för hen var säker på att få spela vitkrage? När alla "badass" marines får storstryk på LV-426, går spelarna från bordet för att de ville ha mer gung ho och mindre survival horror?

Eller handlar det mer om att ni känner att ni satt er ned för att spela survival horror på LV-426 men plötsligt befinner er i datorrummet med heta uppgifter som att debugga kartprogram och laga kaffemaskinen?

Jag är genuint nyfiken på var den här preferensen och/eller diskrepansen mellan förväntan och upplevelse kommer ifrån och vill gärna att ni som känner på det sättet förklarar det! Mitt syfte är inte att peka på er och säga att ni har fel, utan jag vill försöka förstå den här preferensen.
Mitt go-to exempel är fantasyäventyr (typ D&D) som plötsligt visar sig innehålla science fiction element. Extremt avtändande.

(Jag pratar inte steampunk eller gothic horror, utan typ "dungeonen visar sig vara ett rymdskepp, era karaktärer var bara för obildade för att förstå det så jag beskrev alla kontroller i termer av dungeonpyntning".

Det kokar väl ner till skillnaden mellan överraskning och bait-and-switch. Om dina spelare skriver ihop flersidiga bakgrundshistorier om sina fantasykaraktärer är det din ledtråd till att inte pissa bort deras entusiasm med att helt plötsligt säga att de spelar en parodi, typ att deras karaktärer egentligen är skådespelare i Fantasy Quest men drabbats av vansinne och tror de lever i grisodlarvärlden...

Du kan ha överraskningar som ändå upprätthåller det oskrivna kontraktet mellan spelledare och spelare.

Dessutom skillnaden mellan interaktiv och icke interaktiv underhållning - är du protagonist eller åskådare?

När du som filmtittare ser Neo gå från kontorsslav till att se Carrie-Ann Moss sparka skiten ur omöjligt många poliser tills Elrond dyker upp och hon oförklarligt måste fly är det jättehäftigt.

Men det innebär inte det minsta att det måste vara jättehäftigt att spela en karaktär i Neos skor. Det kan bli det, men du verkar begå misstaget att tro att bara för att idén funkar i ett medium så funkar den i ett annat.

Dessutom tangerar du tendensen hos vissa SL att egentligen vilja berätta en visuell novell snarare än att presentera ett äventyr med hjältarna som huvudpersoner. En huvudperson i en film kan sakna agens och lida genom hela filmen och det kan bli jättebra. I rollspel förväntar jag mig ha agens och möjlighet påverka. Att bara sitta och lyssna på där SL entusiastiskt berättar en historia och närmast blir skakad om spelarna har egna idéer som skulle sabba hans eller hennes coola story händer alldeles för ofta, för att inte tala om sittningar där det är SLs favorit-SLP som räddar dagen.

Början av Matrix måste helt enkelt skrivas om för rollspel. Som filmen gör det funkar inte alls i rollspel - samtliga kardinalsynder begås ju: Neo har inga val utan bara följer med medan SLPer som Trinity spelar äventyret. Poängen är relaterad till denna tråd: spelar ni Trinity & Co försvinner "facitdilemmat" eftersom dessas spelare redan känner till hemligheten. Men det är rollspel!

Om inte det sociala kontraktet säger annat, förstås. Spelar jag KULT vet jag vad jag ger mig in i. (Eller snarare jag vet att jag inte vet vad jag ger mig in i). Hade jag haft minsta lilla misstanke ditt fantasyäventyr (ovan) var inspirerat av Galaxy Quest hade jag säkert kunnat njuta av det snarare än slösa bort min energi på detaljer om karaktären som sedan visar sig vara helt meningslösa.

Det kokar ner till att de flesta spel kommer med ett bifogat oskrivet kontrakt. (Egentligen alla, bara att KULTs oskrivna kontrakt är "jag lovar att fuck U up!". Väljer du ett av dessa måste du vara medveten om när du tänker bryta mot detta kontrakt, och bedöma hur spelarna kommer hantera detta. Oftast blir det MYCKET bättre om du ger dem den minsta lilla hint om att allt inte kommer vara så som det brukar.

tl;dr: film och böcker är inte rollspel. Förråd inte den outtalade överenskommelsen med dina spelare.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
Att bara sitta och lyssna på där SL entusiastiskt berättar en historia och närmast blir skakad om spelarna har egna idéer som skulle sabba hans eller hennes coola story händer alldeles för ofta, för att inte tala om sittningar där det är SLs favorit-SLP som räddar dagen.
Det här är ju raka motsatsen till upplägget, dock. Jämförelsen med film handlar mer om att filmerna utan sina twists hade varit svintråkiga. Inte om hur deras historier berättas. Det borde vara självklart att det är rollspel vi pratar om på ett rollspelsforum kan jag tycka.

Det kokar ner till att de flesta spel kommer med ett bifogat oskrivet kontrakt.
Det tycker inte jag. Särskilt inte om de oskrivna kontrakten skapar så fyrkantiga preferenser att utrymmet för att uppleva nya saker krymper. Jag tror inte den som anmäler sig till ett obskyrt konventsscenario har särskilt fyrkantiga (eller ens särskilt höga) förväntningar.

Eller tja, de flesta spel har säkerligen ett sådant kontrakt. Men jag försöker inte sälja ett spel. Jag (och min medkonstruktör) försöker skapa en upplevelse.

Men som sagt. Det här har blivit någon sorts teoretisk konversation.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,426
Location
Nynäshamn
tl;dr: film och böcker är inte rollspel. Förråd inte den outtalade överenskommelsen med dina spelare.
Här är en annan idé: Gör överenskommelsen uttalad så ofta som möjligt.

Jag älskar ju precis det där som du hatar; det jag kände direkt när du beskrev D&D-kampanj där det visar sig vara rymdskepp var "wow! coolt! Det hade jag velat köra som spelare!"

Dilemmat blir hur man säkerställer att man bara har spelare kring bordet som gillar sånt.

Mitt "knep" där är helt enkelt någon gång prata med sin ordinarie spelgrupp om vad de tycker om "sånt". Inte direkt inför den kampanj där man tänkte göra det, för att avslöja grejen skulle göra den helt meningslös, men kanske 1-2 kampanjer i förväg. Eller som allmän diskussion när man pratar rollspel. Eller innan man bestämt vilken kampanj eller spel man ska köra.

Jag tycker överlag att man som spelgrupp ska snacka ihop sig om vad man gillar, inte gillar, absolut avskyr etc. Man kan använda sig av exempel etc.

Att spela The Matrix som någon annan än den som blir uppväckt och får upptäcka hela den här nya balla världen känns för mig verkligen aptråkigt. Trinity och de andra som redan vet allt, vad är det för kul att vara dem?
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
Jag älskar ju precis det där som du hatar; det jag kände direkt när du beskrev D&D-kampanj där det visar sig vara rymdskepp var "wow! coolt! Det hade jag velat köra som spelare!"
100%!

Det absolut roligaste jag haft med Call of Cthulhu var med en grupp som hade noll bekantskap med Lovecraft eller Cthulhu Mythos. Vi spelade Beyond the Mountains of Madness helt förutsättningslöst. Ingen av dem klagade på att det blev skräck när det utlovats Antarktisexpedition, i slutänden.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
1,893
Location
Eskilstuna
100%!

Det absolut roligaste jag haft med Call of Cthulhu var med en grupp som hade noll bekantskap med Lovecraft eller Cthulhu Mythos. Vi spelade Beyond the Mountains of Madness helt förutsättningslöst. Ingen av dem klagade på att det blev skräck när det utlovats Antarktisexpedition, i slutänden.
Jag hade ju å min sida nog aldrig gått med på att spela en kampanj med pitchen “Det blir en helt vanlig Antarktisexpedition”. 🙂
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
Jag hade ju å min sida nog aldrig gått med på att spela en kampanj med pitchen “Det blir en helt vanlig Antarktisexpedition”. 🙂
Att aldrig sätta sig vid bordet känns ju mer konstruktivt än att gå från det i alla fall. ;)

Minns ärligt talat inte hur det pitchades. Men vi hade grymt kul. Att spelleda samma kampanj med folk som vet vad mythosen är, som rentav läst At the Mountains of Madness, etc., är inte alls samma sak. Det har jag också gjort. Fortfarande en bra kampanj, men den känsla som Lovecrafts protagonister har--av världsomvälvande insikter och mänsklighetens litenhet, etc.--har mycket svårare att infinna sig om spelarna själva diskuterar om det var en shoggoth de precis slog SAN för.
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
2,569
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Att aldrig sätta sig vid bordet känns ju mer konstruktivt än att gå från det i alla fall. ;)

Minns ärligt talat inte hur det pitchades. Men vi hade grymt kul. Att spelleda samma kampanj med folk som vet vad mythosen är, som rentav läst At the Mountains of Madness, etc., är inte alls samma sak. Det har jag också gjort. Fortfarande en bra kampanj, men den känsla som Lovecrafts protagonister har--av världsomvälvande insikter och mänsklighetens litenhet, etc.--har mycket svårare att infinna sig om spelarna själva diskuterar om det var en shoggoth de precis slog SAN för.
Har aldrig spelat eller varit SL i något relaterat till Lovecraft. Hade blivit överlycklig om jag blivit ”vilseledd” till att delta i en ”vanlig” Antarktis-expedition för att sen möta saker hämtade ur Lovecrafts verk!
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,426
Location
Nynäshamn
Det absolut roligaste jag haft med Call of Cthulhu var med en grupp som hade noll bekantskap med Lovecraft eller Cthulhu Mythos. Vi spelade Beyond the Mountains of Madness helt förutsättningslöst. Ingen av dem klagade på att det blev skräck när det utlovats Antarktisexpedition, i slutänden.
Så med andra ord: För de inblandade gick pilen uppåt =)

Jag hade ju å min sida nog aldrig gått med på att spela en kampanj med pitchen “Det blir en helt vanlig Antarktisexpedition”. 🙂
Det här är ju ofta problemet, tycker jag.

Matrix som rollspelskampanj skulle nog kunna säljas in till mig utan större problem: "Vi ska spela typ hackers sent 90-tal; det är lite konspirationer och sånt också".

Men till exempel dejtingspelet Doki Doki Panic finns det ju noll risk att jag skulle spela om ingen hade antytt för mig att "jag borde gilla det", att det "inte var som det verkade" etc. Samma sak med "en helt vanlig Antarktisexpedition".

Här tänker jag att det finns en lite dryg motsättning: Å ena sidan vill man krydda originalpremissen med tillräckligt mycket coolt för att folk ska lockas till den, å andra sidan inte göra det på ett sätt som gör att pilen pekar neråt när det väl slår om. Originalpremissen ska vara lockande, men det det visar sig vara måste vara ännu mer lockande. Så att säga.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
Här tänker jag att det finns en lite dryg motsättning: Å ena sidan vill man krydda originalpremissen med tillräckligt mycket coolt för att folk ska lockas till den, å andra sidan inte göra det på ett sätt som gör att pilen pekar neråt när det väl slår om. Originalpremissen ska vara lockande, men det det visar sig vara måste vara ännu mer lockande. Så att säga.
Båda scenarier jag arrangerat på GothCon hittills har varit hyfsat experimentella, men på olika sätt. Det har båda gånger varit ganska blandat om grupper uppskattat det eller inte. Det har också lärt mig successivt mer om vad som fungerar på konvent och inte, rent strukturellt. Jag tror inte Onda människor kommer vara ett undantag. För mig är en stor behållning med rollspel att testa nya saker. Att inte bara skriva "ett till" av någonting eller försöka återuppleva saker jag redan upplevt. Jag räknar fullt och fast med att det kommer vara grupper som blir besvikna. På grund av SL, dagsform, förväntningar, förvåningar, personkemi, mobilsamtal, scenariot, rutten choklad, eller vad som helst.

Men behållningen i att exempelvis ha grupper som anmält sig till mina arr varje år efter det första, eller att ha samtal efteråt där någon sa "jag visste inte ens att det gick att göra såhär med rollspel"... Det överväger faktiskt risken att det finns mysterielösare som känner sig lurade!

För övrigt kan nästa fysiska faktiska GothCon inte komma snart nog. :D
 
Last edited:

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
1,893
Location
Eskilstuna
Som jag har varit inne på på annat håll: Du gör en grej som inte är helt konventionell. Vissa kommer att tycka att det är en dålig idé – särskilt utifrån deras magkänsla baserad på en hyfsat abstrakt bild av scenariot. Är du beredd på det och tror att det kommer att vara värt det, kör på oavsett.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
Hade tvärtom fungerat då? Det blir skräck! Twist: nej det är en helt vanlig Antarktisexpedition!
Kanske inte som genreuttalande, men om det handlar om att spela på förväntningar från stämningen så hade jag nog gillat det själv i alla fall. Everything goes, som jag ser det.
 

Henke

Konventsarkeolog @ www.alexandria.dk
Joined
8 Mar 2009
Messages
3,053
Location
Kullavik
Ni går till kafeterian och fyller på era kaffekoppar med en känsla av att, fan, det är inte så lätt att veta vem som är en ond människa och vem som bara är ett arsle. Men gubbar och gummar? Jag tror vi satte dit rätt djefel...
Det HÄR gör mig väldigt pepp. Ovissheten och kanske ångesten över att fel person åkte dit. Kanske även reflektionen att det nog inte är så lätt alla gånger att vara kriminalare :)

En fundering. Vad händer om gruppen inte kan enas om gärningspersonen? Undrar hur det hade fungerat i verkligheten...
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
2,237
Location
Umeå
En fundering. Vad händer om gruppen inte kan enas om gärningspersonen? Undrar hur det hade fungerat i verkligheten...
Det är väl egentligen upp till åklagaren att bestämma om det finns nog med bevis och indicier för att väcka åtal. Hen bestämmer då vem eller vilka som ska åtalas och på vilka punkter. Sedan är det upp till domstolen att bestämma om det finns nog med bevis för att fälla en åtalad på någon eller några av åtalspunkterna.

Utredarna skulle kunna vara eniga, men åklagaren kan lägga ner ändå.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
En fundering. Vad händer om gruppen inte kan enas om gärningspersonen? Undrar hur det hade fungerat i verkligheten...
Uppgörelse på parkeringen, vid midnatt? Skulle ju gå att skriva med rena grader för poliserna om det behövs, så finns det något att falla tillbaka på om det uppstår tvistemål.
 

EvilSpook

Swordsman
Joined
15 Oct 2008
Messages
794
Location
Rachdrand
Det HÄR gör mig väldigt pepp. Ovissheten och kanske ångesten över att fel person åkte dit. Kanske även reflektionen att det nog inte är så lätt alla gånger att vara kriminalare :)

En fundering. Vad händer om gruppen inte kan enas om gärningspersonen? Undrar hur det hade fungerat i verkligheten...
Det blir ju ingen upplösning? Det är ju det som är poängen med scenariot? Det spelar ingen roll om de är ense, oense, likgiltiga eller ens fabricerar bevis efter tre timmar. Det finns ingen gärningsman, inte ens ett brott, och det blir ingen dom. Spelet slutar ju bara.

Jag skulle nog tycka att det är lite otillfredsställande (snarare än ångestskapande) både som spelare och SL.

//EvilSpook
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
6,129
Location
Uppsala
Det blir ju ingen upplösning? Det är ju det som är poängen med scenariot? Det spelar ingen roll om de är ense, oense, likgiltiga eller ens fabricerar bevis efter tre timmar. Det finns ingen gärningsman, inte ens ett brott, och det blir ingen dom. Spelet slutar ju bara.
Läger ett, helt enkelt. ;)
 
Top