Nekromanti Death or Glory

Re: Slakta byrackorna

Exakt - endast då som beskrivande synonym kan vi börja kalla det för teater. Kom också ihåg att jag fortfarande tycker attvår hobby är nog så fin även om den inte kallar sig teater. Ungefär som om breakdance skulle kalla sig balett bara så att utomstående skulle förstå...
 
Re:Smaka byrackorna istället.Indierna gör det jämt

Man kan ju säga att det vi pysslar med är ROLLSPEL!!! och sedan på frågan om vad det är utveckla med tre meningar som stämmer 100 gånger bättre än de 3-4 fina (och antagligen oförståeliga, om man ska få det någolunda bra) ord som man funderat över i månader...
För... rollspel är ju just... rollspel... eller? har jag fel?
 
Om förklaringar... [OT förstås]

Joo, rollspel är rollspel, självklart. Det är lika ofelbart såsom ekvationen

X = X

...och precis lika onödig. Den defenitionen ger ingenting och den leder ingen vart. I stort sett alla stora diskussioner här på rollspel.nu gäller på ett eller annat sätt att man är oöverrens om vad rollspel egentligen är. Inget konstigt med det, inom konsten och poesin har man genom århundradena fört liknande interna diskussioner och de har bidragit med ungefär lika mycket skitsnack som vi rollspelare hasplar ur oss. Lyssna bara på mig, till exempel. Då och då har det dock dykt upp någon med riktigt nippriga idéer å spännande tankar och dessa pionjärer berikar utryckssättet med sina nya infallsvinklar. Alla förändringar börjar med att någon har en annorlunda syn på vad begreppet innebär. Vi väntar således på att någon ska omvärdera vad "rollspel" betyder.

Det behöver inte vara så flummigt som det låter när jag går igång. Det kan vara små vardagliga frågor som "ska rollpersonen passa spelarnas önskemål så bra som möjligt eller ska spelarna få en rollperson som de inte riktigt önskat sig och sedan växa sig in i rollen?" Tjaa... ...vad är det vi säger om rollspel nu igen?

Ekvationen X = X är alldeles sann, men den är likväl onödig och idiotisk. Då föredrar jag att säga något i stil med "Man berättar en historia tillsammans och deltagarna kan antingen spela berättelsens huvudroller eller agera som berättelsens statister, antagonister, kulisser och andra yttre faktorer som huvudrollsinnehavarna får agera mot och reagera på."

Det är inte ett tillfullo korrekt svar, men bara genom att gissa fel så närmar vi oss en mer givande bild av vad rollspel egentligen är.

Vad får vi ut av det då?

Jo, vi fjärmar oss från diskussioner såsom "är Vampire ett skräckrollspel eller inte?" på samma sätt som ingen i våra moderna tider kräver att en dikt nödvändigtvis måste rimma eller att en expressionist måste ha något fel i huvudet.

Då jag är skittrött på de rollspelsdiskussioner som finns idag, så vill jag mer än de flesta andra rollspelare vidareutveckla vår utrycksform så fort som möjligt.

/Rising
som passar på att säga att man fortfarande kommer kunna spela old school-rollspel oavsett vad det kommer för nya påhitt.
 
Om förklarningar [inte OT]

Hm... vidare tar vi oss en titt i Nordstedts Svenska Ordbok:

tea´t/er subst. -ern -rar 1 scenisk konstart där de uppträdande med tal och rörelser ger intryck av att vara andra personer inbegripna i ngt händelseförlopp <syn. skådespelarkonst>: teaterskola; buskteater; enmansteater; den moderna ~ns utveckling; det spelades stor ~ äv. utvidgat om förställning i syfte att lura e.d.: han spelar bara ~ det det spelar ingen roll <vard.>

Hmmm... låter inte det som rollspel? Vidare står det dock:

2 lokal eller institution för uppförande av talande sceniska verk: teaterbesök; teaterledare; amifteater; stadens enda ~; gå på ~n äv. ngt utvidgat: musikteater; en lyrisk ~ äv. snarare med betoning av verksamheten el. skådespelarensemblen: hela ~n protesterade mot förslaget

Vilket jag antar kan ha lett till en del förvirring i ordet teaters betydelse. Sanningen är den att det är uppträdande och agerande, utförande av roller och att ge intryck av att vara andra personer.

Så rollspel är visseligen rollspel, men också en form av teater, dock en liten mer sällskapsspelsaktig sådan. Ordet rollspel är förresten intressant, jag tror vi slår på det också:

rollspel subst. ~et = * gemensam aktivitet som består i att personer agerar i olika roller vilka vanl. ingår i typiska situationer i vardagslivet; särskilt i terapeutiskt syfte inlärningssyfte: på vissa svensktimmar fick de syssla med ~

Mmmm... rollspel på svenskatimmarna: vore nåt det. Här hittar vi återigen de typiska särdragen för teater: gemensam aktivitet; personer agerar. Som kanske oberverats tolkar Nordstedts rollspel som en form av rollspel använt i terapeutiskt eller inlärningssyfte.

*phew* Tvinga mig aldrig att ta användning av ordlistan igen...

/Morgoth@rules.it [hemsida] - amatörskådespelare
 
Re: Om förklarningar [inte OT]

Jag har haft rollspel både på svensa och engelska. Dock inte något specefikt rollspel utan snarare rollgestaltande. Det fanns ju ingen SL eller så utan man fick en roll och man skulle gestalta den. Då hela klassen medverkade (i grupper om fyra-fem tror jag) var det dock inte så jätteroligt. Likheterna med rollspelen vi spelar var små, enbart rollgestaltandet inget mer. När vi hade det på engelskan var det med manus, så det räknar jag knappast som rollspel, även om det kallades det.

/Jonas
 
Re: Kackla med stank-ankan

Jag skulle gärna diskutera lite...
Tyvärr brukar jag alltid säga saker så folk av nån outgrundlig anledning blir arga på mig.../images/icons/smile.gif
Jaja, jag diskuterar iaf väldig gärna....

/Jonas
 
akta stackars trollpackan! [PI]

[PI = Personligt Inlägg]

"Jaja, jag diskuterar iaf väldig gärna...."

Härligt, fast vi kan inte diskutera på kommando så här. Nästa gång en het potatis blossar upp på något forum och jag börjar slänga mig med hetsiga manifest om rollspelens framtid, var då med och hoppa på från start så får vi se vad för nya fräscha tankar och infallsvinklar du kan tillföra debattklimatet.

Ser fram emot det.

Vi ses!

/Rising
 
Re: Om förklarningar [inte OT]

"rollspel på svenskatimmarna: vore nåt det."
Du har nog redan ha spelat rollspel på svenskan.. I debatterna på svenskan så tar du ju på dig roller som abortmotståndare, kristen, politiker, vetenskapsman, miljöaktivist, et c..

~Rollspel behöver inte bara innefatta vår hobby. [color:448800]Han</font color=448800> tänkte bara påminna om det
 
Re: Kackla med stank-ankan

Här, eller iallafall grisodlare(Jag har alltid undrat om det kommer från den fantastiska förklaringen för modifikationer på förföra i DoD -91, krigarenshandbok. D.v.s. "En ansiktsförlamad grisodlare med svårtyd dialekt bör få vissa modefikationer")

Nu åter till ämnet.

Jag har just spelat klart en kampanj i DoD-91 där det ända magiska föremål som gruppen hade var ett magsikt svärd som hade hittats i slutstriden i en tidigare del av kampanjen. Problemet var att om man använde svärdet mot det folk som hade tillvärkat (alver från en vis del av världen) det så började det brinna. Eftersom spelarna var jagade av just dessa alver som en följd av ett "litet missförstånd" gjorde inte saken lättare. Detta som ett svar på hur man ska få spelarna att inte slå på sina "medalver".

Jag har själv upplevt att när man som spelare försöker lösa saker utan våld, att spelledaren gör det "omöjligt". d.v.s. När man försöker tala förstånd i magikern som spelledaren hade tänkt att man ska slåss mot så är personen ofta helt omedgörlig och söker strid trots att han helt klart kommer åka på däng. Detta tycker jag bör undvikas till det appsolut sista ögonblicket. Den stora ärkemagikern har väll inte blivit så mäktig genom att vara stendum...

Jag tycker dock inte att det är dåligt med våld i rollspel. Jag tycker tvärrt om att det är mycket spännande. Jag har upplevt kännslan av att titta på klockan och upptäcka att den är 1 på natten.
Jag tycker dessutom att "graden av våld" och även hurpass moraliskt det är bör bero på i vilken typ av värld man spelar i. Om jag spelleder ett Star Wars äventyr så vill jag inte att spelarna ska stanna och fundera på om det var moraliskt riktigt att döda "de där stormtroopersen".

Legolas

//Isterkrig
 
Re: Slakta byrackorna

Nu börjar ni med liknelser här på forumet igen, och jag vet nog hur det brukar sluta. Jag tänker förstås dra mitt strå till stacken och jävlas lite med din liknelse, och kanske förklara varför liknelser sällan är lika användbara i diskussioner som de kan verka på papper:

Nåja, du och Rising har olika åsikter om vad teater är. Rising anser att allt rollgestaltande är teater, du anser att endast rollgestaltande inför publik utifrån ett skrivet manus är det. För dig blir därför din liknelse helt logisk.

Men tänk ur Risings perspektiv! För honom är innebär inte dansliknelsen att två helt olika danser jämförs för att man ska förstå vad det andra är ("det här med breakdance, det är som gatubalett?") utan hans liknelse blir ju snarare: Det är ungefär som att kalla breakdance för dans. Vilket det ju sannerligen är.

En sådan liknelse kan dock inte du anpassa på situationen i ditt huvud. Alltså är liknelsen närapå värdelös. Liksom de flesta liknelser.
 
Re: Om förklarningar [inte OT]

Och ÅTERIGEN upptäcker vi att rollspel är en mycket olycklig term för vår hobby. Det saknas ju nämligen en "gaming"-aspekt i själva ordet. "Roleplaying gaming" och "roleplaying" är inte samma sak.
 
Re: Sakta i backarna

"Okej, jag håller med, men bara om spelarna själva tar spelledarens roll."

Det blir ju som när vi lekte med Transformers i vår ungdom. Alla bestämde ihop vad som hände, och vem som gjorde vad. "Men Optimus Prime skjuter Scorponok så han tappar armen! Klabooosch!", "Ah, men DÅ kom Starscream bakifrån och...", "Nej, nej, det är bättre om han kommer ovanifrån, så här, swoosch!", "Ja! Så var det!"!
 
Re: Om förklarningar [inte OT]

Ja det har du rätt i! Mycket olyckligt. Hur skulle man kunna göra om den tror du?

/Jonas har fått erfara skilnaderna på tok för många gånger i skolan/images/icons/sad.gif
 
Re: Sakta i backarna

Får jag fråga hur man spelar rollspel utan spelledare? vem gör alla beskrivningar på miljöer etc? eller skiter man i sånt och bara utsopelar en dialog eller en händelse?

/Jonas, skeptisk
 
Re: Om förklarningar [inte OT]

Det blev en klurande på det där på forumet för ett hyfsat tag sedan. Lat som jag är tänker jag inte leta upp den, och jag minns inte heller något riktigt bra förslag.
 
Re: Death or Glory (OT)

Jaja, du får rita en bild av ett äpple på baksidan av ditt rollformulär om du vill.

-JPS- välvillig utdelare av kostliga belöningar
 
Re: Nattens Frestelser

Jag hade tänkt svara på det här för länge sen, men jag var inte riktigt i form just då, så det fick vänta (och - Herren vare lovad - jag fick ju en hel "vad är rollspel?"-debatt på köpet, så det var nog bara bra att jag väntade med svaren)

Jag är inte säker på att jag håller med om ditt resonemang om spelarens insats på alla punkter, men det är en annan diskussion (och jag har på känn att du kommer att säga det igen nån gång och då kan jag ju säga emot, så jag går med på resonemanget den här gången).

De lägger ner en massa energi på att skapa sina rollpersoner, de lägger ner ännu mera energi på att gestalta rollpersonerna och till slut så har rollpersonen varit med om så mycket lajbans att en ljuv kärlek uppstår. Den sortens relation som en kreatör har med sin skapelse är speciell och kan bli mycket stark, särskilt när det finns ett hot om att man en dag kan komma att förlora sin skapelse

Jo, jag menade ju inte ett rollspel (i allmän bemärkelse) där det inte finns våld eller där våld inte kan leda till att någon (rollfigurer eller andra) dör. Också i verkligheten finns det ju alltid en viss risk för att en våldsam situation uppstår. Vad jag menade var väl ungefär att det måste väl finnas annat lajbans än att slå ihjäl folk?

att ej ha avsaknaden på en så'n kärlek skulle inte betyda annat än ingenting för mig.

Jag kan inte avstå från att låta bli att undlåta att erkänna att jag inte har en viss brist på avsaknad av oförmåga att förstå vad du inte försöker undvika att mena med det där.

Rollspel handlar mycket om att hota spelarna. Genom att hota döda deras rollpersoner får man dem att värna om dessa och värdesätta dem högt. På så vis blir bandet mellan spelaren och rollpersonen starkt och rollspelet känns spännande, roligt och viktigt.

En fullträff bredvid måltavlan. Vad jag vill veta är inte hur man dödar eller låter bli att döda rollpersonerna, utan huruvida det är möjligt att skapa utmaningar för spelarna utan att rollpersonerna dödar någon. Jag tror jag ska passa på att ställa om min fråga:

När spelarna ställs inför ett problem är ofta standardlösningen att döda någon. Alla andra lösningar kommer i andra hand; man försöker fly om fienderna är för många, man använder diplomati om det skulle ställa till med stora problem om man dödar fienden o.s.v. (en rätt stor förenkling, men i alla fall). Det här är ju inte spelarnas fel, eftersom de flesta rollspel (i specifik bemärkelse den här gången) genom regelmekanismer, världsbeskrivningar, introduktionsäventyr ooch dylikt visar att det här är det beteendemönster som belönas (jag försöker låta bli att låta som en sociolog, men det är svårt). Hur ska man göra för att bryta det här mönstret och i stället göra våld till en möjlig lösning blamd många andra, utan att för den skull göra spelet mindre roligt för spelarna?

Varje gång spelledaren lägger sig i hur rollpersonen är så upplever spelaren det som en kränkning. Han vill ju styra sin rollperson själv och därför vill han undvika att detta sker.

Det här är ju också ett problem om man vill variera sin spelstil. Det är ju ännu mera kränkande om spelledaren försöker påverka hur spelaren är. Ett äventyr fungerar bara om spelarna kan leva sig in i det, och det kan vara svårt att övertyga någon som spelat länge på ett sätt om att ens försöka ett annat sätt (fast där kan ju ditt tips om att hota med att skada spelarna komma till användning). Det är krävs en hel del av både spelare och spelledare för att ens ge världshusäventyret en chans, och om de inte ger det en chans är det dömt att misslyckas (och förstärka inställningen att rollspel måste handla om strider och skatter i grottor).

Jag har spellett en del hemskt rälsade äventyr med förutbestämda utgångar och kommit undan med det. Hur? Jo, genom att se till att äventyret är absolut skithäftigt från början till slut och med så många smarta twists and turns att spelarna velat fortsätta bara för att få veta hur det hela skall sluta.

Jo, men då kan man ju sätta sig ner och skriva en skithäftig novell i stället. Då behöver man inte bemöda sig om att samla alla spelare på en gång noch allt det där andra som ställer till med problem.

Du måste låta spelarna få hitta på den här typen av våldslösa äventyr själva, och improvisera fram hinder och motgångar för dem så att det blir spännande och intressant beroende på vad de själva gillar.

Så fråga inte oss vad dessa våldslösa äventyr skall handla om.

Fråga spelarna.

Amen, broder, AMEN!

Jag borde kanske ha talat om det i originalinlägget, men vad jag vill ha är inte egentligen tips på hur man gör för att skriva ett våldslöst äventyr, utan en diskussion om saken. Fast det är ju inte så illa om man får både och.

-JPS- "Heroin är ett opium för folket"
 
Jo, jag vet vilken roll våld, konflikter och att döda skurkarna spelar i historieberättande. Men som du säkert också märkt har de flesta historier också andra element.

Här kommer ett parti där jag förvränger dina argument för att jag inte orkar hitta på egna:

Hade Die Hard funkat som film om det normala beteendet i vår kultur hade varit att springa omkring barfota med pistoler och lägga sig i bakhåll i ventilationstrummor (jag måste erkänna att mina minnen av filmen är lite dimmiga)?

Genom att våld är standardlösningen i rollspel är det väldigt svårt att höja insatsen. Om det normala är att ingen försöker döda dig blir en situation där någon faktiskt försöker farlig. Om det normala är att ungefär hälften av alla du träffar försöker döda dig blir det inte särskilt mycket värre om det plötsligt är två tredjedelar i stället.

Personer som betraktas som hjältar idag är sådana som riskerat livet för en god sak, ibland genom att döda andra: Raul Wallenberg, Salvador Allende, Guevara (inte biskopen alltså), Eamon de Valera, Michel Collins, bin Laden.

Jo, men allihop har dödat andra för att de ansett att deras sak är viktigare än andra människors liv, inte för att reglerna för att övertala spelledarpersoner är så invecklade.

I och för sig så kan man kanske säga att man drivits längre än nödvändigt av behovet att överträffa tidigare verk.

Precis. Och när det gäller rollspel var redan de tidigaste verken så enkelspårigt våldsinriktade att det egentligen inte går att överträffa dem. Om man jämför rollspel med film så märker man snabbt att rollspel är en mycket smalare genre. Det finns fantasyrollspel, sf-rollspel, skräckrollspel och enstaka spel som inte riktigt passar in i någon av kategorierna. Varför finns det inga dramarollspel, dokumentärrollspel eller romantiska komedirollspel?

När det gäller våld i verkliga livet så förekommer det faktiskt att man kan hamna i sådana situationer. Det har hänt mig en handfull gånger att jag varit tvungen att bemöta knytnävar, knivar och till och med ett eldvapen.

Jo, men jag hoppas att det är undantagsfall. Jag vet att det finns människor som lever i en situation där våld hör till vardagen, men jag inbillar mig att också då är våld någonting man tar till då ingenting annat fungerar. Alltså: jag kan mycket väl tänka mig att du använder våld när någon anfaller dig, men inte om banken har stängt för lunch när du vill ta ut pengar.

(Kan någon gissa var jag bor?)

Tja, i din profil står det "Borlänge, Sveriges inavelscentrum"

-JPS-
 
"Jo, men allihop har dödat andra för att de ansett att deras sak är viktigare än andra människors liv, inte för att reglerna för att övertala spelledarpersoner är så invecklade."

Reglerna för att övertala spelledarpersoner är inte invecklade. Antingen finns de inte och tvingar spelaren att övertala spelledaren, eller så utgörs de av ett slag mot färdigheten Övertala. I båda fallen är reglerna för att ha ihjäl någon bra mycket mer komplicerade.

Så varför tar folk till våld i rollspel? Det beror på hur cynisk du är:

Jättecynisk: Att slå ett slag mot ett värde är trist, och spelledaren är en sån jefla torrboll. Att skjuta är roligare.

Småcynisk: Rollspel är lika med drama, drama är lika med konflikt, konflikt är lika med våld eftersom konflikter utan våld är så segdragna och trista.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top