Jag kan gilla berättelser både med och utan död. En rollperson med cancer, en gammal greve som ligger döende där släkten kämpar om arvet, någon som plötsligt avlider i en överdos. Döden ger ofta starka och bra berättelser. Men de flesta berättelser jag spelar har inte dessa teman. Sedan finns det ju genrer som är mer våldsamma, där folk dör betydligt mer, men jag spelar ju inte så mycket fantastik. När jag gör det kan jag dock uppskatta ett blodbad lika väl som någon annan. En session Svart av kval slutar ju sällan med att en majoritet av rollpersonerna är vid liv, och det är så det ska vara. Utpost har väl TPK som slut i mer än hälften av fallen. Så det beror på.
Generellt bestämmer ju spelaren över sin egen rollperson, så att ha regler som kan ha ihjäl en rollperson mot spelaren vilja är ju en rätt extrem grej som jag sällan har med, men i rätt sorts spel kan det absolut ha sin plats. Det var länge sedan jag spelade
Dulce et decorum, som handlar om … första världskriget? Andra? Ett krig, i alla fall. Där har jag för mig att man regelbunder slår tärning för att se om man dör innan nästa scen. Och i
Carolina Death Crawl så fortsätter man ju att spela tills bara en rollperson lever, så där tar ju reglerna livet av rollpersoner regelbundet; annars skulle ju spelet inte ta slut. I
Polaris är ju att dö typ det lyckliga slutet, så där kan ju reglerna istället jävlas genom att du
inte får ha ihjäl din rollperson.
Så hur mycket död det är och var döden kommer ifrån beror massivt på typen av spel, och det är svårt att säga något allmänt om det. Det mesta jag spelar är ju av typen ”sonen i familjer kommer ut ur garderoben och fadern har svårt att hantera det”, och där är ju död sällan en faktor. Men i andra berättelser är det absolut närvarande och inte sällan obligatoriskt.
Men för att rollpersonsdöd ska vara meningsfullt måste man ju känna för sin rollperson. Först bygger man empati och lär sig att bry sig om rollpersonen.
Sedan har man ihjäl den. Det där verkar ju OSR helt fått om bakfoten.
