Brian Lumley och CoC

verlandes.

verlandes.

rollspelskollektivet
Joined
14 Mar 2017
Messages
1,426
Location
Nyköping
Jag har helt missat att mythosförfattaren Brian Lumley gick bort förra året, snubblade precis över den informationen. Lumley är ändå en författare som påverkat hur jag ser på lovecraftska mysteriespel, så tänker att en liten gravruna vore på plats (så här något år försent).

Brian Lumley var en av August Derleths protegéer och missförstod, precis som sin läromästare, vad kosmisk skräck handlar om. Båda förde in tankar om gott och ont i ekvationen, byggde en världsbild där de onda lovecraftska gudarna bekämpades av goda (i Derleths fall nästan kristna) gudar och krafter. Och det är ju att missa poängen med den iskalla likgiltighet som kosmisk skräck lutar sig mot.

Men det Lumleys berättelser gör "bättre" än Lovecraft är att förmedla känslan av hur det är att spela lovecraftska rollspel. Lumley är pulp (och let's face it, även "purist-äventyr" till Call of Cthulhu har åtminstone ett stråk av pulp), de handlar om protagonister som har verktyg att faktiskt reda ut mysteriet, att bekämpa ondskan. Hans mest kända lovecraft-böcker är serien om Titus Crow, en ockult detektiv som tillsammans med sin följeslagare åker jorden runt och stoppar mythoset från att erövra jorden - en klassisk Call of Cthulhu-kampanj. Även i hans noveller kan man hitta strukturer som lätt hade kunnat översättas till ett rollspelsäventyr, t.ex. The Caller of the Black där huvudpersonen slåss mot en svartkonstnär och man nästan kan höra en spelledare be om ett "opposed roll".

Jag har flera gånger gjort hommage till Lumley i mina små rollspelsgrejor: i Teufelsamlingen omnäms den fiktiva boken "Denizens of the Deep" av Lumleys karaktär Richard Haggopian och i Kaskelot figurerar författaren Brian Linney som är direkt inspirerad av Lumley. Just nu håller jag på att pela med ett Shadowdark-äventyr som är baserat på en Lumley-novell.

Är Brian Lumley stor litteratur? Nej, men det försöker han nog inte vara. Är han en bra författare av kosmisk skräck? Absolut inte. Ändå händer det att jag drar ner någon av hans böcker ibland och ströläser - och han har definitivt påverkat hur jag ser på ett lovecrafskt rollspelsäventyr.
 
Last edited:
verlandes. said:
Brian Lumley var en av August Derleths protegéer och missförstod, precis som sin läromästare, vad kosmisk skräck handlar om. Båda förde in tankar om gott och ont i ekvationen, byggde en världsbild där de onda lovecraftska gudarna bekämpades av goda (i Derleths fall nästan kristna) gudar och krafter. Och det är ju att missa poängen med den iskalla likgiltighet som kosmisk skräck lutar sig mot.
Click to expand...
Fast har de sagt att det är vad de skriver?
 
Gamiel said:
Fast har de sagt att det är vad de skriver?
Click to expand...
Vet inte om de uttalat sagt så i intervju eller kommentar, men tycker det är rätt uppenbart om man läser deras texter. Hos Lumley är t.ex. Elder Signs skapade av någon osedd men välvillig kraft som har fångat Cthulhu & Co i jordens innanmäte, och Derleth hade ju sin egen panteon med både mörka och ljusa krafter.
 
Last edited:
En stor orsak till att jag ogillar den falska dikotomin mellan "purist" och "pulp" som vissa rollspelsskapare inom Cthulhu-sfären envisas med finns på riktigt är att om man försöker spela något som faktiskt ligger nära det Lovecraft som inte är ren och skär pulp blir det i princip ospelbart.

När Lovecraft är som bäst som skräckförfattare så funkar berättelserna som sämst för rollspel, när han skriver äventyrshistorier med skräckelement så funkar det bättre. Det är inte konstigt att det var de mer fartfyllda och mindre kosmiska berättelserna som gav honom flest fans och därför också det folk spann vidare på. Lovecraft var i allra högsta grad en Pulpförfattare han med.

"Kosmisk skräck" som genre har ju uppstått långt efter Lovecraft, jag tycker det är svårt att prata om det som en tydlig genre tidigare än kring föregångarna till "The New Weird" som dök upp på 80-talet.
 
adrian_of_arcane_lore said:
En stor orsak till att jag ogillar den falska dikotomin mellan "purist" och "pulp" som vissa rollspelsskapare inom Cthulhu-sfären envisas med finns på riktigt är att om man försöker spela något som faktiskt ligger nära det Lovecraft som inte är ren och skär pulp blir det i princip ospelbart.

När Lovecraft är som bäst som skräckförfattare så funkar berättelserna som sämst för rollspel, när han skriver äventyrshistorier med skräckelement så funkar det bättre. Det är inte konstigt att det var de mer fartfyllda och mindre kosmiska berättelserna som gav honom flest fans och därför också det folk spann vidare på. Lovecraft var i allra högsta grad en Pulpförfattare han med.

"Kosmisk skräck" som genre har ju uppstått långt efter Lovecraft, jag tycker det är svårt att prata om det som en tydlig genre tidigare än kring föregångarna till "The New Weird" som dök upp på 80-talet
Click to expand...
Han hade helt klart pulpberättelser, säkert fler än de som idag kan klassas som kosmisk skräck. Och håller med att han är som bäst i "ospelbara" berättelser, The Festival är den enda av hans noveller som jag tycker är någorlunda bra (tycker inte han egentligen var en särskilt bra författare).
 
verlandes. said:
Vet inte om de uttalat sagt så i intervju eller kommentar, men tycker det är rätt uppenbart om man läser deras texter. Hos Lumley är t.ex. Elder Signs skapade av någon osedd men välvillig kraft som har fångat Cthulhu & Co i jordens innanmäte, och Derleth hade ju sin egen panteon med både mörka och ljusa krafter.
Click to expand...
Ja, fast säger de att de skriver kosmisk skräck? Lovecraft själv gjorde referenser till sina kosmisk skräckhistorier när han skrev i vad vi idag skulle kalla andra genrer, så att man gör de referenserna är inte något som säger att man skriver kosmisk skräck.
 
Gamiel said:
Ja, fast säger de att de skriver kosmisk skräck? Lovecraft själv gjorde referenser till sina kosmisk skräckhistorier när han skrev i vad vi idag skulle kalla andra genrer, så att man gör de referenserna är inte något som säger att man skriver kosmisk skräck.
Click to expand...
Ah nu är jag med. Nej, lite som Adrian säger så är det begreppet ett modernare påfund, så det är ju lite orättvist av mig att mäta dem efter den stickan. Därmed sagt så tror jag att det ur ett läsarperspektiv kan det finnas en förväntan på kosmisk skräck när man öppnar en mythosbok.

Men ja, du har helt rätt i att det inte nödvändigtvis kosmisismen som Derleth ärvde.
 
Vad synd att han gått bort :(

Brian Lumleys Necroscope serie är AMAZING. Har du någon kärlek alls för klan Tzimisce i Vampire the Masquerade aå är de skamlöst stulna från Necroscope.
 
God45 said:
Vad synd att han gått bort :(

Brian Lumleys Necroscope serie är AMAZING. Har du någon kärlek alls för klan Tzimisce i Vampire the Masquerade aå är de skamlöst stulna från Necroscope.
Click to expand...
Läst alla, supertrevliga (och har någon koppling till The Case of Charles Dexter Wars vill jag minnas!)

Träffade faktiskt Lumley på en bokfestival i San Francisco för massa år sen, mycket trevlig prick!
 
Last edited:
verlandes. said:
Han hade helt klart pulpberättelser, säkert fler än de som idag kan klassas som kosmisk skräck. Och håller med att han är som bäst i "ospelbara" berättelser, The Festival är den enda av hans noveller som jag tycker är någorlunda bra (tycker inte han egentligen var en särskilt bra författare).
Click to expand...

Jag gillar ju HPL jättemycket och tycker han absolut förtjänar den status han har inom skräckgenren. Men jag tycker ofta han läses lite orättvist, eller vad man skall säga. Ofta känns det som att folk närmar sig Lovecraft som om han är någon sorts Stor Författare™ snarare än en ganska lustig figur som främst skrev för en relativt liten Pulp-tidning, och vars kändisskap faktiskt växt extremt långsamt under de senaste 100 åren.

Kontentan bli att det känns som många närmar sig Lovecraft på ett (eller fler) av fyra sätt:

1. Med en enorm vördnad där man läser allt han skrev som genialiskt, djupt och högklassig litteratur. Faktum är att Lovecraft skrev en rätt stor mängd rent strunt, vilket han var mycket väl medveten om själv.

2. Enormt kritiskt där man skall "avslöja" Lovecraft som överskattad och "dålig författare". Lovecraft experimenterade både med stil och innehåll rätt frisk under de ca 20 åren han publicerades. I efterhand har nästan vartenda ord han skrev under hela sitt liv rotats fram och publicerats i någon form. Vill man bevisa att Lovecraft är "dålig" finns det verkligen hur mycket som helst att peka på, långt mycket mer än det som är bra. Men de flesta andra författare har lyxen att kunna gömma sitt skräp från allmänhetens ögon, det har inte HPL.

3. Man läser Lovecraft som filosof. Att läsningen främst är en strävan att försöka hitta och tolka någon sorts sammanhängande filosofi och idébygge som på något sätt behandlar djupare frågeställningar och tankar än det som kommer fram i de enskilda historierna. Att poängen inte är att läsa Lovecraft, utan att fatta Lovecraft, och att det på något sätt är att interagera med materialet på ett djupare och mer meningsfullt plan. Grejen är att Lovecraft var lika spretig i sina idéer och tankar som i sitt författarskap. Det finns såklart något där, men det är både väldigt djupt och filosofiskt och extremt dumt och ytligt, om vartannat och ofta samtidigt.

4. Man läser det som rollspelare. Man har betingats att tänka på Lovecrafts författarskap och Cthulhumyten som ett världsbygge och läser Lovecraft som rollspelslore. Man är på jakt på en "canon" och ett sammanhängande världsbygge som helt enkelt inte finns där, så alla luckor fylls i med världsbyggeslogik som man lärt sig från fantasy och världsbyggestänk. Hittar man inte de "officiella svar" man vill ha i Lovecraft så expanderar man till andra godkända källor så som Derleth, Lumley mfl. Det viktiga är att man inte framställer saker som sin egen tolkning eller läsning av något, utan att det finns någon sorts "officiell" sanning som går att bevisa. Lovecraft skrev ju helt uppenbart inte sina berättelser på det sättet, hela den typen av berättelsebygge kom ju senare.
 
adrian_of_arcane_lore said:
Jag gillar ju HPL jättemycket och tycker han absolut förtjänar den status han har inom skräckgenren. Men jag tycker ofta han läses lite orättvist, eller vad man skall säga. Ofta känns det som att folk närmar sig Lovecraft som om han är någon sorts Stor Författare™ snarare än en ganska lustig figur som främst skrev för en relativt liten Pulp-tidning, och vars kändisskap faktiskt växt extremt långsamt under de senaste 100 åren.

Kontentan bli att det känns som många närmar sig Lovecraft på ett (eller fler) av fyra sätt:

1. Med en enorm vördnad där man läser allt han skrev som genialiskt, djupt och högklassig litteratur. Faktum är att Lovecraft skrev en rätt stor mängd rent strunt, vilket han var mycket väl medveten om själv.

2. Enormt kritiskt där man skall "avslöja" Lovecraft som överskattad och "dålig författare". Lovecraft experimenterade både med stil och innehåll rätt frisk under de ca 20 åren han publicerades. I efterhand har nästan vartenda ord han skrev under hela sitt liv rotats fram och publicerats i någon form. Vill man bevisa att Lovecraft är "dålig" finns det verkligen hur mycket som helst att peka på, långt mycket mer än det som är bra. Men de flesta andra författare har lyxen att kunna gömma sitt skräp från allmänhetens ögon, det har inte HPL.

3. Man läser Lovecraft som filosof. Att läsningen främst är en strävan att försöka hitta och tolka någon sorts sammanhängande filosofi och idébygge som på något sätt behandlar djupare frågeställningar och tankar än det som kommer fram i de enskilda historierna. Att poängen inte är att läsa Lovecraft, utan att fatta Lovecraft, och att det på något sätt är att interagera med materialet på ett djupare och mer meningsfullt plan. Grejen är att Lovecraft var lika spretig i sina idéer och tankar som i sitt författarskap. Det finns såklart något där, men det är både väldigt djupt och filosofiskt och extremt dumt och ytligt, om vartannat och ofta samtidigt.

4. Man läser det som rollspelare. Man har betingats att tänka på Lovecrafts författarskap och Cthulhumyten som ett världsbygge och läser Lovecraft som rollspelslore. Man är på jakt på en "canon" och ett sammanhängande världsbygge som helt enkelt inte finns där, så alla luckor fylls i med världsbyggeslogik som man lärt sig från fantasy och världsbyggestänk. Hittar man inte de "officiella svar" man vill ha i Lovecraft så expanderar man till andra godkända källor så som Derleth, Lumley mfl. Det viktiga är att man inte framställer saker som sin egen tolkning eller läsning av något, utan att det finns någon sorts "officiell" sanning som går att bevisa. Lovecraft skrev ju helt uppenbart inte sina berättelser på det sättet, hela den typen av berättelsebygge kom ju senare.
Click to expand...
För min del så läste jag honom rätt sent i livet och hade fram tills dess fått höra av vänner att han var just En Stor Författare, så tror det var något slags whiplash-effekt när jag väl tog mig an honom och han var, som du säger, lite tramsig och med ett rätt överblommigt språk.
 
adrian_of_arcane_lore said:
En stor orsak till att jag ogillar den falska dikotomin mellan "purist" och "pulp" som vissa rollspelsskapare inom Cthulhu-sfären envisas med finns på riktigt är att om man försöker spela något som faktiskt ligger nära det Lovecraft som inte är ren och skär pulp blir det i princip ospelbart.

När Lovecraft är som bäst som skräckförfattare så funkar berättelserna som sämst för rollspel, när han skriver äventyrshistorier med skräckelement så funkar det bättre. Det är inte konstigt att det var de mer fartfyllda och mindre kosmiska berättelserna som gav honom flest fans och därför också det folk spann vidare på. Lovecraft var i allra högsta grad en Pulpförfattare han med.
Click to expand...
Det beror ju på vilket spel man spelar. Jag tänker att de mer pulpiga berättelserna är ospelbara i Lovecraftesque, medan de mer skräckiga fungerar mycket bättre, just eftersom det spelet är konstruerat för detta. Att det är de berättelser som mest liknar CoC-äventyr som funkar bäst i CoC är ju ingen överraskning, men det finns andra sätt att spela rollspel på, och andra Lovecraft-rollspel som plockar mer från de rena skräckberättelserna.

(Jag har dock rätt dålig koll på Lovecraft, ska sägas.)
 
God45 said:
Flera av de stora publicerade kampanjerna är så. Mask och Tatters tex.
Click to expand...
Men att man faktiskt stoppar the big bads från att förstöra världen? Man kanske har det som mål efter ett tag, men det är sällan jag känner att det slutar med "vinst".
 
chrull said:
Men att man faktiskt stoppar the big bads från att förstöra världen? Man kanske har det som mål efter ett tag, men det är sällan jag känner att det slutar med "vinst".
Click to expand...
I Masks, som ju får sägas är en klassisk kampanj, ska utredarna stoppa en utomjordisk missil från att öppna en reva mot de lovecraftska dimensionerna. Låt gå att det finns ett "the evil is stopped... for now!"-slut, men själva äventyret är ju just det - ett äventyr.
 
verlandes. said:
I Masks, som ju får sägas är en klassisk kampanj, ska utredarna stoppa en utomjordisk missil från att öppna en reva mot de lovecraftska dimensionerna. Låt gå att det finns ett "the evil is stopped... for now!"-slut, men själva äventyret är ju just det - ett äventyr.
Click to expand...
Masks är ju också legendariskt dödligt och folk spelar det flera gånger och tar sig aldrig längre än ett steg från New York. Att dö, bli galen, eller överleva men misslyckas med att stoppa hotet (eller som i vår senaste CoC-kampanj: antagligen snabba på undergången) är helt andra saker än att rädda världen.
Jag tycker att förväntat utfall är en stor sak som skiljer min bild av CoC-kampanjer från tex D&D-kampanjer. Man kanske förväntas resa runt och utforska eller utreda saker i bägge, men i ett av fallen förväntar jag mig ett stort äventyr och hemska monster och att hjältarna segrar, i ett annat förväntar jag mig förvirring, misslyckaden, och ännu hemskare monster. Det påverkar helt klart hur resten av det äventyret ser ut också.

Men jag vet inte om det här var vad du ville prata om, så jag ska inte spåra ur tråden mer nu!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top