Brian Lumley och CoC

Det beror ju på vilket spel man spelar. Jag tänker att de mer pulpiga berättelserna är ospelbara i Lovecraftesque, medan de mer skräckiga fungerar mycket bättre, just eftersom det spelet är konstruerat för detta. Att det är de berättelser som mest liknar CoC-äventyr som funkar bäst i CoC är ju ingen överraskning, men det finns andra sätt att spela rollspel på, och andra Lovecraft-rollspel som plockar mer från de rena skräckberättelserna.

(Jag har dock rätt dålig koll på Lovecraft, ska sägas.)

Jag vet, poängen var att det är inom hela sfären av spel som CoC/ToC/Delta Green/Cthulhu Hack/Cthulhu Awakens mfl som "purist vs pulp" ens är en diskussion, medans alla de spelen ändå bara funkar med Lovecraft som "Pulp" och att det blir en konstig sak att ens fundera på eftersom Lovecraft är Pulp och det därför inte är mer "pure" med mindre. Det är en konstig tankefigur, att Lovecraft är mindre Lovecraft i vissa berättelser och mer i andra. Han är ju lika mycket sig själv hela tiden.

För att spela saker som ligger närmare Lovecraft när han är som minst Pulp, typ Music of Erich Zann, så behövde man ju närma sig det från ett helt annat håll som spel, vilket ju är hela tanken med Lovecraftesque. Men det är ju också, så vitt jag vet, den enda gången det ens gjort ett ärligt försök till det.
 
Masks är ju också legendariskt dödligt och folk spelar det flera gånger och tar sig aldrig längre än ett steg från New York. Att dö, bli galen, eller överleva men misslyckas med att stoppa hotet (eller som i vår senaste CoC-kampanj: antagligen snabba på undergången) är helt andra saker än att rädda världen.
Jag tycker att förväntat utfall är en stor sak som skiljer min bild av CoC-kampanjer från tex D&D-kampanjer. Man kanske förväntas resa runt och utforska eller utreda saker i bägge, men i ett av fallen förväntar jag mig ett stort äventyr och hemska monster och att hjältarna segrar, i ett annat förväntar jag mig förvirring, misslyckaden, och ännu hemskare monster. Det påverkar helt klart hur resten av det äventyret ser ut också.

Men jag vet inte om det här var vad du ville prata om, så jag ska inte spåra ur tråden mer nu!
Haha, jag spårar gärna!
Jag tror våra skiljelinjer här är annorlunda, för mig är det inte det dödliga (och inte heller den spelmekaniska död som Sanity innebär) som utgör det lovecraftska, utan det hopplösa. Och Masks är ju i sin ton och sitt upplägg ett äventyr där rollpersonerna strävar mot (och småningom ges verktygen till) att stoppa händelseförloppet.

Och där tycker jag alltså att Lumley ligger närmre CoC än Lovecraft, hans karaktärer är mycket mer hjältar med agens medan lovecrafts är offer för kosmiska sanningar (sen har Adrian helt rätt i att även Howard Philip tangerar pulp både en och två gånger).
 
Last edited:
Och där tycker jag alltså att Lumley ligger närmre CoC än Lovecraft, hans karaktärer är mycket mer hjältar med agens medan lovecrafts är offer för kosmiska sanningar (sen har Adrian helt rätt i att även Howard Philip tangerar pulp både en och två gånger).
Fasan i Dunwich är mångt o mycket ett CoC äventyr: du har ett gäng akademiker som får reda på att det är något konstigt på gång, gör lite efterforskning, får reda på att saker är långt värre än man trodde och med hjälp av sin efterforskning kokar upp något som de kan använda för att besegra det stora hotet, vilket de gör. Sedan bryr sig inte HPL om våra moderna idéer om akademiker eller Lovecraft-protagonister o har att en av akademikerna kommer med ett elefant gevär till slutstriden (även om det inte gör någon nytta så har han det med sig).
 
Som en sidenote så är vi nog många som är för snabba med dra likhetstecken mellan "lovecraftsk" och "kosmisk skräck". När jag i denna tråd skriver om det lovecraftska så menar jag alltså i de berättelser som rör sig kring den kosmiska skräcken, men är väl medveten om att han har mer äventyrliga noveller i sin repetoar (är ju t.ex. ingen slump att The Dunwich Horror är inkluderad i Call of Cthulhu-regelboken)
 
Som är underskattad för hans humor! :D

Också sant, det är helt omöjligt att läsa exempelvis "The Hound" som något annat än en högst avsiktlig parodi, och som sådan är den faktiskt jätterolig.

Samma med "Herbert West Re-Animator" som är Lovecrafts väldigt uppenbart skämtsamma hyllning till Frankenstein.
 
Fasan i Dunwich är mångt o mycket ett CoC äventyr: du har ett gäng akademiker som får reda på att det är något konstigt på gång, gör lite efterforskning, får reda på att saker är långt värre än man trodde och med hjälp av sin efterforskning kokar upp något som de kan använda för att besegra det stora hotet, vilket de gör. Sedan bryr sig inte HPL om våra moderna idéer om akademiker eller Lovecraft-protagonister o har att en av akademikerna kommer med ett elefant gevär till slutstriden (även om det inte gör någon nytta så har han det med sig).
OJ, hann skriva detta precis samtidigt som ditt svar:
Som en sidenote så är vi nog många som är för snabba med dra likhetstecken mellan "lovecrafsk" och "kosmisk skräck". När jag i denna tråd skriver om det lovecraftska så menar jag alltså i de berättelser som rör sig kring den kosmiska skräcken, men är väl medveten om att han har mer äventyrliga noveller i sin repetoar (är ju t.ex. ingen slump att The Dunwich Horror är inkluderad i Call of Cthulhu-regelboken)
 
En annan sidenote är att även om jag själv inte är en stor beundrare av Lovecrafts språk och noveller så tycker jag att har en SJÄLVKLAR plats i vår skräckhistoria. Det är för mig två helt olika saker!
 
Fasan i Dunwich är mångt o mycket ett CoC äventyr: du har ett gäng akademiker som får reda på att det är något konstigt på gång, gör lite efterforskning, får reda på att saker är långt värre än man trodde och med hjälp av sin efterforskning kokar upp något som de kan använda för att besegra det stora hotet, vilket de gör. Sedan bryr sig inte HPL om våra moderna idéer om akademiker eller Lovecraft-protagonister o har att en av akademikerna kommer med ett elefant gevär till slutstriden (även om det inte gör någon nytta så har han det med sig).
Den lurande skräcken slutar med att huvudpersonen använder dynamit för att förstöra huset o de underjordiska gångarna där monstren bor (o död dem*). Något som jag har sett tas upp som något CoC RP:n göt konstant.

* eller?
 
Den lurande skräcken slutar med att huvudpersonen använder dynamit för att förstöra huset o de underjordiska gångarna där monstren bor (o död dem*). Något som jag har sett tas upp som något CoC RP:n göt konstant.

* eller?
Jag har en teori om att detta är en mer amerikansk spelstil, enda gånger jag hör om det är via amerikanska rollspelspoddar. Aldrig hört någon svensk spelgrupp som lika instinktivt plockar på sig massa dynamitgubbar inför ett mysterium.

Detta är obs en högst ovetenskaplig teori.
 
Jag har en teori om att detta är en mer amerikansk spelstil, enda gånger jag hör om det är via amerikanska rollspelspoddar. Aldrig hört någon svensk spelgrupp som lika instinktivt plockar på sig massa dynamitgubbar inför ett mysterium.

Detta är obs en högst ovetenskaplig teori.
Vi hade GOTT om dynamit med oss till Antarktis senast.
Alla mina regulbundna spelgrupper genom åren har haft "vi bränner ner stället" som primär lösning på problemet att de nyss snubblat över en brottsplats (genom att begå brott och lämna spår efter sig).

Dracula (romanen alltså) är ju förövrigt ett utmärkt mall för en CoC-rollpersongrupp. En nederländsk monsterjägare, en jurist, en psykolog, lite dilletanter och en cowboy. Allt man behöver för att försöka rädda världen från Hotet.
 
Dracula (romanen alltså) är ju förövrigt ett utmärkt mall för en CoC-rollpersongrupp. En nederländsk monsterjägare, en jurist, en psykolog, lite dilletanter och en cowboy. Allt man behöver för att försöka rädda världen från Hotet.
Och för att fortsätta spåra så tycker jag CoC-supplementet Dracula, the Great Old One är rätt trevligt!
 
Last edited:
Back
Top