Alltså, jag förstår att du inte menar det så men det känns lite problematiskt att säga att en rollperson slutar fungera om den förlorar en läm, lite som att säga folk slutar fungera om de blir handikappade. Speciellt som historien och popkulturen är ful med folk som fortsätter ett äventyrligt liv efter att ha förlorat en hand, en arm, ett ben och/eller öga.
Nä, det var så jag löste det också, det blev en resursfråga. Jag gillade bara inte rekommendationen från spelet som jag tolkade som "låt stridsvangen sprängas snarast, det är roligare då" vilket inte är min vibe alls.
För mig är rollpersonen ett verktyg/redskap, inte en person. En cykel som förlorat ett hjul fungerar inte för avsett ändamål. En hammare utan huvud är bara en träpinne. Etc.
Du går väldigt snabbt från ett förlorat öga till att man är död. Hur tänker du där?
Om jag ska utveckla det lite mer så ser jag rollpersonen primärt som ett interface mot spelvärlden. Den låter mig uppleva och utforska det som jag vill uppleva och utforska i det specifika spelet. Så det är klart att en Cthulhu-utredare kan bli av med de flesta kroppsdelarna utan att det hindrar ett vettigt utredande, medan jag har en betydligt snävare gräns när det gäller en traditionell fantasy-äventyrare. Jag är egentligen inte särskilt intresserad av att utforska rollpersonen som sådan, utan vill se vad som händer i fiktionen/spelvärlden om jag trycker på rollpersonens knapp A respektive knapp B, eller om jag kombinerar knapparna A och D. Men då behöver knapparna fungera.
Fast är inte det vi diskuterar hur man ska representera en förlust i strid eller liknande som i traditionella spel skulle innebära döden. Så det är en fråga om förlora något eller dö.
Ja (men), "all förlust är en förlust" och refererar lite till "mista en kroppsdel" som tas upp ... men kan vara alla dessa förslag på förluster som ska ses som "bättre än döden". Att tvingas förlora något kan stoppa upp spel mer än när man måste välja vad man ska förlora. Same same but diff ...
Tänker att dessa saker inte på samma sätt gör rov på rollpersonens funktion. Jag är rätt okej med att låta mina eller mina spelares rollpersoner få brister, men jag är helt med på vad @Rangertheman säger, att man skapat ett gränssnitt till spelvärlden som helt plötsligt inte funkar.
Detta var bland det bästa jag läst.
Jag kan inte ta åt mig äran för det, men ja. Det är en jättebra grej att tänka på när man designar monster, utmaningar, motgångar, etc.
Detta är ju en tradition i t.ex. Call of Cthulhu. All information som skrivs ner är till för spelledaren att manipulera.
Älskar det. Varför har jag inte tänkt på det på det viset tidigare?
På gammalt Forge-lingo kallar vi ju detta för flaggor. Allt på rollformuläret är saker som ska lyftas fram i spel. Fast detta är den sadistiska underkategorin.
Jag lägger nog det i kategorin ”klara uppdraget”. Om gränssnittet till spelvärlden är förmågor att lösa problem så är det ju problemlösning man sysslar med. Om man har fokus på inlevelse, historieberättande eller kulturspel så är ju gränssnittet inte mer påverkat av att en arm förloras än en häst. Men det är möjligt att andra tolkade ”klara uppdraget” på ett annat sätt än jag menade det. Jag menade problemlösningsspel, där rollpersonerna ställs inför problem och spelarna försöker att lösa dem genom att använda rollpersonernas förmågor och resurser.
Mer än att dö o behöva göra en ny RP o hitta på en förklaring till hur/varför hen blir del av äventyrar gruppen?
Allt sånt är ju i och för sig jobbigt, eller kan vara det. Tänker mer på den allmänna mekanismen som kickar in när någon förlorar något och hur det är värre än den känsla av tillfredställelse att tjäna något. Att förlora något oavsett om det är en gubbe som dör eller ens favoritluva, är värre än om man har någon som helst liten kontroll över vad man förlorar (oavsett om detta är en chimär).
Men verkligen. Riktigt bra.
