Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

Den ljumna vinden från Isards stäpper smekte försiktigt trädens löv i skogens utkant. De svarade med ett sedesamt susande likt ljudet av en Krahk-församling innan prästen tar till orda en stilla vilodagsmorgon. Elden var liten men ljuset dansade mot trädkronornas undersida i en prålig uppvisning. Mannen vid elden var inte rädd för att bli upptäckt och inte heller vaksam mot mörkret. Han visslade en munter melodi medan han trädde ett flått djur på en gren och snart spred sig doften av lagat kött i skogsbrynet. När kvinnan lösgjorde sig ur mörkret spärrades hans ögon upp med en min av förvåning snarare än misstro och han kom snabbt upp på fötter. När hon inte tog till orda gjorde han en sirlig bugning som stod i bjärt kontrast till hans slitna resekläder.

“Godafton min sköna, Redoban den Turlige till er tjänst.”

Hans röst var stark, van att användas, en bards röst. Hon svarade inte, nickade bara till hälsning.

Hennes kläder var också slitna, och även om de var ålderdomliga var de av fint snitt, med knappt några mynt saknade från banden på hennes sjal. Fast det var inte mynten som fångade Redobans blick utan de mörka ögonen som glimrande reflekterade eldens ljus, likt stilla vatten långt under jord.

“Förlåt om jag är framfusig, men vågar jag påstå att ni är hungrig?”

När hennes mage gav ett knorrande ljud till svar skrattade han och bad henne slå sig ned och snabbt tog han itu med att dela upp köttet på stora blad.

Ogenerat stirrade han när hon vigt slog sig ner och dolde sina skitiga fötter med kjolen, men hon verkade inte reagera.

De åt under tystnad.

“Det där var fint nog för en prins”, sade han när inte minsta smula fanns kvar.

Tyst tog hon bladen och kastade dem långt ut i mörkret.

Nu satt hon närmre elden än han, så han kunde än mindre avläsa hennes blick, men han kände redan henne. Kläder och manér visade att hon hade ädelt påbrå. Hennes sjal och tystnad pekade mot att hon var en syster men eftersom hon inte var i klostret och saknade både skor och förkläde så hade någonting hänt. Om det inte vore för den där tystnaden…

“Inte för att jag är någon prins mer än i landet vandraren”, sade han och log.

Att använda rader ur de heligas bok som ett skämt, för att provocera fram en reaktion hos den mest svårpratade av främlingar, var ett gammalt trick. Nu föll orden som en död sparv ur luften och hennes blick avslöjade ingenting.

Ingen kunde säga att Redoban var rädd för en utmaning, så länge det inte handlade om hederligt arbete. Han plockade fler verktyg ur sin arsenal.

“Kommer ni ofta hit till Moriens lövsalar?”

Vinden i löven var det enda svaret.

“Själv är jag på resa från kamárernas sommarläger till Froste hov, men sedan siktar jag nog på att övervintra i Pärldeltat.”

Elden sprakade.

“Ni tittar på mitt svärd? Det är en äkta kamársabel, Krum den vilde skänkte mig den när jag bistod honom vid brudloppet.”

Syrsor stämde upp i buskarna.

Anade han ändå inte skuggan av ett leende? Stärkt fortsatte han.

“Men ni systrar kanske inte sänker er till att skvallra? Ja, det är ju inte skvaller för mig, jag var ju en av dem som red för Krum.”

Nu var det inget inbillat leende på hennes läppar.

“Jag är ingen syster.”

Hennes röst var oväntat mörk, men hon lät munter när kjolens slits gled isär långt upp på låret. Fångad av denna oväntade vändning misstog Redoban det för en invit. Kanske om han tänkt med det stora huvudet på halsen snarare än det i byxorna hade han märkt kniven i slidan märkt med kantiga runor som var surrad längs vaden.

Men han hade redan gjort upp sina belägringsplaner och satt dem i verket. Som första drag lät han sin väst glida upp och eldens fladdrande ljus belysa lyckohexagrammet som prydde hans bröst.

“Jag kallas den Turlige”, sade han medan han långsamt reste sig. “Född med tur och sedan förbannad med ännu mer tur av tatueringsmästaren Ladjo.”

Fortfarande tog han hennes leende som välkomnande när han lät västen falla, följd av vapenbältet och lät elden spela över sin välformade kropp.

“Med min tur behöver vi inte oroa oss för något oönskat utfall av vårt möte, det kan jag lova. Om det inte är så att du vill ha min avkomma, för då är det också garanterat.”

Hans blick tog hungrigt in hela henne där hon rest sig på knä för att möta honom. Han fumlade med byxorna och kände som så många gånger förut att gudarna verkligen, verkligen älskade honom. Varför skulle de annars placera en villig kvinna i hans väg mitt ute i skogen? Hennes läppars mjukhet skulle bli altaret han tillbad vid, hennes sköte punkten där världarna möttes och fullkomning var möjlig, hennes hår…

Förväntningar byttes mot förvirring när en brännande känsla skar tvärs över hans mage. Doften av skog och kropp fick en ny järnfylld vän: Blod.
Han tittade ner och möttes av kvinnan som snabbt var på väg upp med en kniv i handen.

Maktlöst försökte han värja sig men stålet bet djupt i hans hals och gurglande föll han baklänges.

“Halsen”, sade kvinnan. “Enda sättet att få tyst på en skrävlare.”

Hon torkade av kniven på kjolen och ställde sig ovanför honom. Redoban försökte lönlöst hålla inne livet som pumpade ut mellan fingrarna både från halsen och magen.

“Jag trodde att det skulle vara svårt att hitta dig, att du kanske skulle byta namn efter ditt nesliga dåd, sade hon. Att du skulle gömma dig, frändemördare. Aldrig att jag trodde det skulle bli så här enkelt.”

Hon försökte dra av en tumring men den satt hårt.

“Tänk att jag lade flera månader på att vinna trollpackan Mumixams förtroende för att få något som skulle kunna förvrida synen på dig. Så att jag skulle kunna komma nära, så att din förbannade tur inte skulle sätta käppar i hjulen.”

Med ett knak lossnade ringen och Redobans ögon spärrades upp i förvåning. Där en syster nyss stod fanns nu Nanok, mannen som svurit hämnd på honom.

Nanok synade ringen innan han kastade den långt ut i mörkret.

“Förbannade svartkonst”, sade han och spottade sig sedan tre gånger över axeln innan han lyfte upp Redobans sabel.

“Det här tar jag tillbaka, din tjuv. Att du dessutom hade mage att påstå att det var du som fått det av Krum. Du får väl se vad han har att säga om det när ni möts på stigen bortom mörkret.”

Det började bli svårt för Redoban att fokusera när Nanok satte sig på huk framför honom.

“Tur eller otur spelar ingen roll” sade han och lyfte omilt Redoban i håret. “Hädanefter kommer du att vara Redoban den döde.”

Ett sista gurgel blev svaret.

Elden hade brunnit ner och månen gått i moln så det var bara skogens djur som blev vittnen till hur Nanok trots allt hedrade sin forne frände. Även om Redoban i slutänden förrått honom för snöd vinning så hade han många gånger före det räddat hans liv.

När gryningen försiktigt letade sig genom skogsbrynet fanns det ett lågt stenröse, utmärkt med en grov påk, att se på platsen. Från toppen av påken hängde en dyrbar klädnad stulen från ett kloster ute på stäppen. Av Nanok, inte ett spår.
 
Last edited:
Kungfetti said:
Den ljumna vinden från Isards stäpper smekte försiktigt trädens löv i skogens utkant. De svarade med ett sedesamt susande likt ljudet av en Krahk-församling innan prästen tar till orda en stilla vilodagsmorgon. Elden var liten men ljuset dansade mot trädkronornas undersida i en prålig uppvisning. Mannen vid elden var inte rädd för att bli upptäckt och inte heller vaksam mot mörkret. Han visslade en munter melodi medan han trädde ett flått djur på en gren och snart spred sig doften av lagat kött i skogsbrynet. När kvinnan lösgjorde sig ur mörkret spärrades hans ögon upp med en min av förvåning snarare än misstro och han kom snabbt upp på fötter. När hon inte tog till orda gjorde han en sirlig bugning som stod i bjärt kontrast till hans slitna resekläder.

“Godafton min sköna, Redoban den Turlige till er tjänst.”

Hans röst var stark, van att användas, en bards röst. Hon svarade inte, nickade bara till hälsning.
Hennes kläder var också slitna, och även om de var ålderdomliga var de av fint snitt, med knappt några mynt saknade från banden på hennes sjal. Fast det var inte mynten som fångade Redobans blick utan de mörka ögonen som glimrande reflekterade eldens ljus, likt stilla vatten långt under jord.

“Förlåt om jag är framfusig, men vågar jag påstå att ni är hungrig?”

När hennes mage gav ett knorrande ljud till svar skrattade han och bad henne slå sig ned och snabbt tog han itu med att dela upp köttet på stora blad.

Ogenerat stirrade han när hon vigt slog sig ner och dolde sina skitiga fötter med kjolen, men hon verkade inte reagera.

De åt under tystnad.

“Det där var fint nog för en prins”, sade han när inte minsta smula fanns kvar.

Tyst tog hon bladen och kastade dem långt ut i mörkret.

Nu satt hon närmre elden än han, så han kunde än mindre avläsa hennes blick, men han kände redan henne. Kläder och manér visade att hon hade ädelt påbrå. Hennes sjal och tystnad pekade mot att hon var en syster men eftersom hon inte var i klostret och saknade både skor och förkläde så hade någonting hänt. Om det inte vore för den där tystnaden…

“Inte för att jag är någon prins mer än i landet vandraren”, sade han och log.

Att använda rader ur de heligas bok som ett skämt, för att provocera fram en reaktion hos den mest svårpratade av främlingar, var ett gammalt trick. Nu föll orden som en död sparv ur luften och hennes blick avslöjade ingenting.

Ingen kunde säga att Redoban var rädd för en utmaning, så länge det inte handlade om hederligt arbete. Han plockade fler verktyg ur sin arsenal.

“Kommer ni ofta hit till Moriens lövsalar?”

Vinden i löven var det enda svaret.

“Själv är jag på resa från kamárernas sommarläger till Froste hov, men sedan siktar jag nog på att övervintra i Pärldeltat.”

Elden sprakade.

“Ni tittar på mitt svärd? Det är en äkta kamársabel, Krum den vilde skänkte mig den när jag bistod honom vid brudloppet.”

Syrsor stämde upp i buskarna.

Anade han ändå inte skuggan av ett leende? Stärkt fortsatte han.

“Men ni systrar kanske inte sänker er till att skvallra? Ja, det är ju inte skvaller för mig, jag var ju en av dem som red för Krum.”

Nu var det inget inbillat leende på hennes läppar.

“Jag är ingen syster.”

Hennes röst var oväntat mörk, men hon lät munter när kjolens slits gled isär långt upp på låret. Fångad av denna oväntade vändning misstog Redoban det för en invit. Kanske om han tänkt med det stora huvudet på halsen snarare än det i byxorna hade han märkt kniven i slidan märkt med kantiga runor som var surrad längs vaden.

Men han hade redan gjort upp sina belägringsplaner och satt dem i verket. Som första drag lät han sin väst glida upp och eldens fladdrande ljus belysa lyckohexagrammet som prydde hans bröst.

“Jag kallas den Turlige”, sade han medan han långsamt reste sig. “Född med tur och sedan förbannad med ännu mer tur av tatueringsmästaren Ladjo.”

Fortfarande tog han hennes leende som välkomnande när han lät västen falla, följd av vapenbältet och lät elden spela över sin välformade kropp.

“Med min tur behöver vi inte oroa oss för något oönskat utfall av vårt möte, det kan jag lova. Om det inte är så att du vill ha min avkomma, för då är det också garanterat.”

Hans blick tog hungrigt in hela henne där hon rest sig på knä för att möta honom. Han fumlade med byxorna och kände som så många gånger förut att gudarna verkligen, verkligen älskade honom. Varför skulle de annars placera en villig kvinna i hans väg mitt ute i skogen? Hennes läppars mjukhet skulle bli altaret han tillbad vid, hennes sköte punkten där världarna möttes och fullkomning var möjlig, hennes hår…

Förväntningar byttes mot förvirring när en brännande känsla skar tvärs över hans mage. Doften av skog och kropp fick en ny järnfylld vän: Blod.
Han tittade ner och möttes av kvinnan som snabbt var på väg upp med en kniv i handen.

Maktlöst försökte han värja sig men stålet bet djupt i hans hals och gurglande föll han baklänges.

“Halsen”, sade kvinnan. “Enda sättet att få tyst på en skrävlare.”

Hon torkade av kniven på kjolen och ställde sig ovanför honom. Redoban försökte lönlöst hålla inne livet som pumpade ut mellan fingrarna både från halsen och magen.

“Jag trodde att det skulle vara svårt att hitta dig, att du kanske skulle byta namn efter ditt nesliga dåd, sade hon. Att du skulle gömma dig, frändemördare. Aldrig att jag trodde det skulle bli så här enkelt.”

Hon försökte dra av en tumring men den satt hårt.

“Tänk att jag lade flera månader på att vinna trollpackan Mumixams förtroende för att få något som skulle kunna förvrida synen på dig. Så att jag skulle kunna komma nära, så att din förbannade tur inte skulle sätta käppar i hjulen.”

Med ett knak lossnade ringen och Redobans ögon spärrades upp i förvåning. Där en syster nyss stod fanns nu Nanok, mannen som svurit hämnd på honom.

Nanok synade ringen innan han kastade den långt ut i mörkret.

“Förbannade svartkonst”, sade han och spottade sig sedan tre gånger över axeln innan han lyfte upp Redobans sabel.

“Det här tar jag tillbaka, din tjuv. Att du dessutom hade mage att påstå att det var du som fått det av Krum. Du får väl se vad han har att säga om det när ni möts på stigen bortom mörkret.”

Det började bli svårt för Redoban att fokusera när Nanok satte sig på huk framför honom.

“Tur eller otur spelar ingen roll” sade han och lyfte omilt Redoban i håret. “Hädanefter kommer du att vara Redoban den döde.”

Ett sista gurgel blev svaret.

Elden hade brunnit ner och månen gått i moln så det var bara skogens djur som blev vittnen till hur Nanok trots allt hedrade sin forne frände. Även om Redoban i slutänden förrått honom för snöd vinning så hade han många gånger före det räddat hans liv.

När gryningen försiktigt letade sig genom skogsbrynet fanns det ett lågt stenröse, utmärkt med en grov påk, att se på platsen. Från toppen av påken hängde en dyrbar klädnad stulen från ett kloster ute på stäppen. Av Nanok, inte ett spår.
Click to expand...

Det här var ju helt sjukt bra! Och jag såg inte twisten komma! 😍 Vilket namn vill du stå under som författare i boken?

Och nu är vi redan 11% av vägen till 40000 ord! Vi har jobbat snabbt! :D
 
Jag har (som en idiot) skrivit en dikt. Det var en massa jobb men få ord 😂

Järnord
I de låga länderna där Nanok spenderade en del av sin ungdom började den här ramsan om honom spridas efter han blivit känd genom sina många äventyr:

Med stål över sten
står Nanok på höjden,
ögat mot ödemarken
vind sveper kring
hans svingade svärd.

Svärdet i hand,
som smitt för en gud,
kungar och kräk.
han går där de fallit,
för alltid förgjorda.

Ögon som is,
hans öde är ädelt,
fött ur flera blodbad,
firad av de flesta,
förbannad av andra.

Evig eld i bröstet,
hans eder som järn,
dansar med döden,
fiender han fäller,
fränder han främjar.

Men andra kallar honom,
en kallblodig kämpe,
Nanok den neslige,
en som vänder,
som vinden.

Han böjer sig ej för kungar,
bryts ej av gudar,
är deras brutala baneman,
fredlig är han sällan,
men Nanok är fri.
 
Här kommer en tid, ibland så kör hjärnan bara på och då gör man bäst att låta den göra det.

Nanok och Gaburinens fall

Soldaterna sprang fram och tillbaka, vissa I panik and I brådska. Trupper med spjut och pilbågar flyttades från murar och ut från torn för att förstärka de delar där fiendens anfall var som mest intensivt. Röken från husen som brann innanför murarna mörkade den annars klarblå himlen. Rop, skrik och kaos hördes överallt. Skrammel från rustningar och slag, metall mot metall, stål mot kött. Kroppar låg i blodiga högar. Staden var påväg att falla. Sex veckor av brutal belägring höll på att ge ett slut på det fem år långa kriget vid krysset där tre kontinenter möttes.

Fardan, stadsförsvarets befälhavare rusade längst försvarspositionerna, bort från striderna och in mot befästningsverket. Hon tog dig in in genom tunga portar som stängdes med tunga balkar och spikades igen. I ögonvrån såg hon hur stadens blå och bruna flaggor med yxa och lie byttes mot gröna, prydda med klor som greppade ett öga.

Muller på muller donade när fienden tunga kanoner avfyrade nya salvor. Stenen från murarna sprängdes och stenblock flög upp i luften för att landa överallt. Dammet försvårande sikten för trupperna som retirerade bak till nästa försvarslinje.

Fardan flåsade när hon besteg de ojämna trappstegen i de snirklande trapporna, soldater klämde sig förbi henne. Tillslut så nådde hon tronrummet. "Min kung, min kung! Murarna har fallit, fienden är i staden!" Det kom inget svar. Runt ett bord stod Nanok den enorma barbarerkrigaren, legendaren som anlitats för att rådgiva kungen i kriget. Bredvid stod ett antal andra sammanbitna befälhavare, nervösa adelsmän och en riddare i rustning. Den ökända härjaren Jhanilu, dubbad till Vra av kungen innan kriget.

"Var är kungen? Nanok, vart är vår kung?" befallde Fardan.

Alla I rummet var tysta. Nanok svarade inte utan pekade mot ett hörn. Fardan tog några steg närmare och såg med häpnad hur kungen låg lutande mot väggen, ansiktet oigenkänbart av blod. "Vår kung. Vår kung! Vad har hänt här?"

Nanok vände sig om, kollade på kungen och sedan på Fardan. "Jag slog in hans skalle."

Det tog ett tag för orden att sjunka in. "Du skulle hjälpa oss, förrädare! Kungadräpare!" Vrålade Fardan och drog sitt svärd.

Nanok sneglade på henne och vände sig sedan. "Han lyssnade inte, en dåre. Här är vi nu, fem veckor utan vettig mat, kvinnor eller nog med vin..." Han började samla ihop diverse föremål från bordet när hela fästningen skakade till och dammet rasade från bjälkarna ovan. De övriga sprang mot fönstren och kollade ut, en fick huvudet spetsat av en pil, de drog sig tillbaka in. Fardan stod kvar med svärdet draget. Nanok vände sig mot henne igen. "Om du vill vara regent, säg att du hade ihjäl honom. Länge leve drottningen... du har några timmar på dig."

Fardan höll svärdet rakt mot Nanok och vinklade det. "Det är din plikt att stanna, att slåss, vi kan vända det här. Med Rongoths vrede på vår sida kommer vi segra. Du förde själv det tillbaka till oss." Med det sista sagt så pekade hon på ett enormt horn med guldgraveringar som hängde på väggen. Symbolen för vems gunst den fyrahuvade guden höll.

Nanok plockade ihop det sista, valde ut en dolk, tog två väskor och vände sig mot riddaren." Jag tar vägen över östra träsket, följer du?"

Fardan stirrade på dem båda, svärdet sänkte sig. "Vra Jhanilu, du är svuren, med blod av våra förfäder..."

Jhanilu skarv av tabarden som bar stadens sigill. "Svuren till kungen, han är död." sa han och tog av hjälmen. Hans kolsvarta ansikte såg fundersamt ut. "Öster ut?" Nanok muttrade bekräftande. Jhanilu gick till och böjde sig över den dräpta kungen. Han spottade på en av händerna och drog av den kraftiga guldringen. Med några steg stod han framför Fardan och räckte över den. "Beordra en reträtt, offra fronten för att rädda reserven. Rid med hast över floden, bränn alla broar bakom er... Du kan vara drottning i exil. Ert folk kommer inte vilja leva under deras regi, när tiden är dags för att blåsa Rongoths horn igen. Sök upp mig."

"Det är dags." Sa Nanok från trappan. Alla andra i rummet hade redan begett sig av. Fästningen skakade våldsamt. Ropen från hundratals som drabbade samman var dovt då mullert inte han tystas. Det small, igen och igen.

Fardan stod kvar, hennes blick lyftes mot flaggan på väggen, sydd under den första dynastin, sju hundra år tidigare.

Nanok svepde sin yxa och klyvde benen på en faunerna som kom emot dem, Jhanilu svepte runt ett spjut, ändrade riktning och stack svärdet i ansiktet på en annan. Resten högg de ner på liknande sätt. Bakom dem så sprängdes toppen av fästningen och de skyndade sig att ta skydd i ett valv längre fram. Jhanilu såg på Nanok, "Någon gissning från vem de fått kanonerna?"

"Kungen skapade många fiender på kort tid. Vem fan startar krig med fauner."

"Vem fan trodde det var så många av dem?"

Tillsammans så stred de sin väg genom staden vars gator var fyllda med sammandrabbningar. Blodiga, svettiga och med värkande muskler efter otaliga dräpta fiender smet de ut. Striderna fortsatte men allt hopp var borta, nu var det en slakt som återstod. Staden brann. Gallret från den västra porten öppnades och en grupp på ett tiotal ryttare red så snabbt de kunde. Pilar regnade efter dem från deras egna murar, nu erövrade av fienden. Nanok vände sig öster ut. "Låt oss lämna."
 
Celledor said:
Här kommer en tid, ibland så kör hjärnan bara på och då gör man bäst att låta den göra det.

Nanok och Gaburinens fall

Soldaterna sprang fram och tillbaka, vissa I panik and I brådska. Trupper med spjut och pilbågar flyttades från murar och ut från torn för att förstärka de delar där fiendens anfall var som mest intensivt. Röken från husen som brann innanför murarna mörkade den annars klarblå himlen. Rop, skrik och kaos hördes överallt. Skrammel från rustningar och slag, metall mot metall, stål mot kött. Kroppar låg i blodiga högar. Staden var påväg att falla. Sex veckor av brutal belägring höll på att ge ett slut på det fem år långa kriget vid krysset där tre kontinenter möttes.

Fardan, stadsförsvarets befälhavare rusade längst försvarspositionerna, bort från striderna och in mot befästningsverket. Hon tog dig in in genom tunga portar som stängdes med tunga balkar och spikades igen. I ögonvrån såg hon hur stadens blå och bruna flaggor med yxa och lie byttes mot gröna, prydda med klor som greppade ett öga.

Muller på muller donade när fienden tunga kanoner avfyrade nya salvor. Stenen från murarna sprängdes och stenblock flög upp i luften för att landa överallt. Dammet försvårande sikten för trupperna som retirerade bak till nästa försvarslinje.

Fardan flåsade när hon besteg de ojämna trappstegen i de snirklande trapporna, soldater klämde sig förbi henne. Tillslut så nådde hon tronrummet. "Min kung, min kung! Murarna har fallit, fienden är i staden!" Det kom inget svar. Runt ett bord stod Nanok den enorma barbarerkrigaren, legendaren som anlitats för att rådgiva kungen i kriget. Bredvid stod ett antal andra sammanbitna befälhavare, nervösa adelsmän och en riddare i rustning. Den ökända härjaren Jhanilu, dubbad till Vra av kungen innan kriget.

"Var är kungen? Nanok, vart är vår kung?" befallde Fardan.

Alla I rummet var tysta. Nanok svarade inte utan pekade mot ett hörn. Fardan tog några steg närmare och såg med häpnad hur kungen låg lutande mot väggen, ansiktet oigenkänbart av blod. "Vår kung. Vår kung! Vad har hänt här?"

Nanok vände sig om, kollade på kungen och sedan på Fardan. "Jag slog in hans skalle."

Det tog ett tag för orden att sjunka in. "Du skulle hjälpa oss, förrädare! Kungadräpare!" Vrålade Fardan och drog sitt svärd.

Nanok sneglade på henne och vände sig sedan. "Han lyssnade inte, en dåre. Här är vi nu, fem veckor utan vettig mat, kvinnor eller nog med vin..." Han började samla ihop diverse föremål från bordet när hela fästningen skakade till och dammet rasade från bjälkarna ovan. De övriga sprang mot fönstren och kollade ut, en fick huvudet spetsat av en pil, de drog sig tillbaka in. Fardan stod kvar med svärdet draget. Nanok vände sig mot henne igen. "Om du vill vara regent, säg att du hade ihjäl honom. Länge leve drottningen... du har några timmar på dig."

Fardan höll svärdet rakt mot Nanok och vinklade det. "Det är din plikt att stanna, att slåss, vi kan vända det här. Med Rongoths vrede på vår sida kommer vi segra. Du förde själv det tillbaka till oss." Med det sista sagt så pekade hon på ett enormt horn med guldgraveringar som hängde på väggen. Symbolen för vems gunst den fyrahuvade guden höll.

Nanok plockade ihop det sista, valde ut en dolk, tog två väskor och vände sig mot riddaren." Jag tar vägen över östra träsket, följer du?"

Fardan stirrade på dem båda, svärdet sänkte sig. "Vra Jhanilu, du är svuren, med blod av våra förfäder..."

Jhanilu skarv av tabarden som bar stadens sigill. "Svuren till kungen, han är död." sa han och tog av hjälmen. Hans kolsvarta ansikte såg fundersamt ut. "Öster ut?" Nanok muttrade bekräftande. Jhanilu gick till och böjde sig över den dräpta kungen. Han spottade på en av händerna och drog av den kraftiga guldringen. Med några steg stod han framför Fardan och räckte över den. "Beordra en reträtt, offra fronten för att rädda reserven. Rid med hast över floden, bränn alla broar bakom er... Du kan vara drottning i exil. Ert folk kommer inte vilja leva under deras regi, när tiden är dags för att blåsa Rongoths horn igen. Sök upp mig."

"Det är dags." Sa Nanok från trappan. Alla andra i rummet hade redan begett sig av. Fästningen skakade våldsamt. Ropen från hundratals som drabbade samman var dovt då mullert inte han tystas. Det small, igen och igen.

Fardan stod kvar, hennes blick lyftes mot flaggan på väggen, sydd under den första dynastin, sju hundra år tidigare.

Nanok svepde sin yxa och klyvde benen på en faunerna som kom emot dem, Jhanilu svepte runt ett spjut, ändrade riktning och stack svärdet i ansiktet på en annan. Resten högg de ner på liknande sätt. Bakom dem så sprängdes toppen av fästningen och de skyndade sig att ta skydd i ett valv längre fram. Jhanilu såg på Nanok, "Någon gissning från vem de fått kanonerna?"

"Kungen skapade många fiender på kort tid. Vem fan startar krig med fauner."

"Vem fan trodde det var så många av dem?"

Tillsammans så stred de sin väg genom staden vars gator var fyllda med sammandrabbningar. Blodiga, svettiga och med värkande muskler efter otaliga dräpta fiender smet de ut. Striderna fortsatte men allt hopp var borta, nu var det en slakt som återstod. Staden brann. Gallret från den västra porten öppnades och en grupp på ett tiotal ryttare red så snabbt de kunde. Pilar regnade efter dem från deras egna murar, nu erövrade av fienden. Nanok vände sig öster ut. "Låt oss lämna."
Click to expand...

Nu snackar vi Sword & Sorcery! Älskar det 😍

Och med det bidraget är vi uppe i 5726 ord!
 
Skrivit ett till kapitel. Vi är nu uppe i 6808 ord!

Blankt stål
Blod rann som ett vattenfall nedför trappan på det förfallna palatset. Den första väktaren föll åt sidan med en blodig krater hackad i sidan, dess nyligen rytande lejonhuvud omedelbart tystat när lungorna inte längre fanns där. Nanok torkade sitt svärd på väktarens höftskynke och fortsatte uppför trappan till den första porten in i templet. Porten var format som ett skrattande ansikte som delades på mitten när Nanok tryckte upp den.

Tre veckor innan han dräpte den lejonhövdade väktaren hade Nanok varit anställd som livvakt åt fursten Gamog som härskade över staden med samma namn. Det var ett bra jobb där Nanok kunde ta mutor, äta god mat, värma pigornas sängar. Han hade mycket tid eftersom hans enda arbetsuppgifter var att se läskig ut och ibland spöa upp någon. Det hela hade så klart visat sig vara för bra för att vara sant när en revolution utbröt och fursten avsattes. Fursten hade flytt, med Nanoks hjälp, och när de var i säkerhet under falska identiteter på ett skepp österut hade fursten presenterat sin plan för att ta tillbaka sitt rike. Han hade en karta som ledde till Den mörka guden av blods tempel, den som där kunde dräpa gudens fyra väktare och passera genom templets fyra portar skulle belönas med makten att erövra världen.

Templets första sal var hem åt den andra väktaren. Ett levande träd med en kvinnas ansikte och rosentaggar över hela kroppen. Men väktaren rörde sig inte långsamt som ett träd utan snabbt som vatten. Nanok var tvungen att kasta sig bakom en pelare när massiva lemmar vassa som spjut kom flygande mot honom. Han försökte kasta sig fram med sitt svärd när träd kvinnans långa armar redan var utsträcka men han hittade inte någon öppning. När han kom för nära möttes han av taggarna och kunde inte komma nära nog för att leverera en stöt utan att själv bli uppskuren. De dansade runt salen, Nanok duckandes bakom pelare och bråte för att undvika de spjutvassa armarna. Men det var en dans han visste inte kunde fortsätta länge till. Trädkvinnan blev inte tröttare men det blev Nanok för varje minut striden fortsatte. Han sökte efter en öppning, något sätt att ta sig förbi hennes försvar och leverera en dödande stöt men fann gång på gång på gång att någon sådan öppning inte fanns. Han började smaka sitt eget blod i munnen när han fattade sitt beslut. Han väntade på nästa attack, duckade den och rusade sedan rakt mot trädkvinnan, rakt in i hennes taggar. Törnen långa som händer skar upp honom men de hundra såren var inte dödande, det var såret han levererade genom ett hugg från sitt svärd. Kvinnan föll död till marken med ett skrik som när en blixt klyver en ek. Nanok fortsatte genom dörren, även denna formad som det flinande ansiktet, till nästa sal med blod rinnande från små sår över hela sin kropp.

Furste Gamog dog i en smutsig liten hamn på andra sidan världen från där hans ätt i hundratals år hade styrt över liv och död. Han blev knivhuggen av en full sjöman under ett bråk om en flaska sprit. Det var en meningslös död. Nanok hade pliktskyldigt löpt bärsärkagång och haft ihjäl sjömannen samt dennes vänner, det var vad man skulle göra i en sådan situation. Men hans hjärta var inte riktigt i det. Medan han blödde ut bad Gamog Nanok om att söka templet själv och hitta dess hemligheter. En desperat önskning från en döende man som ville att hans liv skulle haft någon mening. Naonok lovade att göra så.

Den tredje väktaren var ännu mindre mänsklig än de två föregående, en massiv grå orm, lång som fem man och med tänder som dolkar. Nanok försökte utnyttja att ormen inte var beredd och hugga huvudet av den, men hans svärd slog bara gnistor! Ormens hud var hård som järn. Med momentet av överraskning taget ifrån honom var han inte snabb nog att undvika när ormen anföll från två håll samtidigt. Den tryckte honom mot väggen med sin bulk medan Nanok var upptagen med att blockera dess tänder med sitt svärd. Tänderna var lika grå som huden och formade som fruktansvärda sågblad. Ormen drog tillbaka sitt huvud och gjorde sig redo för en dödande attack, Nanok var ju fast mot väggen, hållen där av Ormens otroliga styrka. Men Nanok var inte den som gav sig, han tryckte sitt svärd in under Ormens bulk för att användas som en hävstång och vid just rätt tillfälle tryckte han till. Han hävde loss ormens bulk så att han kunde slinka fri men också så att den hamnade i vägen för ormens tänder. Det hela hade inte fungerat om han inte var hal från att vara helt insmord i sitt eget blod från striden med trädkvinnan. Ormen satte sina tänder i sin egen kropp och de fruktansvärda sågklingorna bet djupt. Ormen skakade som en man fångad i ett anfall innan den föll död till marken. Nanok klättrade över dess döda kropp och fortsatte genom dörren till den sista väktaren.

Nanok hade anställt en guide för att ta honom genom djungeln till templet. Lokalbefolkningen kände tydligen till templet och medan de undvek det ledde de ofta utbölingar som sökte det genom djungel. Guiden hade varnat Nanok att de flesta som sökte templet inte kom tillbaka, och de som gjorde det verkade inte ha med sig något att erövra världen med. Nanok hade ignorerat guidens varningar, så klart många hade dött eller gett upp, men han tänkte nå templets hjärta.

Nanok steg in till den fjärde väktaren. Han var täckt av sitt eget blod och hans svärd var böjt. Den fjärde väktaren visade sig vara en liten pojke på kanske tio år.

”Välkommen du som söker efter blodgudens gunst. Nyckeln till den sista dörren är i mitt hjärta. Skär ut det om du är beredd att göra det.”

Nanok bet ihop hårt. Slöt sina ögon under en kort stund. Sedan svingade han sitt svärd och skilde pojkens huvud från hans skuldror. Nanok grävde ut nyckeln effektivt, men inte utan att tårar vätte hans kinder. Han tog nyckeln, låste upp den sista dörren formad som ett skrattande ansikte och steg in i templets hjärta.

Templets hjärta var ett enkelt litet rum. Där fanns inga vapen, skatter eller magiska gåvor. Där fanns endast några enkla ord skrivna på väggen, karvade in i själva stenväggen.

”Se på din hand och dina verk. Du har redan det som krävs för att erövra världen.”

Nanok läste orden. Sedan började han skratta.
 
Jag har skrivit ett till kapitel, vi är nu uppe i 7738 ord!

Hanna med Hammaren
Vinden ylade över slagfältet och förde med sig några få flingor snö tillsammans med de döendes skrik. Två massiva gestalter kom över slagfältet från varsin sida. Deras vapen slog ut medan de gick och fällde horder av normala soldater. Om någon av de här krigarna hade kommit för att mäta sitt stål mot en gud hade det inte varit säkert vem som skulle vinna. Nu kom de, genom eld och blod, för att möta varandra i krig! En tystnad sänkte sig över slagfältet och soldaterna i närheten av den stundande duellen stannade upp mitt i sina egna strider för att se vad på den titaniska kampen.

Från norr kom Nanok, ett björnskinn svept över hans breda rygg och en enkel bröstplåt med ringbrynja under skyddande hans kropp. Han var brunbränd och hans hår var långt, det hade varit en lång kampanj ner i de södra länderna. Hans skägg var långt och hade börjat få de första gråa hårstråna i det. Vid hans sida hängde en kort böjt svärd men hans huvudsakliga vapen vilade i hans händer. En långskaftad yxa med ett brutalt dubbelhuvud prytt med ockulta runor som glödde till lite varje gång han klöv en fiende soldat på mitten.

Från söder kom Hannaviel Hammerakel Hel, eller som hon kallades av småfolket: Hanna med Hammaren. Hanna var en kvinna av amazonska proportioner, hon tornade över slagfältet och kastade en skugga över de längsta av krigarna. Hennes hår var som ett vattenfall av guld nedför hennes rygg, hennes ögon var blå som frusna sjöar, hennes hud var vit som porslin från den avlägsna östern och hennes läppar var röda som blod. Hon var klädd i en rustning målad vit som efter hennes färd över slagfältet var målad röd med de dödas blod. I sin vänstra hand bar hon en massiv sköld formad som en hånskrattande demons ansikte. I sin högra hand bar hon hammaren. Hammaren var massiv, ett knappt format block av metall som fortfarande glödde som om den inte svalnat efter att den smidits. Hammaren hade ett kort handtag lindat i läder gjort av mänsklig hud.

Nanok och Hanna kom öga mot öga, båda bytte grepp om sina vapen för nu behövde de inte längre meja ner de ovärdiga som om de var fula strån av gräs, nu behövde de slåss mot en värdig fiende. Deras blickar möttes och under ett andetag hände inget annat förutom att de mätte den andras vilja. Hanna talade först.

”Jag har hört att du är en legend. Men jag föredrar att inte lita på ord.”

”Jag har hört det samma om dig. Men du har rätt. Dags att låta stålet tala.”

Ett dån, som om himlen själv brast, ekade när deras vapen möttes. Nanoks yxa slog mot Hannas hammare med en kraft som fick marken att spricka under deras fötter i långa revor. Stenar flög, soldater ramlade, och vinden vek undan som om den inte vågade närma sig striden mellan de två hjältarna.

Nanok vrålade som ett vilddjur när han pressade på, hans yxas runor flammade upp i blodröda mönster. Han svingade från sidan, ovanifrån, underifrån och varje slag hade kraft nog att klyva en häst i två. Men Hanna parerade med skölden, hammaren redo att slå tillbaka. Hon log, ett leende som mer hörde hemma på ett rovdjurs huggtänder än en människas ansikte.

”Du är snabb för en gammal björn,” sade hon, hennes röst som stål dragen genom is.

Nanok svarade inte, bara sänkte axlarna och slog till igen, ett hugg som hade kunnat fälla ett träd i ett svep. Hanna vred sig undan, lät hammaren sjunga i en båge så låg att den nästan strök marken. Den träffade Nanoks sida och kastade honom bakåt genom luften som en trasdocka. Han landade med ett brak, men var på fötter innan dammet hunnit lägga sig.

De kastade sig mot varandra igen, hammare mot yxa, sköld mot svärd, blod mot blod, vilja mot vilja. Marken blev hal från blodet de spilde. Runt dem hade slaget tystnat. Fiender och allierade stod stilla, förtrollade av kampen.

Hanna pressade på nu, hennes hammare sjönk ner i marken och spräckte jorden som ett kometnedslag varje gång Nanok undvek den. Han flämtade, började känna tröttheten i sina gamla ben, men i hans ögon brann fortfarande viljan.

Det såg ut som att Hanna hade vunnit, som att striden var över. Hon tog ett steg bakåt, skapade utrymme och drog hammaren bakåt för att dödande slag. Det var då Nanok kastade yxan. Den flög som ett spjut, rakt och livsfarligt. Få människor eller demoner hade överlevt dess vrede. Men Hanna rörde sig som en huggorm, hon höjde skölden och parerade yxan, en explosion av gnistor sköt upp när i yxan metallen mötte sköldens demonansikte av stål. Nanok rusade efter, redo med sitt korta svärd, men Hanna mötte honom med ett vrål. Hon svingade hammaren med sådan kraft att luften tog fyr runt den.

Hammaren träffade Nanok i bröstet. Ett vrål av smärta och vrede, sedan tystnad. Nanok föll på knä.

Hanna höjde hammaren över huvudet. Ett andetag höll världen stilla.

Men hon slog inte.

Nanok mötte hennes blick. Hon såg respekt där. Kanske något mer.

”Res dig, gamle björn. Den här dagen ska inte ta dig.”

Nanok flinade med blod på tänderna. ”Och jag som trodde du inte föredrog ord.”

”Handlingar är ord nog,” svarade hon, och vände sig bort från honom. Hammaren vilade nu lugnt mot hennes axel.

Bakom henne reste sig Nanok, långsamt, med en hand tryckt mot sina revben. Han såg på hennes rygg när hon försvann vidare genom kriget.

Vinden började igen yla över slagfältet.
 
Ni skriver snabbare än vad jag hinner läsa!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top