Att växa ifrån rollspel

Började lira som 10-11-åring i mitten på 80-talet under första guldåldern och slutade under tidigt 90-tal. KULT 1ed* blev sista spelet jag köpte och spelade (gillade det verkligen) från den tiden.

I bakhuvudet släppte jag aldrig rollspel men spelade/läste inget under ca 20 år. Lustigt nog känner jag nostalgi över Trudvang, som jag inte vet ett snack om, och tycker det är jättekul att det kommer tillbaka. Är nog barndomen med tavlor av John Bauer i släktingars hus som bidrar.

Senaste tiden har jag kommit tillbaka, och läst mycket och skrivit lite rollspel. Också accepterat att det aldrig kommer bli samma magiska grej igen som på 80-talet, när jag ex gick med farmor till Leksakshuset i Oskarshamn och köpte DoD 2.1 – som jag spelade med polarna trots att vi missat hälften av reglerna. Eller när man öppnade Mutant-84* och föll pladask för settingen.

Cirklar sluts nuförtiden. Skrivit äventyr som är med i DoD-23-lådan, spelar KULT med skaparna till två av min barndoms *favoritspel. Kommer vad jag tror aldrig sluta spela igen, och ser inget barnsligt med denna sociala och extremt givande sysselsättning.
Däremot var det kanske lite barnsligt att få för sig att jag var för gammal för det – å andra sidan var det en tid för studier, fester, karriärstart och små barn. Så jag förlåter mig.
 
Nu tror jag inte att huvudbudskapet man ska ta med sig från Stranger Things är att det är dags att sluta rulla tärningar i källaren, det är väl mest bara en jäkligt tacksam narrativ symbolik för att de lägger sin barndom bakom sig och går vidare i var sin riktning i sina liv i ett försök till en "coming of age"-skildring.

Själv var jag ju mest och nosade på rollspelshobbyn i den åldern, och blev egentligen inte insyltad förrän jag var runt 20-25, så någon nostalgi att växa ifrån har det ju inte varit tal om, däremot har jag ju som många andra glidit in och ut ur hobbyn för att prioritera annat. För min del är det ju främst en rolig aktivitet att ägna sig åt med polare, så huruvida den ska ha någon sorts "vuxenstatus" för att vara giltig lägger jag ingen större vikt vid.
Jag tror snarare att man helt sonika "växer ifrån" olika sammanhang och in i andra. Välbeställda entusiaster som har råd att lägga en förmögenhet på Lego nu, interagerar, förhåller sig mot och finner värde i det, på ett helt annat sätt nu än de gjorde som småglin.
Själv kan jag säkert fortfarande springa på en punkspelning, hälla i mig öl och bröla lite och ha jävligt kul (och vara jävligt glad över att få gå hem och lägga mig efteråt), men det kommer vara en helt annan sak än att göra det som när man var i tjugoårsåldern och det var hela ens värld. Annat liv, annat mindset, samma aktivitet.
Och ibland är det ju helt enkelt så att man bara tröttnar på att göra en grej som man tidigare tyckte var kul. Trist när det blir så, men att se det som att något av ens identitet försvunnit för att det är så är nog rätt giftigt.
 
Det som gör att jag inte tröttnar på rollspel är att jag ser på både spelandet och skapandet av nya produkter som konstnärliga verksamheter. Och precis som i annan konst går det att bända och vrida på gränserna och formerna. Man behöver då vara i kontakt med en barnslig sida hos sig själv, men också en vuxen som håller sig till vissa ramar för att allt inte bara ska sväva iväg i kaos, trams och lösa idéer.

Den dag då jag inte längre har ett behov att uttrycka mig konstnärligt i någon form håller jag antagligen på att tyna bort som människa och där hoppas jag verkligen inte att jag hamnar på många år. Konstnärliga uttryck - varav rollspel är ett - är helt centrala för att jag över huvud taget ska stå ut med tillvaron.
 
Last edited:
Jag tycker inte att rollspel hör till barndomen eller ungdomen. Det är precis lika rimligt att spela rollspel som vuxen. Även om rollspel inte är lika magiskt för mig nu som för 40 år sedan tycker jag fortfarande att det är väldigt roligt. Jag uppskattar det kreativa och sociala och jag tycker att både spelen och deltagarna har blivit bättre med åren. Regelsystemen är smidigare nu, spelledarteknikerna bättre, preferenserna tydligare och det sociala kontraktet stabilare. Det enda jag har mindre av nu är tid men det är ändå inte en akut bristvara. I snitt spelar jag en gång i veckan och jag ägnar några timmar per vecka åt skrivande. Inte illa alls.
 
Mogger said:
Att "växa upp" är en social konstruktion, inte en biologisk. Att bli äldre är biologiskt. Vill man inte "växa upp" så behöver man inte. Det går alldeles utmärkt att ha villa, jobb, familj m.m. utan att "växa upp". Jag spelar rollspel med samma gäng som jag spelade rollspel med 1996.
Click to expand...

Att "inte växa upp" är också en social konstruktion. Det finns liksom ingen väg ut ur det socialt konstruerade.

Ärligt talat tror jag att alla ägnar sig åt rollspel på ett i stort annorlunda sätt som 45-åringar än som 15-åringar. Konstigt vore annat.
 
Mogger said:
Älskade Stranger Things, men det som jag mest tog med mig av deras "coming of age" var när Jonathan skulle bli filmregissör, och hade massa kassa idéer. Det kan nog vara lite självbiografiskt från Duffer Bros. De har ju varit där. Där kände jag igen mig. Och det har jag vuxit ifrån. Tack och lov :)
Click to expand...
Växte du ifrån filmregisserandet eller att ha kassa idéer? ;)

Skämt åsido — bra formulerat, och jag håller med. "Växa upp" är något som generationen före vår generation gjorde, och jag tror snarare många av dem ångrade sig eller hade "ålderskriser" som följd.
 
Vimes said:
Att "inte växa upp" är också en social konstruktion. Det finns liksom ingen väg ut ur det socialt konstruerade.
Click to expand...
Givetvis. Men det är normen att förhålla sig till. Det var naturligtvis det jag menade och vad tråden handlar om. Att vi är sociala varleser är liksom by default. Känns inte som en disclaimer vi måste ha med... ;)
 
Det är möjligt att ordvalet ”växa upp” var olyckligt, eftersom det i många poster verkar ha lett till tolkningen att det hela skulle handla om vad andra tycker är omoget eller barnsligt. Det är väl rimliga associationer, men det speglar inte riktigt min känsla. Det handlar inte om skam över att hålla på med rollspel. Det är snarare personligt än direkt socialt (förutom det uppenbara i att vi alltid är sociala). Det närmaste jag kommer att beskriva känslan är genom frågor som ”är det värt att försöka återskapa känslor från barndomen?”, ”är det rimligt att syssla så mycket med att låtsas?” och metaforen att det kan bli instängt som i en grop eller källare. Men kanske är det fler utanför hobbyn än i den som känner igen sig i det.

Som jag skrev i trådstarten, är det här inte den enda känslan jag har kring rollspel. Jämte strävan efter att hitta den magiska gnistan finns det ett förhållande som är mer socialt och fokuserat på att hänga med kompisar (som @Lemur ). Trots den här tråden kommer jag ändå dyka upp i Discord på onsdag och låta min Konrad Hinfalbocher göra kaos med den där gröna månen i Bögenhafen (eller så blir det tvärtom).
 
guldfink said:
Precis, det är frågan från trådstarten. Känner någon igen det här? Frågorna är alltså inte ställda som ja/nej-frågor jag vill ha svar på, utan mer en beskrivning av känslan som drabbade mig.
Click to expand...
Jag funderar på om det kanske är återvändarens tankar? För mig var det aldrig "ska vi börja spela rollspel igen?" utan mer en gradvis och naturlig skiftning mellan spel och fokus. Aldrig har syftet varit att återskapa något alls. Vi har alltid spelat i nuet. Kanske är det därför jag aldrig riktigt har köpt hela nostalgivinkeln? Det närmaste jag kommer ett återskapande av barndom är när jag vill introducera något till mina barn som jag tyckte väldigt mycket om vid en viss punkt i livet. Ibland funkar det, ibland inte. När det funkar kan man känna ett stygn av saknad och drömma sig bort till en svunnen tid, som går över rätt fort. Men rollspel ha aldrig varit en sån grej. Till stor det beror det nog på att jag inte hade roligare när jag spelare rollspel som 12-åring, eller tonåring. Eller, jag kan inte avgöra. Rollspel är ju kul. Oavsett när i livet jag ägnar mig åt det. Jag saknar inte aktiviteten, eftersom jag aldrig riktigt lämnat den.

Kan det spela roll kanske?

Jag ska försöka mig på en liknelse. Jag spelade ju jämt musik förr. Hängde i replokaler, kollade band, spelade in och gjorde låtar. Det är nog snart 10 år sedan jag spelade i band, eller ens rörde mitt instrument. Skulle jag få för mig att "återvända" så skulle jag nog göra det utifrån hur det när aktiviteten att spela i band var som tydligast och starkast hos mig. Typ när jag var 20. Musik var en revolt, vi festade och skrattade och hade lite spelningar här och var. Det skulle ju inte gå att återskapa. Så en sådan strävan blir ju naiv och ouppnåelig. Men jag hade nog inte kunnat skaka av mig den kanske?

Nått sånt möjligtvis?
 
Mogger said:
Jag funderar på om det kanske är återvändarens tankar? För mig var det aldrig "ska vi börja spela rollspel igen?" utan mer en gradvis och naturlig skiftning mellan spel och fokus. Aldrig har syftet varit att återskapa något alls. Vi har alltid spelat i nuet. Kanske är det därför jag aldrig riktigt har köpt hela nostalgivinkeln? Det närmaste jag kommer ett återskapande av barndom är när jag vill introducera något till mina barn som jag tyckte väldigt mycket om vid en viss punkt i livet. Ibland funkar det, ibland inte. När det funkar kan man känna ett stygn av saknad och drömma sig bort till en svunnen tid, som går över rätt fort. Men rollspel ha aldrig varit en sån grej. Till stor det beror det nog på att jag inte hade roligare när jag spelare rollspel som 12-åring, eller tonåring. Eller, jag kan inte avgöra. Rollspel är ju kul. Oavsett när i livet jag ägnar mig åt det. Jag saknar inte aktiviteten, eftersom jag aldrig riktigt lämnat den.

Kan det spela roll kanske?

Jag ska försöka mig på en liknelse. Jag spelade ju jämt musik förr. Hängde i replokaler, kollade band, spelade in och gjorde låtar. Det är nog snart 10 år sedan jag spelade i band, eller ens rörde mitt instrument. Skulle jag få för mig att "återvända" så skulle jag nog göra det utifrån hur det när aktiviteten att spela i band var som tydligast och starkast hos mig. Typ när jag var 20. Musik var en revolt, vi festade och skrattade och hade lite spelningar här och var. Det skulle ju inte gå att återskapa. Så en sådan strävan blir ju naiv och ouppnåelig. Men jag hade nog inte kunnat skaka av mig den kanske?

Nått sånt möjligtvis?
Click to expand...
Ja, 100 % det här (i alla fall nästan, tror jag, kanske 93 %)! Att jag är återvändare påverkar absolut!

Sedan kan det nog vara att jag generellt kan bli blödig av bra skildringar av barndom och ungdom. Jag fick liknande känslor när jag såg Skam till exempel. Så det hela faller nog under känslan av att känna igen sig i och kunna relatera till karaktärer, för att inse att det livet är förlorat. Delar av Stranger Things spelar väldigt mycket på det för mig.

Och det är inga problem för mig att känna det här. Det är snarare välkommet och meningsfullt.
 
guldfink said:
Precis, det är frågan från trådstarten. Känner någon igen det här? Frågorna är alltså inte ställda som ja/nej-frågor jag vill ha svar på, utan mer en beskrivning av känslan som drabbade mig.
Click to expand...
Jag håller med @Mogger ovan. Jag känner mig rätt neutral till ungdomens spelande. Det var kul då, det är kul nu. Det är både likartat och olika. (Kanske sökte jag något slags återskapande precis i onstarten men det försvann snabbt). Men om något har jag fler starka minnen från vuxen ålder (men så är ju den perioden också tre gånger så lång vid det här laget.)
 
guldfink said:
Så det hela faller nog under känslan av att känna igen sig i och kunna relatera till karaktärer, för att inse att det livet är förlorat.
Click to expand...
Det kan jag däremot känna igen mig i. Men det är - för mig - en mycket mer allmän sak, inget jag kopplar till någon specifik aktivitet. Det är nostalgi i mer ren form, och som sådan oftast en slags illusion om det förflutna.
 
guldfink said:
Det närmaste jag kommer att beskriva känslan är genom frågor som ”är det värt att försöka återskapa känslor från barndomen?”, ”är det rimligt att syssla så mycket med att låtsas?” och metaforen att det kan bli instängt som i en grop eller källare.
Click to expand...

guldfink said:
Som jag skrev i trådstarten, är det här inte den enda känslan jag har kring rollspel. Jämte strävan efter att hitta den magiska gnistan finns det ett förhållande som är mer socialt och fokuserat på att hänga med kompisar (som @Lemur ).
Click to expand...
Det låter mer som att du saknar själva ”entusiasmen”och ”magin” man upplevde (när man lärde sig nya saker) som barn. Snarare än att det är rollspelen i sig eller en mer allmän känsla av nostalgi.

Jag tror att det bara är en feature i belöningssystemet i hjärnan. Det hade lika gärna kunnat vara ”julkänsla” , StarWars-figurer, ”lukten av farfars köttbullar”, eller en ”ny cykel”. Eller vad som helst som dök upp vid rätt tidpunkt, misstänker jag. Det finns en hel del skildringar av den där svårgreppbara känslan i olika medier.

Jag skulle tro att det kan ha en stark dragningskraft på en del rollspelare, och att försöka återskapa den, men att det kanske inte är den vanligaste.

För min del har jag ungefär samma känsloregister kring mitt spelande som jag hade för 40 år sen. Och jag spelar på ungefär samma sätt och och av samma skäl som då. Men jag upplever inte att jag försöker återskapa känslan eller återvända till något.

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook
 
När jag började spela rollspel så var jag i den period av mitt liv då jag mådde allra sämst. Jag hade rätt stark ångest överlag. Det var ett lyft att få vara med och spela rollspel, men jag hade icke desto mindre hela tiden en känsla av att spela fel, spela töntigt, att det jag hittade på var mindre häftigt än det de andra hittade på. Och framför allt de äventyr jag hittade på var rätt usla – jag hade en tendens att skriva ultrarälsade äventyr som jag själv hypade upp på förhand och som var ascoola i mitt huvud men sen föll de tämligen platt och hånades rättmätigt av mina kamrater.

Alltså, att rollspel var ett lyft jämfört med det som kom innan gör inte att rollspel var liksom… jättebra, för mig.

Så… nä, jag vill verkligen inte tillbaka till det rollspelandet. Jag känner nostalgi inför Mutant Chronicles som spel, men det finns ingen magi att återupptäcka…
 
Last edited:
Man går igenom många olika perioder i livet och intressen och hobbyn växlar. Jag har både växt ur och växt tillbaka in i flera olika hobbyn.

Rollspel är dock en annan hobby för mig än det var när jag började. Men det är inget konstigt med det heller, så är det men i princip alla hobbyn. De utvecklas och förändras i takt med att man själv förändras. I början spelade man "hela" tiden, långa sessioner, med flera kampanjer igång parallellt, etc. Det skulle vara så fantastiskt och coolt som möjligt, mycket häftig strid, stor variation på allt (monster, skatter, etc. ). Numera är det en grupp, kortare sessioner (annars somnar vi "gubbar"), mycket mer sällan och ett väsentligt annat innehåll. S

Ser jag tillbaka på den stora krets av rollspelare jag umgicks med under ungdomens glada dagar så kan man väl konstatera att en del fortsatt rollspelandet livet igenom, en del slutade vid någon tidpunkt och många har växt ur och växt tillbaka in. Så det varierar.

Det här forumet kan ju inte vara representativt för frågan på något sätt eftersom alla här har ett intresse (även om alla inte kanske spelar aktivt).
 
Jag känner inte heller att det är någon nostalgi kopplad till rollspelen för egen del. Men precis som andra skrivit, kan jag ibland tänka tillbaka på spelgänget och allt kul vi gjorde. Det var i och för sig mycket annat än bara rollspel; film, konserter, festande, kärlek och brustna hjärtan, mycket musik.

Rollspelen som aktivitet och koncept är snarare något som lirar med mig som person. Nästan så snart jag lärde mig läsa dammsög jag det lokala biblioteket på fantasy- och historiska böcker. När jag läste Ian Livingstons "Dicing with Dragons" och fick syn på Drakar och Demoner i leksakskatalogen stod stjärnorna rätt och knöt an till något inom mig.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top