guldfink
Hero
- Joined
- 6 Feb 2011
- Messages
- 1,511
DEN HÄR POSTEN INNEHÅLLER SPOILERS OM STRANGER THINGS! LÄS PÅ EGEN RISK!!!
Sedan december har jag sett om de tidigare säsongerna av Stranger Things, för att därefter fortsätta på den nya och i går kväll såg jag, ett tag efter alla andra, det sista avsnittet. Jag har svårt att jämföra säsongerna med varandra, framförallt nu när jag sett dem i ett svep, men tycker mycket om serien. Den träffar mig som person, på ett både lite pinsamt och smärtsamt sätt. Framförallt gör den det med sitt återkommande tema kring att växa upp, lämna barndomen och låta livet bli minnen. Starka scener i förhållande till det här är till exempel när Will slår sönder sin koja, Hoppers manus (som han struntar i) när han ska prata med El och Mike och den sista scenen på hela serien, där Mike, Lucas, Max, Will och Dustin avslutar sin sista rollspelskampanj, lägger pärmarna på hyllan och stänger dörren till gillestugan.
Varje gång det här temat dyker upp i serien, drabbas jag av läsningen att det är ett smärtsamt budskap från Duffer brothers (skaparna av serien) till sig själva, till sin publik och till mig om att det är dags att växa upp och lämna nostalgin bakom sig. Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom. Det är inte meningen att provocera, ursäkta om någon tar det så, men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan, från att ha sett Stranger Things eller rent allmänt? Hur resonerar ni vidare utifrån det?
Notera att det går att känna så här, och samtidigt välja att fortsätta spela rollspel (oroa dig inte, @Lemur ). Det får liksom plats flera motstridiga känslor och tankar i sinnet.
Sedan december har jag sett om de tidigare säsongerna av Stranger Things, för att därefter fortsätta på den nya och i går kväll såg jag, ett tag efter alla andra, det sista avsnittet. Jag har svårt att jämföra säsongerna med varandra, framförallt nu när jag sett dem i ett svep, men tycker mycket om serien. Den träffar mig som person, på ett både lite pinsamt och smärtsamt sätt. Framförallt gör den det med sitt återkommande tema kring att växa upp, lämna barndomen och låta livet bli minnen. Starka scener i förhållande till det här är till exempel när Will slår sönder sin koja, Hoppers manus (som han struntar i) när han ska prata med El och Mike och den sista scenen på hela serien, där Mike, Lucas, Max, Will och Dustin avslutar sin sista rollspelskampanj, lägger pärmarna på hyllan och stänger dörren till gillestugan.
Varje gång det här temat dyker upp i serien, drabbas jag av läsningen att det är ett smärtsamt budskap från Duffer brothers (skaparna av serien) till sig själva, till sin publik och till mig om att det är dags att växa upp och lämna nostalgin bakom sig. Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom. Det är inte meningen att provocera, ursäkta om någon tar det så, men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan, från att ha sett Stranger Things eller rent allmänt? Hur resonerar ni vidare utifrån det?
Notera att det går att känna så här, och samtidigt välja att fortsätta spela rollspel (oroa dig inte, @Lemur ). Det får liksom plats flera motstridiga känslor och tankar i sinnet.