Att växa ifrån rollspel

guldfink

guldfink

Hero
Joined
6 Feb 2011
Messages
1,511
DEN HÄR POSTEN INNEHÅLLER SPOILERS OM STRANGER THINGS! LÄS PÅ EGEN RISK!!!

Sedan december har jag sett om de tidigare säsongerna av Stranger Things, för att därefter fortsätta på den nya och i går kväll såg jag, ett tag efter alla andra, det sista avsnittet. Jag har svårt att jämföra säsongerna med varandra, framförallt nu när jag sett dem i ett svep, men tycker mycket om serien. Den träffar mig som person, på ett både lite pinsamt och smärtsamt sätt. Framförallt gör den det med sitt återkommande tema kring att växa upp, lämna barndomen och låta livet bli minnen. Starka scener i förhållande till det här är till exempel när Will slår sönder sin koja, Hoppers manus (som han struntar i) när han ska prata med El och Mike och den sista scenen på hela serien, där Mike, Lucas, Max, Will och Dustin avslutar sin sista rollspelskampanj, lägger pärmarna på hyllan och stänger dörren till gillestugan.

Varje gång det här temat dyker upp i serien, drabbas jag av läsningen att det är ett smärtsamt budskap från Duffer brothers (skaparna av serien) till sig själva, till sin publik och till mig om att det är dags att växa upp och lämna nostalgin bakom sig. Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom. Det är inte meningen att provocera, ursäkta om någon tar det så, men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan, från att ha sett Stranger Things eller rent allmänt? Hur resonerar ni vidare utifrån det?

Notera att det går att känna så här, och samtidigt välja att fortsätta spela rollspel (oroa dig inte, @Lemur ). Det får liksom plats flera motstridiga känslor och tankar i sinnet.
 
Men serien har väl i det stora hela en nostalgisk grundton? Rollspelandet är en del av den svunna tid som bröderna Duffer undersöker och gestaltar. I mina ögon är seriens budskap inte alls att det är dags att växa upp och sluta spela rollspel. Däremot är tidens gång ett centralt tema. Karaktärerna blir unga vuxna, men det är en annan sak.
 
Jag växte ifrån rollspel, nån gång i tidiga tjuoårsåldern. Spelade knappast alls under några år där, slutade hänga på rollspel.nu, fick viktigare saker för mig.

Sen gick jag i barndom igen.

Skämt åsido: Rollspel har nog aldrig handlat om nostalgi för mig, så jag ser det inte riktigt så. Mina nostalgiska minnen av min rollspelsungdom har mer att göra med personer, händelser, det här forumet, etc. Inte med aktiviteten i sig. Jag spelade väl helt enkelt inte så bra rollspel som barn; det var mer att jag såg mediets potential, en potential jag jobbat sedan dess för att försöka realisera.

Tycker för övrig inte man ska tänka på livet i avgränsade stadier, var och en med sina tillhörande aktiviteter. Det är en artefakt av vår kultur och civilisation, inte något naturgivet faktum.
 
Du kan ha rätt i hur du tolkar det. Växa upp känns definitivt som ett tema de utforskar i serien som helhet. Med det sagt behöver man inte direkt hålla med i budskapet även om man förstår det. Jag känner nog själv att det här med att bli vuxen känns mer som ett misslyckande än något annat. Allt det roliga finns ju i sådant som kan anses barnsligt. Att sedan dra de gränserna mellan vad som är för barn eller för vuxna är ju lika arbiträrt som när man i ung ålder särskilde mellan tjejfärger och killfärger.

Med det sagt kan det mycket väl hända att någon "växer ifrån" rollspel, precis som man kan växa ifrån ett förhållande. Det är egentligen inte själva växandet (att man blir äldre) som skapar dissonansen utan det är att man som person utvecklas i en annan riktning.

Oscar Silferstjerna said:
Men serien har väl i det stora en nostalgisk grundton?
Click to expand...

Detta är också relevant men inte motsägelsefullt egentligen. Duffer Brothers har gjort en serie som är meningen att sälja till de som har nostalgi för en specifik tidsperiod. Samtidigt verkar de skicka budskapet att det är nästintill ofrånkomligt att man måste lägga sådan bakom sig och skicka vidare till nästa generation av spelare (se sista avsnittet). Det är lite som att de säger: "Här har du allt det där som du älskade, det tillhör inte dig längre." Ett budskap som dyker upp lite då och då i diverse internetdiskussioner (detta är inte dina föräldrars D&D).

Jag tycker det viktigaste är att se till integriteten i sin egen självbild. Du är den du är och att försöka gilla något annat eller bete dig på något annat sätt för att samhället anser att det är så en "vuxen" skall göra kommer inte göra annat än bryta ner dig. Gilla det ni gillar. Jag gillar rollspel trots att jag är "för gammal" för det. Det är sannolikt inte ett stadie jag kommer växa ur och jag och mina vänner har skojat om att vi måste hamna på samma ålderdomshem så att vi kan spela alla de där kampanjerna vi inte har tid med nu för tiden.
 
Oscar Silferstjerna said:
Men serien har väl i det stora hela en nostalgisk grundton? Rollspelandet är en del av den svunna tid som bröderna Duffer undersöker och gestaltar. I mina ögon är seriens budskap inte alls att det är dags att växa upp och sluta spela rollspel. Däremot är tidens gång ett centralt tema. Karaktärerna blir unga vuxna, men det är en annan sak.
Click to expand...
Jag får förtydliga att jag inte tolkat huvudbudskapet som att det är dags att sluta spela rollspel. Det är framförallt en personlig läsning.
 
guldfink said:
Mer konkret väcks tanken i mig om att jag kanske är färdig med rollspel, att det finns en vits med att släppa taget om det och annan kultur som tillhör ens barndom/ungdom.
Click to expand...
Jag gjorde det. Jag slutade spela rollspel nån gång i gymnasiet. Efter det spelade jag rollspel noll gånger, höll inte koll på några rollspelssläpp, läste inte om rollspel, tänkte inte på rollspel och pratade inte om rollspel. Det var inte ett aktivt beslut att det var något jag skulle sluta med, men jag höll på med annat: politik, öl, träning, plugga, skaffa barn och såna saker. Sen började jag spela rollspel igen som 30+ och tvåbarnspappa, och jag kan väl inte säga att jag tjänade något på att jag släppte rollspelskulturen under den tiden. Jag gjorde andra saker istället som också gav mig glädje, nu spelar jag rollspel och det ger mig glädje och är ett sammanhang där jag regelbundet umgås med folk jag uppskattar att umgås med. Rollspel har också gjort att jag träffat nya människor som det ger mig mycket glädje att umgås med.

Jag tycker heller inte att rollspel är en hobby som tar särskilt mycket tid i anspråk. Jag spelar rollspel varje tisdag och ibland som helgaktivitet, men trots det lägger jag mer tid på att till exempel träna eller titta på tv-serier. Kompisar och kollegor som håller på med typ.. spela i ett fotbollslag, heja på bajen, spela playstation eller måla tavlor lägger mycket mer tid på det varje vecka än jag lägger på rollspel.

Sen lägger jag en del tid på att prata om rollspel på internet (både i större sammanhang som här på wrnu och i mindre discordservrar för spelgrupper jag är med i), men det är ju egentligen mest för att det är trevligt att småprata med folk som generellt delar ens referensramar.
 
guldfink said:
Jag får förtydliga att jag inte tolkat huvudbudskapet som att det är dags att sluta spela rollspel. Det är framförallt en personlig läsning.
Click to expand...

Menar du att det är dags för dig att sluta spela rollspel? Det är förstås upp till dig, men premissen för det här forumet är väl rimligen inte att vi ska sluta…
 
Last edited:
Fortsatte inte med ST efter första säsongen så jag har ingen koll där.

Men jag har inte känt att jag växer ur rollspelen, däremot har min smak blivit smalare och smalare, så det har blivit svårare och svårare att hitta spelgäng som är värt besväret. Med rätt gäng omkring mig kan jag nog tänka mig att spela tills jag flyttar till nästa värld.
 
Oscar Silferstjerna said:
Menar du att det är dags för dig att sluta spela rollspel? Det är förstås upp till dig, men premissen för det här forumet är väl rimligen inte att vi ska sluta…
Click to expand...
Nej, tänkte mig mer en diskussion utifrån de här frågorna:
guldfink said:
Det är inte meningen att provocera, ursäkta om någon tar det så, men jag undrar om det är någon som känner igen sig i den här läsningen eller känslan, från att ha sett Stranger Things eller rent allmänt? Hur resonerar ni vidare utifrån det?
Click to expand...
Jag vet att mina rollspelsvanor är upp till mig och berör det här:
guldfink said:
Notera att det går att känna så här, och samtidigt välja att fortsätta spela rollspel (oroa dig inte, @Lemur ). Det får liksom plats flera motstridiga känslor och tankar i sinnet.
Click to expand...
Men jag är alltså inte ute efter att provocera. Om någon moderator tycker att tråden bryter mot forumets premiss, får ni gärna ta bort den.
 
Man Mountainman said:
det var mer att jag såg mediets potential, en potential jag jobbat sedan dess för att försöka realisera.
Click to expand...
Det här var väldigt bra ord för att fånga mitt förhållande till hobbyn. När jag återvände runt 30, var det för att jag tyckte att det fanns mer att hämta som jag inte nådde när jag var tonåring.
 
Last edited:
Det kändes först som en konstig scen från Duffer-bröderna som till och med satt sitt namn på en D&D utgåva, men handlade väl mycket om att göra scenen extra stark och att släppa det som tillhörde en annan tid.
Sen har ju tonåringar noll tidsperspektiv eller mellanläge, all form av förändring blir till epokskiften. Jag vet inte ifall jag lämnade hobbyn eller den mig, men jag kan komma ihåg den bitterljuva känslan att hitta böckerna hos min mamma hela fem (!) år efter att jag slutat, och påminnas om gamla tider. Fanns inte på kartan att jag skulle sitta med ett gäng gubbar och spela igen tjugo år senare.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top