Jag har förstått utifrån diskussioner på forumet och IRL att många människor uppskattar att liksom överraskas av det okända. Att sättas lite på pottkanten och tvingas improvisera, att behöva ändra planen mitt i utförandet. De gillar det tydligen på den nivån att de föredrar att SL efterhandskonstruerar nya komplikationer ifall de själva varit för smarta och för förutseende, för "annars blir det tråkigt".
Relativt off-topic då det bara marginellt rör trådens fråga, men jag tycker WFRP 2nd är ett av de bästa spelen på att hantera RP med låga värden. Dels för att det uttryckligen arbetar med degree of success/failure (där ett rent mekaniskt misslyckade ändå kan vara en framfång för RP), dels genom att konsekvent hantera alla SLP på samma vis. (Inte för att det skulle spela någon roll för @krank)
Nästa IP från Fria Ligan?
Jag är ingen OSR-spelare i grunden, men när jag läst folk som artikulerat tankarna bakom så har väldigt mycket passat väldigt väl. Jag ser många paralleller mellan OSR-dungeonkravlande och krankskt mysteriekravlande =) Combat as war vs combat as sport, jayquaysing och topologiskt tänkande för dungeons/mysterier, och mycket annat.
I Myst får man visserligen känna sig smart, men den enda bestraffningen man får är att man inte kommer vidare. Det jag pratar om är ju något mer bestraffande. Jag vet inte om det finns några datorspel som är sådana, riktigt; där "nu planerade du inte tillräckligt bra, så nu får du lita till slumpen" är en grej.
Fast vad jag mins av Whitehack så är det väll mer att om du inte preppar så kommer du i praktiken misslyckas, o om du preppar så har du en praktisk chans att lyckas.
Ja, det är ganska avgörande vad man har för kultur av tärningsslag i gruppen, vi kan nog ha kört det fel, framför allt i starten. Vi var nya till både OSR och Whitehack och försökte mer komma in i tänket. Det var nog mest att systemet är så dödligt (i kombination med dungen) med få HP och oförlåtande stridssystem jämfört med Järn som jag har för mig att vi körde precis innan.
Har smygläst tråden (varit intressant ur ett socialpsykologiskt perspektiv, särskilt dina tankar @krank) men det är och något som slått mig om och om igen, men jag tänkt att det var lite för uppenbart. Det jag ser dig beskriva är ju något som är nära det lite mer "moderna" OSR, eller NSR som det ibland skrivs ut som. Där det inte lika självklart behöver vara dödligt som tidiga D&D utan kan frångå ursprunget mer och mer. Vi skall inte fastna i dessa akronymer men jag tenderar att köra till exempel Shadowdark lite som du beskriver när gruppen vill köra det lutandes åt det mer heroiska hållet. Där ifall man gör bra planer och det är inom ens expertisområde så funkar det bara, där det är informationssamlandet för att få planen att lyckas och avsaknaden av information som gör att den misslyckas.
Tänker att det finns en viss kognitiv dissonans här utan att peka på någon. Om man vill spela diegetiskt och uppleva saker ur karaktärens perspektiv samtidigt som man vill undvika risker för karaktären och därför lätt tar till icke-diegetisk information för att undvika risk, vilket bryter karaktärsperspektivet. Men ser inget fel i det, känns mänskligt, mina spelare gör detta hela tiden, särskilt när vi spelar OSR. Man vill leva in sig i karaktären samtidigt man vill spela spelet där man vet reglerna och riskerna.
Så kör jag också, att är det något som rollpersonen rimligtvis bör kunna utifrån klass, bakgrund eller liknande, så kan hen det. Och får som minst fördel på slaget, om det kommer till ett tärningsslag. Framförallt i Shadowdark, men även tidigare, i andra spel.
Jag tolkar ju meta-spel mer som att använda kunskap om världen som spelar-karaktären inte känner till. Om vampyrer är ett okänt koncept diegetiskt, så är det ju såklart trist om spelaren utrustar sin filur med vitlök, vigvatten, vässade träpålar etc.
Ja, det är historiskt korrekt och har förekommit. Det gör inte att jag tycker att det är vare sig roligt eller smart.
